Nu har vi tretton rara hönor och två snälla tuppar i våra hönsgårdar. För en vecka sen var tanterna fjorton! Lilla Anna-Karin kläcktes i somras under vår faverollehöna Bodil. Vi köpte renrasiga ägg av frulaurin.se och fick några riktigt fina kycklingar. Anna-Karin var en ras som heter creme legbar. De värper mintgröna ägg, har söt hätta på huvudet och har en vacker guldig man -som ett smycke, runt halsen. Som liten kyckling hamnade Anna-Karin utanför redet och blev snabbt nerkyld och medvetslös. Vi kom ut i hönshuset och hittade henne livlös precis när vi var på väg med barnen till doktorn. Vi fattade snabbt beslutet att ta med oss Anna-Karin. Jag satt med henne i händerna och värmde upp henne under hela bilresan och snart började man se livstecken. Vi kom fram till doktorn och lade ner henne i en låda med hö som vi hade med oss och gömde den diskret i famnen. Väl inne hos doktorn fick vi förstås förklara oss lite skamset och berätta om dramatiken kring vår lilla kyckling. Doktorn blev väldigt engagerad och tog inte alls illa vid sig. Tur var väl det, för mitt under besöket börjar Anna-Karin piggna till och pipa för fullt. Det var en lätt komisk situation. Väl tillbaka i hönshuset var hon sig själv igen. Sen växte hon upp och blev sitt ståtliga jag under tidig höst. M döpte henne till sitt favoritnamn som vi inte har en aning om vart det kommer ifrån… Anna-Karin. Väldigt passande på en så söt höna. Men så i förra veckan låg hon plötsligt död i hönshuset, dagen efter jag tagit denna bilden på henne. En pigg höna med röd och frisk kamm, pigg blick och glad gump. Men så är det med fjäderfä. De kan verkligen bara trilla av pinn. Vi saknar alltid våra höns ett bra tag efter de dött. Det är konstigt, men de fattas verkligen. Vi rannsakar oss själva och frågar oss om vi kan ha missat något tecken. Men vi kommer alltid fram till samma sak, det finns inget vi skulle kunna gjort. Sov Gott Anna-Karin<3<3<3
