15 JulGammal värk

Jag tänker på vår resa ofta. Ibland kommer minnena som om de spolades upp i gult sken, i dålig skärpa, på en fladdrande bioduk. Mjuka, men allvarliga. Lätta att hantera och att acceptera. En jobbig resa som blev en del av mig. Tusentals minnen bär jag med mig, och många av dem tycks inte nöja sig med att sorteras in i det bruna arkivet, bland andra minnen som man så sällan tar fram. Minnena från kampen och från missfallen tycks mer förhålla sig till mitt inre liv så som reklamen förhåller sig till TV-serier. De bara avbryter och tar över. Men som sagt, ofta i gult och mjukt sken. Och ofta i den stora, kärleksfulla värken i ett hjärta som nästan brister av lycka när jag ser på min lille son. Minnena spelas upp och jag kan se att det fanns en mening. Han kom till mig och han var värt allt.

Men så ibland drabbar minnen mig som en käftsmäll från ingenstans. Fortfarande är det jobbigt att få mens och att ha mens. Både synintrycket av blod, just där i trosorna och blod i toaletten- BAM! Iskalla rysningar och sorg som värker- men också känslan av att något rinner ur mig. Mensvärken och det varma, rinniga. Det blir en obehaglig resa tillbaka, varje gång. En del av det jag fick gå igenom kommer jag nog aldrig helt att komma över. Som aborten jag fick ta hand om själv, i vårt badrum, för att det inte ”kom ut” medan det skulle och inom den dagöppna avdelningens öppettider.  Hur kan man någonsin läka ut en sådan händelse? Många frågor finns kvar kring allt det som skedde. Hade de andra barnen överlevt om jag fått rätt medicinering i de graviditeterna? Vilka var de barnen? Helt omöjliga frågor. Orimliga. Säkert onödiga också. Men likväl finns de där och har kommit att bli en del av mig.

Jag skäms inte över min resa. Inte över någon del av den. Jag ser mig själv som en outnämnd representant för barnlöshetkampen, IVF och för missfallsproblematiken. Många behöver få en liten, liten insyn i hur det är att få kämpa för sitt liv för att få möjlighet att bära ett liv.

Det var värt allt.

När minnena har gjort sitt jobb med mig så försöker jag att varje gång landa i stolthet. Tacksamhet har jag ändå så mycket av att jag skulle kunna donera till en 10 000-tals föräldrar som tycks tro att föräldraskap är ett ok man är tvungen att bära. En jobbig tid i livet som man måste ta sig igenom. Över dem skulle jag vilja hälla vars ett kilo tacksamhet. Det skulle göra dem gott. Men jag försöker aktivt att välja stoltheten istället, att göda den och låta den växa. Jag behöver den för att läka. Jag behöver säga till mig själv, om och om igen, att det är tack vare att jag tog striden och smärtan som mina barn finns. I did good. Och jag var modig som fan. Jag såg det inte då, för jag var så rädd. Men nu i efterhand ser jag vilket mod som krävdes av mig just med tanke på att rädslan jag levde i var större än jag själv, och den fullständigt åt upp mig. Ändå mötte jag den gång på gång, skörare och skörare för varje försök, och vek mig inte för smärtan. Jag är stolt.

Det bästa och största jag gjort i mitt liv är att kämpa för att få mina barn. Och ingenting kommer någonsin ändra på det, oavsett hur länge jag lever.

 

2 Responses to “Gammal värk”

  1. nabbarochklor skriver:

    Hej Hanna! Ja, om du skickar en kommentar till mig med din e-post!! :-)

  2. Hanna skriver:

    Hej! Kan man få kontakt med dig via någon mail? Mvh Hanna

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. And trackBack URL.

Leave a Reply


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu