Hela graviditeten, under förlossningen och även nu när han ligger i min famn har det funnits en återkommande tanke. En tyst fråga, en sådan som aldrig når hela vägen fram. En tanke man inte vill förenas med eller erkänna.
Är det här sista gången?
Jag har försökt trycka undan den med tacksamhet och försök att ”njuta av nuet”. Vi har kämpat så för att komma hit, varför kan jag inte bara vara helt nöjd och tillfreds? Kommer jag någonsin bli nöjd om jag inte är nöjd nu?
Den där drömmen om den stora familjen som funnts inuti mig så länge jag kan minnas, drömmen som jag försökt sätta på intensiv diet och banta ner i antal barn. Från fem till så lågt som möjligt. För ett år sen bad jag till Gud och hela universum, till läkare och vetenskapen, på mina bara knän om att få lov att bli tvåbarnsmamma. Jag vill vara nöjd nu.
Han har fått ett förnamn nu, vårt andra underverk. Och andranamnet Seger. Han är vår seger över allt det onda och mörka vi fick gå igenom. Just nu håller han på att växa ur storlek 56 och jag ska snart gå igenom hans garderob, vika ihop en del av plaggen och lägga undan dem. En del av dem har Lille E haft. I många av plaggen finns så mycket känslor. Jag kan inte ens beskriva kärleken i minnena som finns i plaggen. Att stå vid skötbordet och varsamt klä sitt nyfödda barn, bära i sin famn med värmen från den lille genom tyget. Lukten av bebis som är kvar även när de hänger nytvättade i tvättstugan. Även när de ligger nerpackade efter flera år. Jag minns hur jag stått, mitt i sorgen, och luktat på de där kläderna i garderoben på ovanvåningen, känt Lille E:s bebislukt som funnits kvar i tygerna men länge varit försvunnen från vardagen, och bara haft en enda tanke ”Snälla, bara ett barn till…”.
Jag vill så gärna vara nöjd nu. Backa ur striderna, ut ur elden, och gå in i ett vanligt familjeliv. Aldrig fler IVF:er, inga fler sprutor, inga äggplock, slippa ångesten och rädslan. Aldrig mer kunna drabbas av missfall.
Men så kommer tanken igen. Är det här sista gången? Frågan som drar i trådarna till sorgen där längst inne. Den gamla, trötta sorgen som vi fick i ett brev på posten en dag i maj år 2010, då vi fick reda på, med några korta meningar på läkarspråk, att vi aldrig skulle kunna få barn på annat sätt än genom ”assisterad befruktning”. Jag försöker ta kontroll och tänka ”Detta är sista gången. Jag orkar inte göra om det. Jag är nöjd”. Det känns skönt en liten stund. Jag håller med mig själv ett tag och tänker på alla fördelar. Jag tänker på sinnesron jag ska få när jag slipper kriga mer. Men efter några timmar är frågan tillbaka och någonstans där inne svarar en envis röst ”Nej. Jag vill kämpa för en till.” och efter det kommer en våg av rädsla och oro. Herre Gud, vad håller jag på med?
Jag tänker på frysen i Falun. Det där lilla, lilla embryot. Jag undrar hur det är meningen att man ska hantera att ett möjligt barn ligger och väntar på min livmoder så många mil bort. Avstannad och nerfrusen. En längtan i min kropp efter att bli hel och förenas med det. Och jag förstår att om det embryot inte blir ett barn så blir det en enorm förlust för oss. Det har redan funnits så länge i våra liv, vi har många gånger undrat vem som finns i embryot. Jag tänker på framtiden och undrar är det här sista gången jag har en liten, underbar bebis i storlek 56?
Lille E tittar på mig och pussar sin lillebror i pannan, omedveten om mina funderingar säger han ”Mamma, vi ska väl många, många bebisar? När jag blir stor ska jag ha fem i alla fall. Hedda på dagis kan bli min fru. Men först ska jag växa och bli stor.”.
Hej igen Linda! Tala med din läkare om din oro. Jag tror inte det finns några större risker med ingreppet. Skiljeväggen är ju inte något du vill behålla, så kanske lika bra att ta tag i det? Jag blev gravid cykeln efter, dvs efter nästa mens! Kram
TACK SNÄLLA för ditt svar, uppskattar enormt <3 så himla glad för dina barn, dem
Är lika vackra som dig, sin mor!
Jag överväger att göra hysterskopin. Det enda jag är rädd för är att det kanske blir svårare att bli gravid? Eftersom dem går in och rör livmodern? Fick du några komplikationer? Och hur långt tid efter operationen blev du gravid? Förlåt för mina frågor, förstår om du inte hinner svara. Stor kram och tack snälla ännu en gång för svar
Bortom längtan du sätter verkligen ord på mina tankar!! Tänk om det verkligen är gammal vana! Jag är inte heller säker på att jag skulle orka ett färskt försök igen. Så kanske avgör vårt frysta embryo ändå det hela. Vad klokt av er att besluta att lägga tankarna på is! Så borde jag nog också göra inför mig själv och lita på att vi fattar rätt beslut när den dagen kommer! Kram igen till dig<3
Hej Linda! Välkommen hit<3
Jag tror säkert att det blir lättare att bli gravid och dessutom behålla graviditeten utan skiljevägg! Om du blir erbjuden hysteroskopi så tycker jag att du ska ta den. Det var ett ganska enkelt ingrepp även om det kändes lite läskigt innan. Jag hade inga problem efteråt. Läkaren sa att det var något större chans att bli gravid cykeln efter hystereskopin. Och jag blev ju gravid med min andra son efter den!! Stort lycka till! Kram
Hejsan, kom in i din blogg och har fastnat här nu. Fantastisk berättelse och att få ta del av er krigare – grattis till era underverk.
Jag tänkte kolla med dig. Jag ska göra en Hysteroskopi eftersom jag har en hjärtformad livmoder samt en skiljeväg där mellan. Såg att du också gjort en sån.
Dem säger att det är enklare att bli gravid om man tar bort skiljevägen. Är det så? Fick du komplikationer efter din Hysteroskopi? Kunde du bli gravid enklare?
Vi har försökt i snart ett år. Skulle du säga/rekommendera att göra en Hysteroskopi?
1000-tack på förhand för ditt svar. Många kramar Linda
Åh, precis som vanligt skriver du så himla fint och med så stor igenkänning! Exakt samma tankar har snurrat här hemma de senaste månaderna. Allt kring att få vara gravid, föda barn, plocka fram bebiskläder mm mm. Jag har alltid tänkt att jag ville ha två eller tre barn, men sen blev det ju som det blev, och först var tanken ”bara ett barn, ge mig bara ett så är jag nöjd”. Sen gav vi oss in i syskonsvängen och då tänkte jag ”bara ett barn till, snälla ge oss ett syskon”. Och nu? Ja, jag vet inte. Vi har längtat efter barn sedan 2008. Är det verkligen slut på kampen nu? Den har blivit en så stor del av min identitet att jag inte vet vad som är riktig längtan och vad som är av ”gammal vana” eller hur man ska säga.
Under lillebrors första månader var jag helt övertygad om att jag ville försöka få ett tredje barn, men nu när han är lite äldre och dottern blivit mer och mer trotsig känner jag att jag börjar bli rätt sliten. Orkar vi verkligen? Vi har 8(!) blastocyster i frysen så på något sätt inser jag att vi har stora chanser att få ett tredje barn (för att göra ett nytt färskförsök säger jag bestämt nej till (nu…)), men orkar vi? Hur känner man att man är nöjd? Vi har i alla fall bestämt oss att pausa alla tankar på ett till barn året ut och efter det ta upp frågan igen. Maken är nog egentligen rätt nöjd nu och vill absolut inte ha ett till just nu i alla fall, medan jag är mer osäker. tankepausen har iaf varit väldigt bra för mig och jag känner att jag släppt tankarna nu eftersom jag vet att vi kommer ta upp dem sen igen.
Man kommer ju aldrig ångra ett barn man fått, men skulle jag ångra mig om vi inte försökte? Nu blev det här superlångt, men det blir lätt så med alla förvirrade tankar… Hoppas ni kommer fram till något som känns rätt för er. Kram på dig!
Tack för dina ord Maja! Du har verkligen helt rätt i det! Så himla tänkvärt!! Jag får ju också lov att ha en önskan och förhoppning!!! Stor kram
Å så svårt Sofia! Ett dilemma. Jag hade haft svårt för att släppa taget om ett nedfruset embryo. Det måste vara tungt <3
Jo Hanna, det känns konstigt. Som att det finns en tidsmaskin. Jag försöker tänka bort det men det finns med mig hela tiden, som en avstannad graviditet.
När embryon dör så sörjer man dem. Det känns ledsamt, särskilt vid upptining eftersom det ju säkert kan leda till att livsdugliga embryon inte överlever.
Precis så är det Susanna! Du förstår exakt<3 kram
Så fint du skriver. Jag är inte i dina skor men nästan. Kärleken till min son är så ofantligt stor. Tacksamheten att han föddes frisk. Att han föddes alls. Samtidigt tankarna nästan från första stund att det här vill jag göra om, det här får inte vara sista gången. En sorts stress inombords, när och hur och hur kommer det gå? Jag vill ju njuta av honom nu och inte spola fram tiden i tanken. Små kläder som jag vill ska komma till användning igen. Varm bebis i min famn. Jag förstår dig och jag tror du känner i hjärtat vad som är rätt för dig. Stor kram
Fy va jobbigt det måste vara att brottas med alla dessa tankar..? Att aldrig liksom känna sig ”nöjd” och sen typ bli arg på sig själv för att man aldrig nöjer sig.. jag kan, trots att jag aldrig haft några problem med att bli gravid vare sig med sonen eller dottern, ändå känna och speciellt senast nu med dottern att ”är det här verkligen sista gången”, man ska absolut inte ta nånting för givet här i livet och jag undrar om man nånsin egentligen blir nöjd? Känns det inte konstigt att veta att ett nedfruset embryo kan vara ens framtida barn? :s Likaså undrar jag om man sörjer de embryon som inte klarade sig vid upptiningen? Hoppas allt blir bra, vad ni än väljer att göra
Åh vad svårt det där är! Din tacksamhet för dina två barn är tydlig. Jag förstår också att du tänker på en till. Speciellt då ni har ett embryo i frysen.
Jag har två fina barn, sista genom ivf. Vi har också ett fryst embryo kvar. Vi vill egentligen inte ha fler än två. Framförallt pga extremt tunga graviditeter där jag har 9 mån kräksjuka med sängläge. Det är liksom inte ett alternativ men jag kan inte få bort det lilla embryot ur tankarna.
Jag förstår dig helt! Vi har gjort ivf med alla barnen. Jag hoppades så innerligt under graviditeten med vårt andra barn att jag skulle vara nöjd med två. Jag lyckades lägga tankarna åt sidan under spädbarnstiden tror jag, men tanken på tre har alltid funnits där både hos mig och min man. Vi gav det ett försök, först med fryst som inte tog sig, och sen med en ny ivf. Och nu är vi fem i familjen och jag känner mig nöjd (och rätt så sliten). Men vi har inte riktigt samma historia som er då jag aldrig fått missfall och det har gått rätt så lätt att bli gravid vid behandlingarna. Fast ändå, vilken jäkla kamp det har varit! Känns lite konstigt att den är över nu… Hoppas du kan njuta av nuet ändå, och det är helt ok att du har tankar på flera barn. Såklart! När jag anklagade mig själv för att vara ”girig” tänkte jag på alla de som blir gravida på vanligt sätt. Ingen skulle nånsin ifrågasätta dem om de vill ha ytterligare ett barn. Lycka till med allt! Och grattis till lillebror!