Att skriva om IVF nr 3 väcker gamla tankar och djupt begravda känslor. Det är en hel process att gå in i när jag väl sätter mig ner och minns. Nyttigt men jobbigt. Jag märker att minnena från IVFerna dyker upp ofta nu, efter att jag skrev det förra inlägget. Jag kommer att berätta om hela IVF nr 3 inom kort, jag känner bara att det måste få ta sin tid. Det är först i efterhand som man själv kan bedöma sina strider. IVF-striden kommer utan tvivel bli ett av mitt livs största fighter, och viktigaste. När man går igenom en IVF så har man ju inget annat val än att bara åka med på tåget, ta ett besked i taget och kämpa varje dag under en kort tid. Man går från ett orosmoment in i nästa och höjer ribban varje gång, tills man till sist står med ett graviditetstest i handen och är så rädd att benen knappt bär. Men nu när jag minns IVF nr 3, och får en chans att bearbeta den, så orkar jag inte annat än att ta det i ultrarapid.
Imorgon är det äntligen dags! Vi ska till Nordic IVF och göra ett tidigt ultraljud. Jag är givetvis orolig och spänd. Jag tänker det som alla tänker i min sits, tänk om det inte finns något där! Missed abortion, det man fruktar mest! Jag hoppas att allt är perfekt och längar efter att få se vår Jansson, ett hjärta som slår. Litet, tickande! Om allt är bra där inne så är det en fantastisk stund. Den första gången man ser att man är gravid på riktigt. Jag har bestämt mig för att om allt ser bra ut imorgon så ska jag släppa min missfallsoro.
Nu ska jag gå och lägga mig, jag är så oändligt trött hela tiden. Det är egentligen det enda gravidsymtomet jag har så jag ska inte klaga!
