Med näbbar och klor…

Nu är det nästa månad som bebisen ska komma…

Jag mår väldigt bra! Det är förstås tungt och det känns att jag bär runt på mer än vad kroppen är van vid, men jag har ingen värk. Igår vågade jag mig ut på en koppelpromenad med hundarna för första gången sen i september. Det har inte funkat att ens hålla emot lite när hundarna drar åt något håll utan att få jätteont. Därför har jag kört iväg med dem och släppt dem lösa i ett naturområde istället. Men det gick bra till och med i rask takt med två hundar i koppel. Jag som hade svårt att stå upp i vecka 20…

Rädslan finns fortfarande där. Inte lika stark längre, men ändå kännbar som en rörelse under ytan. En dunkelhet i sinnet ibland. Tankar som aldrig sätts i ord utan stannar i ett obehag. Ju mer upptagen jag är, ju mindre kontakt jag känner med barnet, desto mer obehag. Ibland känner jag för att lägga mig på soffan med en hand på magen och ligga där tills förlossningen är här. Men det går ju inte. Jag har två veckor kvar på jobbet. Nu i veckan ska jag redovisa ett stort projekt som kommer ge stora ringar på vattnet. Mitt jobb engagerar mig oerhört mycket, men jag ser innerligt framemot att gå hem. Och jag har redan lagt upp en plan för föräldradagarna så att de räcker i nästan två år. Kanske blir jag hemma i 1,5 av dem. Lönen för all möda.

Jag läste en intervju med en kändis som förlorat en graviditet efter IVF och som sen lyckats få ett barn till. Han beskrev hur det var att vänta det barnet -som att bära ett ägg i handen i nio månader. Jag förstår precis känslan. Det känns så skört och inte alls så självklart. Man vill liksom vara fokuserad på ägget, ha det under uppsikt, inte släppa kontrollen. Man är rädd att tappa taget och förlora greppet om den otroligt lyckliga tillvaro man lever i nu.

Vi åkte in till Malmö förra helgen, satt och pratade i bilen. Sen körde vi under viadukten. Den där med flygplanen målade på betongväggarna i tunneln. Vägen till RMC från vårt förra hem. Det var där vi passerade varje gång vi försökte skapa Lille E. Känslan av IVF kom tillbaka som i ett hjärtslag. Återföring. Plötsligt kändes det som att jag var på väg till Malmö med hopp om att få tillbaka rätt embryo. Jag la handen på min stora mage och försökte komma tillbaka till vår verklighet, men det tog tid. Som när man vakbar och måste skaka av sig en mardröm.

Idag köpte vi julgran! Det har vi gjort på samma ställe i flera år, på en gård fem minuter härifrån. Vi parkerade bilen på samma gårdsplan som för ett år sen. Lille E var i eld och lågor, alla granar stod lutade längs med ladugårdsväggarna. Jag trodde han skulle vilja köpa alla, men tvärtom var han svårövertalad, ingen dög riktigt. För ett år sen klev jag ur bilen så fylld av sorg, maktlöshet och förtvivlan. Kvällen innan hade blodet börjat rinna igen i vårt tredje missfall. Jag minns hur jag tog stöd mot väggarna i badrummet och andades mig igenom paniken medan maken, som i ett avlägset eko, frågade hur han kunde hjälpa mig. Sen gick jag tyst in i sovrummet, kröp ner under täcket och låg där, sidan om Lille E och andades stilla utan ork att ens gråta. Det kändes som att jag var på väg att dö och som att jag var tvungen att andas med vilje för att kunna finnas kvar. Jag hade lovat bonusdottern att vi skulle köpa gran, och lördagen kom precis som alla andra dagar. Obarmhärtigt fortsatte livet och kraven fanns kvar. Idag klev jag ur bilen på samma gårdsplan men i en helt annan värld. I en kropp som är full av liv. Jag menar inte bara bebisen utan kraften som finns när man mår bra. När man inte behöver tänka på att röra fötterna framåt, le med vilje och anstränga sig för att kunna säga något. Livet för en framåt!

När vi kom hem rev Lille E upp julgranspyntet från lådorna med en väldig iver, alla ”kylorna” hängde han på ungefär tre grenar av den gigantiska granen, samtidigt som han berömde sig själv. ”Det går väldig bra, mamma. Jag kan detta! Jag är så duktig.” med en treårings totala självsäkerhet. Ljuvligt! Jag tänkte på hur jag stoppade ner pyntet i januari och fyllde lådorna med förhoppningar om att livet skulle vara annorlunda till nästa jul. Allt var så förtvivlat. Svärmor var så sjuk dessutom och dog ju i mitten av januari. Min fina, kärleksfulla svärmor. Lille E fick en låda blandade, färgglada julgranskulor av henne när han var ett år. Gamla och coolt retro, men i plast förstås. De låg kvar i skokartongen med hennes skostorlek på, kanske från 70-talet. Jag berättade för honom nu att han fått dem av farmor. Några hjärtan, ett par tomtegubbar, andra fasade som discokulor. Han älskar att prata om sin farmor och verkar både minnas henne tydligt och sakna henne mycket. Han blir glad varje gång vi tar fram något som han fått av henne. Lille E säger ”Farmor är i himlen, men när Lillebror kommer ut då ska hon komma ner till oss och hälsa på honom.” Jag försöker förklara att farmor inte kan komma och hälsa på, men han vägrar lyssna. Han är så säker på att hon kommer att komma. På något sätt tror jag honom. Jag hade en dröm i början av graviditeten att jag låg på BB med en nyfödd i famnen och att hon stod vid sängen en stund, vände sig om och gick. Och jag njöt av att se hennes rörelser, hennes kläder och känna att hon var där för jag visste även i drömmen att hon inte skulle komma tillbaka. När jag vaknade grät jag en stund för det kändes som att hon försökte säga till mig att jag inte skulle vara ledsen över att bebisen aldrig skulle få träffa henne, hon kommer att vara hos oss.

Så mycket har hänt de senaste två åren. Nu är allt så bra de kan vara. Jag är så tacksam. Jag tänker inte längre på att jag aldrig kommer bli densamme som förut, nu är jag bara tacksam över att jag finns och får vara med om allt detta fina. Och precis när jag skriver hickar mitt barn i min mage. Kan livet bli bättre?