Med näbbar och klor…

Jag vet inte vad som utlöste oron. Kanske var det mardrömmarna jag haft varje natt den senaste veckan om missfall och blod. Samma dröm varje gång, att jag går på toaletten och drar ner trosorna och ser blod överallt. Men i drömmen vägrar jag inse att det betyder att jag inte är gravid längre, trots att läkare och alla runt omkring försöker få mig att förstå. En natt drömde jag att jag fick näsblod, det har jag väldigt ofta nu, men blodet var svart, tjockt och gammalt. I den drömmen förstod jag att det på något sätt betydde att det var över.

Det kan också bero på att jag haft en tryckande känsla nedåt, mot underlivet hela vecka 16. Som i slutet av en graviditet när huvudet är fixerat. Jag fick tag i min barnmorska idag. Hon sa att det var helt normalt vid andra graviditeten eftersom bäckenmusklerna är uttänjda, och att jag ska börja med knipövningar. Men för säkerhets skull ska jag lämna ett urinprov imorgon för att utesluta en UVI som kan kännas just så under graviditet.

Eller så började det när en ytlig bekant, i någon form av deltagande välmening, berättade om hennes kollega som liksom jag fått många tidiga missfall men sen lyckats bli gravid igen. Tyvärr dog det barnet i vecka 32. Det var som att historien bara trillade ur henne och att hon inte kunde sluta prata. Jag försökte att verka oberörd, men i samma stund som hon berättat så kändes det som att solen på den klarblå himlen gick i moln och att jag förlorade all orsak att glädjas.

Kanske är det för att jag kämpar med att känna ”fladder” och rörelser i magen. Ibland tycker jag att jag verkligen känner det, men jag tappar snabbt tron och kommer alltid fram till att jag nog bara kände av mina tarmrörelser.

Det skulle kunna bero på att min mage nu är fullt synlig, som i vecka 20 med Lille E, och att släktingar och vänner nu säger ”Åh, vad roligt!! Grattis!” när vi möts, utan att jag ännu berättat det. Jag känner mig lite tagen på sängen, jag vågar inte berätta eller prata om det på eget initiativ. Inte på grund av vidskepelse, utan med en känsla av att jag är rädd för att dra ner någon i min olycka om detta återigen skulle sluta i sorg. Och av samma skäl pratar jag bara snabbt om graviditeten och byter sedan ämne, utan att känna igen mig själv. Det är märkligt för jag är så himla glad över det, jag tänker på bebisen hela tiden. Men när någon vill prata om den så känns det så oerhört privat och heligt. Bara att säga förlossningsdatumet känns liksom… som ett löfte ingen kan hålla. Som att jag ger ett löfte jag inte kan hålla och jag känner mig lite som en lögnare.

Maken säger att jag har en så fin bebismage, liten kula, vacker mage, om och om igen varje dag. Jag svarar ofta ”Men tror du verkligen att det är graviditeten som syns redan? Har jag inte bara blivit lite tjock?” Och han svarar ”SER du inte? Ser du inte det uppenbara, att din mage börjar bli stor?”. Jag tittar i spegeln och ser ibland ingenting. Ibland ser jag den jättetydligt och svarar ”Jo, klart jag gör! Ja, du har rätt, klart jag ser gravid ut.” Någon morgon har jag vaknat, gått förbi hallspeglen och fått panik över att kulan är borta, jag ser den inte. Då har jag tagit fram telefonen och fotat mig själv i panik för att skicka en bild till maken (vars semester är slut) och visa honom att magen inte finns på riktigt längre, men bilden på skärmen visar en rund gravidmage.

Så oron är tillbaka.

Jag förstår varför det händer. Jag vet traumat bakom mina känslor och jag vet att jag inte på något sätt har kommit över och är förbi mina fyra förluster. Jag önskar bara att sjukvården kunde inse att det hade varit en god idé, ganska humant, att ge mig tillgång till den psykolog som hjälpte mig i de akuta skedena även nu, då och då när jag behöver det. Istället för att säga ”Du är färdigbehandlad. Du har fått de verktyg du behöver för att kunna ta hand om detta själv. Vi bedömer att det går bra för dig.”. Det går ju bra för mig. Jag är gravid! Men det är obehagligt att stå framför en spegel och inte kunna se det en kameralins kan registrera, och att vakna med nya minnen av missfall varje morgon. Och det är jobbigt att vara kvar i en känsla av att ”damage control” fortfarande är nödvändigt. Det känns sorgligt att jag oroar mig över att gå till jobbet på måndag och låta så många se min mage. Jag vill ju njuta och glädjas, inte vara rädd och orolig.

Så hur löser jag detta? Mitt enda sätt, även om det är en tillfällig lösning, är att få lyssna på hjärtat imorgon hos barnmorskan. Och hon har lovat mig att försöka hitta fem minuter mellan patienter till att lyssna. Jag är givetvis orolig inför det, jag ser scenarion framför mig om vad som kan hända. Men jag inser samtidigt att det är mitt enda sätt för att kunna motbevisa det groende tvivlet inom mig. Så imorgon bitti ska jag plocka upp modet ur byrålådan igen och åka in till Lund för att få besked om hur det står till där inne i magen.