Idag jobbade jag min sista dag på fyra veckor. Det var en kall morgon i Skåne och alla mina jeans kändes för hårda över magen. Jag tyckte att jag löste det bra, jag tog en tight långklänning och en tunika över som slutar vid naveln. Dubbelkollade i spegeln flera gånger, från sidan och rakt framifrån, magen såg normal ut.
Jag stressade på under dagen för att kunna sluta lite tidigare. Strax innan lunch gick jag in till en kollega som ansvarar för det praktiska på mitt jobb. Jag hade bestämt mig för att beställa mammabyxor i tjänstekläderna eftersom jag vet att mina byxor inte kommer funka om en månad. Det kändes jobbigt att säga det, osäkert och farligt. Jag bad henne hålla det hemligt. Men då log hon och svarade ”Jag visste det redan, jag såg på fikan att din mage putar ut lite!”. WHAT???
Jag gick genast en omväg förbi kapprummet och sneglade på magen. Hon hade rätt. När jag kollade på snedden så såg man mycket riktigt en liten bula. Resten av dagen har jag burit mappar framför magen eller dragit ner tunikan så långt det gått, och hållit in magen så mycket jag kunnat när någon sett mig. Jag är inte alls redo att berätta för alla än. Det känns fortfarande så otroligt hemligt.
Vid tre hade jag jobbat färdigt och kunde runda av. Sista momentet var att aktivera autosvaret på mejlen. ”Jag är på semester, vid akuta ärenden vänligen kontakta…” allt var redan förifyllt sedan förra sommaren i mallen. ”Jag är tillbaka den 15 september.”. Jag stirrade på skärmen en lång stund. När jag skrev de orden för lite mindre än ett år sen så var jag gravid och lycklig då också. Men den 15 september var jag sjukskriven på grund av aborten jag blev tvungen att gå igenom. Jag var inte tillbaka på jobbet förrän en månad senare, och då så otroligt knäckt. Jag ändrade datumen i mallen och aktiverade autosvaret. När jag vinkade hejdå till kollegerna i fikarummet bad jag en inre bön att jag ska vara tillbaka den 10 augusti, precis som planerat, med en bebis i magen som nyss gått in i vecka 17….
Jag promenerade genom stan till min bil och insåg att det verkligen är semester nu. Idag har varit ett mål av flera skäl. Nästan vecka 13 nu. Jag har tänkt att när det blir semester så kan jag andas ut, men kan jag det?… Nej. Vi väntar på KUBet på måndag under någon typ av andäktig stämning. Dels längtar jag efter att se Lilla bebisen igen, men jag är så rädd för att få ett dåligt besked. Nu finns det inget annat att göra än att vänta igen. Och jag mår ju fortfarande skitkass, så den borde leva därinne…
Hej Thess! Så spännande! Och Grattis till att lyckas på första försöket! Så oerhört skönt!
Det gick bra för oss. Nervositeten var otroligt jobbig innan. Men nu när det är över så är det en fantastisk känsla. Berätta gärna för mig hur det går för dig nästa vecka! Jag håller tummen för dig!
Åh så spännande med KUB imorgon. Jag följer din blogg med stor spänning då jag är dig hack i häl
Även jag är skåne-tös som blivit gravid genom IVF (mitt 1:a försök) och är nu i v 11. Vi har vår KUB veckan efter er ons den 22. Håller tummar och tår inför morgondagens undersökning. Själv ska jag lämna blodprover och köpa ny bh.
Ser fram emot ditt nästa blogginlägg.
Tjing Thess