Med näbbar och klor…

Jag hade haft förvärkar länge. Flera nätter hade jag trott att det verkligen var på gång, värkarna kom var tioende minut fram till morgonen för att sen klinga av vid sju när det var dags att gå upp med lille E. Jag höll på att bli smått galen. Inte av trötthet utan av rastlöshet, nervositet och förväntan. Dessutom hade jag på allvar börjat tro att han aldrig skulle komma ut självmant trots att beräknat förlossningsdatum inte hade passerat.

Natten till fredagen den 22 januari satte värkarna som vanligt igång kring midnatt. Jag låg kvar i sängen och försökte vila. Framåt småtimmarna blev de kraftigare och började göra ordenligt ont, med strålningar ner i låren. De kom tätare och det kände som att det var på riktigt. När E vaknade höll jag masken och var som vanligt. Maken körde honom till dagis och jag drog en lättnadens suck när de gick ut genom dörren. En stund senare gick jag på toaletten och fick då se blod på pappret och strimmor i toalettstolen. Kalla kårar genom hela min kropp, trots att jag läst om detta i förlossningsboken jag fått i julklapp. Förlossningar kan starta med en blödning. Men i min värld betydde det en annalkande katastrof. Jag ringde in till förlossningen och berättade hur det låg till. Jag fick prata med en väldigt lugn och vänlig barnmorska som intygade om och om igen att detta var ett bra tecken,. När jag lade på insåg jag att värkarna börjat avta. Effekten av min rädsla. Maken kom hem och jag deppade ihop en smula. Under förmiddagen gick det fram och tillbaka. Jag låg i sängen och vilade, åt och vilade. Jag hade dåligt samvete över att maken stannat hemma från jobbet. På eftermiddagen hade jag en tid hos min barnmorska. Jag bestämde mig för att ta mig dit och be henne undersöka mig och konrollera om värkarna gjort någon skillnad alls på livmodertappen. Värkarna kom nu var tionde minut och var uthärdliga.

Vi hämtade Lille E på dagis och körde in till Lund. Maken och E gick till en leksaffär medan jag gick till barnmorskan. Hon började med att lyssna på bebisen hjärtljud och konstaterade efter en stund att hans hjärtfrekvens var för hög, runt 180-190 utan att gå ner. Hon bad mig åka till förlossningen och ringde dem för att meddela att jag var på väg. Maken och E skjutsade mig dit och åkte för att käka hamburgare i väntan på mig. Under tiden var min mamma på väg ner för att vara barnvakt. Jag fick komma in i samma rum, nummer 9, som Lille E föddes i och känsan var magisk. Rummet såg inte ut som jag mindes det. Jag ställde mig vid platsen vi klätt honom första gången och kände mig så laddad att ta emot Lillebror.

CTG-kurvan visade att bebisens puls nu gått ner, det var alltså ingen fara med honom. Jag fick lov att åka hem. Jag bad att få bli undersökt och en barnmorska kom in i rummet. Jag var öppen 1,5 cm och livmodertappen var 1 cm. Sköterskan som tog hand om mig var så himla rar och trevlig. Hon berättade att hon skulle sluta sitt pass till kvällen och gå på nästa pass vid 07. Hon sa ”Gå nu hem och lägg dig på soffan, kolla på Skavlan och På Spåret, sen blir det bebis imorgon. Vi ses då!”. Hon berättade också att det var väldigt lugnt på förlossningen och gott om plats. Det lugnande mig oerhört. Jag kände mig trygg och välkommen.

Maken och E hämtade mig utanför förlossningen. Han ansikte lyste upp när han såg mig genom bilrutan och jag kunde se på honom att han ville mig något. Jag öppnade hans dörr och gav honom en puss. Nu åker vi hem, sa jag. E tittade på mig frågande och sa ”Men mamma… var är Lillebror?”. Han blev så besviken när han förstod att Lillebror inte kommit ut medan han käkat burgare.

Vid 19 kom min mamma hem till oss, min storasyster och min tonåriga systerson hängde också med. De hade med sig mat till mig och nu var huset fullt av liv och rörelse. Mysigt, hemtrevligt och tryggt, men också lite förvirrat för mig som är en kontrollmänniska. Lille E var i eld och lågor och brydde sig inte särskilt mycket om informationen att mamma och pappa snart skulle till sjukhuset, alla andra skulle ju sova över. Det var spännande.

Jag gjorde som jag blivit tillsagd. Jag lade mig på soffan och kollade på Skavlan. Värkarna var nu så kraftiga att jag använde TNS för att hantera dem. De var fortfarande oregelbundna och ibland blev det en paus på 20 minuter. Jag var tveksam till om det var på riktigt. Men jag dushade och packade klart väskan. Senare på kvällen kom de allt tätare, och vi började båda förstå attt det var dags. Vid 01 ringde vi in till förlossningen och fick då tyvärr prata med en mindre trevlig barnmorska som inte tog mig på allvar. Jag stod på mig och sa att vi kommer in nu. Hon svarade att det var möjligt att vi skulle få åka hem igen. Jag blev förbannad och osäker.

Det var en magiskt vacker vinternatt, den vackraste jag någonsin varit med om. Det hade frusit på ett par nätter i rad och varit vindstilla så tjocka lager av gnistrande iskristaller täckte världen. Varenda trädgren, stängseltråd och grässtrå lyste i mörkret under en stjärnklar himmel. Vi beundrade landskapet mellan värkarna, som återigen börjat komma glesare. Jag påminde mig själv högt om om att det stått i boken att värkar vanligen avtar medan kvinnan förflyttar sig till sjukhuset.

Maken följde med mig in på salen och gick sen tillbaka till bilen för att parkera. Jag blev uppkopplad på CTG igen och försökte koppla av. Värkarna gjorde så ont att jag inte kunde låta bli att vara rädd för att bli hemskickad. När maken kom tillbaka kom barnmorskan och undersökte mig. Jag var öppen fyra centimeter och blev inskriven srax före 02. Jag bad om lustgas och började det riktiga arbetet. Vi hade roligt mellan värkarna. Vi var verkligen taggade och redo. Jag använde min erfarenhet från min första förlossning och var noga med att be om hjälp för att hitta bekväma positioner att ta värkarna i för att spara på krafterna.

Efter ett par timmar tog barnmorksan hål på hinnorna och satte en skalpelektrod på bebisen. Det var en jobbig och smärtsam undersökning. Jag fick lite panik. Strax därefter trillade skalpelktroden av och barnmorskan började om. Det upprepades en tredje gång. Efter det var jag ganska skärrad och kände att jag tappat kontrollen över värkarnas rytm. Det gjorde ont hela tiden och jag vägrade släppa lustgasen. Barnmorskan undrade vad som stod på och jag minns att jag tjöt något om att det kändes som kramp i både urinblåsan och rumpan. Hon undersökte mig igen och sa att ”Din bebis busar därinne. Han rör sitt huvud hela tiden och det gör att du får ont”. Efter en timme hade jag fortfarande bara öppnat mig fem centineter. Då hade jag varit inskriven mer än tre timmar.

Eftersom jag inte fick någon paus mellan värkarna kvarstod känslan av kittlande panik i bröstet och jag bad om epidural, EDA.  Narkosläkaren var fri och vid 06 hade han satt klart EDA:n. Tjugo minuter senare började jag känna hur värkarna blev lite mindre smärsatmma och jag kunde tala igen. Värken från bebisens snurrande huvud var fortfarande lika kraftig och gav mig ingen ro. Personalen lade mig på sidan, uppbullad med kuddar och med täcke över mig. De bad mig försöka slappna av en stund och jag gjorde mitt bästa. Jag var öppen sex centimeter.

06.45 kände jag hur värken ändrade karaktär, jag var tvungen att krysta. Samtidigt kände jag hur allt blev blött under mig och bad maken ringa på klockan. Sköterskan kom in och jag frågade genast om det var blod eller vatten som kom ut, hon lugnande mig med att det var fostervatten. En ny värk kom och mer vatten forsade ut. ”Jag ska gå ut och diskutera lite med barnmorskan bara…” sa hon och försvann. Jag förstod inte vad som hände. Varför hade jag krystvärkar när jag bara var öppen sex centimeter? Strax drefter kom båda tillbaka in i rummet och de satte nu på sig handskar och förkläden. Någonstans förstod jag att det var på gång nu. Jag frågade om det var okej att krysta och fick svar att jag skulle göra det som kändes naturligt för mig. Jag bad att få ställa mig på knä och fick hjälp med det. Barnmorskan sa att jag inte var fullt öppen än och att bebisen skulle komma ut som genom en polokrage igenom min livmoderhals men att det skulle gå bra. Sen började mig sista kamp för att få Lillebror i mina armar.

Jag minns hur jag höll lugasmasken i handen och hur ljudet från den överröstade alla röster. Jag förstod inte själv sambandet. Jag blev irriterad över att alla pratade så tyst och skrek till maken ”Vad säger dom??? Jag hör inget!!”. Jag använde inte lustgasen längre eftersom kroppen liksom hävde sig bakåt i värkarna, men jag ville inte släppa masken. Vid 07 kom barnmorskan fram till huvudändan och förklarade att de skulle byta skift. Hon sa till mig att titta på klockan och sa ”Innan klockan 8 är din bebis ute!”. Hon menade väl men jag bröt ihop och krek ”ÅTTA?? Jag klarar inte en timme till!!!”. Det kom in nya människor på rummet men jag brydde mig inte. Ett nytt ansikte kom fram och sa ”Nu ser vi huvudet!”. I någon av värkarna kände jag hur bebisens huvud åkte över livmoderhalsens kant, som ett kraftigt klick innuti. Plötsligt sa någon ”Nu är huvudet ute. Vänta till nästa värk, ta i då så kommer bebisen ut.”. Jag ville bara ha ut honom. Det var en oerhörd smärta och panik att stå där med bebisen halvvägs ute så jag tog i ändå men blev stoppad av barnmorskan. Strax därpå kom en efterlängtad värk och jag tog i allt vad jag kunde och så var han ute. 07.12. Han började skrika direkt och så fort jag hörde hans skrik började jag storgråta av lättnad.

Jag reste mig till knästående och ropade ”Min bebis, var är min bebis?!” och barnmorskan svarade att nu lägger vi honom mellan dina knän så att du själv kan ta upp honom, och det gjorde jag. Jag grät och kramade honom, pussade honom över hela hans lilla ansikte och sa ”Min bebis! Min unge! Som jag har längtat efter dig!”.

Första gången jag höll dig i mina armar