Med näbbar och klor…

I måndags började rörelserna kännas på riktigt. Jag behövde inte längre undra och grubbla. Ibland som små knäpp av sparkar, ibland vibrationer som av en plattfisk och då och då små trumsolon. Världen stannar till och i korta stunder förstår jag att det är på riktigt, att min lilla bebis är där inne. Lille E pratar om bebisen flera gånger om dagen nu. Han förstår så mycket mer än jag kunde ana innan. Vi har tittat på ett barnprogram i veckan som heter ”Astrid blir storasyster”, vilket han tycker är mycket spännande.

Just nu är det lite kämpigt. E är väldigt sjuk och har haft upp mot 40,5 graders feber, han har ont i halsen, munnen och magen. Hans sänka är förhöjd men proverna på halsfluss är negativa. Vi misstänker körtelfeber. E:s storasyster M hade körtelfeber i juni. Inkubationstiden är väldigt lång och man smittar länge efteråt. Det är ovanligt att små barn smittas, men så verkar vara fallet här. Jag har sagt det innan och jag säger det igen; det finns bara en nackdel med att vara förälder och det är när barnet blir rejält sjuk. Man är så maktlös! Man vill ta bort allt det onda men kan bara ge närhet, Ipren och isglass. Imorgon ska vi in till hans barnläkare i Lund igen och provta för körtelfeber. Jag hoppas innerligt att det bara är vanlig influensa. Annars kommer han att vara sjuk i två till tre veckor och därefter allmänpåverkad i tre månader.

Trycket jag haft mellan benen har nu övergått i rena foglossningssmärtor. När jag sätter mig på huk, lyfter E eller råkar vrida mig känns det som att jag ska spricka på mitten. När jag står upp länge eller är ute och promenerar så känns det som att någon drar i mina trosor rakt upp. Väldigt obekvämt och helt annorlunda än när jag var gravid med Lille E. Då hade jag ont i höfterna främst, som en halvmåne runt var höft. det var först när jag läkarundersöktes inför en sjukskrivning som jag förstod att det även satt i blygdbenet. Jag minns ännu hur jag skrek rakt ut av smärta och förvåning när läkaren tryckte lätt på en punkt i blygdbenet. Nu tar jag en dag i taget igen och anpassar mig efter min kropp. Jag måste börja hitta lösningar som gör att jag slipper lyfta E i vardagen, men just nu är det förstås inte läge att låta bli att bära honom. Nu är E en mammig och sjuk bebis igen. Så är det väl för oss alla när vi är sjuka… Då väljer jag att ha ont istället. Jag undrar hur länge jag kommer klara av att jobba heltid.

Graviditeten är långt ifrån så rosaskimrande som jag föreställt mig, inte på grund av foglossning och sjukdomar med mera, utan eftersom alla minnen av sorger och förluster måste bearbetas. Jag och maken har levt i ett känslomässigt kaos i över ett år och nu står vi inför varandra igen och måste hitta tillbaka till glädjen. Det är svårt. Glädjen är inte konstant, det är fortfarande bara i korta stunder vi vågar tro att allt kommer att gå bra. Om jag jämför med graviditeten med E så är jag och makens känslor fortfarande kvar i väldig tidig graviditet, kanske vecka 6. Samtalen likaså. Med E beställde vi barnvagn nu, och hade redan köpt kläderna till BB. Jag tror namnet också var bestämt. Nu säger vi fortfarande ”Tänk vad roligt det ska bli. Tänk att vi ska få en bebis.” Och med det menar vi båda -Jag har inte förstått att detta är på riktigt.

Vi pratar väldigt lite om missfallen, inte för att vi inte tänker på dem utan för att ingen av oss vet var vi ska börja. Ibland tittar vi på förundrat på vårt hus och pratar om den stora renoveringen vi genomgick samtidigt som Ma:et och missfall nummer 3. Jag förstår inte hur jag orkade. Vi hade hantverkare överallt! Jag var sjukskriven och levde i post traumatisk stress med totalt mörker i både huvud och själ. Maken säger ”Minns du när vi fick reda på att fönsterpartiet vi bestämt oss för inte passade? Du bröt ihop totalt.”. Ja, jag minns. Och vi vet båda att det inte alls handlade om fönstren. Jag grät typ konstant när E var på dagis. Det blev bra till slut, säger vi till varandra. Det blev bra med de andra fönstren med. Det är vårt sätt att prata om det mörka. Vår mörkaste tid.

Jag längtar efter att skratta ihop igen. Skratta på riktigt åt trams, men dit har vi inte kommit än. Det finns ett allvar mellan oss. Vi jobbar som ett sammansvetsat vardagsteam, på samma sätt som vi gjorde när vi bara kämpade för att överleva. Vi har så mycket bekymmer med makens ex också, M:s mamma. Jag har ofta känslan av att hon styr vårt liv och det gör vår relation mer ansträngd. Det gör inte vardagen lättare. Snart firar vi bröllopsdag och vi ska försöka vända sorgen till glädje. Förra året upptäcktes MA:et dagen innan vår bröllopsdag och vi ställde in alla planer. I år vill jag fira dubbelt. Men septemberljuset och lukten av sensommar är här nu, och med dofter och ljus kommer känslominnen. Jag förbereder mig inför september med ödmjukhet. Det kan bli jobbigt. Samtidigt hoppas jag att ett lyckat RUL då ska ligga bakom oss och att vår trygghet i varandra och styrka i oss själva håller fast oss i verkligheten likt ankare en stormig höstnatt.

När du läser detta, min fina make, ska du veta att jag älskar dig innerligt. Du är min bästa vän och stora kärlek. Snart kommer vi att skratta igen.