När jag var ”mitt i kaoset” och läste bloggar varje dag om barnlängtan, missfall, IVF:er och själslig smärta så var världen en annan. Jag läste bloggarna och såg hur inläggen tog slut när livet gick vidare för bloggaren. Jag läste hur var och en förklarade att det kändes märkligt att gå in i sina bloggar, märkligt att skriva. Jag förstod inte det. Jag kände mig så hemma här. Bloggen var min enda trygga punkt i tillvaron. Inte skulle den väl kunna kännas märklig? Jag var säker på att jag skulle fortsätta att skriva, och fortsätta räcka ut en hand till alla er som kämpar nu och behöver lugnande ord. Men nu är jag här… På andra sidan. Bloggen känns plötsligt som helig mark. Jag känner mig främmande i min gamla värld. Att stövla in här som tvåbarnsmor och skriva lyckliga men stressade historier om kärlek och sömnlöshet känns… okänsligt?
Jag tänker dagligen på vår resa för att komma hit, för att få våra söner. Men inte med sorg eller smärta, utan bara med tacksamhet. Jag blev någon annan, resan förändrade mig definitivt, men till det bättre tror jag. En bättre mamma än jag annars hade kunnat vara. En mamma med oändligt perspektiv på tillvaron, och med en ängels tålamod. Jag fick mer styrka, den styrkan som nu behövs i trötta stunder fr att orka hålla upp gränser och rutiner. Jag blev mig själv i en bättre version. Inte version 2.0 då, utan 9.0. Nio IVF:er blev det. Fyra missfall. Jag förstår knappt att jag överlevde.
Idag har jag tänkt extra mycket på vår resa. Jag och maken har pratat om den och av slump såg vi nu ikväll även en tysk dokumentär om en par som filmade sin IVF-resa (Ina Borrmann, Alle 28 Tage). Både jag och maken satt som på nålar i soffan. Vanmakten och kontrollförlusten drabbades oss likt paret på TV. Sprutorna, ultraljuden, ett missfall, negativa besked och läkarnas kalla röster, endast upptagna av statistsik och fakta. Brrrr… Ingen som inte varit där kan förstå. Och när hennes make frågar henne ”Men om du försöker tänka på ett liv utan barn…?” och hon faller i gråt och snyftar ”Nej, jag kan inte… Jag KAN INTE!!” då kommer min sorg tillbaka. Vi har varit där, så djupt ner i den smärtan och jag minns den plötsligt. Min man hade ju dessutom redan ett barn med en annan kvinna och jag minns hur jag kände mig förådd av honom. Han riskerade inte att bli barnlös, bara jag. Ändå var vi i skiten på grund av manlig faktor. Tänk om hans dåliga spermier skulle göra bara mig barnlös. Så mycket mörker.
Innan dokumentären kastade oss ner i mörkret var det en helt vanlig dag. Vi var och handlade ytterkläder och skor till Lille E på närmaste shoppingcentrum. Jag vet inte ens hur det kom på tal, men min man sa att han inte vill göra fler IVF:er. Det kom inte som en chock alls. Och jag förstår honom verkligen. Han sa ”Jag vill bara att vi ska vara en vanlig familj nu, jag vill inte tillbaka till ”den där” världen.” Jag svarade ”Men då blir det inte några fler barn heller…”. Han suckade ”Nä, det är ju det som är det tråkiga.”. Jag kan lätt förlika mig med tanken på att slippa fler IVFer, men det är fortfarande ett bekymmer för mig att tänka att det inte blir fler barn. Aldrig mer gravid? Jag som alltid önskat mig en stor familj. Samtidigt är tacksamheten för våra söner som ett godståg som kör över mig då och då. Vilken oändlig tur vi haft. Varför just vi? Tack.
Vi kallar honom Dodde. Det bara blev så. Han har givetvis tre riktiga namn också, men han är bara en liten Dodde för oss. Han är åtta månader gammal nu och har precis börjat peka med sitt lilla finger. Han säger ”E de?” och ”E detta?”, och så även ”T-tta!”. Utan att veta vad han säger har han också sagt just Dodde några gånger och Gott. Precis som storebror är han tidig med språket. Men olikt sin storebror är han inte så snabb med den motoriska utvecklingen, tack-gode-Gud. Han ålar runt på golvet i maklig takt. Han kan sitta upp men ligger hellre. Han tar det lugnt helt enkelt. Dodde är en otroligt cool unge, han är godmodig och glad för jämnan. Jag trodde inte att det fanns bebisar som är så glada jämt! Men så länge han är torr och mätt så är han inte bara nöjd utan glad. Han skrattar och skrattar, åt allt. Det kan räcka med att man nyser, att hunden kliar sig i örat, att Lille E berättar något med engagemang eller att han ser en färgglad ballong för att det härliga glada skrattet ska bubbla upp. Och nu uppmanar han dessutom oss att göra om genom att nicka mot oss och grymta högt med förväntansfull blick. Givetvis gör vi alla vad vi kan för att upprepa och få honom att skratta igen. Söt är han också, som socker. Alla mammor tycker väl att sina ungar är söta. Men Dodde är faktiskt riktigt söt. En liten, liten näsa och plutig pussmunn, mörka långa ögonfransar till mörkblont hår, blåa runda ögon. När han somnat för kvällen stod maken med honom i famnen ikväll och beundrade honom. Jag gick fram och gjorde honom sällskap. ”Han är så underbar, vår lille grabb!” sa maken, ”Det här gör vi bra i alla fall. Det är svårt att få dem. Men när de väl blivit till så blir de ju så himla bra.”. Och där är den igen, IVF-tacksamheten.
Vi tänker igen på Falun. På det vi lämnade kvar. Ett embryo i frysen. Varsin skärva av våra krossade hjärtan lämnade vi där när vi åkte, i maj 2015. Nu har vi läkt, men vi saknar ändå just de där bitarna. Embryot kommer vi att återföra nästa år, om det överlever upptining. Men fler IVF:er, det vet jag inte om vi kan ta oss an.
