Igår grät jag hela dagen, tills ögonen värkte. Lille E skolas in på dagis nu och igår var han där för första gången utan mig, i hela fem timmar. Det var otroligt jobbigt att vara utan honom i detta läget, samtidigt så förstod jag att han hade det roligare på dagis än hemma och att jag behövde gråta ut. När vi hämtade honom på dagis så kändes det som när smärtstillande börjar värka, och ihållande smärta långsamt tynar bort. När han sprang fram och kramade mig så kände jag för första gången efter beskedet att jag kommer att bli bra igen. Efter dagis satte vi oss på gårdsplanen och blåste bubblor. Lille E klarade fint att blåsa hundratals bubblor som steg mot himlen. En del tumlade ner mot marken och husväggarna och brast. Lille E var exalterad ”Massa blubbor, mamma!”. Jag tänkte att bebisen i magen var en sådan bubbla. Inte ett hål, utan en vacker bubbla. Det kändes bättre att tänka så.
Jag fick en snabb tid till min husläkare igår, vår vårdcentral är fantastisk. Läkaren förstod verkligen min förtvivlan och chock och sjukskrev mig månaden ut. Det kändes både skönt och jobbigt. Skönt att kunna fokusera på sorgen men jobbigt att inse att det är på riktigt.
Idag har jag haft ångest. Jag har fokuserat på att ta det lugnt och inte försöka fly, då blir det bara värre. Inte heller kämpa emot, utan bara sitta ner och förlika sig med ångesten. Att andas och dricka vatten, tänka snälla tankar om mig och framtiden. Jag är glad över att jag kunnat äta idag, inte lika mycket som vanligt men ändå okej portioner. För mig är det ett bra tecken på att jag återhämtar mig och att chocken är på väg att släppa.
Jag har inte kunnat gråta idag, det känns som att gråten är slut. Kvar finns en tung sorg i hela kroppen.
Jag tänker mycket på att jag aldrig kunnat ana att fostret dött där inne om jag inte varit på ultraljud. Imorgon skulle jag gått in i vecka 9, med en tom hinnsäck, fortfarande full av graviditetssymtom. Trötthet, foglossningssmärtor i blygden och höfterna, och så ständig kissnödighet. Ikväll har jag dock fått en liten brun flytning och jag hoppas att missfallet kommer igång nu. Jag vill bara att tiden ska gå så att vi kan börja om att kämpa för en ny unge.
Tack alla ni som kommenterar och ger mig stöd. Ni kan inte ana hur mycket det hjälper!! Kramar till er!
