Det är nog olika för alla par, men kanske med några gemensamma nämnare, hur barnlösheten påverkar relationen. Jag tror att det pratas för lite om det, det finns inget forum för reflektion eller samtal. Hos klinikerna är allt fysiskt, till viss del talar man ibland om hur jobbigt det är mentalt, men man talar aldrig hur jobbigt det är för ”oss”, du&jag. Ingen som inte varit ofrivilligt barnlös kan föreställa sig det krig som man utkämpar på två personer, och vilket oändligt slagfält man rör sig över.
Jag och min make C är inte längre barnlösa. Vi vann kriget. För oss var det en två års lång kamp innan jag blev gravid. Det finns de som kämpar betydligt längre. Jag minns den kampen som att jag ständigt gick runt med sorg i hjärtat och ett orosmoln över huvudet. Och trots att vi var två så var vi nog båda väldigt ensamma. Min make är den raraste och mest omtänksamma make man kan tänka sig. Han tog hand om mig, tröstade och peppade på alla möjliga vis. Men vi är alla ändå ensamma med våra rädslor. Jag var realistiskt pessimistisk, jag läste vetenskapliga artiklar, följde forum och räknade ut statistiska chanser. Jag la timme efter timme på internet och grävde djupare varje månad. Jag är biolog och jag tror inte att min bakgrund var till min fördel i den perioden i livet. Min make höll det enkelt -han var positiv, rakt igenom, varje månad. En imponerande beslutsamhet och ett otroligt mod. Jag förstod inte hur han lyckades. Jag hade inte modet och orken att hoppas.
Det spelade ingen roll hur mycket vi pratade om barnlösheten och om varje faktor i vår kamp, vi hade ju en så grundläggande olik inställning till situationen. Och det tror jag ofta att man har i relationen. I de mesta kompletterade vi varandra, men någon gång blev det frontalkrock. Jag minns en gång när jag var som svagast och C sa till mig att ”Du kan ju inte tänka att det inte kommer att gå, du MÅSTE vara positiv!!”, vilket fick mig att totalt bryta ihop, slänga ut honom ur badrummet, låsa dörren och trilla ihop gråtandes i en hög på golvet. Vaddå ”kan ju inte”? Jag hade ingen möjlighet att styra tankarna. Barnlösheten ägde mig.
Nu har vi Lille E. Jag upplever inte syskonkampen som samma oändliga slagfält. Vår rare son är som en kärlekstråd som vi kan hålla i och följa efter genom mörkret. Eller som olja på vågorna. Jag förnekar inte att det är en kamp för att få ett syskon och för att ta oss igenom vår femte IVF. Det ÄR en kamp, och det är motigt. Men jag känner att vi har hittat ett sätt för att få du&jag att fungera. Vi pratar om att vi är olika, och vi pratar om de IVFer vi har bakom oss. Vi pratar om sorgerna och de mörkaste stunderna, och sen avslutar vi omedvetet alltid med att prata om tacksamheten över att vi fått vår son.
Jag känner att vår kamp för att få Lille E också har gjort oss starkare tillsammans. Jag vill inte ha det ogjort. Men jag skulle inte vilja göra om det. Syskonkampen är en annan, jag är inte längre barnlös.
Just nu lyssnar jag mycket på Coldplays låt ”Fix you”, och jag tänker på min man och på vår kamp. Älskling, när du läser detta vill jag att du ska veta att du är mitt ljus som leder mig hem varje gång allt är som mörkast. Du&Jag, Alltid!
”When the tears come streaming down your face, when you loose something you can’t replace. When you love someone but it goes to waste, could it be worse?
Lights will guide you home, and ignite your bones. And I will try to fix you.”
