Med näbbar och klor…

Åh, så många gånger jag velat skriva de senaste veckorna men bara inte orkat!!

Det har varit tuffa veckor. Lille E fick körtelfeber, vilket är väldigt ovanligt för småbarn, men… Han hade över 40 graders feber i 10 dagar och var sjuk i 14. Därefter har han varit trött och inte helt sig själv. Jag har skrivit det förr, men vill poängtera det igen -Det finns bara EN nackdel med att vara förälder och det är den enorma oron och maktlösheten man känner när barnet är sjuk. Äkta förtvivlan. Efter några dygn är man dessutom väldigt trött. Vi åkte in och ut hos barnläkaren som funderade på att lägga in E på sjukhus men vi fick avvakta ett dygn i taget, han hade ju det bättre hemma så länge vi lyckades få i honom dryck. Huset var som en barnbar, med glas överallt. Smothies, blåbärssoppa, saft, isvatten, avslagen cola, milkshakes, allt som vi kunde hitta på för att få i honom någon näring. Hans hals var otroligt svullen och gjorde förstås väldigt ont. Jag och maken turades om att vabba, varannan dag. Och jag är ju deltidssjukskriven pga foglossningen. Den blev förstås mycket värre av att lyfta E mer, bära honom osv.

När Ebbe var på sjätte dagen i körtelfebern, och som sjukast, började jag bli lite förkyld. Jag har haft bekymmer med mina bihålor sedan jag var tonåring. När jag blir förkyld kommer oftast akut bihåleinflammation på köpet och då får jag gräslig tandvärk på ena sidan. Detta problem har förvärrats det senaste året och jag har fått söka akut flera gånger eftersom jag haft så ont att jag varit nära att förlora förståndet. Jag har då fått utskrivet morfinbaserade värktabletter och höga doser kortison, vilket jag ju INTE kunde äta nu. Samtidigt har man gjort en utredning av vad som orsakat denna otroliga smärta. Jag har haft ont i halva ansiktet, upp i ögat och örat. Jag har haft så ont att jag inte kunnat röra käket, inte äta eller sova. I våras kom öra, näsa, hals fram till att man skulle operera mina bihålor och göra passagen till näsan vidare. Därför fick jag göra en datatomografi av huvudet. I slutet av sommaren fick jag besked att man hittat en cysta i tandbenet som antogs vara orsaken. En sannolikt bakteriell cysta som tros ha infekterat bihålorna så fort jag blivit förkyld. Cystan har också brutit ned tandbenet. Därefter har det skrett en lång diskussion mellan min privata tandläkare och läkarna på sjukhuset om vad som skulle göras. Till sist fick jag besked att det bästa var att försöka dra ut en visdomstand för att blottlägga en del av tandbenet och försöka ta bort cystan. Om inte det räckte skulle även tanden framför dras ut. Båda tänderna var hela och friska. Ingen förstår hur cystan uppstått. Jag som är tandvårdsrädd har oroat mig över detta en hel del. Det var planerat till oktober. Tandläkaren sa att det inte kunde vänta till efter förlossningen, så jag skulle inte kunna få lugnande innan  eller annat än panodil efteråt.

Nu blev det alltså akut. Jag satt uppe en hel natt med min värk och var hos tandläkaren när de öppnade. Efter lite väntan fick jag en aktutremiss till käkkirurgen där jag satt och panikgrät tills de kunde ta emot mig. Jag var mer rädd för att de inte skulle hjälpa mig direkt, det var givetvis fredag, än att de skulle dra ut tänder. Strax före lunch fick jag komma in i ett undersökningsrum och man beslöt sig snabbt för att dra ut visdomstanden för att minska trycket på cystan. Tandläkaren ville inte göra mer än så eftersom jag är gravid. Att dra ut tanden var faktiskt inte särskilt farligt alls. Jag var i ett rosa moln eftersom lokalbedövningen helt tagit bort all värk. Jag hade också turen att cystan, eller en stor del av den, följde med tanden ut. Tandläkaren var glad som ett barn på julafton. Sen fick jag instruktionerna att inte ligga ner och sova, inte äta varm mat, inte bära och inte böja mig fram på ett par dygn… Inte roligt.

Ett sjukt barn och en mamma som varken kan sitta på huk, ligga ner eller böja sig fram, eller bära, eller äta ordenligt. Dessutom blev jag sämre efter operationen och fick feber, muskelvärk m.m. på grund av alla bakterier som nu kom i omlopp i kroppen. Dagen efter satt vi på akuten med E igen eftersom han började bli svår att få kontakt med under febertopparna. Jag var helt slut! Men på söndagen började det äntligen vända och febern gick ner. På måndagen hade min älskade pojke, trots 38-39 graders feber fått tillbaka lite glitter i ögonen och oron började lugna sig.

Samtidigt har mitt projekt på jobbet, som jag planerat för i ett år, kommit till en genomförande fas med mer fysiskt jobb och ottroligt spännande arbetsuppgifter. Det har inte funnits utrymme för återhämtning. Därför är jag förstås fortfarande väldigt förkyld.

Idag ligger jag på soffan och kurerar mig med choklad och te. Det har tagit tid att återhämta sig mentalt från allt som varit de senaste veckorna. Både E:s och min åkomma ska vara otroligt ovanliga, nästan omöjliga, men vi hamnar ju där hela tiden. Ingenting gör mig längre förvånad.

Lillebror sparkar och gör kullorbyttor i magen och jag njuter av varje lite knuff. Han har ofta hicka och nu känns allt även på utsidan av magen. Vecka 23. Tiden går långsamt just nu. Jag längtar mycket efter honom. Det gör vi allihopa. Jag blir fortfarande rädd några gånger om dagen. Det kommer i stunder då jag varit upptagen med något länge och inte känt, eller lagt märke till, några rörelser. Men jag hinner oftast inte vara rädd så länge innan jag känner honom igen, som om att han vill säga ”Jag finns här inne, mamma!”.

Lille E lyssnar ofta på magen och pratar med Lillebror, helt på eget initiativ. ”Hallå, e det nån där inne?” ropar han ibland. Ibland frågar det som vi alla undrar ”Vem är du egentligen?”. Och ibland sjunger han bara en sång eller berättar nåt som han tycker är viktigt om livet. Nu kan Lillebror höra hans röst. Jag kan redan ana vilken enorm glädje som syskonkärlek kan vara i en mammas hjärta.