Babyblues är egentligen en så dum benämning. Min bebis är ju inte deppig, och jag är inte deppig på grund av min bebis. Tvärtom är han den som gör mig glad. Det borde heta Mamyblues. Jag är deppig på grund av att min kropp och mitt psyke hanterar att jag blivit mamma igen. Ansvaret och känslostormarna. Oron och rädslan. Otillräckligheten och ensamheten. Där i ligger de utlösande faktorerna. Det är baksidan av föräldraskapet medan barnet fortfarande är så litet och skört. En ny kärlek i livet som man är så vansinnigt rädd om.
Jag skulle kunna sitta och stirra på Lillebor V stora delar av dygnet. Ha honom intill mig alltid. Så gjorde jag med Lille E när han var liten bebis. Jag hade ständig kroppskontakt med honom de tre första månaderna, när inte hans pappa bar honom förstås, annars skrek han. Det gick aldrig att lägga honom ifrån sig. Lillebror V tycker det är skönt att jag lägger ner honom. Han sträcker på sig, suckar nöjt och sover vidare. Det är skönt för oss båda, men jag har ändå känslan kvar av att vara halv när han inte är intill mig. Jag slits mellan att vilja vara ensam med min kropp så att jag kan plocka undan i köket, ta en dusch, natta Lille E eller pyssla med honom ostört, och mellan känslan av att vilja ha totalt fokus på V. Hur jag än gör så är jag inte riktigt nöjd och tillfreds. Jag är delad på mitten.
Jag känner mig ensam i min totala, öveväldigande kärlek till V. Ansvarskänslan, det är jag som måste ha koll. Givetvis älskar hans pappa honom oändligt mycket, men han har sitt jobb och andra ansvarsområden. Han är kvar i det ”vanliga livet” medan jag är endast i nuet med barnen och hemmet. När jag berättar mina historier om vad som hänt under dagen så vet jag att jag inte är särskilt intressant och spännande. Det roligaste som hänt under dagen kan vara en kommentar från Lille E och det mest spännande kan vara hur jag lyckades amma V och torka E i baken efter ett toalettbesök samtidigt. Ibland glömmer maken att lyssna på mig, det kanske låter som smalltalk när jag berättar. Men när han inte lyssnar fylls jag med en enorm känsla av ensamhet. På mitt ”jobb” finns inga kolleger, om inte han lyssnar så lyssnar ingen på mig.
Jag är inte mig själv. Det känns som att mitt härta står på vid gavel. Andras smärta och sorger drabbar mig som känslostormar. Jag kan inte selektera. Jag som brukar ha kontroll, jag som arbetar med andras smärta och sorger, jag som kan trycka på knappen innuti och stänga av när det behövs för att kunna hjälpa till på bästa sätt eller de gånger jag inte kan hjälpa till alls. Nu kan jag inte titta på nyheterna utan att få ångest. Maken föreslår att vi ska se en spännande film till kvällen, hur ska jag kunna förklara att jag är rädd för att se den? Tänk om ett barn far illa i den, tänk om någon lider eller dör. Ångest.
Det är som att jag står i vänsterfilen av en motorväg i rusningstrafik och varje fordon är en känsla.
Mamyblues. Många hamnar där, det borde inte vara skamfyllt. Men jag har sagt det innan och jag säger det igen -Man blir inte som räkmackeföräldrarna när man fått barn med hjälp av IVF. Det finns en våg av tankar och känslor som följer efter infertilitet och barnlängtan. Störst är den där tacksamheten som både är ens belöning och ens värsta fiende. Den kan få en att börja hacka på sig själv så fort man känner något negativt eller jobbigt i föräldraskapet, vilket börjar med tanken ”Jag borde bara vara lycklig nu!” och ”Nu har jag ju fått allt jag önskat mig, varför är jag ledsen?”. Jag tänker kalla det för Hacksamhet från och med nu. När tacksamheten går över i skuldkänslor.
Kämpa på Helena!! Ja, man är nog lite trasig och naggad i kanten av de åren som gått. Det tar säkert tid för oss att läka. Klokt av dig att börja medicinera. Jag har en vän som också fick börja med det under sin IVF-graviditet. Egentligen borde det nog vara rutin att gå i terapi under eller efter barnlöshet! Kram
Tack Malin <3
Så många av dessa ord kunde lika gärna ha varit mina. Tack för att du delar med dig och sätter ord på de här känslorna.
Jag förstår verkligen vad du menar. Vårt andra barn föds ju förhoppningsvis om 6-7 veckor och jag har mått väldigt dåligt både fysiskt och psykiskt denna graviditet. Jag försöker förstå att alla år av IVF är över, att vi snart är i mål. Men jag har haft det så svårt att vara lycklig och njuta. Jag har gått i terapi hela graviditeten men det räcker inte till, jag kommer inte ur den onda cirkeln och efter mycket diskussioner har min läkare fått mig att inse att jag måste medicineras för att bryta mitt mönster. Jag har ätit antidepressiva och varit heltidssjukskriven i 3 veckor nu och jag känner faktiskt att det vänder. Vi hoppas att genom att göra detta nu så ska jag kunna undvika en förlossningdepression vilket läkarna är väldigt oroliga över. Jag hoppas verkligen att det kommer hjälpa. Det är så svårt att förhålla sig till alla känslor, precis som du säger, man borde vara så glad och tacksam, men alla år av förlust och sorg sitter så djupt i ens själ. Jag hoppas att du kommer må bättre snart! Stor kram H