Få dagar i livet är väl helt svarta eller vita?
Dagen inleddes med stor… enorm nervositet. Nordic IVF, embryologen Ingrid, skulle ringa oss på ”förmiddagen” och berätta hur våra embryo mådde. Ni som gjort IVFer vet att embryon är inget torftigt och tunt begrepp. Våra embryo är våra potentiella barn! Vårt hopp och vår framtida kärlek. Lille E vaknade vid 06 och därefter var jag klarvaken. I en timme resonerade jag över hur man definierar ”förmiddag”. När börjar den och när slutar den? När maken vaknade engagerade jag honom i funderingen och vi kom fram till att det är förmiddag 10-11.30. Det blev en lång väntan. Jag gick ut på morgonkvisten och skulle öppna till hönsen. Då hittade jag vår höna Berit, den enda vi hade kvar av våra allra första hönor, död. Hon hade verkligen trillat av pinn och låg död nedanför den pinne som hon somnade på inför natten. Vi blir ledsna varje gång en höna dör. Jag hade henne uppe famnen igår och kände igenom henne. Hon hade fint hull och krävan (liten påse på halsen där fåglar maler ner maten innan den åker ner i magen) var full med foder, hon såg fin ut i gumpen och var ren och snygg. Men idag var hon död! Fåglar är jobbiga på så sätt, de annonserar sällan sin förestående död.
Vi fick vänta vidare på besked, jag kände hur jag nästan klättrade på väggarna. När jag väl såg klinikens nummer på displayen på telefonen fick jag hjärtat i halsgropen. Ingrid var på gott humör och hon berättade att alla våra 12 embryo lever (läs: levde imorse) och ser bra ut! Det är helt otroligt! 12…?!? Har vi 12 fina embryo kvar på dag 3? Hur gick det här till? Jag och maken har gått på rosa moln idag, och jag har tillåtit mig att känna en typ av seger. En delseger. Men samtidigt vet jag också att antalet egentligen är oväsentligt. Det är ETT rätt embryo som krävs. Jag vet också att en IVF kan passera med väldigt bra resultat i varje enskilt steg, men ändå leda till en rysligt tom livmoder. På måndag (dag 5) blir det förhoppningvis en återföring av en blastocyst. Därefter följer en mental bergådalbana mellan hopp och förtvivlan i tre veckor. Jag unnar mig själv att just nu vara glad och för mitt inre om och om igen räkna våra 12 embryo. Jag drömmer om att aldrig mer behöva göra en IVF. Högsta drömmen är att det finns två små syskon till Lille E bland dessa 12. Det vore ett mirakel. Det är skönt att drömma….
