Vi har vabbat igen i veckan. Fjärde omgången för terminen! Jag är fortfarande inte frisk från förkylningen jag fick när E hade körtelfeber, tredje veckan nu. Men jag mår skapligt ändå!
I veckan var det äntligen dags att gå till barnmorskan igen. Jag hade en tid hos sjukgymnasten samma dag, strax innan barnmorskan. Precis som när jag väntade Llle E så blev jag ganska besviken över tipsen, eller icke-tipsen, som jag fick. Övningarna som man föreslog kunde jag inte riktigt utföra pga ischiassmärtorna. Till sist enades vi om en enda övning som jag kan klara av. Men vis utav erfarenhet bad jag åtminstone om att få hyra en TENS-apparat mot smärtorna och det gick bra. Så nu kan jag smärtlindra mig själv om kvällarna när värken är jobbig! Dessutom känns det som en bonus att ha den hemma när det är dags för förlossning!
Hos barnmorskan lyssnade vi på det lilla tickande och swishande hjärtat med stor glädje. Magen mätte 23 cm och ansågs vara ”perfekt”. Blodvärdena fick jag dock inget beröm för, det var rikigt kass. Vilket förklarar varför jag är trött precis hela tiden. Mitt ferritinvärde var bara 16, det ska ligga mellan 12-150, så jag var verkligen i riskgruppen. Blodvärdet var 112 vilket innebär att jag har blodbrist. Jag har därför börjat med järntabletter nu, trots att min mage verkligen inte klarar av det. Det är bara en tidsfråga innan jag kommer att bli ”magsjuk”. Jag får nån typ av tarminflammation av järnmedicin. Av den anledningen fick jag sluta lämna blod för 10 år sen. Jag klarade inte av att ta tabletterna efter jag lämnat. Jag har hört att man kan få järntillskott intravenöst också. Jag förstår inte varför man är så snål med det? Vet någon av er? Är det kanske inte säkert när man är gravid?
Vi fick med oss ett havandeskapsintyg till försäkringskassan också. Magiskt. Undrar om alla blivande mammor högtidligt sitter och stirrar på den tråkiga blanketten innan de skickar iväg det? Eller är det bara vi som längtat?
Magen är ganska stor nu, och rund. Kolleger jag inte träffar ofta, från andra avdelningar har stoppat mig i korridoren och gratulerat. Nu känns det inte lika ”läskigt” och föbjudet. Nu känns vårt andra barn som en del av oss och jag förstår att det faktiskt är på riktigt.
Jag har ju aldrig känt rörelser från ”bara” ett barn i magen så jag har ju iget att jämföra med, men jag tycker nog att de är ganska livliga där inne. Även om vissa dagar är lugnare. Nu har det gått över till lite hårdare ”rull” och distinkta rörelser som nästan gör ont ibland. Fascinerande. Det häftigaste är iaf när båda sprattlar samtidigt (tror jag) och det känns både högt upp i magen mot revbenen och neråt, inåt mot blåsan till. Och åt höger och vänster. Älskade ungar! Igår fick vi en kort sneak peak på UL igen och då låg vår lilla kille med sin fot rakt mot syrrans panna, vilken typ va!
Det är så himla häftigt att du har två där inne! Jag kan inte föreställa mig hur det känns. Det måste ju vara rörelser och action hela tiden? Kram
Ja du! För dig är det verkligen på allvar nu:-) Undrar varje dag om du är inne på BB. Vaktar din blogg! Kram
Jag satt också och tittade på intyget, hade det hemma någon vecka på köksbordet innan jag postade det. Overkligt och högtidligt. Det är på riktigt nu! Kram
Hihi, jag fick också moderskapsintyg i veckan! Satt oclså och stirrade på det i flera minuter och tog en kopia på det innan jag skickade in så jag kan stirra ännu mer.
Övriga graviditetssymptom kanske not so much, haha!)
Kul med ett mått på magen! Min var 29 cm i veckan (jag är ju en vecka före dig) så min punkt låg jättehögt över den ”vanliga” kurvan. Hade det bara varit en liten typ där inne borde jag med det måttet ha varit i vecka 31 nu. Så himla spännande med stor mage! Älskar det! (Men mest sparkarna.