26 MarEn ny fas. Familjen växer igen, fast på ett nytt sätt…<3

Livet tuffar på här. Jag började jobba för en månad sedan på ett helt nytt jobb och det är så himla roligt!  Jag har blivit en mycket gladare mamma och fru. Vi delar på föräldraledigheten, jag jobbar 60% och maken 40%. Det passar mig helt perfekt!

Vi har nya planer på gång för vår familj och jag har därför i dagarna startat en ny blogg. Ni är alla så varmt välkomna att följa oss här!

Dodde växer så att det knakar och lär sig nya saker varje dag. Just nu har gått över från att vara helt tokig i att städa ”tääda” till att bara vilja vara ute i trädgården med hönsen ”kacka”. Från morgon till kväll pekar han mot fönster och dörrar och frågar ”Kacka?”, och lydigt lyfter vi upp och bär runt i huset tills vi hittar rätt fönster så att han kan få titta på hönsen. Ett par gånger om dagen går vi ut och ger dem lite matrester. Dodde har lärt sig hur man kallar på dem. Sen står han mitt i flocken och kacklar medan han tittar på dem medan de pickar i sig pastan, brödet och grönsakerna som vi brukar ha med oss. När vi till sist måste gå in blir han lika ilsken varje gång och gråter förtvivlat efter kacka. Överhuvudtaget är han väldigt glad för djuren. Han kramar och pussar både hundarna och katterna flera gånger om dagen. Hittills verkar samtliga acceptera det och verkar vara väldigt trygga med honom. Han hämtar också saker som han tycker tillhör dem och ger dem. Vår lilla gårdshund blir serverad sina leksaker när hon sover, han till och med försöker stoppa in dem i munnen på henne. Hon vaknar förvirrat och accepterar till sist människovalpens envishet och sover vidare med en leksak i munnen. Stora gammelhunden Vilding tittar förvirrat på mig när Dodde lägger hennes sele och koppel på hennes rygg och klappar fint ovanpå. Sådär, där ska de vara. Sen går han sin väg.

Lille E är både stor och väldigt liten. Ibland glömmer jag hur stor han är, ibland känner jag att jag har för stora krav på en som är så liten. Han är så klok, så rolig och så otroligt fin. Han har påverkats mer än Dodde av att jag börjat arbeta, vilket förvånat mig. Han har plötsligt blivit klängig och mammig. Och för första gången svartsjuk på sin lillebror när han sitter i famnen hos mig. Jag gör mitt bästa för att krama och pussa honom så mycket jag hinner. Han kommer ständigt med roliga kommentarer och spännande frågor. Idag, efter middagen sa han ”Tack för maten, Freaking Beautiful!” till mig eftersom jag förklarat för honom vad Robin Bengtsson Schlagervinnande låt betydde. Jag hade sagt att Freaking Beautiful betyder typ himla jättesnygg. Min lilla gosse!

 

26 SepSpår av IVF

När jag var ”mitt i kaoset” och läste bloggar varje dag om barnlängtan, missfall, IVF:er och själslig smärta så var världen en annan. Jag läste bloggarna och såg hur inläggen tog slut när livet gick vidare för bloggaren. Jag läste hur var och en förklarade att det kändes märkligt att gå in i sina bloggar, märkligt att skriva. Jag förstod inte det. Jag kände mig så hemma här. Bloggen var min enda trygga punkt i tillvaron. Inte skulle den väl kunna kännas märklig? Jag var säker på att jag skulle fortsätta att skriva, och fortsätta räcka ut en hand till alla er som kämpar nu och behöver lugnande ord. Men nu är jag här… På andra sidan. Bloggen känns plötsligt som helig mark. Jag känner mig främmande i min gamla värld. Att stövla in här som tvåbarnsmor och skriva lyckliga men stressade historier om kärlek och sömnlöshet känns… okänsligt?

Jag tänker dagligen på vår resa för att komma hit, för att få våra söner. Men inte med sorg eller smärta, utan bara med tacksamhet. Jag blev någon annan, resan förändrade mig definitivt, men till det bättre tror jag. En bättre mamma än jag annars hade kunnat vara. En mamma med oändligt perspektiv på tillvaron, och med en ängels tålamod. Jag fick mer styrka, den styrkan som nu behövs i trötta stunder fr att orka hålla upp gränser och rutiner. Jag blev mig själv i en bättre version. Inte version 2.0 då, utan 9.0. Nio IVF:er blev det. Fyra missfall. Jag förstår knappt att jag överlevde.

Idag har jag tänkt extra mycket på vår resa. Jag och maken har pratat om den och av slump såg vi nu ikväll även en tysk dokumentär om en par som filmade sin IVF-resa (Ina Borrmann, Alle 28 Tage). Både jag och maken satt som på nålar i soffan. Vanmakten och kontrollförlusten drabbades oss likt paret på TV. Sprutorna, ultraljuden, ett missfall, negativa besked och läkarnas kalla röster, endast upptagna av statistsik och fakta. Brrrr… Ingen som inte varit där kan förstå. Och när hennes make frågar henne ”Men om du försöker tänka på ett liv utan barn…?” och hon faller i gråt och snyftar ”Nej, jag kan inte… Jag KAN INTE!!” då kommer min sorg tillbaka. Vi har varit där, så djupt ner i den smärtan och jag minns den plötsligt. Min man hade ju dessutom redan ett barn med en annan kvinna och jag minns hur jag kände mig förådd av honom. Han riskerade inte att bli barnlös, bara jag. Ändå var vi i skiten på grund av manlig faktor. Tänk om hans dåliga spermier skulle göra bara mig barnlös. Så mycket mörker.

Innan dokumentären kastade oss ner i mörkret var det en helt vanlig dag. Vi var och handlade ytterkläder och skor till Lille E på närmaste shoppingcentrum. Jag vet inte ens hur det kom på tal, men min man sa att han inte vill göra fler IVF:er. Det kom inte som en chock alls. Och jag förstår honom verkligen. Han sa ”Jag vill bara att vi ska vara en vanlig familj nu, jag vill inte tillbaka till ”den där” världen.” Jag svarade ”Men då blir det inte några fler barn heller…”. Han suckade ”Nä, det är ju det som är det tråkiga.”. Jag kan lätt förlika mig med tanken på att slippa fler IVFer, men det är fortfarande ett bekymmer för mig att tänka att det inte blir fler barn. Aldrig mer gravid? Jag som alltid önskat mig en stor familj. Samtidigt är tacksamheten för våra söner som ett godståg som kör över mig då och då. Vilken oändlig tur vi haft. Varför just vi? Tack.

Vi kallar honom Dodde. Det bara blev så. Han har givetvis tre riktiga namn också, men han är bara en liten Dodde för oss. Han är åtta månader gammal nu och har precis börjat peka med sitt lilla finger. Han säger ”E de?” och ”E detta?”, och så även ”T-tta!”. Utan att veta vad han säger har han också sagt just Dodde några gånger och Gott. Precis som storebror är han tidig med språket. Men olikt sin storebror är han inte så snabb med den motoriska utvecklingen, tack-gode-Gud. Han ålar runt på golvet i maklig takt. Han kan sitta upp men ligger hellre. Han tar det lugnt helt enkelt. Dodde är en otroligt cool unge, han är godmodig och glad för jämnan. Jag trodde inte att det fanns bebisar som är så glada jämt! Men så länge han är torr och mätt så är han inte bara nöjd utan glad. Han skrattar och skrattar, åt allt. Det kan räcka med att man nyser, att hunden kliar sig i örat, att Lille E berättar något med engagemang eller att han ser en färgglad ballong för att det härliga glada skrattet ska bubbla upp. Och nu uppmanar han dessutom oss att göra om genom att nicka mot oss och grymta högt med förväntansfull blick. Givetvis gör vi alla vad vi kan för att upprepa och få honom att skratta igen. Söt är han också, som socker. Alla mammor tycker väl att sina ungar är söta. Men Dodde är faktiskt riktigt söt. En liten, liten näsa och plutig pussmunn, mörka långa ögonfransar till mörkblont hår, blåa runda ögon. När han somnat för kvällen stod maken med honom i famnen ikväll och beundrade honom. Jag gick fram och gjorde honom sällskap. ”Han är så underbar, vår lille grabb!” sa maken, ”Det här gör vi bra i alla fall. Det är svårt att få dem. Men när de väl blivit till så blir de ju så himla bra.”. Och där är den igen, IVF-tacksamheten.

Vi tänker igen på Falun. På det vi lämnade kvar. Ett embryo i frysen. Varsin skärva av våra krossade hjärtan lämnade vi där när vi åkte, i maj 2015. Nu har vi läkt, men vi saknar ändå just de där bitarna. Embryot kommer vi att återföra nästa år, om det överlever upptining. Men fler IVF:er, det vet jag inte om vi kan ta oss an.

 

 

15 JunLivet är som det ska

Nu har det gått ett år sen vi satsade det sista vi hade på banken och i hjärtat och åkte upp till Falun för vår sista IVF. Tack Gode Gud för Falun. Jag har gått igenom varje minne och känsla igen, men denna gång med min lille bebis i famnen. Det är magiskt. Fortfarande så overkligt att vi lyckades. Vi firade Lillebrors ”skapelsedag” med tårta tillsammans med familjen och har bestämt oss för att fortsätta att göra så. Båda barnens skapelsedagar ska från och med nu uppmärksammas. Vi vill göra IVFerna till något positivt, något att fira. Vi vet exakt när våra barn skapades. Och vi vet hur de såg ut när de bara var en klump celler.

Efter tre månader blev livet plötsligt lättare. Jag minns att det var så med Lille E också. Känslan av ”kaos” mattas av och plötsligt börjar man få rutiner. Man förstår sin lille bebis och kan slappna av. Det tog mig tre månader att vänja mig vid att vara tvåbarnsmor. Nu får jag inte längre panikkänslor när maken måste arbeta kväll och jag ska klara av att laga mat, äta, rasta hundarna, bada och natta barnen ensam. Förut ville jag skrika åt maken -Jag FIXAR INTE det här!!! varje gång han lämnade mig ensam. Och när han kom hem sent på kvällen skulle jag kunnat skälla på honom i en evighet för att han satt mig i en situation där jag inte kunde räcka till för båda mina barn, och där jag varit tvungen att att välja vilken av dem jag skulle trösta ibland. Någonstans i ryggmärgen känner man att det inte är naturligt. En kvinna med ett nyfött barn ska inte vara ensam på det sättet. Det naturliga för oss människor är nog att ha en större familj som hjälps åt, en grupp med kvinnor runt sig som avlastar medan man knyter an till den nya bebisen. Men nu har vi hittat rutiner, jag och barnen. Lille E har blivit bättre på att vänta, jag har lärt mig Lillebror V:s signaler så pass bra att jag kan räkna ut hur lång tid jag har på mig innan han måste äta eller sova, vilket gör att jag liksom kan matcha ihop barnens behov. Men det är en utmaning.

Lillebror hänger med

Lillebror hänger med

När Lille E är på dagis så njuter jag helhjärtat av Lillebror. Vi gosar och pussas i timmar. Han är helt underbar. Till utseendet nära nog en kopia av sin bror, fast mindre och nättare ( E vägde 1,8 kg mer när han var 4 månader gammal!!) men till sättet helt annorlunda. Lille E var rastlös, nyfiken, bestämd, temperamentsfull och utvecklades väldigt snabbt. Han var först med allt och växte så det knakade. Han sov oroligt och ville inte vara stilla. Lillebror chillar. Han är bara så nöjd med livet. Han ler större delen av sin vakna tid och gurglar nöjt. Bara han får vara med så är han så nöjd. Han sitter i famnen och lyssnar förundrat, ligger i babygymmet och snackar med sina polare, eller hoppar glädjefyllt i sin hoppgunga. Det enda som gör honom ledsen är att åka bil. Annars är han bara… Nöjd. han skriker inte ens när storebror väcker honom med ett illvrål. Då fryner han bara på sin lilla näsa ett par sekunder och söker min blick, så fort han ser att jag är där så ler han igen och somnar om. Att se dem tillsammans är bara helt… Det finns inte ord för det. Men i de bästa stunderna varje dag så är jag så lycklig att tappar andan. Hjärtat liksom exploderar av värme i bröstet. När lille E sitter framför sin bror och berättar något viktigt för honom, V ler åt honom och E säger ”Mamma, han är så söt min lillebror… han är så himla söt.”. När jag hämtar på dagis och E springer mot mig som vanligt, men istället för att krama mig rusar han mot sin bror i min famn och kramar om honom länge, och så säger han ”Lillebror, jag har saknat efter dig hela dagen!”. Sen vänder han sig om till sina kompisar och fröknar och ropar ”Har ni sett min lillebror? Han är här nu.”. Alla har sett honom, varje dag. Men Lille E vill så gärna att någon tittar på lillebror igen medan han stolt står sidan om och håller honom i handen. Jag hoppas att dessa stunder etsar sig fast i mitt medvetande, att jag aldrig glömmer dem. Jag vill ha dem med mig för alltid.

Höna adopterar kycklingar

Höna adopterar kycklingar

I hönshuset har vi ikväll genomfört en lyckad adoption igen. Vår fina tupp CG har uppenbara fertilitetsproblem, hans hönor lyckas aldrig ruva fram mer än högst en eller ett par kycklingar, trots att de roffar åt sig en hel hög med ägg. Vi borde nackat honom och skaffat en ny tupp… Men det kan vi bara inte. Samtidigt är det lite sorgligt att se hur hans fruar envist ruvar ägg som inte blir nåt. Igår kläcktes en kyckling av 15 ägg. Mammahöna låg kvar i redet idag och hoppades. Några ägg knuffade hon ut, de som hon kan känna är ruttna inuti. Vi fick åka iväg och köpa dyra maskinkläckta kycklingar, jag och Lille E. Ikväll kom vi hem med en liten kartong med sex små pipande liv. Så fort vi kom ut i hönshuset skrockade Mammahöna efter de små, som svar på deras pip ifrån kartongen. Det är lite klurigt att sätta in kycklingarna i det läget. Hönan tror nämligen då att man tagit de ifrån henne och blir sur, försöker picka en på händerna, medan kycklingen är liten och behöver komma nära hönan. Jag är lite feg när hönan blir så sur. Men i detta fallet gick det bra. Kycklingarna tultade fram till Mammahöna. En av dem hoppade upp mot hennes huvud och pickade på hennes näbb. Man riktigt såg hur hon smälte och genast lyfte sina vingar för att släppa in dem under sig. Trots att de aldrig sett en höna förr så hittade de snabbt sin väg in i värmen.

 

13 AprDu och Jag är miraklet här!

Det är en kylig vårdag och vi är ute på promenad. Det är ”storebrordag”, vi kallar fredagar och måndagar så eftersom Lille E är ledig från dagis då. Jag knuffar den stora syskonvagnen. Tänk att vi har en Syskonvagn… Den tar upp halva hallen här hemma. Lille E älskar att åka i den eftersom han och Lillebror då gör något tillsammans. De åker vagn. Och Lillebror åker intill honom. Han kan inte se vad Lillebror gör, men han frågar mig.

Så frågar han som vanligt ”Mamma, är Lillebror vaken nu?” och jag svarar att det är han. Genast söker sig storebrors hand upp över liggdelen och letar upp lillebrros hand. Sen håller de handen, som vanligt. Mitt hjärta slår extraslag av lycka.

För ett år sen såg livet helt annorlunda ut. Här är belöningen för vår möda.

IVF mirakel

IVF mirakel

 

07 AprBabyblues efter IVF

Babyblues är egentligen en så dum benämning. Min bebis är ju inte deppig, och jag är inte deppig på grund av min bebis. Tvärtom är han den som gör mig glad. Det borde heta Mamyblues. Jag är deppig på grund av att min kropp och mitt psyke hanterar att jag blivit mamma igen. Ansvaret och känslostormarna. Oron och rädslan. Otillräckligheten och ensamheten. Där i ligger de utlösande faktorerna. Det är baksidan av föräldraskapet medan barnet fortfarande är så litet och skört. En ny kärlek i livet som man är så vansinnigt rädd om.

Jag skulle kunna sitta och stirra på Lillebor V stora delar av dygnet. Ha honom intill mig alltid. Så gjorde jag med Lille E när han var liten bebis. Jag hade ständig kroppskontakt med honom de tre första månaderna, när inte hans pappa bar honom förstås, annars skrek han. Det gick aldrig att lägga honom ifrån sig. Lillebror V tycker det är skönt att jag lägger ner honom. Han sträcker på sig, suckar nöjt och sover vidare. Det är skönt för oss båda, men jag har ändå känslan kvar av att vara halv när han inte är intill mig. Jag slits mellan att vilja vara ensam med min kropp så att jag kan plocka undan i köket, ta en dusch, natta Lille E eller pyssla med honom ostört, och mellan känslan av att vilja ha totalt fokus på V. Hur jag än gör så är jag inte riktigt nöjd och tillfreds. Jag är delad på mitten.

Jag känner mig ensam i min totala, öveväldigande kärlek till V. Ansvarskänslan, det är jag som måste ha koll. Givetvis älskar hans pappa honom oändligt mycket, men han har sitt jobb och andra ansvarsområden. Han är kvar i det ”vanliga livet” medan jag är endast i nuet med barnen och hemmet. När jag berättar mina historier om vad som hänt under dagen så vet jag att jag inte är särskilt intressant och spännande. Det roligaste som hänt under dagen kan vara en kommentar från Lille E och det mest spännande kan vara hur jag lyckades amma V och torka E i baken efter ett toalettbesök samtidigt. Ibland glömmer maken att lyssna på mig, det kanske låter som smalltalk när jag berättar. Men när han inte lyssnar fylls jag med en enorm känsla av ensamhet. På mitt ”jobb” finns inga kolleger, om inte han lyssnar så lyssnar ingen på mig.

Jag är inte mig själv. Det känns som att mitt härta står på vid gavel. Andras smärta och sorger drabbar mig som känslostormar. Jag kan inte selektera. Jag som brukar ha kontroll, jag som arbetar med andras smärta och sorger, jag som kan trycka på knappen innuti och stänga av när det behövs för att kunna hjälpa till på bästa sätt eller de gånger jag inte kan hjälpa till alls. Nu kan jag inte titta på nyheterna utan att få ångest. Maken föreslår att vi ska se en spännande film till kvällen, hur ska jag kunna förklara att jag är rädd för att se den? Tänk om ett barn far illa i den, tänk om någon lider eller dör. Ångest.

Det är som att jag står i vänsterfilen av en motorväg i rusningstrafik och varje fordon är en känsla.

Mamyblues. Många hamnar där, det borde inte vara skamfyllt. Men jag har sagt det innan och jag säger det igen -Man blir inte som räkmackeföräldrarna när man fått barn med hjälp av IVF. Det finns en våg av tankar och känslor som följer efter infertilitet och barnlängtan. Störst är den där tacksamheten som både är ens belöning och ens värsta fiende.  Den kan få en att börja hacka på sig själv så fort man känner något negativt eller jobbigt i föräldraskapet, vilket börjar med tanken ”Jag borde bara vara lycklig nu!” och ”Nu har jag ju fått allt jag önskat mig, varför är jag ledsen?”. Jag tänker kalla det för Hacksamhet från och med nu. När tacksamheten går över i skuldkänslor.

19 MarUndangömda tankar…

Hela graviditeten, under förlossningen och även nu när han ligger i min famn har det funnits en återkommande tanke. En tyst fråga, en sådan som aldrig når hela vägen fram. En tanke man inte vill förenas med eller erkänna.

Är det här sista gången?

Jag har försökt trycka undan den med tacksamhet och försök att ”njuta av nuet”. Vi har kämpat så för att komma hit, varför kan jag inte bara vara helt nöjd och tillfreds? Kommer jag någonsin bli nöjd om jag inte är nöjd nu?

Den där drömmen om den stora familjen som funnts inuti mig så länge jag kan minnas, drömmen som jag försökt sätta på intensiv diet och banta ner i antal barn. Från fem till så lågt som möjligt. För ett år sen bad jag till Gud och hela universum, till läkare och vetenskapen, på mina bara knän om att få lov att bli tvåbarnsmamma. Jag vill vara nöjd nu.

Han har fått ett förnamn nu, vårt andra underverk. Och andranamnet Seger. Han är vår seger över allt det onda och mörka vi fick gå igenom. Just nu håller han på att växa ur storlek 56 och jag ska snart gå igenom hans garderob, vika ihop en del av plaggen och lägga undan dem. En del av dem har Lille E haft. I många av plaggen finns så mycket känslor.  Jag kan inte ens beskriva kärleken i minnena som finns i plaggen. Att stå vid skötbordet och varsamt klä sitt nyfödda barn, bära i sin famn med värmen från den lille genom tyget. Lukten av bebis som är kvar även när de hänger nytvättade i tvättstugan. Även när de ligger nerpackade efter flera år. Jag minns hur jag stått, mitt i sorgen, och luktat på de där kläderna i garderoben på ovanvåningen, känt Lille E:s bebislukt som funnits kvar i tygerna men länge varit försvunnen från vardagen, och bara haft en enda tanke ”Snälla, bara ett barn till…”.

Jag vill så gärna vara nöjd nu. Backa ur striderna, ut ur elden, och gå in i ett vanligt familjeliv. Aldrig fler IVF:er, inga fler sprutor, inga äggplock, slippa ångesten och rädslan. Aldrig mer kunna drabbas av missfall.

Men så kommer tanken igen. Är det här sista gången? Frågan som drar i trådarna till sorgen där längst inne. Den gamla, trötta sorgen som vi fick i ett brev på posten en dag i maj år 2010, då vi fick reda på, med några korta meningar på läkarspråk, att vi aldrig skulle kunna få barn på annat sätt än genom ”assisterad befruktning”. Jag försöker ta kontroll och tänka ”Detta är sista gången. Jag orkar inte göra om det. Jag är nöjd”. Det känns skönt en liten stund. Jag håller med mig själv ett tag och tänker på alla fördelar. Jag tänker på sinnesron jag ska få när jag slipper kriga mer. Men efter några timmar är frågan tillbaka och någonstans där inne svarar en envis röst ”Nej. Jag vill kämpa för en till.” och efter det kommer en våg av rädsla och oro. Herre Gud, vad håller jag på med?

Jag tänker på frysen i Falun. Det där lilla, lilla embryot. Jag undrar hur det är meningen att man ska hantera att ett möjligt barn ligger och väntar på min livmoder så många mil bort. Avstannad och nerfrusen. En längtan i min kropp efter att bli hel och förenas med det. Och jag förstår att om det embryot inte blir ett barn så blir det en enorm förlust för oss. Det har redan funnits så länge i våra liv, vi har många gånger undrat vem som finns i embryot. Jag tänker på framtiden och undrar är det här sista gången jag har en liten, underbar bebis i storlek 56?

Lille E tittar på mig och pussar sin lillebror i pannan, omedveten om mina funderingar säger han ”Mamma, vi ska väl många, många bebisar? När jag blir stor ska jag ha fem i alla fall. Hedda på dagis kan bli min fru. Men först ska jag växa och bli stor.”.

 

09 MarFörlossningsberättelse; När Lillebror föddes -23/1-16

Jag hade haft förvärkar länge. Flera nätter hade jag trott att det verkligen var på gång, värkarna kom var tioende minut fram till morgonen för att sen klinga av vid sju när det var dags att gå upp med lille E. Jag höll på att bli smått galen. Inte av trötthet utan av rastlöshet, nervositet och förväntan. Dessutom hade jag på allvar börjat tro att han aldrig skulle komma ut självmant trots att beräknat förlossningsdatum inte hade passerat.

Natten till fredagen den 22 januari satte värkarna som vanligt igång kring midnatt. Jag låg kvar i sängen och försökte vila. Framåt småtimmarna blev de kraftigare och började göra ordenligt ont, med strålningar ner i låren. De kom tätare och det kände som att det var på riktigt. När E vaknade höll jag masken och var som vanligt. Maken körde honom till dagis och jag drog en lättnadens suck när de gick ut genom dörren. En stund senare gick jag på toaletten och fick då se blod på pappret och strimmor i toalettstolen. Kalla kårar genom hela min kropp, trots att jag läst om detta i förlossningsboken jag fått i julklapp. Förlossningar kan starta med en blödning. Men i min värld betydde det en annalkande katastrof. Jag ringde in till förlossningen och berättade hur det låg till. Jag fick prata med en väldigt lugn och vänlig barnmorska som intygade om och om igen att detta var ett bra tecken,. När jag lade på insåg jag att värkarna börjat avta. Effekten av min rädsla. Maken kom hem och jag deppade ihop en smula. Under förmiddagen gick det fram och tillbaka. Jag låg i sängen och vilade, åt och vilade. Jag hade dåligt samvete över att maken stannat hemma från jobbet. På eftermiddagen hade jag en tid hos min barnmorska. Jag bestämde mig för att ta mig dit och be henne undersöka mig och konrollera om värkarna gjort någon skillnad alls på livmodertappen. Värkarna kom nu var tionde minut och var uthärdliga.

Vi hämtade Lille E på dagis och körde in till Lund. Maken och E gick till en leksaffär medan jag gick till barnmorskan. Hon började med att lyssna på bebisen hjärtljud och konstaterade efter en stund att hans hjärtfrekvens var för hög, runt 180-190 utan att gå ner. Hon bad mig åka till förlossningen och ringde dem för att meddela att jag var på väg. Maken och E skjutsade mig dit och åkte för att käka hamburgare i väntan på mig. Under tiden var min mamma på väg ner för att vara barnvakt. Jag fick komma in i samma rum, nummer 9, som Lille E föddes i och känsan var magisk. Rummet såg inte ut som jag mindes det. Jag ställde mig vid platsen vi klätt honom första gången och kände mig så laddad att ta emot Lillebror.

CTG-kurvan visade att bebisens puls nu gått ner, det var alltså ingen fara med honom. Jag fick lov att åka hem. Jag bad att få bli undersökt och en barnmorska kom in i rummet. Jag var öppen 1,5 cm och livmodertappen var 1 cm. Sköterskan som tog hand om mig var så himla rar och trevlig. Hon berättade att hon skulle sluta sitt pass till kvällen och gå på nästa pass vid 07. Hon sa ”Gå nu hem och lägg dig på soffan, kolla på Skavlan och På Spåret, sen blir det bebis imorgon. Vi ses då!”. Hon berättade också att det var väldigt lugnt på förlossningen och gott om plats. Det lugnande mig oerhört. Jag kände mig trygg och välkommen.

Maken och E hämtade mig utanför förlossningen. Han ansikte lyste upp när han såg mig genom bilrutan och jag kunde se på honom att han ville mig något. Jag öppnade hans dörr och gav honom en puss. Nu åker vi hem, sa jag. E tittade på mig frågande och sa ”Men mamma… var är Lillebror?”. Han blev så besviken när han förstod att Lillebror inte kommit ut medan han käkat burgare.

Vid 19 kom min mamma hem till oss, min storasyster och min tonåriga systerson hängde också med. De hade med sig mat till mig och nu var huset fullt av liv och rörelse. Mysigt, hemtrevligt och tryggt, men också lite förvirrat för mig som är en kontrollmänniska. Lille E var i eld och lågor och brydde sig inte särskilt mycket om informationen att mamma och pappa snart skulle till sjukhuset, alla andra skulle ju sova över. Det var spännande.

Jag gjorde som jag blivit tillsagd. Jag lade mig på soffan och kollade på Skavlan. Värkarna var nu så kraftiga att jag använde TNS för att hantera dem. De var fortfarande oregelbundna och ibland blev det en paus på 20 minuter. Jag var tveksam till om det var på riktigt. Men jag dushade och packade klart väskan. Senare på kvällen kom de allt tätare, och vi började båda förstå attt det var dags. Vid 01 ringde vi in till förlossningen och fick då tyvärr prata med en mindre trevlig barnmorska som inte tog mig på allvar. Jag stod på mig och sa att vi kommer in nu. Hon svarade att det var möjligt att vi skulle få åka hem igen. Jag blev förbannad och osäker.

Det var en magiskt vacker vinternatt, den vackraste jag någonsin varit med om. Det hade frusit på ett par nätter i rad och varit vindstilla så tjocka lager av gnistrande iskristaller täckte världen. Varenda trädgren, stängseltråd och grässtrå lyste i mörkret under en stjärnklar himmel. Vi beundrade landskapet mellan värkarna, som återigen börjat komma glesare. Jag påminde mig själv högt om om att det stått i boken att värkar vanligen avtar medan kvinnan förflyttar sig till sjukhuset.

Maken följde med mig in på salen och gick sen tillbaka till bilen för att parkera. Jag blev uppkopplad på CTG igen och försökte koppla av. Värkarna gjorde så ont att jag inte kunde låta bli att vara rädd för att bli hemskickad. När maken kom tillbaka kom barnmorskan och undersökte mig. Jag var öppen fyra centimeter och blev inskriven srax före 02. Jag bad om lustgas och började det riktiga arbetet. Vi hade roligt mellan värkarna. Vi var verkligen taggade och redo. Jag använde min erfarenhet från min första förlossning och var noga med att be om hjälp för att hitta bekväma positioner att ta värkarna i för att spara på krafterna.

Efter ett par timmar tog barnmorksan hål på hinnorna och satte en skalpelektrod på bebisen. Det var en jobbig och smärtsam undersökning. Jag fick lite panik. Strax därefter trillade skalpelktroden av och barnmorskan började om. Det upprepades en tredje gång. Efter det var jag ganska skärrad och kände att jag tappat kontrollen över värkarnas rytm. Det gjorde ont hela tiden och jag vägrade släppa lustgasen. Barnmorskan undrade vad som stod på och jag minns att jag tjöt något om att det kändes som kramp i både urinblåsan och rumpan. Hon undersökte mig igen och sa att ”Din bebis busar därinne. Han rör sitt huvud hela tiden och det gör att du får ont”. Efter en timme hade jag fortfarande bara öppnat mig fem centineter. Då hade jag varit inskriven mer än tre timmar.

Eftersom jag inte fick någon paus mellan värkarna kvarstod känslan av kittlande panik i bröstet och jag bad om epidural, EDA.  Narkosläkaren var fri och vid 06 hade han satt klart EDA:n. Tjugo minuter senare började jag känna hur värkarna blev lite mindre smärsatmma och jag kunde tala igen. Värken från bebisens snurrande huvud var fortfarande lika kraftig och gav mig ingen ro. Personalen lade mig på sidan, uppbullad med kuddar och med täcke över mig. De bad mig försöka slappna av en stund och jag gjorde mitt bästa. Jag var öppen sex centimeter.

06.45 kände jag hur värken ändrade karaktär, jag var tvungen att krysta. Samtidigt kände jag hur allt blev blött under mig och bad maken ringa på klockan. Sköterskan kom in och jag frågade genast om det var blod eller vatten som kom ut, hon lugnande mig med att det var fostervatten. En ny värk kom och mer vatten forsade ut. ”Jag ska gå ut och diskutera lite med barnmorskan bara…” sa hon och försvann. Jag förstod inte vad som hände. Varför hade jag krystvärkar när jag bara var öppen sex centimeter? Strax drefter kom båda tillbaka in i rummet och de satte nu på sig handskar och förkläden. Någonstans förstod jag att det var på gång nu. Jag frågade om det var okej att krysta och fick svar att jag skulle göra det som kändes naturligt för mig. Jag bad att få ställa mig på knä och fick hjälp med det. Barnmorskan sa att jag inte var fullt öppen än och att bebisen skulle komma ut som genom en polokrage igenom min livmoderhals men att det skulle gå bra. Sen började mig sista kamp för att få Lillebror i mina armar.

Jag minns hur jag höll lugasmasken i handen och hur ljudet från den överröstade alla röster. Jag förstod inte själv sambandet. Jag blev irriterad över att alla pratade så tyst och skrek till maken ”Vad säger dom??? Jag hör inget!!”. Jag använde inte lustgasen längre eftersom kroppen liksom hävde sig bakåt i värkarna, men jag ville inte släppa masken. Vid 07 kom barnmorskan fram till huvudändan och förklarade att de skulle byta skift. Hon sa till mig att titta på klockan och sa ”Innan klockan 8 är din bebis ute!”. Hon menade väl men jag bröt ihop och krek ”ÅTTA?? Jag klarar inte en timme till!!!”. Det kom in nya människor på rummet men jag brydde mig inte. Ett nytt ansikte kom fram och sa ”Nu ser vi huvudet!”. I någon av värkarna kände jag hur bebisens huvud åkte över livmoderhalsens kant, som ett kraftigt klick innuti. Plötsligt sa någon ”Nu är huvudet ute. Vänta till nästa värk, ta i då så kommer bebisen ut.”. Jag ville bara ha ut honom. Det var en oerhörd smärta och panik att stå där med bebisen halvvägs ute så jag tog i ändå men blev stoppad av barnmorskan. Strax därpå kom en efterlängtad värk och jag tog i allt vad jag kunde och så var han ute. 07.12. Han började skrika direkt och så fort jag hörde hans skrik började jag storgråta av lättnad.

Jag reste mig till knästående och ropade ”Min bebis, var är min bebis?!” och barnmorskan svarade att nu lägger vi honom mellan dina knän så att du själv kan ta upp honom, och det gjorde jag. Jag grät och kramade honom, pussade honom över hela hans lilla ansikte och sa ”Min bebis! Min unge! Som jag har längtat efter dig!”.

Första gången jag höll dig i mina armar

Första gången jag höll dig i mina armar

 

14 FebPå återbesök i oroslandet

Tack alla ni för era lyckönskningar och gratulationer. Jag hade tänkt svara er alla men det har inte funnits tid och möjlighet här. Vi har haft det lite fullt upp…

När jag har ork så kommer jag skriva här hur förlossningen blev! Bloggen kommer jag nog hålla vid liv, känns det som nu, tills vi börjar med nästa syskonförsök. Men jag kommer inte skriva så mycket om livet med barnen här utan fortsätta att ha detta som min kanal för de svåraste känslorna och tankarna kring allt det som hänt och hur känslan av kamp följer med mig.

Nu är Lillebror två veckor gammal. De här första veckorna har varit intensiva, orosfyllda men också fantastiska.

Blåsljud på hjärtat

När vi åkte hem från BB fick vi reda på att Lillebror har ett blåsljud på hjärtat som skulle följas upp med ultraljud. Han hade också en bula på huvudet efter förlossningen, ett cefal hematom, som är helt ofarlig. Han föddes på snedden med huvudet, jag kommer att berätta om det i min förlossningsberättelse. Lille E fick också ett sådant hematom då han togs med sugklocka, så vi kände oss ganska bekanta med det.

Vi höll E hemma från dagis den första veckan, det gick kräksjuka där. E testade alla gränser med oss den veckan, han hade en liten livskris och verkade kolla om vi fanns kvar. Det var jobbigt, men väntat och helt okej. Två dagar efter vi kom hem ringde hjärtavdelningen och bad oss komma in på eftermiddagen. Vi tog med oss lille E och åkte in till sjukhuset. Man började med ett EKG och sedan gjordes ett ultraljud. Sammanlagt tog detta en och en halv timme. Då skulle vår bebis ligga på rygg och vara tyst och stilla. Lillebror är väldigt lugn och tålmodig, så det funkade men det var jobbigt. Man vill ju lyfta upp sin bebis så fort han visar tecken på oro. nu låg han uppkopplad med ett tiotalsladdar och var inte min att ta hand om. Under ultraljudet så pågick en diskussion mellan en läkare och en tekniker som skötte ultraljudsmaskinen. Båda var väldigt engagerade i sina jobb, ingen av dem var särskilt duktiga på socialt samspel med patienter inser jag nu. Ingen talade med oss. Eller jo, läkaren hasplade ur sig några frågor ”Och han kommer från neonatal eller?” -Eh, nej. ”Men han mådde bra när han föddes?” -Ja… Han har mått bra hela tiden!.  Sedan följde en invecklad dialog dem emellan där de verkade väldigt bekymrade. De pratade och turbulens och om ett hål, och om att ”Det ena inte kunde förklara det andra”. Jag blev mer och mer rädd. Efter en halvtimme var jag livrädd och kämpade med tårarna. Min bebis låg där på britsen, med massa sladdar och sugproppar kopplade till sin lilla kropp. Så liten och skör. Det lät som om det var något allvarligt fel på honom, kanske flera fel. Maken hade hand om Lille E som tappat tålamodet. Till sist vände sig läkaren äntligen till mig och sa att det såg bra ut, det fanns inget att oroa sig för. Det tog tid innan jag förstod att jag hörde rätt, att jag inte missförstod. De var inte helt klara över vad som orsakade blåsljudet så vi fick en ny tid till förra fredagen. Vi gick ut ur undersökningsrummet med känslan av att ha undkommit en katastrof. Det tog tid att återhämta sig.

EKG, fyra dagar gammal

EKG, fyra dagar gammal

Ont i magen, besök på KK

Samtidigt började Lille E bli förkyld och jag hade ont i magen på ett märkligt sätt, en värk som inte inte kändes rätt. Det påminde starkt om smärtan efter äggplock och överstimulering. Det gjorde ont att röra sig, ont att sitta, ont att kissa och bajsa, som dubbelsidigt håll. Ja, allt gjorde ont. När Lillebror var en vecka gammal blev han också förkyld, en rejäl dagisförkylning. Jag hade börjat bli dålig några dagar innan, men fokus var ju på den lille. små bebisnäsor som blir täppta är ångest… Svårt att sova och svårt att äta.

Strax därefter kände jag ändå att jag hade för ont i magen. Det kändes inte bra. Tio dagar efter förlossningen åkte jag till KK och blev undersökt. I väntrummet tog jag en bild på Lillebror och funderade då över om hans bula inte blivit lite större, men jag avfärdade det som katastroftänkande och stress som spillde över. Att vara tillbaka på KK var jobbigt, jag tänkte på missfallen och jag led med de andra som satt i väntrummet. Till sist undersöktes jag av en läkare och man hittade inget fel. Visserligen tjöt jag när hon tryckte på min mage, oavsett om hon tryckte under revbenen eller över livmodern, men allt såg normalt ut på ultraljudet. Så jag åkte hem med panodilrådet. Det kändes ändå skönt att jag blivit utredd. Förkylningen kopplade jag då inte alls ihop med detta.

Bulan (Cefal hematomet) svullnar upp

Dagen efter KK var min första dag ensam med båda barnen och jag hade fullt fokus under morgonen på att få allt att klaffa så att Lille E skulle vara på dagis till nio. Hans förkylning var bättee, medan jag och Lillebror var sämre. När jag kom hem från lämningen klädde jag av mig och bebisen och så kröp vi ner i sängen igen och bara njöt av lugnet. Det var då hag igen såg bulan. Var den inte ännu större? Jag gick igenom min mobil och jämförde foton. Jo, den var mycket större än vad den varit tidigare. Jag ringde BVC och skickade några foton, jag fick svaret att åka till barnakuten så fort som möjligt. Och så blev det. Maken och jag möttes upp i Lund och körde till akuten med vår pyttelilla bebis. Det andra sjukhusbesöket med honom på en vecka.

Cefal hematom, tio dagar gammal

Cefal hematom, tio dagar gammal

På akuten fick vi snabbt hjälp. En läkare undersökte honom och ville rådgöra med kolleger. Ett par timmar senare hade fyra läkare undersökt vår bebis. Man bestämde sig för ett antal prover som skulle tas och ett par sjuksköterskor kom för att sticka honom i handen. Det tog tid. De lyckades inte få ut tillräckligt med blod. En läkare tillkallades för att ta blod ifrån ett kärl på huvudet. De stasade honom runt hjässan, över pannan. Jag trodde att jag skulle falla ihop. Benen vek sig. Det var bara för jävligt alltihop.

Man förklarade till sist för oss att själva hematomet inte var farligt, men för en liten kropp kan det vara svårt att bryta ner blodet, det kan bli för höga halter av giftiga nedbrytningsprodukter i kroppen, och dessutom kan blodförlusten påverka blodvärdet. Vid 17-tiden fick vi till sist veta att hans bilirubinvärde var 350, vilket var kraftigt förhöjt. Det är samma ämne som gör att bebisar med gulsot blir gula. Vid 400 måste man behandla med ljusterapi. Vi fick en återbesökstid för ny provtagning till samma dag som hans hjärta skulle undersökas igen.

Så för en vecka sedan åkte vi en tredje gång till barnsjukhuset i Lund med vår lille bebis. Det var tungt. Han var dessutom väldigt snorig och förkyld. Jag kämpade med koksalt och nässug för att hjälpa honom. Hans vikt gick inte upp i önskad takt och vi gick till BVC två gånger per vecka för att ha noggrann koll. Min förkylning var också sämre och jag började få svårt att amma på vänstersidan på grund av att hostan blev så akut så fort jag ens lutade mig åt det hållet. Jag och Lillebror hade då redan sovit uppallade med kuddar flera nätter. Vi började med provtagningen på barnakuten. Tre sköterskor valde att försöka sticka i foten den här gången. Det gick inte bra nu heller. Han grät och blodet droppade oändligt långsamt. De masserade, stasade, värmde, tryckte om och om igen. Efter 20 minuter var Lillebror väldigt ledsen och skrek förtvivlat. Och då började blodet äntligen droppa snabbare. Jag höll honom i famnen och tröstade, så som man bara gör per automatik när ens älskade barn gråter. Sjuksköterskorna sa till mig att sluta trösta, det var bra om han skrek eftersom hans blodtryck då gjorde att blodet äntligen kom. I fem långa minuter fick han gråta,  hans allra första tårar. Och jag grät. Att inte få lov att trösta. Så obarmhärtigt smärtsamt. Efter 25 minuter hade de till sist fått två rör av hans värdefulla och envisa blod.

På barnhjärtavdelningen gjordes hela proceduren om, med ultraljud och EKG. Ultraljudet såg nu fint ut. Det lilla hålet man tidigare sett var nu borta, men blåsljudet kvar. Därför bedömdes det vara ofarligt, så kallat fysiologiskt blåsljud. Men nu var de inte nöjda med EKG:et istället. Det ska göras om om en månad. Vi fick ingen tydlig förklaring, bara något om ”lungmognad” men inget vi ska oroa oss för.

Ultraljud av hjärtat, tretton dagar gammal

Ultraljud av hjärtat, tretton dagar gammal

Därefter fick vi Blodprovsvaren från barnakuten och nu såg allt bättre ut, bilirubinet hade sjunkit. Ingen behandling behövdes och nu är det bara att vänta på att bulan ska gå ner. Det kommer att ta tid, några månader åtminstone.

Lunginflammation eller propp i lungan?

Nu när allt lugnat sig runt vår lille bebis kunde jag hitta ork att gå till vårdcentralen med mig själv och min eviga förkylning och hosta. Båda barnen var förstås med. Lille E får bara vara på dagis femton timmar per vecka. Läkaren lyssnade på lungorna och skrev ut antibiotika mot en misstänkt mindre lunginflammation och bihåleinflammation. Hon tog lite andra prover som skulle skickas iväg.

Dagen efter ringde läkaren upp och berättade att ett koagulationssvar var förhöjt vilket kunde vara ett tecken på att jag även hade en propp i lungan. Jag behövde åka in på sjukhuset och göra en skiktröntgen så fort som möjligt. Men läkaren menade att kontrastmedlet skulle göra att jag inte fick amma på 12 timmar. Jag var bara så trött. Jag ville inte ha en natt framför mig utan amning med en ledsen bebis. Att inte kunna trösta. Jag sa till läkaren vänligt men bestämt att skiktröntgen fick bli på morgonen nästa dag, och så blev det. Maken stannade hemma från jobbet och jag lämnade hobom och Lillebror hemma och E på dagis. Väl inne på röntgen fick jag beskedet att amningen inte var ett bekymmer. Jag blev så humla glad! Undersökningen gick bra, men det va svårt att ligga stilla och inte hosta medan de röntgade. Vid lunch ringde min läkare och meddelade att lungröntgen visat att jag har en stor, dubbelsidig lunginflammation men ingen propp. Detta var i torsdags.

 

Det har varit tuffa veckor. Lillebror är nu tre veckor gammal. Detta inlägg har tagit mig en vecka att skriva, lite varje dag. När han sover på min vänstra arm så kan jag skriva med högerhanden. Jag är glad över att vi är bättre nu och att allt gått så bra. Jag är ledsen över att vår första tid skulle bli så tuff. Jag ville verkligen bara få lov att njuta.

Jag är trött i själen, känslorna sitter utanpå. Jag känner mig otillräcklig för Lille E eftersom jag inte har samma tålamod och ork som innan. Jag önskar att han fick lov att vara på dagis mer så att jag fick vila upp mig och bli mig själv igen. Nu känner jag mig som en väldigt tjatig mamma, en sån som jag inte vill vara. Jag får dåligt samvete över att jag önskar mig egentid för första gången sen jag blev mamma, egentid från E. Samtidigt som jag saknar att vara ensam med honom, bara han och jag. Så som vi var innan, jag och E. Den saknaden värker i mig. Så fort vi har en stund för oss själva och jag kan drunkna i ett samtal, en saga eller ett pysselprojekt så måste jag avbryra för amning eller en bajsblöja.

Jag är också otroligt nyförälskad i vår lille bebis. När allt är lugnt och tyst här hemma, och jag ligger intill honom så känner jag hur jag läker. Jag lyssnar på hans andetag och känner värmen från hans lilla kropp. Studerar honom i detalj. Beundrar. För någon som saknar en religion så är det så nära en religiös upplevelse man kan komma.

Herre Gud, vad jag älskar mina barn.

27 JanHan är här nu <3

Mina barn

Mina barn

Det finns inga ord. Bara en oändlighet av kärlek, lättnad och glädje. Han är här nu, min unge. Ligger här ovanpå min mage med sin lilla hand mot mitt bröst. Jag sitter bara tyst och lyssnar på hans andetag. Han är fyra dagar gammal idag. Så himla liten, men så trygg och nöjd. Hans andetag och doft fyller mig med ett innerligt lugn, han lever och mår bra. Min bebis. Vi nådde målet! Det som så många gånger har känts som en omöjlighet har nu blivit verklighet; jag är tvåbarnsmor. Jag har två fantastiska söner. Jag har barn som har varandra. Vi är en familj på riktigt nu.

Precis som med Lille E så blev alla mödor lagda i dunkelt ljus så fort Lillebror var i min famn. Jag ville inte ha någon annan bebis än denna. Det var han som var meningen och allt annat saknar betydelse. Han kunde bara göras i Falun i april, och för att komma dit var vi tvugna att gå en lång och smärtsam väg. Men det var värt det. Varenda tår, varje sekund av oro, alla mörka stunder, varje krona och varenda av alla trehundra-någonting nålstick… Allt är historia. Det var bara vägen vi skulle gå. Nu är han här, hos oss och inget annat spelar någon roll…

22 JanMissa inte ”First heartbeat”

Innan jag glömmer det! Missa inte att se dokumentären First Heartbeat på TLC. Den kommer i repris den 23/1 kl 21.00. Den handlar om Lisa Nand som filmar sitt liv medan hon genomgår fem missfall i kampen för att bli mamma. Hon får till sist behålla en graviditet genom medicinsk behandling, densamma som jag fick, dvs Intralipiddropp, kortison och blodförtunnande.

Läs mer här.

YouTube Preview Image