I veckan var det exakt två år sedan vi fick vårt efterlängtade plus levererat från RMC. Exakt två år sedan lille E gjorde sitt första avtryck i vårt liv. Den absolut vackraste dagen i mitt liv. Det var samma väder i år som den 13 mars 2012, strålande solsken och vårvindar. Jag lämnade blodprov på morgonen, med tårar i ögonen och ångest i bröstet. Hela natten hade jag haft mensvärk och jag trodde att jag visste att mensen skulle komma. Jag grät i makens armar tills jag somnade, men vaknade flera gånger och var uppe toaletten. Den där mensen drog verkligen ut på lidandet, tänkte jag. Det var så märkligt att den inte satte igång trots all värk, men jag tänkte att progesteronet från IVF-medicineringen sköt upp den. Vi skulle ringa in till RMC klockan 13 för att få resultatet. Maken kom hem från jobbet med lunch och vi åt under mycket spänd stämning. Jag hade fortfarande gråten i halsen och kände det som att jag stod och väntade på att ta en total knock out. C hoppades, han är mycket bättre på det än jag. När lunchen var uppäten hade vi fortfarande 30 minuter kvar. Vi tog ut hundarna på en promenad för att få tiden att gå. Jag minns att klockan blev ett när vi hade några hundra meter kvar hem, den där raksträckan med vidunderlig utsikt fram till huset. Men jag såg vårt hus längst bort i en mörk tunnel och jag visste inte om jag ville springa hem eller bort. Jag var livrädd och kände att jag inte skulle klara av ytterligare ett misslyckande och ännu längre väntan mot att hålla min unge i famnen. När vi kom in genom dörren kände jag plötsligt att nu måste vi bara få detta gjort innan jag bryter ihop. Jag ringde. Jag minns att jag stod i hallen, med ryggen mot fönstret. C stod till höger om mig, med sammanbiten käke och bleka kinder. I andra änden svarade en sköterska och jag presenterade mig med lungorna fyllda med luft. Hon svarade ”Hej!!” med en sådan glädje att jag kom av mig. Varför låter hon glad när hon ska berätta något så sorgligt? tänkte jag. ”då måste jag bara be dig säga ditt personnummer.” fortsatte hon. Jag svarade, fortfarande utan att andas. ”Ja, då kan jag bara säga grattis”, sa hon. Det blev tyst. C:s blick brände. Världen stannade. ”Vaddå grattis?”, svarade jag och jag såg hur C:s haka föll och hur han liksom kroknade. Jag förstod inte, jag hängde inte med alls. ”Är jag Gravid???”. C:s ögon fylldes med tårar och jag hann tänka att fan, nu står han här och tar ut segern i förskott. ”Ja, svarade hon. Du är gravid!”. C grät och jag grät, sjuksköterskan skrattade. Hon försäkrade flera gånger tålmodigt, när jag frågade om hon var säker. Jag fick en tid för ultraljud och återbesök i april och så lade vi på. Världen var plötsligt så vacker. Solen lyste så klart. Fåglarna sjöng oändligt vackert och alla våra bekymmer var bortblåsta. Det var overkligt, helt ofattbart. Vi kramades och pussades och grät medan vi fylldes av känslan att vilja berätta vår nyhet för hela världen. Vi satte in hundarna i bilen och körde till min syster. Hon förstod vad vi skulle säga innan vi ens hann knacka på dörren. Hon kom springandes ut ur huset och började gråta så fort hon såg våra leenden. Äntligen, äntligen ska jag få bli moster,sa hon om och om igen. Vi skyndande oss vidare till min mamma, som jag visse satt nervös med mobilen i handen sedan klockan ett och väntade på besked. När hon öppnade dörren höll hon den fortfarande i handen och stammade fram ”Men vad gör ni… Är det.. Är du? Vad sa dom?”. Jag trodde inte riktigt mig själv när jag för första gången sa de hett efterlängtade orden… Jag är gravid!!
