24 JanEmbryot i frysen

Det är så glädjande och tröstande att se statistiken för min blogg! Otroligt att ni ännu är så många som hittar hit och läser mina inlägg. Om någon av er får stöd och tröst av vår resa så var det värt det. Du som läser är inte ensam, vad du än känner så har jag känt exakt likadant. Hopplöshet, ovisshet, ensamhet och sorg. Barnlöshet är en urjävlig sjukdom. Det finns inga ord som tröstar, men att veta att man inte är ensam kan lindra.

Det passerar inte en dag utan att jag tänker på embryot vi lämnade kvar i Falun när vi åkte från staden i maj 2015. Då var vi känslomässigt uttröttade, rädda och panka efter fyra missfall och sex försök. ”På det sjätte smäller det…” sa man ju som barn och det stämde för oss. Men när vi lämnade Falun hade vi förstås ingen aning om att våra andra unge äntligen blivit till. Vår fantastiska Edvin. Det var honom vi kämpade för med näbbar och klor, och han var värd varenda tår och tanke. Jag är otroligt stolt över mig själv för att jag orkade och vågade kämpade vidare mot alla motgångar. Att sätta Edvin till världen var det svåraste och mest smärtsamma jag gjort i hela mitt liv. Då menar jag inte förlossningen utan den två år långa resan från att vi gjorde vårt första syskonförsök med IVF tills att han var född.

Vi är idag familjehem och har tagit emot ett barn som varit svårt traumatiserat. Därför har embryot fått stanna i frysen. Vi har inte haft ork eller kraft att påbörja en ny resa, med vetskapen om hur den kan påverka oss om det går illa. Vi har behövt vår styrka till att stå pall och orka fortsätta kämpa för ett barn som inte kommit från min livmoder. Vi har samtidigt längtat efter att försöka, men det har faktiskt varit helt omöjligt. Nu börjar vårt placerade barn må bättre och hennes mentala hälsa är stabiliserad. Det tog 1,5 år att nå fast mark. Vi känner båda att det börjar bli dags eftersom Edvin nu är exakt tre år. Barnen frågar mig varje vecka om jag har en bebis i magen. De vill allihopa ha ett syskon. Min syster fick en bebis i somras som är gudomligt glad och gosig, så nu tror våra barn att alla bebisar och småsyskon är så.

I förrgår skickade jag ett mejl till Livio i Falun. Jag har tänkt göra det i två månader nu men hela tiden skjutit upp det. Efter bara en timme ringde en sköterska upp. Då blev det plötsligt så verkligt. Dörren öppnades upp igen, till en värld som blivit en del av den jag är. Tack vare IVF-världen är jag mamma idag, och trots att jag skälver av obehag vid tanken på att stiga över tröskeln igen så känner jag en otrolig tacksamhet. Sköterskan var väldigt trevlig och intresserad. Hon frågade när jag har nästa ägglossning, bad mig använda stickor och att ringa när det är positivt så kan jag komma 5-6 dagar senare för återföring. Jag sa att jag behöver mer tid på att vänja mig vid tanken att försöka igen. Dessutom har priset höjts otroligt mycket sedan 2015! Nu kostade en återföring 15000 kronor!! Då tror jag att vi betalade ca 10 000 kr.

Jag lämnande cellprov igår. Det vill man ju ha gjort innan blir gravid. Idag fick jag en remiss från Falun att jag ska lämna in nya smittprover. Jag har själv beslutat att jag vill göra en vanlig gynundersökning först och se så att allt ser normalt ut med livmoder och äggstockar så att embryot får bäst chanser.

På ett sätt är vi igång igen. Men på ett sätt inte…

03 NovVågar inte… Orkar inte…

Vi hade ju bestämt att embryot skulle hämtas hem denna höst. Men jag orkar inte utsätta mig för det. Det är som att stå i det högsta hopptornet och kika ner i det svarta vattnet, som finns långt nere under mina fötter. Tillvaron är trygg nu, min hud är varm och jag är okej. Det där hoppet, klivet ut och sen vara fallande i minst två veckor till ett test. Sen att antingen landa det iskalla och mörka, eller fortsätta falla i 10 veckor till. Jag klarar det inte. Inte just nu. Jag har kontaktat min gynekolog och han svarade genast att när vi är redo är han redo. Världens bästa doktor O. Jag har besökt hemsida till kliniken i Falun  flera gånger. Insett att priset för återföring stigit med 70% på tre år. Är inte det helt sjukt? Det blir att köpa en ”trisslott” för 17 000 kronor igen. Hur mycket pengar har vi lagt in i privata företag för att få barn? Ett par hundratusen… Jag vill säga att pengar inte spelar någon roll, särskilt nu när jag har mina fantastiska söner. Men det är fortfarande otroligt ofattbart att andra kan älska sig till barn, medan vi måste lida och betala. Trots att det är klassat som en sjukdom. Ilskan kommer tillbaka, men jag sväljer undan och backar.

Orkar jag? Jag försöker lägga det på ”Orkar jag med en bebis till just nu?” för den frågan är så mycket lättare att bära. Den ger mig makten. Men egentligen vet jag att det handlar om huruvida jag orkar ta klivet ut, vara utan skyddslinor och möta mörkret igen.

 

 

31 MaySyskonen

Min minsting är nu två år och fyra månader, han är en ”stoor pojke” som han själv säger. Särskilt övertygande är han mot sin storebror som nu är fem och ett halvt. ”Jag är faktiskt stooooor” säger han och spänner ögonen i storebror som varje gång fnissar hejdlöst och tycker mest det är ett skämt. Han är ju liten ju, tycker Lille E, en småtting som inte kan shuffla och som inte fattar nåt. Ofta leder detta till en fajt som man får avbryta och lillebror gråter intensivt ”Du får inte säga såååå”. Några minuter senare är de sams igen. De bästa stunderna i livet är när de är kärleksfulla mot varandra och visar omtanke, och det händer också ofta. Om Lille E bryter ihop över någon detalj som inte passar in i hans världs så kan Lillebror vara först på plats med en liten hand på hans axel och säga ”såååja, sååja, ta det lugnt. Andas. Vill dy ha lite djicka? Säns det bra nu?”.

För precis ett år sedan fick de också en storasyster. En sexårig flicka från Afghanistan som saknar biologiska föräldrar. Det har varit ett intensivt år för oss alla. Vi har alla behövt omforma oss och våra roller har testats. Lille E har varit bekymrad och svartsjuk en hel del, medan Lillebror tagit det med ro. Vår flicka är en fantastisk liten människa men med en otroligt tung ryggsäck, vilken vi numer hjälper henne att bära allihop på varsitt sätt. Jag trodde inte att det skulle bli lätt och det har varit ännu svårare än förväntat. Men nu ser vi att det är på väg åt rätt håll och hon har äntligen kommit fram i vårdkö för sin traumatisering. Livet kommer att bli lättare för oss alla när hon blir frisk.

Mitt i allt detta, med tre barn och min makes dotter, så tänker vi ändå ofta på vårt embryo i frysen. Jag tänker på det varje dag och nu pratar vi om det allt oftare. Till hösten ska vi sätta tillbaka det in i min livmoder, det har vi bestämt. Det ska bli skönt att få frågan besvarad om det lilla embryot är vårt barn eller bara ett minus till. Vi har ju undrat i tre år. Samtidigt kommer det kännas väldigt jobbigt att förlora den ”försäkring” som embryot i frysen inneburit för oss. Jag ser inte framemot att hamna i det känslomässiga kaoset igen, och jag vet inte hur jag skulle klara av en förlust. Kanske blir det så att en återföring startar en ny känslomässig process som sedan fortsätter med fler IVFer. Jag har ingen aning. Det hela är väldigt ovisst. Mest av allt hoppas jag förstås att hela den resa kan avslutas med ett tredje barn, som kommer till utan en sådan oändlig fajt…

15 JulGammal värk

Jag tänker på vår resa ofta. Ibland kommer minnena som om de spolades upp i gult sken, i dålig skärpa, på en fladdrande bioduk. Mjuka, men allvarliga. Lätta att hantera och att acceptera. En jobbig resa som blev en del av mig. Tusentals minnen bär jag med mig, och många av dem tycks inte nöja sig med att sorteras in i det bruna arkivet, bland andra minnen som man så sällan tar fram. Minnena från kampen och från missfallen tycks mer förhålla sig till mitt inre liv så som reklamen förhåller sig till TV-serier. De bara avbryter och tar över. Men som sagt, ofta i gult och mjukt sken. Och ofta i den stora, kärleksfulla värken i ett hjärta som nästan brister av lycka när jag ser på min lille son. Minnena spelas upp och jag kan se att det fanns en mening. Han kom till mig och han var värt allt.

Men så ibland drabbar minnen mig som en käftsmäll från ingenstans. Fortfarande är det jobbigt att få mens och att ha mens. Både synintrycket av blod, just där i trosorna och blod i toaletten- BAM! Iskalla rysningar och sorg som värker- men också känslan av att något rinner ur mig. Mensvärken och det varma, rinniga. Det blir en obehaglig resa tillbaka, varje gång. En del av det jag fick gå igenom kommer jag nog aldrig helt att komma över. Som aborten jag fick ta hand om själv, i vårt badrum, för att det inte ”kom ut” medan det skulle och inom den dagöppna avdelningens öppettider.  Hur kan man någonsin läka ut en sådan händelse? Många frågor finns kvar kring allt det som skedde. Hade de andra barnen överlevt om jag fått rätt medicinering i de graviditeterna? Vilka var de barnen? Helt omöjliga frågor. Orimliga. Säkert onödiga också. Men likväl finns de där och har kommit att bli en del av mig.

Jag skäms inte över min resa. Inte över någon del av den. Jag ser mig själv som en outnämnd representant för barnlöshetkampen, IVF och för missfallsproblematiken. Många behöver få en liten, liten insyn i hur det är att få kämpa för sitt liv för att få möjlighet att bära ett liv.

Det var värt allt.

När minnena har gjort sitt jobb med mig så försöker jag att varje gång landa i stolthet. Tacksamhet har jag ändå så mycket av att jag skulle kunna donera till en 10 000-tals föräldrar som tycks tro att föräldraskap är ett ok man är tvungen att bära. En jobbig tid i livet som man måste ta sig igenom. Över dem skulle jag vilja hälla vars ett kilo tacksamhet. Det skulle göra dem gott. Men jag försöker aktivt att välja stoltheten istället, att göda den och låta den växa. Jag behöver den för att läka. Jag behöver säga till mig själv, om och om igen, att det är tack vare att jag tog striden och smärtan som mina barn finns. I did good. Och jag var modig som fan. Jag såg det inte då, för jag var så rädd. Men nu i efterhand ser jag vilket mod som krävdes av mig just med tanke på att rädslan jag levde i var större än jag själv, och den fullständigt åt upp mig. Ändå mötte jag den gång på gång, skörare och skörare för varje försök, och vek mig inte för smärtan. Jag är stolt.

Det bästa och största jag gjort i mitt liv är att kämpa för att få mina barn. Och ingenting kommer någonsin ändra på det, oavsett hur länge jag lever.

 

26 MarEn ny fas. Familjen växer igen, fast på ett nytt sätt…<3

Livet tuffar på här. Jag började jobba för en månad sedan på ett helt nytt jobb och det är så himla roligt!  Jag har blivit en mycket gladare mamma och fru. Vi delar på föräldraledigheten, jag jobbar 60% och maken 40%. Det passar mig helt perfekt!

Vi har nya planer på gång för vår familj och jag har därför i dagarna startat en ny blogg. Ni är alla så varmt välkomna att följa oss här!

Dodde växer så att det knakar och lär sig nya saker varje dag. Just nu har gått över från att vara helt tokig i att städa ”tääda” till att bara vilja vara ute i trädgården med hönsen ”kacka”. Från morgon till kväll pekar han mot fönster och dörrar och frågar ”Kacka?”, och lydigt lyfter vi upp och bär runt i huset tills vi hittar rätt fönster så att han kan få titta på hönsen. Ett par gånger om dagen går vi ut och ger dem lite matrester. Dodde har lärt sig hur man kallar på dem. Sen står han mitt i flocken och kacklar medan han tittar på dem medan de pickar i sig pastan, brödet och grönsakerna som vi brukar ha med oss. När vi till sist måste gå in blir han lika ilsken varje gång och gråter förtvivlat efter kacka. Överhuvudtaget är han väldigt glad för djuren. Han kramar och pussar både hundarna och katterna flera gånger om dagen. Hittills verkar samtliga acceptera det och verkar vara väldigt trygga med honom. Han hämtar också saker som han tycker tillhör dem och ger dem. Vår lilla gårdshund blir serverad sina leksaker när hon sover, han till och med försöker stoppa in dem i munnen på henne. Hon vaknar förvirrat och accepterar till sist människovalpens envishet och sover vidare med en leksak i munnen. Stora gammelhunden Vilding tittar förvirrat på mig när Dodde lägger hennes sele och koppel på hennes rygg och klappar fint ovanpå. Sådär, där ska de vara. Sen går han sin väg.

Lille E är både stor och väldigt liten. Ibland glömmer jag hur stor han är, ibland känner jag att jag har för stora krav på en som är så liten. Han är så klok, så rolig och så otroligt fin. Han har påverkats mer än Dodde av att jag börjat arbeta, vilket förvånat mig. Han har plötsligt blivit klängig och mammig. Och för första gången svartsjuk på sin lillebror när han sitter i famnen hos mig. Jag gör mitt bästa för att krama och pussa honom så mycket jag hinner. Han kommer ständigt med roliga kommentarer och spännande frågor. Idag, efter middagen sa han ”Tack för maten, Freaking Beautiful!” till mig eftersom jag förklarat för honom vad Robin Bengtsson Schlagervinnande låt betydde. Jag hade sagt att Freaking Beautiful betyder typ himla jättesnygg. Min lilla gosse!

 

26 SepSpår av IVF

När jag var ”mitt i kaoset” och läste bloggar varje dag om barnlängtan, missfall, IVF:er och själslig smärta så var världen en annan. Jag läste bloggarna och såg hur inläggen tog slut när livet gick vidare för bloggaren. Jag läste hur var och en förklarade att det kändes märkligt att gå in i sina bloggar, märkligt att skriva. Jag förstod inte det. Jag kände mig så hemma här. Bloggen var min enda trygga punkt i tillvaron. Inte skulle den väl kunna kännas märklig? Jag var säker på att jag skulle fortsätta att skriva, och fortsätta räcka ut en hand till alla er som kämpar nu och behöver lugnande ord. Men nu är jag här… På andra sidan. Bloggen känns plötsligt som helig mark. Jag känner mig främmande i min gamla värld. Att stövla in här som tvåbarnsmor och skriva lyckliga men stressade historier om kärlek och sömnlöshet känns… okänsligt?

Jag tänker dagligen på vår resa för att komma hit, för att få våra söner. Men inte med sorg eller smärta, utan bara med tacksamhet. Jag blev någon annan, resan förändrade mig definitivt, men till det bättre tror jag. En bättre mamma än jag annars hade kunnat vara. En mamma med oändligt perspektiv på tillvaron, och med en ängels tålamod. Jag fick mer styrka, den styrkan som nu behövs i trötta stunder fr att orka hålla upp gränser och rutiner. Jag blev mig själv i en bättre version. Inte version 2.0 då, utan 9.0. Nio IVF:er blev det. Fyra missfall. Jag förstår knappt att jag överlevde.

Idag har jag tänkt extra mycket på vår resa. Jag och maken har pratat om den och av slump såg vi nu ikväll även en tysk dokumentär om en par som filmade sin IVF-resa (Ina Borrmann, Alle 28 Tage). Både jag och maken satt som på nålar i soffan. Vanmakten och kontrollförlusten drabbades oss likt paret på TV. Sprutorna, ultraljuden, ett missfall, negativa besked och läkarnas kalla röster, endast upptagna av statistsik och fakta. Brrrr… Ingen som inte varit där kan förstå. Och när hennes make frågar henne ”Men om du försöker tänka på ett liv utan barn…?” och hon faller i gråt och snyftar ”Nej, jag kan inte… Jag KAN INTE!!” då kommer min sorg tillbaka. Vi har varit där, så djupt ner i den smärtan och jag minns den plötsligt. Min man hade ju dessutom redan ett barn med en annan kvinna och jag minns hur jag kände mig förådd av honom. Han riskerade inte att bli barnlös, bara jag. Ändå var vi i skiten på grund av manlig faktor. Tänk om hans dåliga spermier skulle göra bara mig barnlös. Så mycket mörker.

Innan dokumentären kastade oss ner i mörkret var det en helt vanlig dag. Vi var och handlade ytterkläder och skor till Lille E på närmaste shoppingcentrum. Jag vet inte ens hur det kom på tal, men min man sa att han inte vill göra fler IVF:er. Det kom inte som en chock alls. Och jag förstår honom verkligen. Han sa ”Jag vill bara att vi ska vara en vanlig familj nu, jag vill inte tillbaka till ”den där” världen.” Jag svarade ”Men då blir det inte några fler barn heller…”. Han suckade ”Nä, det är ju det som är det tråkiga.”. Jag kan lätt förlika mig med tanken på att slippa fler IVFer, men det är fortfarande ett bekymmer för mig att tänka att det inte blir fler barn. Aldrig mer gravid? Jag som alltid önskat mig en stor familj. Samtidigt är tacksamheten för våra söner som ett godståg som kör över mig då och då. Vilken oändlig tur vi haft. Varför just vi? Tack.

Vi kallar honom Dodde. Det bara blev så. Han har givetvis tre riktiga namn också, men han är bara en liten Dodde för oss. Han är åtta månader gammal nu och har precis börjat peka med sitt lilla finger. Han säger ”E de?” och ”E detta?”, och så även ”T-tta!”. Utan att veta vad han säger har han också sagt just Dodde några gånger och Gott. Precis som storebror är han tidig med språket. Men olikt sin storebror är han inte så snabb med den motoriska utvecklingen, tack-gode-Gud. Han ålar runt på golvet i maklig takt. Han kan sitta upp men ligger hellre. Han tar det lugnt helt enkelt. Dodde är en otroligt cool unge, han är godmodig och glad för jämnan. Jag trodde inte att det fanns bebisar som är så glada jämt! Men så länge han är torr och mätt så är han inte bara nöjd utan glad. Han skrattar och skrattar, åt allt. Det kan räcka med att man nyser, att hunden kliar sig i örat, att Lille E berättar något med engagemang eller att han ser en färgglad ballong för att det härliga glada skrattet ska bubbla upp. Och nu uppmanar han dessutom oss att göra om genom att nicka mot oss och grymta högt med förväntansfull blick. Givetvis gör vi alla vad vi kan för att upprepa och få honom att skratta igen. Söt är han också, som socker. Alla mammor tycker väl att sina ungar är söta. Men Dodde är faktiskt riktigt söt. En liten, liten näsa och plutig pussmunn, mörka långa ögonfransar till mörkblont hår, blåa runda ögon. När han somnat för kvällen stod maken med honom i famnen ikväll och beundrade honom. Jag gick fram och gjorde honom sällskap. ”Han är så underbar, vår lille grabb!” sa maken, ”Det här gör vi bra i alla fall. Det är svårt att få dem. Men när de väl blivit till så blir de ju så himla bra.”. Och där är den igen, IVF-tacksamheten.

Vi tänker igen på Falun. På det vi lämnade kvar. Ett embryo i frysen. Varsin skärva av våra krossade hjärtan lämnade vi där när vi åkte, i maj 2015. Nu har vi läkt, men vi saknar ändå just de där bitarna. Embryot kommer vi att återföra nästa år, om det överlever upptining. Men fler IVF:er, det vet jag inte om vi kan ta oss an.

 

 

15 JunLivet är som det ska

Nu har det gått ett år sen vi satsade det sista vi hade på banken och i hjärtat och åkte upp till Falun för vår sista IVF. Tack Gode Gud för Falun. Jag har gått igenom varje minne och känsla igen, men denna gång med min lille bebis i famnen. Det är magiskt. Fortfarande så overkligt att vi lyckades. Vi firade Lillebrors ”skapelsedag” med tårta tillsammans med familjen och har bestämt oss för att fortsätta att göra så. Båda barnens skapelsedagar ska från och med nu uppmärksammas. Vi vill göra IVFerna till något positivt, något att fira. Vi vet exakt när våra barn skapades. Och vi vet hur de såg ut när de bara var en klump celler.

Efter tre månader blev livet plötsligt lättare. Jag minns att det var så med Lille E också. Känslan av ”kaos” mattas av och plötsligt börjar man få rutiner. Man förstår sin lille bebis och kan slappna av. Det tog mig tre månader att vänja mig vid att vara tvåbarnsmor. Nu får jag inte längre panikkänslor när maken måste arbeta kväll och jag ska klara av att laga mat, äta, rasta hundarna, bada och natta barnen ensam. Förut ville jag skrika åt maken -Jag FIXAR INTE det här!!! varje gång han lämnade mig ensam. Och när han kom hem sent på kvällen skulle jag kunnat skälla på honom i en evighet för att han satt mig i en situation där jag inte kunde räcka till för båda mina barn, och där jag varit tvungen att att välja vilken av dem jag skulle trösta ibland. Någonstans i ryggmärgen känner man att det inte är naturligt. En kvinna med ett nyfött barn ska inte vara ensam på det sättet. Det naturliga för oss människor är nog att ha en större familj som hjälps åt, en grupp med kvinnor runt sig som avlastar medan man knyter an till den nya bebisen. Men nu har vi hittat rutiner, jag och barnen. Lille E har blivit bättre på att vänta, jag har lärt mig Lillebror V:s signaler så pass bra att jag kan räkna ut hur lång tid jag har på mig innan han måste äta eller sova, vilket gör att jag liksom kan matcha ihop barnens behov. Men det är en utmaning.

Lillebror hänger med

Lillebror hänger med

När Lille E är på dagis så njuter jag helhjärtat av Lillebror. Vi gosar och pussas i timmar. Han är helt underbar. Till utseendet nära nog en kopia av sin bror, fast mindre och nättare ( E vägde 1,8 kg mer när han var 4 månader gammal!!) men till sättet helt annorlunda. Lille E var rastlös, nyfiken, bestämd, temperamentsfull och utvecklades väldigt snabbt. Han var först med allt och växte så det knakade. Han sov oroligt och ville inte vara stilla. Lillebror chillar. Han är bara så nöjd med livet. Han ler större delen av sin vakna tid och gurglar nöjt. Bara han får vara med så är han så nöjd. Han sitter i famnen och lyssnar förundrat, ligger i babygymmet och snackar med sina polare, eller hoppar glädjefyllt i sin hoppgunga. Det enda som gör honom ledsen är att åka bil. Annars är han bara… Nöjd. han skriker inte ens när storebror väcker honom med ett illvrål. Då fryner han bara på sin lilla näsa ett par sekunder och söker min blick, så fort han ser att jag är där så ler han igen och somnar om. Att se dem tillsammans är bara helt… Det finns inte ord för det. Men i de bästa stunderna varje dag så är jag så lycklig att tappar andan. Hjärtat liksom exploderar av värme i bröstet. När lille E sitter framför sin bror och berättar något viktigt för honom, V ler åt honom och E säger ”Mamma, han är så söt min lillebror… han är så himla söt.”. När jag hämtar på dagis och E springer mot mig som vanligt, men istället för att krama mig rusar han mot sin bror i min famn och kramar om honom länge, och så säger han ”Lillebror, jag har saknat efter dig hela dagen!”. Sen vänder han sig om till sina kompisar och fröknar och ropar ”Har ni sett min lillebror? Han är här nu.”. Alla har sett honom, varje dag. Men Lille E vill så gärna att någon tittar på lillebror igen medan han stolt står sidan om och håller honom i handen. Jag hoppas att dessa stunder etsar sig fast i mitt medvetande, att jag aldrig glömmer dem. Jag vill ha dem med mig för alltid.

Höna adopterar kycklingar

Höna adopterar kycklingar

I hönshuset har vi ikväll genomfört en lyckad adoption igen. Vår fina tupp CG har uppenbara fertilitetsproblem, hans hönor lyckas aldrig ruva fram mer än högst en eller ett par kycklingar, trots att de roffar åt sig en hel hög med ägg. Vi borde nackat honom och skaffat en ny tupp… Men det kan vi bara inte. Samtidigt är det lite sorgligt att se hur hans fruar envist ruvar ägg som inte blir nåt. Igår kläcktes en kyckling av 15 ägg. Mammahöna låg kvar i redet idag och hoppades. Några ägg knuffade hon ut, de som hon kan känna är ruttna inuti. Vi fick åka iväg och köpa dyra maskinkläckta kycklingar, jag och Lille E. Ikväll kom vi hem med en liten kartong med sex små pipande liv. Så fort vi kom ut i hönshuset skrockade Mammahöna efter de små, som svar på deras pip ifrån kartongen. Det är lite klurigt att sätta in kycklingarna i det läget. Hönan tror nämligen då att man tagit de ifrån henne och blir sur, försöker picka en på händerna, medan kycklingen är liten och behöver komma nära hönan. Jag är lite feg när hönan blir så sur. Men i detta fallet gick det bra. Kycklingarna tultade fram till Mammahöna. En av dem hoppade upp mot hennes huvud och pickade på hennes näbb. Man riktigt såg hur hon smälte och genast lyfte sina vingar för att släppa in dem under sig. Trots att de aldrig sett en höna förr så hittade de snabbt sin väg in i värmen.

 

13 AprDu och Jag är miraklet här!

Det är en kylig vårdag och vi är ute på promenad. Det är ”storebrordag”, vi kallar fredagar och måndagar så eftersom Lille E är ledig från dagis då. Jag knuffar den stora syskonvagnen. Tänk att vi har en Syskonvagn… Den tar upp halva hallen här hemma. Lille E älskar att åka i den eftersom han och Lillebror då gör något tillsammans. De åker vagn. Och Lillebror åker intill honom. Han kan inte se vad Lillebror gör, men han frågar mig.

Så frågar han som vanligt ”Mamma, är Lillebror vaken nu?” och jag svarar att det är han. Genast söker sig storebrors hand upp över liggdelen och letar upp lillebrros hand. Sen håller de handen, som vanligt. Mitt hjärta slår extraslag av lycka.

För ett år sen såg livet helt annorlunda ut. Här är belöningen för vår möda.

IVF mirakel

IVF mirakel

 

07 AprBabyblues efter IVF

Babyblues är egentligen en så dum benämning. Min bebis är ju inte deppig, och jag är inte deppig på grund av min bebis. Tvärtom är han den som gör mig glad. Det borde heta Mamyblues. Jag är deppig på grund av att min kropp och mitt psyke hanterar att jag blivit mamma igen. Ansvaret och känslostormarna. Oron och rädslan. Otillräckligheten och ensamheten. Där i ligger de utlösande faktorerna. Det är baksidan av föräldraskapet medan barnet fortfarande är så litet och skört. En ny kärlek i livet som man är så vansinnigt rädd om.

Jag skulle kunna sitta och stirra på Lillebor V stora delar av dygnet. Ha honom intill mig alltid. Så gjorde jag med Lille E när han var liten bebis. Jag hade ständig kroppskontakt med honom de tre första månaderna, när inte hans pappa bar honom förstås, annars skrek han. Det gick aldrig att lägga honom ifrån sig. Lillebror V tycker det är skönt att jag lägger ner honom. Han sträcker på sig, suckar nöjt och sover vidare. Det är skönt för oss båda, men jag har ändå känslan kvar av att vara halv när han inte är intill mig. Jag slits mellan att vilja vara ensam med min kropp så att jag kan plocka undan i köket, ta en dusch, natta Lille E eller pyssla med honom ostört, och mellan känslan av att vilja ha totalt fokus på V. Hur jag än gör så är jag inte riktigt nöjd och tillfreds. Jag är delad på mitten.

Jag känner mig ensam i min totala, öveväldigande kärlek till V. Ansvarskänslan, det är jag som måste ha koll. Givetvis älskar hans pappa honom oändligt mycket, men han har sitt jobb och andra ansvarsområden. Han är kvar i det ”vanliga livet” medan jag är endast i nuet med barnen och hemmet. När jag berättar mina historier om vad som hänt under dagen så vet jag att jag inte är särskilt intressant och spännande. Det roligaste som hänt under dagen kan vara en kommentar från Lille E och det mest spännande kan vara hur jag lyckades amma V och torka E i baken efter ett toalettbesök samtidigt. Ibland glömmer maken att lyssna på mig, det kanske låter som smalltalk när jag berättar. Men när han inte lyssnar fylls jag med en enorm känsla av ensamhet. På mitt ”jobb” finns inga kolleger, om inte han lyssnar så lyssnar ingen på mig.

Jag är inte mig själv. Det känns som att mitt härta står på vid gavel. Andras smärta och sorger drabbar mig som känslostormar. Jag kan inte selektera. Jag som brukar ha kontroll, jag som arbetar med andras smärta och sorger, jag som kan trycka på knappen innuti och stänga av när det behövs för att kunna hjälpa till på bästa sätt eller de gånger jag inte kan hjälpa till alls. Nu kan jag inte titta på nyheterna utan att få ångest. Maken föreslår att vi ska se en spännande film till kvällen, hur ska jag kunna förklara att jag är rädd för att se den? Tänk om ett barn far illa i den, tänk om någon lider eller dör. Ångest.

Det är som att jag står i vänsterfilen av en motorväg i rusningstrafik och varje fordon är en känsla.

Mamyblues. Många hamnar där, det borde inte vara skamfyllt. Men jag har sagt det innan och jag säger det igen -Man blir inte som räkmackeföräldrarna när man fått barn med hjälp av IVF. Det finns en våg av tankar och känslor som följer efter infertilitet och barnlängtan. Störst är den där tacksamheten som både är ens belöning och ens värsta fiende.  Den kan få en att börja hacka på sig själv så fort man känner något negativt eller jobbigt i föräldraskapet, vilket börjar med tanken ”Jag borde bara vara lycklig nu!” och ”Nu har jag ju fått allt jag önskat mig, varför är jag ledsen?”. Jag tänker kalla det för Hacksamhet från och med nu. När tacksamheten går över i skuldkänslor.

19 MarUndangömda tankar…

Hela graviditeten, under förlossningen och även nu när han ligger i min famn har det funnits en återkommande tanke. En tyst fråga, en sådan som aldrig når hela vägen fram. En tanke man inte vill förenas med eller erkänna.

Är det här sista gången?

Jag har försökt trycka undan den med tacksamhet och försök att ”njuta av nuet”. Vi har kämpat så för att komma hit, varför kan jag inte bara vara helt nöjd och tillfreds? Kommer jag någonsin bli nöjd om jag inte är nöjd nu?

Den där drömmen om den stora familjen som funnts inuti mig så länge jag kan minnas, drömmen som jag försökt sätta på intensiv diet och banta ner i antal barn. Från fem till så lågt som möjligt. För ett år sen bad jag till Gud och hela universum, till läkare och vetenskapen, på mina bara knän om att få lov att bli tvåbarnsmamma. Jag vill vara nöjd nu.

Han har fått ett förnamn nu, vårt andra underverk. Och andranamnet Seger. Han är vår seger över allt det onda och mörka vi fick gå igenom. Just nu håller han på att växa ur storlek 56 och jag ska snart gå igenom hans garderob, vika ihop en del av plaggen och lägga undan dem. En del av dem har Lille E haft. I många av plaggen finns så mycket känslor.  Jag kan inte ens beskriva kärleken i minnena som finns i plaggen. Att stå vid skötbordet och varsamt klä sitt nyfödda barn, bära i sin famn med värmen från den lille genom tyget. Lukten av bebis som är kvar även när de hänger nytvättade i tvättstugan. Även när de ligger nerpackade efter flera år. Jag minns hur jag stått, mitt i sorgen, och luktat på de där kläderna i garderoben på ovanvåningen, känt Lille E:s bebislukt som funnits kvar i tygerna men länge varit försvunnen från vardagen, och bara haft en enda tanke ”Snälla, bara ett barn till…”.

Jag vill så gärna vara nöjd nu. Backa ur striderna, ut ur elden, och gå in i ett vanligt familjeliv. Aldrig fler IVF:er, inga fler sprutor, inga äggplock, slippa ångesten och rädslan. Aldrig mer kunna drabbas av missfall.

Men så kommer tanken igen. Är det här sista gången? Frågan som drar i trådarna till sorgen där längst inne. Den gamla, trötta sorgen som vi fick i ett brev på posten en dag i maj år 2010, då vi fick reda på, med några korta meningar på läkarspråk, att vi aldrig skulle kunna få barn på annat sätt än genom ”assisterad befruktning”. Jag försöker ta kontroll och tänka ”Detta är sista gången. Jag orkar inte göra om det. Jag är nöjd”. Det känns skönt en liten stund. Jag håller med mig själv ett tag och tänker på alla fördelar. Jag tänker på sinnesron jag ska få när jag slipper kriga mer. Men efter några timmar är frågan tillbaka och någonstans där inne svarar en envis röst ”Nej. Jag vill kämpa för en till.” och efter det kommer en våg av rädsla och oro. Herre Gud, vad håller jag på med?

Jag tänker på frysen i Falun. Det där lilla, lilla embryot. Jag undrar hur det är meningen att man ska hantera att ett möjligt barn ligger och väntar på min livmoder så många mil bort. Avstannad och nerfrusen. En längtan i min kropp efter att bli hel och förenas med det. Och jag förstår att om det embryot inte blir ett barn så blir det en enorm förlust för oss. Det har redan funnits så länge i våra liv, vi har många gånger undrat vem som finns i embryot. Jag tänker på framtiden och undrar är det här sista gången jag har en liten, underbar bebis i storlek 56?

Lille E tittar på mig och pussar sin lillebror i pannan, omedveten om mina funderingar säger han ”Mamma, vi ska väl många, många bebisar? När jag blir stor ska jag ha fem i alla fall. Hedda på dagis kan bli min fru. Men först ska jag växa och bli stor.”.