Idag har jag blivit sjukskriven på deltid. Förra veckan kom plötsligt smärtorna i höfterna, blygdbenet, svanskotan och ländryggen, allt på en gång från 0-100. Jag fick en läkartid till idag. Trots att jag hade problem med att ta mig från parkeringen till väntrummet så hade jag en mental låsning mot att gå ner mer än till 75%. Läkaren såg på mig med en förvirrad min, ”Tror du att det är tillräckligt… två timmar mindre om dagen?”. Av någon anledning började tårarna bränna i ögonen och jag svarade ”Men jag måste ju försöka åtminstone. Jag kanske hittar ett sätt. Med sjukgymnastik, akupunktur… Och ja.”. Han skrev intyget och välkomnade mig tillbaka i september. Jag haltade mig tillbaka till bilen, tillbaka till skrivbordet och jobbade två timmar innan smärtan i svanskotan blev outhärdlig. På något sätt inser jag att det inte kommer att funka, att det är en tidsfråga. Det var illa när jag var gravid med E, men det är värre nu och tidigare i graviditeten. Foglossningssmärtor är grymt obehagliga. Det bultar och strålar, molar och sticker, samtidigt som små enkla rörelser får bäckenet att knaka och gnissla som om man det vore av porslin. Särskilt strålningarna ner i benen är jobbiga.
Jag försöker desperat sortera mina känslor. Varför är jobbet så viktigt nu? Det var ju inte viktigt innan, innan när jag bara väntade på att bli gravid och sen sluta jobba. Egentligen är det inte viktigt nu heller. Det är vardagen jag kämpar för. Jag vill få vara kvar i att få vara vanlig och gravid. Jag vill inte vara mer sjuk och hemma. Jag vill vara ”som alla andra” ett tag. Gå till jobbet och träffa kollegerna och bara få vara jag lite. Det är därför jag sörjer en sjukskrivning.
I helgen började det göra ont när jag kissade. Jag förstod ju direkt att det var urinvägsinfektion på riktigt. Kände att oron växte i takt med symtomen. Först idag fick jag alltså komma till läkaren och fick antibiotika. Väntar nu ivrigt på att bli frisk åtminstone från det.
Samtidigt har jag gått in i vecka 19 och bebisen, som nu ska vara 18 cm, rör sig ständigt där inne. De små sparkarna och buffarna gör mig lugn och innerligt lycklig i stunden. Jag längtar så efter att få lära känna den här lilla människa.
Det är verkligen helt fantastiskt Lina!! Det är inte ofta man hör om så lyckliga ”slut”!! Jag gläds innerligt med dig. Lille E är 2 år och 9 månader och storasyster M är 9 år. Vi får se hur var och en av dem välkomnar det nya syskonet. Det var ganska krisigt för M när E föddes. Hon längtade efter det massor men när han kom ut blev hon otroligt svartsjuk. Det tog ett halvår innan hon knöt an till honom och vi tog hjälp av en barnhälsovårdspsykolog för att få reda på hur vi skulle bete oss. Det var en väldigt jobbig tid. Jag har aldrig fått vara första gångs förälder riktigt. Jag kan känna mig lite avundsjuk på dem som får lov att lägga all sin tid och energi på sitt första barn och vara helt fokuserad, så blir det nog inte om man har bonusbarn. Jag oroar mig lite för mer kaos när nu min tvåa kommer till världen. Man får ta det som det kommer! Kram
Jag är i vecka 20 nu.
Vi hade såklart blivit överlyckliga oavsett kön, men det är ändå lite extra spännande att det är en av varje. Vi använder ju en begränsad ”batch” spermier från frysen (som min man lämnade innan han blev steril pga cancerbehandling) så troligen blir det inte fler barn efter dessa. Då är det ju ännu mer fantastiskt att få två små mirakel ”på en gång”. Alltså, jag känner mig verkligen så himla välsignad. Trots allt kämpande och sorg är ju det
Så gulligt med Lillebror. Ska ni ta reda på könet om ni får möjlighet? Och hur gammal är Lille E och hans storasyster nu?
Här verkligen det bästa som kunnat hända! Tänker att det på något sätt måste vara meant to be.
Åh så roligt med en flicka och en pojke!! Det måste ju vara idealiskt med tvillingar så att det är lättare för dem att vara vars en person. Ingen som blandar ihop namn och annat. Vi vet inte än vad det är. Jag önskar mig både och
Ibland tänker jag att det vore roligt med en tjej och ibland att det vore roligt med en pojke till. Jag kallar bebisen för ”Lillebror” men det är mest för att Lille E ska ha ett namn på den. Han vet ändå inte att en bror är en pojke. Jag förstår verkligen att du måste gå ner i tid. tvillinggraviditet är ju tungt! Vilken vecka är du i nu? Jag är så glad för er skull!! Underbart ju! Kram
Usch, vad jobbigt det låter. Hoppas att du får må bättre! Jag känner igen det där med sjukskrivningen. När vi kämpade med ivf hade jag inga problem med det bortsett från det där dåliga samvetet att ”vara besvärlig”. Jag har också gått ner på 75% pga trötthet, smärta i rygg och typ livmoder som blir värre under dagen när jag sitter/står och inte har möjlighet att vila (som jag inte kan på mitt jobb). Det är absolut en lättnad fysiskt men som du skriver tar det också emot. Jag vill också vara vanlig och gravid och gå där med min stora mage i vädret och får vara glad. Men men, att bebisarnas mamma inte sliter ut sig är ju viktigare än att jag ska få känna mig ”vanlig” tänker jag. Jag vill ju ha någon ryggork och mental kraft kvar när de kommer också. Har ni eller ska ni ta reda på om det är en pojke eller flicka förresten? Den här veckan fick vi reda på att det är en liten av varje där inne i min mage! Hade jag inte känt rörelser tydligt nu hade jag aldrig trott dem. Nu måste jag börja lita på det här. Vi måste börja köpa bebisprylar. Nu måste det bara gå väl. Åh, jag känner mig så välsignad! Tänk vilken jackpot till slut efter alla år! Så otroligt tacksam.