Med näbbar och klor…

Nu satt vi där igen, i det där märkliga väntrummet på Lunds universitetssjukhus. Där man kan få se sitt barn i förväg. Denna gång visste jag att bebisen levde, han rörde sig där inne och buffade på mina lungor. Ändå var jag så nervös igen och hade, precis som de andra gångerna, fått ockupera patienttoaletten pinsamt länge så fort vi kommit dit. Min mage pallar inte nervositet. Vi var fnittriga den här gången, inte skräckslagna. Vi har haft en ganska barsk barnmorska när vi varit där. Hon är bland de äldre och har ett annorlunda dubbelnamn. Vi såg de unga, vänliga barnmorskorna vandra mot väntrummet för att ropa upp ett namn och viskade till varandra ”Det blir inte vi, vi vet vem vi får!”. Till sist kom hon och ropade upp mig likt en rektor ropar på en otydlig elev. Vi kunde inte sluta skratta. Men väl inne i undersökningsrummet kom återigen den där tryckande stämningen då det känns som att taket är på väg ner över en. Inte ångest, men intensiv oro. Plötsligt struntade jag inom hon var barsk eller inte.

Kvällen innan hade jag googlat på allt gällande TUL. Kunde man hitta allvarliga fel nu? Jag frågade och hon svarade att det var ovanligt men att hon skulle gå igenom bebisen lika noggrant som vid RUL. Första bilden av vår andra son som kom upp på den stora skärmen var en stor, fast liten, rumpa med benen uppdragna. Hon flyttade snabbt instrumentet och jag sa att det var okej, vi vet att det är en pojke. Sen fick vi se honom. Och kärleken avlöste oron som en våg av varm sockerdricka. Han låg med huvudet ner i bäckenet och ansiktet bakåt. Hon sa att det skulle bli svårt att se hans ansikte och han vägrade flytta sig. Men kroppsdel för kroppsdel gick hon igenom. Han låg precis som storebror gör när han sover eller är trött, med händerna vid örsnibbarna. Så som hag alltid också gjort. Maken suckade förundrat, hur kan det där med att hålla i öronen gå i arv? Jag bad henne försöka se ansiktet ändå på slutet, tänk om något var fel där. Då vill jag veta. Efter envist tryckande på mina ömma ligament fick hon fram hans ansikte på skärmen. Så fin och vacker. Tjocka, runda kinder, en liten näsa (mycket mindre än Lille E:s var när han var liten), en plutig överläpp som stack längre ut i profil än näsan, en välformad liten haka och stängda sovande ögon. Han låg där så rofyllt och omedveten om att bli betraktad. Mitt barn. Alla måtten visade på ett barn i normalvikt, 2,3 kg i vecka 34 (33+0). Vi gick därifrån igen med en lång radda bilder och leenden på läpparna. Efteråt var jag så trött att jag hade kunnat sova i flera dagar.

Istället för att sova fick hag jobba övertid hela veckan för att bli klar med mitt projekt och redovisningen. Det gick mer än bra! Så fort jag fick möjlighet att vila sen slog givetvis förkylningen till med kraft. I helgen har vi haft sjukstuga och idag vabbar jag med Lille E. Fyra arbetsdagar kvar. Sen! Sen! Är jag verkligen gravid ”på riktigt!”. Det ska bli så skönt att slippa tvinga fram engagemang i något annat, att få lov att bara vara gravid mamma och fru.

Vecka 35. Överallt läser jag att man ska packa BB-väskan nu. Jag känner mig oförberedd. Igår lade jag fram amningslinnen, bh-ar, strumpor, en pyjamas, ett litet blöjpaket och en t-shirt till maken på sängen. Funderade en stund. Det som saknas är mysbyxor, det får jag lägga i på slutet. Jag kan inte undvara två par nu. Och så saknas bebiskläder och filtar. Ett paket med gigantiska bindor, och så förstås amningsinläggen. Matsäck. Papperna man ska ha med sig. Nesecären. Ja, en hel del. Men vi ska i alla fall bära ner weekendresväskan och börja… Bebiskläderna hänger på tork i tvättstugan nu. Jag minns inte hur stor… Eller liten E var på BB. Han gick så oerhört snabbt i vikt sen, så jag minns honom som så stor för sin ålder jämnt. Han ammade dygnet runt. Hade han någonsin storlek 50?

I veckan tänkte jag försöka hinna en tur till biblioteket och låna en bok om förlossningar. Annars vet jag inte… Hur förbereder jag mig? Det känns fortfarande SÅ overkligt att vi är här.

Dagarna rullar ju utan tvekan på. Jag som tänkt att när jag kommit till vecka 30 DÅ är jag gravid ”på riktigt”. Fråga mig inte vad jag menat med den tanken, jag har liksom inte uttalat den högt och erkänt den. Men nu när jag passerat vecka 30 har jag ju blivit tvungen att byta ut den tanken mot att NU är jag gravid… på riktigt. Det är fortfarande overkligt. Lille bebisen där inne känns så stor och stark nu, han är verkligen på riktigt. Han kan sparka så att det gör ont. Och han har redan vänt sig nedåt. De små fötterna paddlar runt bland mina revben och händerna krafsar och buffar nedanför naveln. Du finns på riktigt Lillebror<3 Jag älskar dig redan.

De senaste veckorna har jag kämpat med dubbla järntabletter med värkande, instabila tarmar. Igår var jag hos min barnmorska. Jag varnade henne att om blodvärdet inte gått upp denna gång så fanns en överhängande risk att jag skulle börja gråta. Hon jublade och kramade om mig när hon lämnade beskedet, det hade stigit från 109 till 128 på en månad! Nu kan jag dra ner till en om dagen igen. Allt annat gick också bra, fina hjärtljud, spralliga ben på insidan, bra blodtryck m.m. Efter barnmorskan hade jag tid hos sjukgymnasten och fick min smärtsamma akupunkturbehandling igen. Satan vad ont den gör! Men som den hjälper! Jag går nu helt obehindrat, om man bortser från sammandragningarna som tvingar ner tempot. Jag som knappt kunde stå i vecka 20.

Efter alla stick och goda besked gick jag en liten sväng på stan, bestämde mig för att köpa en present till mig själv. Hittade något fint och messade maken ”Jag har köpt en present till mig själv!”. Det tyckte han var kul och berömde mig. Sen åkte jag hem och vilade på eftermiddagen för att orka med en tjänsteresa till Göteborg på kvällen. Nu är jag på väg hem igen. Hur som helst, när maken kom hem och såg min present blev han väldigt full i skratt. ”Kunde du inte köpt ett smycke, eller nåt? Nåt som liksom bara var till dig!”. Först förstod jag ingenting, vad var så roligt? Innan jag insåg att förvaringsaskar i papp (väldigt dekorativa visserligen) från Lagerhaus kanske var en klen present till någon som kämpat så som jag:-) Måste nog öva på det där med att ”unna mig”.

Samtidigt finns den andra världen, alla minnen, så nära. När tåget rullade in i Göteborg lyste Nordic IVF:s rosa logga i neonljus in genom tågfönstret. Och jag var där igen, fast under den rosa skylten i Malmö. Alla känslor av maktlöshet och förtvivlan. En hand på magen, du är på riktigt nu, min lilla bäbis.

En del tycker nog att fars/morsdag är kommersiella jippon. För min del är det annorlunda. Det är två dagar på året då jag får låta tacksamheten ta sin rättmätiga plats. När det är okej att tänka en hel dag på vilken tur vi har haft.

När lille E vaknat gick vi upp med bonusdottern M och fixade frukost till husets far. M hade redan gjort en teckning, Lille E fick välja ett kort från pysselskåpet som han ”skrev” på och ritade fint. Att det var ett julkort han valde, med en domherre, rönnbär och texten ”God Jul” spelade ingen roll. Sen slog vi in en present och gick och väckte pappan, som sov räv under tiden. Efter morgonmyset fixade vi en överraskning och tappade upp ett lyxigt bubbelbad. Lille E tyckte det hela var väldigt spännande, att vi gjorde en hemlighet för pappa, och givetvis kunde han inte låta bli att smyga ut och berätta viskandes om hemligheten. Jag skrattade, men M var mindre road. När C badade bakade vi en prinsesstårta. Mitt ansvar var bara att koka vaniljkrämen och klä marsipanlocket, resten klarade M. Att pynta gjorde de tillsammans. Jag tyckte lite synd om M som ville göra den fin på riktigt så jag försökte verkligen få E till att hålla sig till halva tårtan med sitt pynt. Ett stort hål fick jag sen dölja med en rosett.

Lugn och stilla kärlek har tonat dagen. Jag är så glad och lycklig över att min make finns och att vi hittade varandra i nätdatingdjungeln för ganska exakt sex år sen. Glad över att jag redan då förstod vikten av att välja en man som också hade egenskaper att bli världens bästa far till mina kommande barn. Vägen hit har varit svårare än jag då hoppades på, men att jag valde rätt man att kämpa med är uppenbart.

Jag har inte blivit färdig att skriva om vår nyaste familjemedlem, katten Måns! På väg hem från jobbet i maj såg jag en katt som satt i ett dike, inget ovanligt men jag reagerade ändå. Nästa dag såg jag samma katt igen, på samma plats. Jag stannade genast bilen och gick ut för att kolla läget. Så fort katten såg mig började han jama högt och jag såg att han inte mådde bra. Avmagrad, uttorkad, full av fästingar och missfärgad/gulnad päls så som katter får som svultit en tid. Jag lyfte upp honom och tog in honom i bilen, tog med honom hem. I två dagar fick han vila ut i filtar på värmegolvet med små och täta portioner mat tills magen kommit igång. Ingen saknade honom enligt polisen. Familjerådet om kattens framtid avgjorde direkt att katten skulle få stanna, han var så otroligt kelig och god. Jag tänkte dock att det kunde bero på att han var så utmattad. Han kasterades, vaccinerades, chipmärktes och avmaskades. Hela sommaren har han sett bedrövlig ut, tunn, muskelfattig och fläckvis pälslös. Det har tagit tid att återhämta sig. Men nu är han en maffig och stor hankatt. Världens keligaste, gosigaste och coolaste katt. Som vi älskar honom! Han passar in som en pusselbit i vår familj.

Jag står i dörren och väntar på dig. Ser dig under körsbärsträdet. Så vacker och trygg, med blicken stilla fäst i fjärran. Du vet att jag står där, du vet att jag väntar, vi vet alltid om varandra. Runtomkring dig faller höstlöven. Dina ögon lyser intensivt av höstens alla färger, som glimrande bärnstenar. Du är min bästa vän, alltid hos mig. Jag kan varje nyans, varje tanke och blick du ger mig. Vet vad du vill säga och vet att du ser vad jag svarar. En tyst vänskap, innerlig kärlek.

Du börjar bli gammal. Hårstråna grånar dag för dag, det kolsvarta byts mot kritvit och jag vet du inte kommer finnas vid min hand för alltid. Det du ger mig och har gett är ovärderligt, en trygghet och stilla glädje genom alla sorger. En uppfordrande, vänlig blick som motiverat mig att ta mig upp och ut när jag mest behövt det, och en lugn suck intill min vilande kropp när jag inte har orkat för stunden. Ditt huvud i mitt knä när tårarna blivit för många och en varm puss på kinden när jag orkat vara glad. Du har inte känt till mina bekymmer men du har känt mina sorger och förstått att jag var svag. I en familj tar man hand om varandra, inte bara bland människor. Din stilla kärlek har så många gånger varit mina fasta punkt. En trygg tillflyktsort där jag inte behövt förklara, berätta eller vara rädd att missförstås och såras. Ibland som ett osynligt band emellan oss och ibland som ett koppel fäst i din sele, där jag följt dina spår genom naturen medan tankarna fått vila till ljudet av dina rörelser.

Min vän. Nu när stormarna lagt sig och jag kan andas, stå och gå på egen hand, så ser jag dig på håll igen. Ur ett nytt perspektiv. Jag ser hur mycket du hjälpt mig att ta mig igenom mitt livs största kamp. Jag undrar om du vet och förstår hur mycket jag älskar dig.

Min fina vän.

Åh, så många gånger jag velat skriva de senaste veckorna men bara inte orkat!!

Det har varit tuffa veckor. Lille E fick körtelfeber, vilket är väldigt ovanligt för småbarn, men… Han hade över 40 graders feber i 10 dagar och var sjuk i 14. Därefter har han varit trött och inte helt sig själv. Jag har skrivit det förr, men vill poängtera det igen -Det finns bara EN nackdel med att vara förälder och det är den enorma oron och maktlösheten man känner när barnet är sjuk. Äkta förtvivlan. Efter några dygn är man dessutom väldigt trött. Vi åkte in och ut hos barnläkaren som funderade på att lägga in E på sjukhus men vi fick avvakta ett dygn i taget, han hade ju det bättre hemma så länge vi lyckades få i honom dryck. Huset var som en barnbar, med glas överallt. Smothies, blåbärssoppa, saft, isvatten, avslagen cola, milkshakes, allt som vi kunde hitta på för att få i honom någon näring. Hans hals var otroligt svullen och gjorde förstås väldigt ont. Jag och maken turades om att vabba, varannan dag. Och jag är ju deltidssjukskriven pga foglossningen. Den blev förstås mycket värre av att lyfta E mer, bära honom osv.

När Ebbe var på sjätte dagen i körtelfebern, och som sjukast, började jag bli lite förkyld. Jag har haft bekymmer med mina bihålor sedan jag var tonåring. När jag blir förkyld kommer oftast akut bihåleinflammation på köpet och då får jag gräslig tandvärk på ena sidan. Detta problem har förvärrats det senaste året och jag har fått söka akut flera gånger eftersom jag haft så ont att jag varit nära att förlora förståndet. Jag har då fått utskrivet morfinbaserade värktabletter och höga doser kortison, vilket jag ju INTE kunde äta nu. Samtidigt har man gjort en utredning av vad som orsakat denna otroliga smärta. Jag har haft ont i halva ansiktet, upp i ögat och örat. Jag har haft så ont att jag inte kunnat röra käket, inte äta eller sova. I våras kom öra, näsa, hals fram till att man skulle operera mina bihålor och göra passagen till näsan vidare. Därför fick jag göra en datatomografi av huvudet. I slutet av sommaren fick jag besked att man hittat en cysta i tandbenet som antogs vara orsaken. En sannolikt bakteriell cysta som tros ha infekterat bihålorna så fort jag blivit förkyld. Cystan har också brutit ned tandbenet. Därefter har det skrett en lång diskussion mellan min privata tandläkare och läkarna på sjukhuset om vad som skulle göras. Till sist fick jag besked att det bästa var att försöka dra ut en visdomstand för att blottlägga en del av tandbenet och försöka ta bort cystan. Om inte det räckte skulle även tanden framför dras ut. Båda tänderna var hela och friska. Ingen förstår hur cystan uppstått. Jag som är tandvårdsrädd har oroat mig över detta en hel del. Det var planerat till oktober. Tandläkaren sa att det inte kunde vänta till efter förlossningen, så jag skulle inte kunna få lugnande innan  eller annat än panodil efteråt.

Nu blev det alltså akut. Jag satt uppe en hel natt med min värk och var hos tandläkaren när de öppnade. Efter lite väntan fick jag en aktutremiss till käkkirurgen där jag satt och panikgrät tills de kunde ta emot mig. Jag var mer rädd för att de inte skulle hjälpa mig direkt, det var givetvis fredag, än att de skulle dra ut tänder. Strax före lunch fick jag komma in i ett undersökningsrum och man beslöt sig snabbt för att dra ut visdomstanden för att minska trycket på cystan. Tandläkaren ville inte göra mer än så eftersom jag är gravid. Att dra ut tanden var faktiskt inte särskilt farligt alls. Jag var i ett rosa moln eftersom lokalbedövningen helt tagit bort all värk. Jag hade också turen att cystan, eller en stor del av den, följde med tanden ut. Tandläkaren var glad som ett barn på julafton. Sen fick jag instruktionerna att inte ligga ner och sova, inte äta varm mat, inte bära och inte böja mig fram på ett par dygn… Inte roligt.

Ett sjukt barn och en mamma som varken kan sitta på huk, ligga ner eller böja sig fram, eller bära, eller äta ordenligt. Dessutom blev jag sämre efter operationen och fick feber, muskelvärk m.m. på grund av alla bakterier som nu kom i omlopp i kroppen. Dagen efter satt vi på akuten med E igen eftersom han började bli svår att få kontakt med under febertopparna. Jag var helt slut! Men på söndagen började det äntligen vända och febern gick ner. På måndagen hade min älskade pojke, trots 38-39 graders feber fått tillbaka lite glitter i ögonen och oron började lugna sig.

Samtidigt har mitt projekt på jobbet, som jag planerat för i ett år, kommit till en genomförande fas med mer fysiskt jobb och ottroligt spännande arbetsuppgifter. Det har inte funnits utrymme för återhämtning. Därför är jag förstås fortfarande väldigt förkyld.

Idag ligger jag på soffan och kurerar mig med choklad och te. Det har tagit tid att återhämta sig mentalt från allt som varit de senaste veckorna. Både E:s och min åkomma ska vara otroligt ovanliga, nästan omöjliga, men vi hamnar ju där hela tiden. Ingenting gör mig längre förvånad.

Lillebror sparkar och gör kullorbyttor i magen och jag njuter av varje lite knuff. Han har ofta hicka och nu känns allt även på utsidan av magen. Vecka 23. Tiden går långsamt just nu. Jag längtar mycket efter honom. Det gör vi allihopa. Jag blir fortfarande rädd några gånger om dagen. Det kommer i stunder då jag varit upptagen med något länge och inte känt, eller lagt märke till, några rörelser. Men jag hinner oftast inte vara rädd så länge innan jag känner honom igen, som om att han vill säga ”Jag finns här inne, mamma!”.

Lille E lyssnar ofta på magen och pratar med Lillebror, helt på eget initiativ. ”Hallå, e det nån där inne?” ropar han ibland. Ibland frågar det som vi alla undrar ”Vem är du egentligen?”. Och ibland sjunger han bara en sång eller berättar nåt som han tycker är viktigt om livet. Nu kan Lillebror höra hans röst. Jag kan redan ana vilken enorm glädje som syskonkärlek kan vara i en mammas hjärta.