24 OctKnappt ens en ruvardag. Negativt men ingen mens.

Det är 11 dagar sedan återföringen. Jag tog ett testa-tidig-test imorse och fick det resultatet jag förväntade mig. Minus, igen. Så jag valde själv att sluta med Crinonen och nu även Innohep (blodförtunnande). Jag talade med Livio i Falun igår och de kan inte förklara varför min mens inte kommit trots att jag testat negativt. Vi vet ju att jag hade ägglossning för 18 dagar sedan nu. Enligt Falun kan inte Crinonen fördröja mensen i naturliga cykel särskilt länge. Det märkliga är att jag ännu har molvärk i magen, och till och med strålningar i ryggen. Jag har också dragningar i ljumskarna, ömma bröst. Jag känner en obekväm tyngd i tjej-magen, en svullnad som jag inte känner igen. Men det finns inget som kan förklara detta. Jag måste bara vänta ut blödningen, och jag inser att det kommer att bli likt en missfallsblödning. Fortfarande har jag inte ens haft en föraning om att mensen är på väg. Vitt, vitt, vitt är det förbannade trosskyddet.

Jag känner mig tom. Innerligt ledsen och besviken förstås. Kanske mer ledsen än jag var förberedd på. Jag hoppades mer än jag vågade erkänna. Jag har hoppats under så lång tid att detta embryo skulle vara vår lyckoamulett. Att vi skulle avsluta med en enkel väg in i målet. För en gångs skull. Få uppleva det en endaste gång, att kunna få ett barn utan att kämpa med för sitt liv. Betala en massa pengar, ja, men slippa gråta och förtvivla.

Det som är jobbigt är att i mina tankar på framtiden så finns det ett barn till. Har alltid funnits. Ni som följt bloggen vet att jag började oroa mig över om det inte skulle kunna bli ett barn till medan min minsta fortfarande var en liten bebis. När kampen för vår tvåa var så tuff sörjde jag även att möjligheten till en trea också krympte. Jag ifrågasätter min egen längtan trots att jag har haft den sedan jag själv var ett barn. Det är en del av den jag är som jag nu ifrågasätter, och det gör ont.

Jag har alltid haft som främsta mål att bli mamma och få många barn. Har alltid velat ha fem. Tänk vad underbart med fem barn! Det kan förstås aldrig bli aktuellt. Jag pluggade på universitet i så många år, fylld med en stark barnlängtan, bara för att jag skulle kunna ge mina kommande barn en trygg framtid. Allt jag har gjort hittills är med fokus på barn. Nu är det kanske över och jag är bedövad av intensiteten i alla känslor. Hela jag är i uppror. Demonstranter och motdemonstranter möts inuti mitt bröst. Jag hör röster skrika ”Inget pris är för högt! Ett barn till!!” som möts av ”Aldrig mer IVF!!”. Alla röster är mina egna. Samtidigt är det så tyst. Helt knäpptyst. Allt är precis som vanligt, trots att allt har förändrats för mig. Mina livsvillkor.

Jag har kollat upp kliniker, priser och behandlingar idag. Mest för att jag ska få en känsla av kontroll. Jag vill känna att jag har ett val. Blir det inte fler försök så är det för att vi valt bort det. Jag vill veta vad vi väljer bort. Jag har vägt fördelar och nackdelar, medan jag väntat på mensen. En chans att få ”begrava” Flingan från Falun tillsammans med alla de dagdrömmar jag haft om den lilla. Mensen efter en IVF eller ett FET är en sorts begravning, ett smärtsamt farväl av det som aldrig blev. Nästa steg är att radera bilden på embryot i telefonen. Men först mensen.

23 OctIngen mens, inget plus, bara sorg

Idag är det ruvardag 10. Aldrig förr har jag känt mig så positiv och säker efter en återföring som efter denna. Kanske beror det på att jag blivit gravid fem gånger i rad och undermedvetet förträngt att också jag kan få minus. Men jag tror inte det, jag har ju tänkt på det ständigt och varit rädd för att det skulle ske. Det är bara det att jag har haft, och har, så mycket symtom som verkligen fått mig att tro att det gått vägen. Illamåendet och saltsuget har funnits där, tröttheten som kommit de senaste kvällarna. Det eviga molandet i livmodern. Ömma bröst och inte en endaste droppe blod eller missfärgad flytning. Vitt, vitt, vitt. Det brukar betyda plus. De senaste dagarna har jag sprungit på toa som en tok och kollat efter i rädsla för att det skulle ha kommit blod. Så igår kände jag mig återigen sådär innerligt trött på att inte veta och att vara rädd, så vi bestämde oss för att ta ett test när barnen somnat.

Det är nästan genant att erkänna det, men jag var så säker på att det skulle bli ett plus och hade bara stålsatt mig för den missfallsoro som ett svagt plus skulle innebära. När det digitala fönstret blinkade till och texten ”inte gravid” dök upp så blev jag bara oerhört förvånad. Det kändes overkligt, som en märklig dröm. När det sedan började sjunka in så kom också tomheten och sorgen. Förtvivlan.

Inga fler barn. Ingen liten bebis i min famn. Aldrig mer gravid. Alla namn jag funderat över, inget av dem kommer jag att få välja. Pojkarna, som längtar efter att bli storebrorsor till en liten, det kommer aldrig hända. Nu är det färdigt. Klart. Ett kapitel i mitt liv som stängs, fast jag ännu inte är redo. Det är märkligt att erkänna det, men på ett sätt känns det som att mitt liv är över. Pojkarna är på väg att bli stora, jag älskar att se dem växa och utvecklas, bli självständiga. Men jag är inte redo för att de ska bli stora. Att inte ha en liten att ta hand om. Jag försöker sätta mig in i hur ”alla andra tänker”, de som tycker att det är sååå skööönt att barnen blir större så att man får mer egentid och frihet. Men jag känner ingen glädje med det. Barn är det bästa jag vet. Att vara mamma är det allra bästa som finns. Ska jag aldrig mer…?

Vi satte oss i soffan efter vi lämnat de negativa testerna (ja, jag tog ett extra) i badrummet. Vi pratade om våra alternativ. Fler IVF:er? Men båda två kände spontant att bara tanken fick oss att må dåligt. Att det skulle vara väldigt tufft att slänga oss in i det igen. Ännu en gång utan garantier och med stora insatser. Nu också med två barn att ta hand om samtidigt som vi skulle gå igenom äggplock, återföringar, dåliga besked… och den stora ekonomiska insatsen. Vi har två alternativ. Inga fler barn eller IVF igen, båda alternativen får mig att vilja gråta.

Det här lilla embryot har varit mitt skyddsnät, en trygghet, i 4,5 år. Jag har vetat om att det kunde bli så att embryot inte klarade sig eller blev ett minus, eller skulle bli ett missfall, men för min egen hälsas skull har jag tvingat mig själv att tro att vi skulle ha turen att lyckas på ett enda försök med Flingan i Falun. Och i alla dessa år så har det hjälpt mig att må bra. Alla bebiskläderna ligger så fint packade, i väntan på embryot från Falun. Nu blev det inte så. Hela livet är ett annat än jag planerat och hoppats på.

Där på min axel sitter förstås också det fostrande jaget som tjatar i mitt öra om tacksamheten igen. Jag har fått TVÅ pojkar. Jag har haft en sanslös tur. Hur kan jag ens begära eller önska mig något mer? Jag kan inte förklara eller redogöra för den längtan, den bara finns där. Så otroligt obarmhärtig och rå. Den längtan tar ingen hänsyn till det som varit och det jag fått. Den låter sig inte stillas av tacksamhet. Det är en längtan som fortsätter att värka i mitt bröst, en längtan som så gärna vill bli stillad av ett barn till i min famn. En tom plats i familjen som skulle blivit fylld.

Jag är trött, in i märgen trött nu. Denna trötthet som jag också trott var ett symtom. Varför blöder jag inte? Nu är jag på 16:onde dagen efter min ägglossning. Det är två dagar sedan mensen borde ha kommit. Den officiella testdagen är på lördag, om tre dagar, men jag ska jobba hela helgen och sova borta. Dessutom är ju klinikernas testdagar alltid löjligt sena. Finns det kvinnor som plussar så sent? Eller sätter de så sena datum för att undvika att få med de allra tidigaste missfallen? Efter återföring i naturlig cykel så borde ju testdagen vara samma dag som mensen skulle ha kommit.

Jag har sökt kliniken och mejlat Dr O två gånger, men inte fått svar av någon av dem. Jag känner mig lurad av min egen kropp. Min mens är aldrig sen. Aldrig. Tvärtom får jag alltid små blödningar flera dagar innan, som förvarningar så att jag inte ska glömma. Nu är det onsdag och mensen skulle varit här i måndags. Småblödningarna skulle ha börjat innan helgen. Jag känner mig gravid. Men testen säger NEJ.

IVF-världen slutar aldrig att förvåna och väcka stora känslor.

21 OctRuvardag 8 blastocyst. Låt inte mensen komma…

Så var vi framme vid dag för BIM. Beräknad icke mens. Nervositeten är som en grå dimma runt omkring mig. En tyngd över mitt bröst som inte vill lätta. Jag borde bara ta ett test och få det överstökat. Men så lätt är det inte. Inte när man är rädd. Ingenting är lätt när man är rädd in i benmärgen för ett misslyckande. I vårt fall så handlar det inte bara om att plussa utan framförallt om att få ett starkt plus som stannar kvar. Om jag skulle plussa idag så är det att sätta foten i en annan värld där ännu mer kan gå förlorat. Det är att höja insatsen.

Ruvardag 6 var jag oändligt säker på att det gått vägen. Jag mådde så illa. Hela dagen gick jag runt och hade kväljningar och ojade mig över hur illa barnens lördagsgodis luktade och hur Nutellan på deras frukostsmörgåsar stank vanilj. Igår, på ruvardag 7, var illamåendet borta men så också mitt vanliga sötsug som är min enda last. Barnen bakade kladdkaka och jag ville absolut inte ha. När har jag någonsin tackat nej till kladdkaka… typ aldrig. Igår kväll blev jag istället sugen på något salt, vilket inte vanligen är min grej alls, och satt sen framför tvn och åt ostnachos med salsa. Då tyckte rynkade maken på näsan och undrade vad jag höll på med.  Jag har också haft en kliande värk i brösten, men det kan tydligen vara biverkningar av Crinone.

Det bästa symtomet av dem alla är ändå att jag inte fått någon blödning alls. Jag brukar ha spottings ett par dagar, upp till fyra dagar, före mens. Någon gång per år händer det att mensen kommer utan att förvarna, och det kan ju vara en sådan månad, men den är aldrig sen. Jag får alltid mens 14 dagar efter ägglossning, vilket är idag. Det pratas om huruvida Crinone kan skjuta upp mensen eller inte i olika trådar om IVF, men jag tror egentligen inte det med tanke på att jag själv fått mens som vanligt de gånger det inte blivit något. Om det hade funkat som metod att skjuta fram mensen så borde ju Crinone kunna skrivas ut till patienter i det syftet också, men det görs ju inte.

Usch, vad jag är trött idag. Det var svårt att sova i natt. Jag inbillade mig hela tiden att mensen kom och att det började rinna. Så fort klockan ringde imorse så for jag upp ur sängen och fick det första toalettbesöket avklarat så fort jag bara kunde. Nu är klockan 11 och jag har varit på toa ytterligare tre gånger. Helt normalt beteende… not. Så länge allt är vitt så är jag hoppfull.

Om du finns därinne Flingan, så stanna kvar! Måtte min livmoder och mitt immunförsvar sköta sig.

18 OctRuvardag 5 med blastocyst, FET naturlig cykel, symtom?

Det tog inte många timmar efter återföringen förrän jag var nere i mitt eget träsk av analyser och grubblande. Dagen efter återföringen, nu i måndags, satt jag på ett seminarium på eftermiddagen när jag började känna molvärk från livmodern. Jag tolkade det genast som en hälsning ifrån Flingan i magen. Därefter fortsatte det så under både ruvardag 2 och 3. Jag blev lite galen av det eftersom jag VET att det enligt all vetenskap inte ska gå att få symtom så tidigt. Jag skrev till sist ett mejl till min gynekolog, som hjälpt oss genom hela våra resa att få båda barnen och även nu finns som ett stöd. Han svarade att det jag kände av troligtvis var att man varit inne och ”rotat” i livmodern med en kateter nyligen. Jag nöjde mig med svaret men kände mig ändå lite tveksam. Jag har ju varit med om histeroskopi, då man går in i livmodern med en kamera och jag kan inte minnas att jag hade molvärk i så många dagar efter.

Igår, på ruvardag 4, var jag och handlade på Gekås med en kompis. Jag satt på huk och letade efter rätt storlek på en mössa en bra stund och när jag sen reste mig och sved det till rejält i ligamenten i buken. Den känslan har jag aldrig haft när jag varit ogravid. De där svidiga ligamenten har för mig bara känts av när det funnits skäl på grund att äggstockar och livmoder varit aktiva. Nu är jag ju i naturlig cykel, så det ska inte finnas någon överstimulerad äggstock eller växande livmoder om inte Flingan lever och har växt sig fast. Jag försöker ta det med ro och hålla mig optimistisk. Det här kan betyda allt och ingenting. Samtidigt känner jag mig tryggare nu när jag vet att jag äter mediciner till syfte att förebygga fler onödiga missfall. Jag vet att vi har lyckats förr, så det är ingen omöjlighet. Samtidigt känns det som att man ju inte borde kunna ha sådan otrolig tur två gånger på rad.

På alla forum så växer en föreställning om att progesterontillskotten ska ge biverkningar som dessa, det vill säga molvärk och även ömma bröst (har inte jag), men när man läser bibackssedeln finns det inte med som biverkningar alls. Detta är min tionde återföring och jag har inte känt något sådant av varken Crinone eller Lutinus när jag fått negativt resultat (tre gånger) av behandlingarna. Däremot avskyr jag Lutinus som ger extrem sveda, torrsprickor och svampinfektioner. Jag kan inte förstå att ett sådant preparat, som så många lider av att använda, fortfarande används! Jag vägrar Lutinus och begär alltid Crinone.

Men så har vi Crinonets baksida… färgerna och konsistenten. Man för in den som en vit creme i pipett och den kommer ut som gummiaktiga bollar i beige, rosa och aprikos. Det är obegripligt och obehagligt. Varenda gång är man orolig för att en blödning är på ingång. Blödningar är ju det vi alla fruktar mest. Blödning betyder förlust och sorg.

Jag fortsätter med mina Innohep-sprutor och 15 mg kortison om dagen. En dag i taget nu. Ruvardag 5 är ju fortfarande bara i början. Jag brukar börja bli mer nervös efter dag 6.

Det här embryot är så speciellt. Jag har tänkt på det varje dag i mer än fyra år. Jag har under så lång tid föreställt mig det som mitt nästa barn, även om jag hela tiden varit medveten om att det varit en dröm. Om det inte skulle bli något så kommer det innebära en stor sorg för oss.

13 OctFET i Falun, lilla snöflingan fick komma hem

 

Det var en strålande vacker morgon i Falun. Solen sken från en isblå himmel tillsammans med varje träd vars krona lyste så gult att jag funderade ett slag över om det finns ett Falun-filter på verkligheten. Jag minns naturen som så skarp och full av vackra kontraster från den vecka vi var här 2015 och gick igenom vårt sjätte syskonförsök. Men i morse var min värld så till bredden fylld av intensiv nervositet att det mesta kändes dunkelt och dovt. Jag klarade inte av att äta frukost i hotellets matsal utan tog med mig smörgåsar till rummet där jag sedan ägnade förmiddagen åt att springa på toaletten, då hela magen protesterade av min oro. Klockan 11 checkade jag ut och tog en kort promenad bort till Livio. Det var overkligt att vara där igen. Den pampiga byggnaden med sin polerade och imponerande stentrappa upp till översta våningen där den röda mattan fortfarande ligger utrullad, kantad av mässingsstolpar med klassiskt rep, som ramar in de sista stegen in på kliniken. I mitt huvud gick livet i parallella spår. Nutid parallellt med maj 2015. Nu ensam, då här med maken och Lille E. Då ett fullt väntrum, och känslan av att vi tog med oss elefanten in i porslinsaffären när vi tog Lille E, då två år, med oss in. Nu ett tomt och mörkt väntrum. Om inte dörren varit olåst så hade jag trott att det var stängt och att jag fått fel dag och tid. Jag satte mig ner och väntade. När klockan slagit halv tolv och mer därtill började jag bli ännu mer nervös och otålig. Ännu ingen annan människa i sikte. En kopp te senare började jag leta och gick ut på den röda mattan igen och över till korridoren mitt emot. Här kände jag igen mig från den förra återföringen. Jag satte mig i det väntrummet och kunde nu åtminstone höra röster. Tiden gick. Det var gudstjänst på radion och prästen välsignade alla barn och föräldrar, och bad Jesus ta emot all oro och maktlöshet. Fint i stunden, även om jag inte är troende på det sättet. Jag log lite och mindes hur jag och maken sist skrattade så mycket åt just den radion eftersom han menade att det var jag som var signalmottagare då mina öron såg ut som små paraboler med alla akupunkturnålar som stack ut. Jag tog en kopp varm choklad och gick fram och tillbaka i korridoren. Min oro handlade givetvis om huruvida embryot klarat upptingen eller inte. Ingen tog emot mig, ingen fanns att fråga.

När mer än fyrtio minuter passerat efter bokad tid kom till sist en läkare, hon log och ropade in mig. Jag hälsade inte ens utan sa bara högt -Jag är så fruktansvärt orolig och nervös nu. Har embryot klarat sig? Hon såg förvånad ut och svarade -Ja, annars hade vi ju ringt klockan nio. Jag svarade henne att jag inte kunde veta det, utan har istället varit nervös hela morgonen och nu suttit i väntrummet och trott att något hänt med embryot eftersom det aldrig kom någon och tog emot mig. Hon bad om ursäkt och menade att jag borde fått den informationen. Embryot var fint och mådde bra. Jag blev så extremt lättad att jag hade velat sätta mig ner på golvet i slussen jag fått komma in i och bara pusta ut. Istället bad jag henne vänta så att jag kunde messa maken att allt var bra. Jag fick byta om och komma in i undersökningsrummet. Där visade hon genast mig embryot på en skärm. Denna gång är den första som blastocysten inte helt vecklat ut sig efter frysningen ännu. Men hon sa att den såg jättefin och gav mig recept på kortison, innohep och crionone. Hon repeterade ordinationen tre gånger, jag tror hon såg hur otroligt stressad jag var. Jag frågade efter våra chanser och fick svaret 36%. Jag hade velat höra minst det dubbla, men jag har ju varit med i karusellen förr och kan egentligen alla svar.

Jag fick lägga mig ner och äntligen få tillbaka den lilla bit av oss som vi lämnade kvar i Falun för över fyra år sen. När jag lämnade kliniken var jag gråtmild och rörd, och sa högt ”Nu åker vi hem” till flingan därinne. Jag gick genom staden, med den välbekanta känslan av att vilja knipa och gå extra försiktigt trots att jag mycket väl vet att embryot inte kan trilla ut. Alla IVF-känslor var tillbaka fullt ut. Jag messade maken och skrev att jag hade velat krama honom och gråta mot hans axel en stund.

Nu sitter jag på tåget hem med en bedövande trötthet och ett lugn. Jag fick tillbaka embryot och jag får ta med mig det hem. Sen vet vi inte mer. Nu måste vi ha turen på vår sida. Jag kan inte göra mer än att ta medicinerna och låta alla känslor få riva i mig i minst två veckor. Nu är jag som en liten, liten flotte på väg ut på ett stort och osäkert hav. Så är villkoren för att få barn med IVF. En fantastisk möjlighet om man orkar mer stormarna och kan stå ut med att ömsom vara på högst upp på vågens topp, med en kittlande känsla av rymd och framtidstro, till att kastas ner i ett mörker och en tröstlöshet som kan ge känslan av att man är på väg att drunkna i sin egen oro och sorg. Det är villkoren.

Tåget passerade Främby Udde på vägen ut ur stan. Jag såg de bekanta vyerna av skärgården från våren 2015, då kampen var som mest intensiv. Minnena blev så otroligt skarpa, som om allt som passerat däremellan skett mellan två akter, i en kort fikapaus medan ridån varit fördragen. Först nu har det riktiga livet startat igen. Eller tvärtom, nu är det den sista akten i vår prövning som har startat. Ett intensivt drama. Fikarasten är över. Strax därefter ringde Dodde upp mig via Facetime. Hans söta lilla ansikte på skärmen medan han visade mig en teckning med en halloweenpumpa och ett monster som han ritat till mig. Återigen gick livet i två parallella spår, dåtid och nutid inramad av enorm tacksamhet. Tårar som ville tränga fram, och hade jag tillåtit mig hade jag kunnat börja störtgråta där och då. Tänk att han blev till här. Efter så många förtvivlade försök och så många förfärliga förluster.

Missfallen är nu arkiverade efter ordning och hummer i mitt inre. Jag minns dem alla så tydligt, men känner inte längre någon sorg, bara enorm sympati med den jag då var. Som om jag står utanför mig själv nu. Det var förfärliga förluster. Jag hoppas jag ska slippa vara med om det en gång till. Nu vill jag att denna mirakelkur ska ge oss vårt tredje mirakel. Jag önskar det så innerligt och intensivt att det nu är svårt att förstå hur vi kunde vänta så länge med att hämta hem lilla Flingan från Falun.

Nu åker vi hem.

 

12 OctPå väg mot Falun, igen, för ett fjärde FET.

Det är nu tre och ett halvt år sedan ”Dodde” föddes och gjorde mig till tvåbarnsmamma. Ett mål som krävt en lång och hård kamp, både fysiskt och mentalt, för att nå. Sex försök som också ledde till fyra missfall och ett minus. I fyra och ett halvt år har hans ”tvilling-embryo” legat kvar i frysen i Falun. En liten, liten snöflinga i en tidsmaskin. Våra celler sammanblandade i en mikroskopisk prick som kan vara vår stora nästa kärlek eller vår nästa sorg. Jag har tänkt på vårt embryo varje dag, under så lång tid, med både längtan och fasa. Jag har hela tiden vetat att det inte var ett alternativ att låta chansen passera. Att kryssa i destruktion på lappen, som varje år i maj kommer till oss från Falun, skulle vara att svika oss och att alltid tvingas undra om vi kunde fått en solstråle till i vår familj. Men samtidigt har det känts så otroligt svårt att kliva på karusellen igen och utsätta sig för alla dessa svåra känslor, som IVF och återföringar innebär. All oro är för mig det värsta.

Men nu sitter jag på tåget till Falun. Jag är på väg mot vår lilla prick och hoppas på att få hämta hem den till min livmoder. Chansen att den klarar upptiningen imorgon är 90%, säger kliniken. Jag är fakta- och statistikberoende. Men trots att jag litar helt och fullt på denna mycket gynnsamma siffra så är jag ändå livrädd för att de tio dåliga procenten går oss emot. Tänk att vakna upp i Falun imorgon och få ett samtal från kliniken som innehåller ordet ”tyvärr”…

Jag åker ensam. Vi har ingen anhörig som kan passa våra barn över en helg, och de är heller inte vana vid det. Bara att jag skulle åka iväg var en stor sak för grabbarna. Det blev många pussar och kramar i dörren. Och just i den stunden, när jag andades in deras doft och kände värmen från deras mjuka kroppar mot mig, så hann jag tänka att hur det än går är jag världens lyckligaste. Vi har haft en sådan tur. Vi har varit så modiga. Pojkarna betyder allt.

Men den tanken förenklar ändå tillvaron allt för mycket. Det är en tanke som bottnar i oändlig tacksamhet för det vi har. Men det är också en tanke som nästan förbjuder önskan om något mer. Samtidigt som den tröstar så kväver den behovet att få länga efter fler barn, något som är självklart att föräldrar som fått barn naturligt har rätt till. Jag har alltid velat ha många barn, en stor familj. Innan vi fick beskedet om våra förutsättningar så drömde jag om fyra eller fem barn. Det var en stor process för mig att minska ner drömmen till två eller tre. För att vara ärlig har jag inte lyckats med att förlika mig med tanken på att det bara blev två. Alla pojkarnas kläder ligger packade i kartonger och sorterade efter storlek. Vi har behållit barnvagnen, gåstolen, babysittern… ja, allt som vi varit nöjda med finns kvar. Ibland har jag tagit fram de två gigantiska lådorna med bebiskläder och tänkt att jag nog ändå kunde sortera ut en del att skänka bort. Vi har orimligt mycket kläder i storlek 50-86. Men det går inte. Det slutar med att jag står och lukar på plaggen och minns när jag handlat dem eller fått dem och av vem. Jag känner tygen i mina händer och kan minnas exakt hur det kändes att hålla bebisen i min famn, se framför mig hur de sovit så sött i varje pyjamas. Det slutar alltid med att jag, med stor möda, packar ner alla plagg igen och får kämpa med att få på locken på de överfulla plastbackarna. Just bebiskläderna ligger i plastbackar, säkert en omedveten handling av mig för att bevara den underbara doften.

Ibland önskar jag att jag vore en av de mammorna som ”nöjer sig” med ett eller två barn och vars längtan försvinner. Det verkar vara som att vi är olika skapta biologiskt när det kommer just till att längta efter barn. En del av mina vänner är helt klara med småbarn och suckar av minnena av att ha bebisar. ”Aldrig mer, det är så skönt nu när de är stora!”. Medan andra är som jag och suckar av längtan när de ser en stor gravidmage eller en nyfödd bebis, trots att de redan ar två eller fler barn.

Jag är 38 år nu. Om vi ska få vår tredje så är det dags att sätta igång nu. Vi har ingen plan som går förbi återföring av snöflingan i Falun. Om det inte blir en bebis så får känslan det leder till avgöra om och hur vi ska gå vidare. Men nu är jag här, på väg till Falun. På väg att kanske hämta hem mitt barn. Om vi har tur. Statistiken säger 50% chans. Så det handlar om att myntet ska falla med rätt sida upp.

Detta är vår tionde återföring. Av de nio som vi gått igenom har jag blivit gravid sex gånger. Bara en gång vid blastocyståterföring har jag inte blivit gravid. Mina förhoppningar är därför oroväckande höga nu. Igår fick jag intraliddropp och började med kortisonet. Imorgon, om upptingen går bra, så börjar jag med de blodförtunnande sprutorna (Innohep). Vi är igång. Vi är på väg. Jag är på tåget.

07 Jul

Bloggen lever sitt eget liv. Då och då kikar jag in här för att radera dessa evinnerliga spams och kolla statistik. Vissa dagar är ni fortfarande ett hundratal som besöker Näbbar och Klor. Det är en tröst att veta att mina texter kanske fortfarande kan vara till någon hjälp. Tveka inte att skriva en kommentar eller en fråga om du har något på hjärtat. Men skriv på de senaste inläggen, de älde har jag spärrat kommentarerna på eftersom jag fick upp till 80 spam om dagen.

Vi hoppas ju fortfarande att få tillbaka vår embryo från frysen och har förhoppningar om att göra det nu till hösten, i så fall kommer bloggen att sätta fart igen. Ta hand om er. Tappa inte gnistan, även när det är som mörkast. Barnlöshet kan bara övervinnas med enträgenhet, repetition och en jävla massa mod. Kram

24 JanEmbryot i frysen

Det är så glädjande och tröstande att se statistiken för min blogg! Otroligt att ni ännu är så många som hittar hit och läser mina inlägg. Om någon av er får stöd och tröst av vår resa så var det värt det. Du som läser är inte ensam, vad du än känner så har jag känt exakt likadant. Hopplöshet, ovisshet, ensamhet och sorg. Barnlöshet är en urjävlig sjukdom. Det finns inga ord som tröstar, men att veta att man inte är ensam kan lindra.

Det passerar inte en dag utan att jag tänker på embryot vi lämnade kvar i Falun när vi åkte från staden i maj 2015. Då var vi känslomässigt uttröttade, rädda och panka efter fyra missfall och sex försök. ”På det sjätte smäller det…” sa man ju som barn och det stämde för oss. Men när vi lämnade Falun hade vi förstås ingen aning om att våra andra unge äntligen blivit till. Vår fantastiska Edvin. Det var honom vi kämpade för med näbbar och klor, och han var värd varenda tår och tanke. Jag är otroligt stolt över mig själv för att jag orkade och vågade kämpade vidare mot alla motgångar. Att sätta Edvin till världen var det svåraste och mest smärtsamma jag gjort i hela mitt liv. Då menar jag inte förlossningen utan den två år långa resan från att vi gjorde vårt första syskonförsök med IVF tills att han var född.

Vi är idag familjehem och har tagit emot ett barn som varit svårt traumatiserat. Därför har embryot fått stanna i frysen. Vi har inte haft ork eller kraft att påbörja en ny resa, med vetskapen om hur den kan påverka oss om det går illa. Vi har behövt vår styrka till att stå pall och orka fortsätta kämpa för ett barn som inte kommit från min livmoder. Vi har samtidigt längtat efter att försöka, men det har faktiskt varit helt omöjligt. Nu börjar vårt placerade barn må bättre och hennes mentala hälsa är stabiliserad. Det tog 1,5 år att nå fast mark. Vi känner båda att det börjar bli dags eftersom Edvin nu är exakt tre år. Barnen frågar mig varje vecka om jag har en bebis i magen. De vill allihopa ha ett syskon. Min syster fick en bebis i somras som är gudomligt glad och gosig, så nu tror våra barn att alla bebisar och småsyskon är så.

I förrgår skickade jag ett mejl till Livio i Falun. Jag har tänkt göra det i två månader nu men hela tiden skjutit upp det. Efter bara en timme ringde en sköterska upp. Då blev det plötsligt så verkligt. Dörren öppnades upp igen, till en värld som blivit en del av den jag är. Tack vare IVF-världen är jag mamma idag, och trots att jag skälver av obehag vid tanken på att stiga över tröskeln igen så känner jag en otrolig tacksamhet. Sköterskan var väldigt trevlig och intresserad. Hon frågade när jag har nästa ägglossning, bad mig använda stickor och att ringa när det är positivt så kan jag komma 5-6 dagar senare för återföring. Jag sa att jag behöver mer tid på att vänja mig vid tanken att försöka igen. Dessutom har priset höjts otroligt mycket sedan 2015! Nu kostade en återföring 15000 kronor!! Då tror jag att vi betalade ca 10 000 kr.

Jag lämnande cellprov igår. Det vill man ju ha gjort innan blir gravid. Idag fick jag en remiss från Falun att jag ska lämna in nya smittprover. Jag har själv beslutat att jag vill göra en vanlig gynundersökning först och se så att allt ser normalt ut med livmoder och äggstockar så att embryot får bäst chanser.

På ett sätt är vi igång igen. Men på ett sätt inte…

03 NovVågar inte… Orkar inte…

Vi hade ju bestämt att embryot skulle hämtas hem denna höst. Men jag orkar inte utsätta mig för det. Det är som att stå i det högsta hopptornet och kika ner i det svarta vattnet, som finns långt nere under mina fötter. Tillvaron är trygg nu, min hud är varm och jag är okej. Det där hoppet, klivet ut och sen vara fallande i minst två veckor till ett test. Sen att antingen landa det iskalla och mörka, eller fortsätta falla i 10 veckor till. Jag klarar det inte. Inte just nu. Jag har kontaktat min gynekolog och han svarade genast att när vi är redo är han redo. Världens bästa doktor O. Jag har besökt hemsida till kliniken i Falun  flera gånger. Insett att priset för återföring stigit med 70% på tre år. Är inte det helt sjukt? Det blir att köpa en ”trisslott” för 17 000 kronor igen. Hur mycket pengar har vi lagt in i privata företag för att få barn? Ett par hundratusen… Jag vill säga att pengar inte spelar någon roll, särskilt nu när jag har mina fantastiska söner. Men det är fortfarande otroligt ofattbart att andra kan älska sig till barn, medan vi måste lida och betala. Trots att det är klassat som en sjukdom. Ilskan kommer tillbaka, men jag sväljer undan och backar.

Orkar jag? Jag försöker lägga det på ”Orkar jag med en bebis till just nu?” för den frågan är så mycket lättare att bära. Den ger mig makten. Men egentligen vet jag att det handlar om huruvida jag orkar ta klivet ut, vara utan skyddslinor och möta mörkret igen.

 

 

31 MaySyskonen

Min minsting är nu två år och fyra månader, han är en ”stoor pojke” som han själv säger. Särskilt övertygande är han mot sin storebror som nu är fem och ett halvt. ”Jag är faktiskt stooooor” säger han och spänner ögonen i storebror som varje gång fnissar hejdlöst och tycker mest det är ett skämt. Han är ju liten ju, tycker Lille E, en småtting som inte kan shuffla och som inte fattar nåt. Ofta leder detta till en fajt som man får avbryta och lillebror gråter intensivt ”Du får inte säga såååå”. Några minuter senare är de sams igen. De bästa stunderna i livet är när de är kärleksfulla mot varandra och visar omtanke, och det händer också ofta. Om Lille E bryter ihop över någon detalj som inte passar in i hans världs så kan Lillebror vara först på plats med en liten hand på hans axel och säga ”såååja, sååja, ta det lugnt. Andas. Vill dy ha lite djicka? Säns det bra nu?”.

För precis ett år sedan fick de också en storasyster. En sexårig flicka från Afghanistan som saknar biologiska föräldrar. Det har varit ett intensivt år för oss alla. Vi har alla behövt omforma oss och våra roller har testats. Lille E har varit bekymrad och svartsjuk en hel del, medan Lillebror tagit det med ro. Vår flicka är en fantastisk liten människa men med en otroligt tung ryggsäck, vilken vi numer hjälper henne att bära allihop på varsitt sätt. Jag trodde inte att det skulle bli lätt och det har varit ännu svårare än förväntat. Men nu ser vi att det är på väg åt rätt håll och hon har äntligen kommit fram i vårdkö för sin traumatisering. Livet kommer att bli lättare för oss alla när hon blir frisk.

Mitt i allt detta, med tre barn och min makes dotter, så tänker vi ändå ofta på vårt embryo i frysen. Jag tänker på det varje dag och nu pratar vi om det allt oftare. Till hösten ska vi sätta tillbaka det in i min livmoder, det har vi bestämt. Det ska bli skönt att få frågan besvarad om det lilla embryot är vårt barn eller bara ett minus till. Vi har ju undrat i tre år. Samtidigt kommer det kännas väldigt jobbigt att förlora den ”försäkring” som embryot i frysen inneburit för oss. Jag ser inte framemot att hamna i det känslomässiga kaoset igen, och jag vet inte hur jag skulle klara av en förlust. Kanske blir det så att en återföring startar en ny känslomässig process som sedan fortsätter med fler IVFer. Jag har ingen aning. Det hela är väldigt ovisst. Mest av allt hoppas jag förstås att hela den resa kan avslutas med ett tredje barn, som kommer till utan en sådan oändlig fajt…