Tack alla ni för era lyckönskningar och gratulationer. Jag hade tänkt svara er alla men det har inte funnits tid och möjlighet här. Vi har haft det lite fullt upp…
När jag har ork så kommer jag skriva här hur förlossningen blev! Bloggen kommer jag nog hålla vid liv, känns det som nu, tills vi börjar med nästa syskonförsök. Men jag kommer inte skriva så mycket om livet med barnen här utan fortsätta att ha detta som min kanal för de svåraste känslorna och tankarna kring allt det som hänt och hur känslan av kamp följer med mig.
Nu är Lillebror två veckor gammal. De här första veckorna har varit intensiva, orosfyllda men också fantastiska.
Blåsljud på hjärtat
När vi åkte hem från BB fick vi reda på att Lillebror har ett blåsljud på hjärtat som skulle följas upp med ultraljud. Han hade också en bula på huvudet efter förlossningen, ett cefal hematom, som är helt ofarlig. Han föddes på snedden med huvudet, jag kommer att berätta om det i min förlossningsberättelse. Lille E fick också ett sådant hematom då han togs med sugklocka, så vi kände oss ganska bekanta med det.
Vi höll E hemma från dagis den första veckan, det gick kräksjuka där. E testade alla gränser med oss den veckan, han hade en liten livskris och verkade kolla om vi fanns kvar. Det var jobbigt, men väntat och helt okej. Två dagar efter vi kom hem ringde hjärtavdelningen och bad oss komma in på eftermiddagen. Vi tog med oss lille E och åkte in till sjukhuset. Man började med ett EKG och sedan gjordes ett ultraljud. Sammanlagt tog detta en och en halv timme. Då skulle vår bebis ligga på rygg och vara tyst och stilla. Lillebror är väldigt lugn och tålmodig, så det funkade men det var jobbigt. Man vill ju lyfta upp sin bebis så fort han visar tecken på oro. nu låg han uppkopplad med ett tiotalsladdar och var inte min att ta hand om. Under ultraljudet så pågick en diskussion mellan en läkare och en tekniker som skötte ultraljudsmaskinen. Båda var väldigt engagerade i sina jobb, ingen av dem var särskilt duktiga på socialt samspel med patienter inser jag nu. Ingen talade med oss. Eller jo, läkaren hasplade ur sig några frågor ”Och han kommer från neonatal eller?” -Eh, nej. ”Men han mådde bra när han föddes?” -Ja… Han har mått bra hela tiden!. Sedan följde en invecklad dialog dem emellan där de verkade väldigt bekymrade. De pratade och turbulens och om ett hål, och om att ”Det ena inte kunde förklara det andra”. Jag blev mer och mer rädd. Efter en halvtimme var jag livrädd och kämpade med tårarna. Min bebis låg där på britsen, med massa sladdar och sugproppar kopplade till sin lilla kropp. Så liten och skör. Det lät som om det var något allvarligt fel på honom, kanske flera fel. Maken hade hand om Lille E som tappat tålamodet. Till sist vände sig läkaren äntligen till mig och sa att det såg bra ut, det fanns inget att oroa sig för. Det tog tid innan jag förstod att jag hörde rätt, att jag inte missförstod. De var inte helt klara över vad som orsakade blåsljudet så vi fick en ny tid till förra fredagen. Vi gick ut ur undersökningsrummet med känslan av att ha undkommit en katastrof. Det tog tid att återhämta sig.
EKG, fyra dagar gammal
Ont i magen, besök på KK
Samtidigt började Lille E bli förkyld och jag hade ont i magen på ett märkligt sätt, en värk som inte inte kändes rätt. Det påminde starkt om smärtan efter äggplock och överstimulering. Det gjorde ont att röra sig, ont att sitta, ont att kissa och bajsa, som dubbelsidigt håll. Ja, allt gjorde ont. När Lillebror var en vecka gammal blev han också förkyld, en rejäl dagisförkylning. Jag hade börjat bli dålig några dagar innan, men fokus var ju på den lille. små bebisnäsor som blir täppta är ångest… Svårt att sova och svårt att äta.
Strax därefter kände jag ändå att jag hade för ont i magen. Det kändes inte bra. Tio dagar efter förlossningen åkte jag till KK och blev undersökt. I väntrummet tog jag en bild på Lillebror och funderade då över om hans bula inte blivit lite större, men jag avfärdade det som katastroftänkande och stress som spillde över. Att vara tillbaka på KK var jobbigt, jag tänkte på missfallen och jag led med de andra som satt i väntrummet. Till sist undersöktes jag av en läkare och man hittade inget fel. Visserligen tjöt jag när hon tryckte på min mage, oavsett om hon tryckte under revbenen eller över livmodern, men allt såg normalt ut på ultraljudet. Så jag åkte hem med panodilrådet. Det kändes ändå skönt att jag blivit utredd. Förkylningen kopplade jag då inte alls ihop med detta.
Bulan (Cefal hematomet) svullnar upp
Dagen efter KK var min första dag ensam med båda barnen och jag hade fullt fokus under morgonen på att få allt att klaffa så att Lille E skulle vara på dagis till nio. Hans förkylning var bättee, medan jag och Lillebror var sämre. När jag kom hem från lämningen klädde jag av mig och bebisen och så kröp vi ner i sängen igen och bara njöt av lugnet. Det var då hag igen såg bulan. Var den inte ännu större? Jag gick igenom min mobil och jämförde foton. Jo, den var mycket större än vad den varit tidigare. Jag ringde BVC och skickade några foton, jag fick svaret att åka till barnakuten så fort som möjligt. Och så blev det. Maken och jag möttes upp i Lund och körde till akuten med vår pyttelilla bebis. Det andra sjukhusbesöket med honom på en vecka.
Cefal hematom, tio dagar gammal
På akuten fick vi snabbt hjälp. En läkare undersökte honom och ville rådgöra med kolleger. Ett par timmar senare hade fyra läkare undersökt vår bebis. Man bestämde sig för ett antal prover som skulle tas och ett par sjuksköterskor kom för att sticka honom i handen. Det tog tid. De lyckades inte få ut tillräckligt med blod. En läkare tillkallades för att ta blod ifrån ett kärl på huvudet. De stasade honom runt hjässan, över pannan. Jag trodde att jag skulle falla ihop. Benen vek sig. Det var bara för jävligt alltihop.
Man förklarade till sist för oss att själva hematomet inte var farligt, men för en liten kropp kan det vara svårt att bryta ner blodet, det kan bli för höga halter av giftiga nedbrytningsprodukter i kroppen, och dessutom kan blodförlusten påverka blodvärdet. Vid 17-tiden fick vi till sist veta att hans bilirubinvärde var 350, vilket var kraftigt förhöjt. Det är samma ämne som gör att bebisar med gulsot blir gula. Vid 400 måste man behandla med ljusterapi. Vi fick en återbesökstid för ny provtagning till samma dag som hans hjärta skulle undersökas igen.
Så för en vecka sedan åkte vi en tredje gång till barnsjukhuset i Lund med vår lille bebis. Det var tungt. Han var dessutom väldigt snorig och förkyld. Jag kämpade med koksalt och nässug för att hjälpa honom. Hans vikt gick inte upp i önskad takt och vi gick till BVC två gånger per vecka för att ha noggrann koll. Min förkylning var också sämre och jag började få svårt att amma på vänstersidan på grund av att hostan blev så akut så fort jag ens lutade mig åt det hållet. Jag och Lillebror hade då redan sovit uppallade med kuddar flera nätter. Vi började med provtagningen på barnakuten. Tre sköterskor valde att försöka sticka i foten den här gången. Det gick inte bra nu heller. Han grät och blodet droppade oändligt långsamt. De masserade, stasade, värmde, tryckte om och om igen. Efter 20 minuter var Lillebror väldigt ledsen och skrek förtvivlat. Och då började blodet äntligen droppa snabbare. Jag höll honom i famnen och tröstade, så som man bara gör per automatik när ens älskade barn gråter. Sjuksköterskorna sa till mig att sluta trösta, det var bra om han skrek eftersom hans blodtryck då gjorde att blodet äntligen kom. I fem långa minuter fick han gråta, hans allra första tårar. Och jag grät. Att inte få lov att trösta. Så obarmhärtigt smärtsamt. Efter 25 minuter hade de till sist fått två rör av hans värdefulla och envisa blod.
På barnhjärtavdelningen gjordes hela proceduren om, med ultraljud och EKG. Ultraljudet såg nu fint ut. Det lilla hålet man tidigare sett var nu borta, men blåsljudet kvar. Därför bedömdes det vara ofarligt, så kallat fysiologiskt blåsljud. Men nu var de inte nöjda med EKG:et istället. Det ska göras om om en månad. Vi fick ingen tydlig förklaring, bara något om ”lungmognad” men inget vi ska oroa oss för.
Ultraljud av hjärtat, tretton dagar gammal
Därefter fick vi Blodprovsvaren från barnakuten och nu såg allt bättre ut, bilirubinet hade sjunkit. Ingen behandling behövdes och nu är det bara att vänta på att bulan ska gå ner. Det kommer att ta tid, några månader åtminstone.
Lunginflammation eller propp i lungan?
Nu när allt lugnat sig runt vår lille bebis kunde jag hitta ork att gå till vårdcentralen med mig själv och min eviga förkylning och hosta. Båda barnen var förstås med. Lille E får bara vara på dagis femton timmar per vecka. Läkaren lyssnade på lungorna och skrev ut antibiotika mot en misstänkt mindre lunginflammation och bihåleinflammation. Hon tog lite andra prover som skulle skickas iväg.
Dagen efter ringde läkaren upp och berättade att ett koagulationssvar var förhöjt vilket kunde vara ett tecken på att jag även hade en propp i lungan. Jag behövde åka in på sjukhuset och göra en skiktröntgen så fort som möjligt. Men läkaren menade att kontrastmedlet skulle göra att jag inte fick amma på 12 timmar. Jag var bara så trött. Jag ville inte ha en natt framför mig utan amning med en ledsen bebis. Att inte kunna trösta. Jag sa till läkaren vänligt men bestämt att skiktröntgen fick bli på morgonen nästa dag, och så blev det. Maken stannade hemma från jobbet och jag lämnade hobom och Lillebror hemma och E på dagis. Väl inne på röntgen fick jag beskedet att amningen inte var ett bekymmer. Jag blev så humla glad! Undersökningen gick bra, men det va svårt att ligga stilla och inte hosta medan de röntgade. Vid lunch ringde min läkare och meddelade att lungröntgen visat att jag har en stor, dubbelsidig lunginflammation men ingen propp. Detta var i torsdags.
Det har varit tuffa veckor. Lillebror är nu tre veckor gammal. Detta inlägg har tagit mig en vecka att skriva, lite varje dag. När han sover på min vänstra arm så kan jag skriva med högerhanden. Jag är glad över att vi är bättre nu och att allt gått så bra. Jag är ledsen över att vår första tid skulle bli så tuff. Jag ville verkligen bara få lov att njuta.
Jag är trött i själen, känslorna sitter utanpå. Jag känner mig otillräcklig för Lille E eftersom jag inte har samma tålamod och ork som innan. Jag önskar att han fick lov att vara på dagis mer så att jag fick vila upp mig och bli mig själv igen. Nu känner jag mig som en väldigt tjatig mamma, en sån som jag inte vill vara. Jag får dåligt samvete över att jag önskar mig egentid för första gången sen jag blev mamma, egentid från E. Samtidigt som jag saknar att vara ensam med honom, bara han och jag. Så som vi var innan, jag och E. Den saknaden värker i mig. Så fort vi har en stund för oss själva och jag kan drunkna i ett samtal, en saga eller ett pysselprojekt så måste jag avbryra för amning eller en bajsblöja.
Jag är också otroligt nyförälskad i vår lille bebis. När allt är lugnt och tyst här hemma, och jag ligger intill honom så känner jag hur jag läker. Jag lyssnar på hans andetag och känner värmen från hans lilla kropp. Studerar honom i detalj. Beundrar. För någon som saknar en religion så är det så nära en religiös upplevelse man kan komma.
Herre Gud, vad jag älskar mina barn.
