För att hålla mig passiv och lugn har jag medvetet men omedvetet tänkt ”Det är lugnt tills på fredag, innan fredag kan inget hända”. Jag vet inte varför jag dragit den gränsen. Kanske för att, och nu måste jag skriva det där otäcka ordet, ruvardag 6 med blastocyst är det samma som dag 9 med vanligt embryo och jag har börjat blöda den dagen som tidigast innan.
Det var inte roligt att vakna upp i min pyjamas imorse och liksom ha en lång dags äkta IVF-väntan framför mig. I förmiddags var jag inget vidare på att hantera oron. Jag och Lille E var lediga så vi åkte hem till min syster och där mötte både min mamma och pappa upp. Det blev fullt hus med hundar och barn överallt, vilket inte alls hade en god effekt på mitt mående. Stressen ökade och jag tappade den där inre rösten som jag har stöd av i så mycket. Samtidigt började de första Crinone-klumparna ”trilla ut” och jag fick ångest. Det tog tre toalettebesök i tät följd innan jag kom på mig själv med att vara mitt uppe i ett gammal och destruktivt mönster. Toalettspringet genererar oro, det vet jag ju. Ibland får man sätta gränser åt sig själv likt ett barn -Nu är det slut på detta! Inte en gång till vill jag se dig göra det här! -typ. När jag kom hem och Lille E sov middag var min kropp fylld av stress och den där obehagliga känslan av rastlöshet, som att en katastrof långsamt är på väg mot en. Jag löste det med en tupplur och vaknade sedan mycket lugnare.
Ikväll har vi varit på middag hos ett kompispar. Vi skulle varit hos dem den 20 februari, men vi ställde in eftersom jag började blöda strax innan och fick missfall nummer fyra den 21. Det var så skönt att vara hos dem ikväll. Vi pratade om alla de värsta känslorna och om alla de bästa. De tillhör den lilla kategori människor som ställer ”rätt frågor”. Snälla och intresserade frågor, men som inte blir för ingående och praktiska. De frågar om hur det har känts, hur vi har mått, hur rädda vi är och hur vi hanterar oron. Istället för att fråga När vet ni om du är gravid nudå, hur många gånger till ska ni försöka, vad gör ni om det inte fungerar..? Och så vidare.
Det finns frågor som bara får mig att vilja krypa ur skinnet. Just nu HATAR jag frågan ”när vet ni om det fungerat?”. Varför skulle jag vilja svara på den frågan mer än en kvinna som nyss haft ägglossning och legat med sin make? Varför skulle jag vilja skrika ut ett datum till hela vår omgivning, vilket ju också skulle ge mig en skyldighet att sedan meddela resultatet? VEM vill berätta att man är i gravid i vecka 5 eller att man inte blev gravid alls? Det jag inte förstår är varför alla tror att jag vill vara mindre privat än andra kvinnor… Anledningen till att jag berättar öppet om IVF:erna är inte att jag är sugen på att berätta allt för alla, utan att det blir för komplicerat att inte prata om det alls. Då skulle jag behöva ljuga väldigt mycket och det är jag alldeles för dålig på.
Det blev hursomhelst en trevlig kväll och nu är oron tillfälligt bortblåst. Jag är inte lika kaxig som jag var sist jag skrev. Det känns inte exakt som när jag varit gravid längre. Jag är väldigt svullen och öm i magen hela tiden, istället för molande ”mensvärk” av och till. Jag vet inte alls vad det betyder, det känns nytt och okänt. Som svullnaden man kan ha ett par dagar efter äggplocket när äggblåsorna fylls upp igen om man plockat ut många ägg, så känns det. Kan man vara lätt överstiumlerad så här lång tid efter ÄP? Jag har ingen aning… Men lite mindre säker är jag nu.
Från och med nu är det inte längre en dag i taget, utan en timme i taget som gäller.
Håller tummar och tår att det ska gå bra för dig/ er. Skönt med såna vänner som du beskriver som inte bara slätar över av rädsla utan vågar fråga men inte pressa.
Vi var också till Falun och gjorde fet den 7/5 och jag ruvar fortfarande på min blastocyst och hoppas det ska gå vägen den här gången.
Sänder styrkekramar och tänker på dig extra mycket dessa veckor!