Inget hjärta tickade där inne och mitt hjärta har gått i tusen bitar. Jag vill inte gå igenom det här. Jag vill inte acceptera att mitt barn inte finns längre. Det blir ingen bebis i april. Det blir fler barnförsök istället. Jag vill inte. Jag kan inte förstå. Mitt lilla embryo, min älskade kommande unge. Ingenting av allt det ljusa finns kvar. Klockan 15 idag var världen så vacker, klockan 15.30 var allt förändrat. Bara mörkt.
Jag gråter och gråter, Lille E klappar mig på kinderna och säger ”Mamma lessen, plåster?”. Och även om jag ler av kärlek så kan jag inte sluta gråta, inte ens för hans skull. Jag är mitt i chocken nu, fryser, är törstig, gråter en stund för att vara helt förlamad och oförstående i nästa. Men jag vet, även i de stunder då overklighetskänslan tar över, att ett mörkt tungt moln är på väg in. Jag vill inte. Jag vill inte ta det här ovädret, igen. Inte gå igenom en förlust till. Jag vill inte vara ogravid, vill inte börja blöda.
Det fanns bara en hinnsäck och en gulkropp, fostret hade tillbakabildats. Missed abortion, MA. Det jag läst om och varit så rädd för har hänt. Min Jansson är borta och jag vill bara lägga mig ner och sluta kämpa.
Tack Azielle! Kram tillbaka!❤️
Jag är så otroligt ledsen för er förlust ♥
Tack❤️
Jag beklagar verkligen