Idag är min sista dag som ogravid på 8,5 månad, hoppas jag. Mina tankar är hos våra embryo. Hur många lever, hur många har dött? Hur mår de? Hur kommer de att må imorgon? Om kliniken inte ringer innan klockan 09 imorgon bitti så är det grönt ljus! Då ska ett embryo få komma hem till min livmoder klockan 11.30 imorgon. Jag längtar!
Livmodern är preppad med Crinone sedan i torsdags. Jag är just nu semigravid, eller kanske skendräktig. Idag har jag pysslat och fejjat som om jag vore i åttonde månaden. Vi flyttade in i vårt hus för mer än två år sedan, men idag har jag hängt tavlor, oj, oj oj! Jag har satt upp väggdekor på bonusdotterns rum och äntligen fixat till på Lille E:s rum med att sätta upp vägglampor och tavlor där med.
Igår var vi på Rusta ett snabbt ärende, men E han bli helt tokig i några prynadsugglor. Han har alltid gillat ugglor men detta var utöver det vanliga. Det blev ett köp, han behöver ändå pynt till sitt rum. Nu står de fint i hans fönsterkarm! Och i IVFens tid så är det precis så jag känner mig -Vill inte säga för mycket, inte höra dåliga nyheter och inte se ett misslyckande. Jag vill lägga mig ner i kärleksfull dvala och ruva i ett par veckor. Men IVFruvning funkar inte så. Det vet vi alla. Efter en efterlängtad insättning börjar den riktiga oron. En sån där oro som gnager på ens ben, bygger bo i huvudet och håller ens hjärta i ett krampaktigt grepp. Det är den vägen vi måste gå, vi som inte kan älska oss till barn. Vi måste oroa oss till dem.
Ikväll har jag i alla fall tagit ett halvt glas vin och skålat över min sista kväll som ogravid. Om jag känner mig själv rätt så var det min sista kaxighet som gick åt där…
För övrigt fortsatte min socker- och-bröd-fria diet idag. Jag har fuskat lite dessa dagar då embryona är utanför kroppen, en glass, ett choklad och ett par frallor har slunkit ner. Men nu är jag tillbaka på banan. Redo för mitt nästa barn.
