Vad är nästa mål nu?! 100%…
Här är vår shopping till Lillebror<3
07 SepFörbi 50%
05 Sep”Lillebror” är en lillebror!
Det regnade hysteriskt igår, precis som det gjorde den dagen vi var på KUB-ultraljud. Skillanden var att jag mindes att ta med paraply igår och att vi nu undvek att komma dit alldeles för tidigt. Natten till igår sov jag 11 timmar men försov mig ändå. Jag reagerar så när jag är mer nervös än jag orkar hantera. När stormen Gudrun härjade som värst satt jag fast på en drivande finlandsfärja ute på Östersjön. Den krängde så häftigt att vi trodde att den skulle tippa över i varje våg. När vi gick upp till informationen använde vi armarna mer än benen för att ta oss fram längs med väggarna. Till sist gick jag och lade mig och sov mig igenom hela stormen. Trots att huvudet och fötterna ömsom dunkade i mot hyttens kortsidor så sov jag hela natten. Känslomässigt var natten till igår densamma.
På väg till sjukhuset var jag orolig. Jag hade inte känt bebisen röra sig på hela förmiddagen. Men så i bilen kom plötsligt en rejäl spark mitt på magen och hela min kropp fylldes med glädje. Den har överlevt till RUL:et. Strax därefter spelades ”Simply the best” på radion. En låt som påminner mig så mycket om graviditeten med Lille E, när den låten förföljde mig och blev min och E:s signaturmelodi. Jag sjöng högt i bilen och kände hur nervositeten minskade för varje kilometer.
Vi kom in i undersökningsrummen efter en kvart. Barnmorskan var oerhört korrekt, men inte särskilt empatisk eller trivsam att umgås med. Så fort jag fick se den lille så uppfylldes jag totalt av kärlek. Kroppen bubblade av sockerdricka. Allt det jag hållit emot, allt skydd, murarna bara försvann. Då blev jag mamma igen, just i den sekunden. Undersökningen gick bra, varje kroppsdel undersöktes och fick godkänt. Och en kroppsdel hann vi se, en liten snopp! En otrolig glädje! Lille E får sin Lillebror, som vi redan pratat om i fyra månader. Jag hade det på känn hela tiden, men har ändå försökt hålla mig öppen för att det kunde vara en tjej. Önskat mig ibland. Innan har jag ofta önskat mig en dotter. Men nu var det som att jag redan var så inställd på en pojke till. En dotter kändes inte alls viktigt längre. Bara ett barn.
Vi fick med oss åtta bilder hem, av varierande kvalitet. På några ser man honom helt perfekt och han är sin storebror upp i dagen. Plutande överläpp och söt liten haka. Vi fick en bild på hans lilla hand med en ”tumme upp” och en bild på hans små fotsulor.
Vi unnade oss en fika på Espresso House utan barn efter undersökningen och satt där tillsammans, häpna och hänförda. Maken såg precis ut som efter RULet med lille E. ”En grabb… Det blir alltså en grabb!!” Sa han om och om igen med en förälskad blick. Precis som för tre år sen. När vi lugnat oss lite gick vi för att leta efter små bebiskläder till BB. Äntligen! Men som alltid, när man väl ska shoppa efter att ha väntat länge, så var det otroligt urplockat. Vi hittade inget fint i små storlekar. Till sist gick vi in i den butik jag egentligen gillar minst, polarn och pyret. Och där hittade vi så mycket fint att det inte gick att välja! Tre set stod maken med i händerna efter 10 minuter i butiken. ”Gå nu så betalar jag!” sa han. ”Är du tokig! Vi kan ju inte köpa allt! Det är ju hur mycket pengar som helst!!” menade jag. Vi har levt IVF-snålt så länge nu att jag verkligen kan få ångest av impulsköp trots att jag inte längre behöver känna så. Maken stod på sig och betalade med mig flåsandes i nacken:-) När vi sen satt i bilen med små, små kläder till vår andra son så var det värt varenda krona. Och då menar jag IVF-pengarna också. Runt 120 000 kronor. Minst. Värt varenda tår.
På kvällen åt vi sushi och firade Lillebror. M började gråta när hon fick reda på att det inte var en lillasyster och Lille E tittade på oss med ett frågande uttryck, ”Ja, det är en pojke… Min lillebror”. Vad är det för nyhet liksom? Det visste han ju redan.
Jag njuter ännu mer av rörelserna nu. Nu känns det som att jag känner honom, jag förstår att han är min. Fina lilla lillebror!!<3
30 AugDubbla världar
Jag lever med känslan av strid och kamp så nära att det ibland känns som att jag står med en fot i varje värld. De gravida och de barnlängtande. Hur stor magen än blir så kommer jag aldrig bli en del av dem som blev gravida utan kamp för livet, de som blev gravida direkt. Min tacksamhet är tveklöst 1000 gånger större än deras, men kanske är deras glädje mer odelad? De som inte vet hur det känns att förlora, att längta så mycket att bröstkorgen brister, att sakna så att armarna värker.
Min mage har växt till en rundad kula som inte längre kan misstas för semesterkilon. Idag hade jag och maken barnvakt en liten stund för att åka till köpcentrat och köpa en födelsedagspresent till min pappa. Lika fin som jag känner mig med den putande magen, lika medveten är jag om att mitt tillstånd kan få andras ögon att tåras av smärta. Glädjen är inte odelad, jag vet hur det kan vara…
I veckan var jag och Lille E på bibblan och lånade nattningsböcker. Vi brukar göra så för att testa vilka som är riktigt bra, de han fastnar för köper vi sen på nätet eller sätter upp på hans önskelislista. Precis när vi var klara kom E:s dagiskompis Lukas in, tillsammans med sin pappa och sin lillebror. När hans lillebror låg i sin mammas mage värkte han i mitt bröst. Hennes mage som mötte mig mitt i min sorg över mitt förlorade barn. Men nu låg den lilla pojken där i vagnen och sprallade, ofarlig och otroligt söt. Lille E sa till Lukas ”Är du storebror nu? Jag är också storebror!” och det fanns ingen anledning att korrigera. Lukas pappa berättade att han varit på ett 6-årsdisco i bibblan nyligen, vilket avslöjade att Lukas hade fler syskon ”Ja, de är fyra stycken nu!” svarade han. ”Den här sista var inte alls planerad. På grund av honom blev vi tvugna att byta bil och sälja huset. Vi ska flytta och Lukas ska byta dagis.”. Han sa det inte alls på ett nedlåtande eller elakt sätt, men ändå ett konstaterande att det inte blev som de tänkt sig. Och trots att jag stod där med min mage och min son intill mig käde jag mig genast så barnlös och trasig. Så otroligt sårad av ett krig som pappan inte ens verkar noterat existerar. ”Men fyra barn är ju fantastiskt, det skulle jag verkligen vilja ha…” mumlade jag. Pappan grimaserade lite, han verkade inte van vid någon som inte föll in i klagsången Åh-stackars-er-som-behövde-byta-bil. Och jag funderade över varför han ens berättar. Det gynnar inte hans son att alla andra får reda på att han ”inte var planerad”. Finns det en skam hos dem som får fyra barn att inte längre falla inom ramen för det som anses normalt? Jag önskar att barn alltid var en gåva, men inser att det inte är så bland dem som inte kämpat. Kanske är det jag som är lyckligt lottad som tar med mig min tacksamhet x 1000 resten av mitt liv. Jag som aldrig kommer tänka tanken att jag fått offra något för de barnen jag till sist har i min famn. Smärtan på vägen hit var inget offer som jag förknippar dem med, det var bara vår verklighet och vår resa för att nå dem.
På bibblan lånade jag också Cecilia Ekhems Väntrum som handlar om kampen och längtan efter barn. Jag läste ut den på att par dagars timlånga foglossningsvilor i soffan. Otroligt gripande och många gånger kändes det som att jag läste mina egna tankar. Jag slussades tillbaka i tiden och tillbaka till det jag som kämpar med ovisshet och maktlöshet. Tillbaka till mina egna mardrömmar. Många gånger rann tårarna medan jag läste, och efteråt när maken kom hem från jobbet frågade han mig om jag verkligen var okej, jag såg så bekymrad ut. Men ändå tror jag att det är nyttigt att läsa och fundera. Ett försök att komma till ro med den resa som nu är en del av mig. En väg mot att acceptera att de sorger jag varit med om får jag bära med mig, de kommer aldrig helt att försvinna. Våra missfall, mina änglabarn, blir en del av mig. Även när sparkarna från min nästa stora kärlek värmer mitt hjärta kämpar jag med saknaden efter de fyra barn som aldrig fick lov att växa sig stora.
Fyra dagar kvar till RUL. På fredageftermiddag hoppas jag innerligt att jag går runt på babyavledningarna, eller ja stapplar fram med foglossningssmärtor, och får välja ut något fint att klä mitt barn i första dagen i livet. Och på fredag kanske vi också får reda på om det är en lillebror eller lillasyster….
25 AugFoglossningssmärtor och UVI
Idag har jag blivit sjukskriven på deltid. Förra veckan kom plötsligt smärtorna i höfterna, blygdbenet, svanskotan och ländryggen, allt på en gång från 0-100. Jag fick en läkartid till idag. Trots att jag hade problem med att ta mig från parkeringen till väntrummet så hade jag en mental låsning mot att gå ner mer än till 75%. Läkaren såg på mig med en förvirrad min, ”Tror du att det är tillräckligt… två timmar mindre om dagen?”. Av någon anledning började tårarna bränna i ögonen och jag svarade ”Men jag måste ju försöka åtminstone. Jag kanske hittar ett sätt. Med sjukgymnastik, akupunktur… Och ja.”. Han skrev intyget och välkomnade mig tillbaka i september. Jag haltade mig tillbaka till bilen, tillbaka till skrivbordet och jobbade två timmar innan smärtan i svanskotan blev outhärdlig. På något sätt inser jag att det inte kommer att funka, att det är en tidsfråga. Det var illa när jag var gravid med E, men det är värre nu och tidigare i graviditeten. Foglossningssmärtor är grymt obehagliga. Det bultar och strålar, molar och sticker, samtidigt som små enkla rörelser får bäckenet att knaka och gnissla som om man det vore av porslin. Särskilt strålningarna ner i benen är jobbiga.
Jag försöker desperat sortera mina känslor. Varför är jobbet så viktigt nu? Det var ju inte viktigt innan, innan när jag bara väntade på att bli gravid och sen sluta jobba. Egentligen är det inte viktigt nu heller. Det är vardagen jag kämpar för. Jag vill få vara kvar i att få vara vanlig och gravid. Jag vill inte vara mer sjuk och hemma. Jag vill vara ”som alla andra” ett tag. Gå till jobbet och träffa kollegerna och bara få vara jag lite. Det är därför jag sörjer en sjukskrivning.
I helgen började det göra ont när jag kissade. Jag förstod ju direkt att det var urinvägsinfektion på riktigt. Kände att oron växte i takt med symtomen. Först idag fick jag alltså komma till läkaren och fick antibiotika. Väntar nu ivrigt på att bli frisk åtminstone från det.
Samtidigt har jag gått in i vecka 19 och bebisen, som nu ska vara 18 cm, rör sig ständigt där inne. De små sparkarna och buffarna gör mig lugn och innerligt lycklig i stunden. Jag längtar så efter att få lära känna den här lilla människa.
16 AugVecka 17, Rörelser på djupet
I måndags började rörelserna kännas på riktigt. Jag behövde inte längre undra och grubbla. Ibland som små knäpp av sparkar, ibland vibrationer som av en plattfisk och då och då små trumsolon. Världen stannar till och i korta stunder förstår jag att det är på riktigt, att min lilla bebis är där inne. Lille E pratar om bebisen flera gånger om dagen nu. Han förstår så mycket mer än jag kunde ana innan. Vi har tittat på ett barnprogram i veckan som heter ”Astrid blir storasyster”, vilket han tycker är mycket spännande.
Just nu är det lite kämpigt. E är väldigt sjuk och har haft upp mot 40,5 graders feber, han har ont i halsen, munnen och magen. Hans sänka är förhöjd men proverna på halsfluss är negativa. Vi misstänker körtelfeber. E:s storasyster M hade körtelfeber i juni. Inkubationstiden är väldigt lång och man smittar länge efteråt. Det är ovanligt att små barn smittas, men så verkar vara fallet här. Jag har sagt det innan och jag säger det igen; det finns bara en nackdel med att vara förälder och det är när barnet blir rejält sjuk. Man är så maktlös! Man vill ta bort allt det onda men kan bara ge närhet, Ipren och isglass. Imorgon ska vi in till hans barnläkare i Lund igen och provta för körtelfeber. Jag hoppas innerligt att det bara är vanlig influensa. Annars kommer han att vara sjuk i två till tre veckor och därefter allmänpåverkad i tre månader.
Trycket jag haft mellan benen har nu övergått i rena foglossningssmärtor. När jag sätter mig på huk, lyfter E eller råkar vrida mig känns det som att jag ska spricka på mitten. När jag står upp länge eller är ute och promenerar så känns det som att någon drar i mina trosor rakt upp. Väldigt obekvämt och helt annorlunda än när jag var gravid med Lille E. Då hade jag ont i höfterna främst, som en halvmåne runt var höft. det var först när jag läkarundersöktes inför en sjukskrivning som jag förstod att det även satt i blygdbenet. Jag minns ännu hur jag skrek rakt ut av smärta och förvåning när läkaren tryckte lätt på en punkt i blygdbenet. Nu tar jag en dag i taget igen och anpassar mig efter min kropp. Jag måste börja hitta lösningar som gör att jag slipper lyfta E i vardagen, men just nu är det förstås inte läge att låta bli att bära honom. Nu är E en mammig och sjuk bebis igen. Så är det väl för oss alla när vi är sjuka… Då väljer jag att ha ont istället. Jag undrar hur länge jag kommer klara av att jobba heltid.
Graviditeten är långt ifrån så rosaskimrande som jag föreställt mig, inte på grund av foglossning och sjukdomar med mera, utan eftersom alla minnen av sorger och förluster måste bearbetas. Jag och maken har levt i ett känslomässigt kaos i över ett år och nu står vi inför varandra igen och måste hitta tillbaka till glädjen. Det är svårt. Glädjen är inte konstant, det är fortfarande bara i korta stunder vi vågar tro att allt kommer att gå bra. Om jag jämför med graviditeten med E så är jag och makens känslor fortfarande kvar i väldig tidig graviditet, kanske vecka 6. Samtalen likaså. Med E beställde vi barnvagn nu, och hade redan köpt kläderna till BB. Jag tror namnet också var bestämt. Nu säger vi fortfarande ”Tänk vad roligt det ska bli. Tänk att vi ska få en bebis.” Och med det menar vi båda -Jag har inte förstått att detta är på riktigt.
Vi pratar väldigt lite om missfallen, inte för att vi inte tänker på dem utan för att ingen av oss vet var vi ska börja. Ibland tittar vi på förundrat på vårt hus och pratar om den stora renoveringen vi genomgick samtidigt som Ma:et och missfall nummer 3. Jag förstår inte hur jag orkade. Vi hade hantverkare överallt! Jag var sjukskriven och levde i post traumatisk stress med totalt mörker i både huvud och själ. Maken säger ”Minns du när vi fick reda på att fönsterpartiet vi bestämt oss för inte passade? Du bröt ihop totalt.”. Ja, jag minns. Och vi vet båda att det inte alls handlade om fönstren. Jag grät typ konstant när E var på dagis. Det blev bra till slut, säger vi till varandra. Det blev bra med de andra fönstren med. Det är vårt sätt att prata om det mörka. Vår mörkaste tid.
Jag längtar efter att skratta ihop igen. Skratta på riktigt åt trams, men dit har vi inte kommit än. Det finns ett allvar mellan oss. Vi jobbar som ett sammansvetsat vardagsteam, på samma sätt som vi gjorde när vi bara kämpade för att överleva. Vi har så mycket bekymmer med makens ex också, M:s mamma. Jag har ofta känslan av att hon styr vårt liv och det gör vår relation mer ansträngd. Det gör inte vardagen lättare. Snart firar vi bröllopsdag och vi ska försöka vända sorgen till glädje. Förra året upptäcktes MA:et dagen innan vår bröllopsdag och vi ställde in alla planer. I år vill jag fira dubbelt. Men septemberljuset och lukten av sensommar är här nu, och med dofter och ljus kommer känslominnen. Jag förbereder mig inför september med ödmjukhet. Det kan bli jobbigt. Samtidigt hoppas jag att ett lyckat RUL då ska ligga bakom oss och att vår trygghet i varandra och styrka i oss själva håller fast oss i verkligheten likt ankare en stormig höstnatt.
När du läser detta, min fina make, ska du veta att jag älskar dig innerligt. Du är min bästa vän och stora kärlek. Snart kommer vi att skratta igen.
10 AugHjärtslag… <3
Jag var så nervös igen. Jag vågade inte gå dit själv, mest för att jag inte skulle kunna ta mig därifrån om det gick illa. Barnvakt har vi svårt att få, så Lille E och maken hängde med till barnmorskan. Vi fick vänta en stund. E var glad och förväntansfull. Vi läser en barnbok som heter Krullan får en bebis, och i den får Krullan följa med mamman till barnmorskan. E hade full koll på vad som skulle hända.
Min barnmorska tog emot oss och vi fick snabbt komma in på rummet. Jag sa något om att jag hade trott att oron skulle vara över nu, hon svarade att när man gått igenom något sådant som vi har gjort så går oron under graviditeten aldrig över. Den bara kommer och går. Det låter ganska rimligt.
Hon pratade så glatt med Lille E och det lugnade mig. Han fick hålla i dopplern och snart hördes hjärtljuden. Ta nu lite bilder på honom, sa hon till oss, och maken skyndade fram med mobilen och fick fina bilder när E stolt står och lyssnar på bebisen i magen. Därefter gorde hon en ordentlig undersökning så att vi fick höra hjärtljuden tydligt och fint. Lättnaden var återigen enorm. Att den lever där inne, trots att ingenting känns.
Men magen växer i alla fall. Idag var min första dag på jobbet efter semestern. Jag tror att jag lyckades dölja magen under ett storblommigt linne med vidd. Men passérkortet som hängde i en snodd runt halsen dunsade mot magen när jag gick i korridoren, och det kändes så bra. Jag är inte redo att berätta för alla andra än.
Min nära vän och kollega var på RUL idag och fick se en frisk liten pojke. Det har förgyllt min dag. Jag kan se framför mig just nu att vi är där om tre veckor. Att det blir ett fint RUL.
Efter besöket hos barnmorskan har Lille E förstått på ett annat sätt att det finns en bebis där inne i min mage. Han berättar för alla att han snart ska bli storebror och lägger huvudet på min mage och lýssnar. Ibland säger han att bebisen pruttar, ibland äter den och ibland sover den. Han säger att han älskar bebisen och att han ska krama den när den kommer ut. Jag undrar hur mycket han förstår egentligen. Det är fantastiska ord att höra.
07 AugÅterfall av oro
Jag vet inte vad som utlöste oron. Kanske var det mardrömmarna jag haft varje natt den senaste veckan om missfall och blod. Samma dröm varje gång, att jag går på toaletten och drar ner trosorna och ser blod överallt. Men i drömmen vägrar jag inse att det betyder att jag inte är gravid längre, trots att läkare och alla runt omkring försöker få mig att förstå. En natt drömde jag att jag fick näsblod, det har jag väldigt ofta nu, men blodet var svart, tjockt och gammalt. I den drömmen förstod jag att det på något sätt betydde att det var över.
Det kan också bero på att jag haft en tryckande känsla nedåt, mot underlivet hela vecka 16. Som i slutet av en graviditet när huvudet är fixerat. Jag fick tag i min barnmorska idag. Hon sa att det var helt normalt vid andra graviditeten eftersom bäckenmusklerna är uttänjda, och att jag ska börja med knipövningar. Men för säkerhets skull ska jag lämna ett urinprov imorgon för att utesluta en UVI som kan kännas just så under graviditet.
Eller så började det när en ytlig bekant, i någon form av deltagande välmening, berättade om hennes kollega som liksom jag fått många tidiga missfall men sen lyckats bli gravid igen. Tyvärr dog det barnet i vecka 32. Det var som att historien bara trillade ur henne och att hon inte kunde sluta prata. Jag försökte att verka oberörd, men i samma stund som hon berättat så kändes det som att solen på den klarblå himlen gick i moln och att jag förlorade all orsak att glädjas.
Kanske är det för att jag kämpar med att känna ”fladder” och rörelser i magen. Ibland tycker jag att jag verkligen känner det, men jag tappar snabbt tron och kommer alltid fram till att jag nog bara kände av mina tarmrörelser.
Det skulle kunna bero på att min mage nu är fullt synlig, som i vecka 20 med Lille E, och att släktingar och vänner nu säger ”Åh, vad roligt!! Grattis!” när vi möts, utan att jag ännu berättat det. Jag känner mig lite tagen på sängen, jag vågar inte berätta eller prata om det på eget initiativ. Inte på grund av vidskepelse, utan med en känsla av att jag är rädd för att dra ner någon i min olycka om detta återigen skulle sluta i sorg. Och av samma skäl pratar jag bara snabbt om graviditeten och byter sedan ämne, utan att känna igen mig själv. Det är märkligt för jag är så himla glad över det, jag tänker på bebisen hela tiden. Men när någon vill prata om den så känns det så oerhört privat och heligt. Bara att säga förlossningsdatumet känns liksom… som ett löfte ingen kan hålla. Som att jag ger ett löfte jag inte kan hålla och jag känner mig lite som en lögnare.
Maken säger att jag har en så fin bebismage, liten kula, vacker mage, om och om igen varje dag. Jag svarar ofta ”Men tror du verkligen att det är graviditeten som syns redan? Har jag inte bara blivit lite tjock?” Och han svarar ”SER du inte? Ser du inte det uppenbara, att din mage börjar bli stor?”. Jag tittar i spegeln och ser ibland ingenting. Ibland ser jag den jättetydligt och svarar ”Jo, klart jag gör! Ja, du har rätt, klart jag ser gravid ut.” Någon morgon har jag vaknat, gått förbi hallspeglen och fått panik över att kulan är borta, jag ser den inte. Då har jag tagit fram telefonen och fotat mig själv i panik för att skicka en bild till maken (vars semester är slut) och visa honom att magen inte finns på riktigt längre, men bilden på skärmen visar en rund gravidmage.
Så oron är tillbaka.
Jag förstår varför det händer. Jag vet traumat bakom mina känslor och jag vet att jag inte på något sätt har kommit över och är förbi mina fyra förluster. Jag önskar bara att sjukvården kunde inse att det hade varit en god idé, ganska humant, att ge mig tillgång till den psykolog som hjälpte mig i de akuta skedena även nu, då och då när jag behöver det. Istället för att säga ”Du är färdigbehandlad. Du har fått de verktyg du behöver för att kunna ta hand om detta själv. Vi bedömer att det går bra för dig.”. Det går ju bra för mig. Jag är gravid! Men det är obehagligt att stå framför en spegel och inte kunna se det en kameralins kan registrera, och att vakna med nya minnen av missfall varje morgon. Och det är jobbigt att vara kvar i en känsla av att ”damage control” fortfarande är nödvändigt. Det känns sorgligt att jag oroar mig över att gå till jobbet på måndag och låta så många se min mage. Jag vill ju njuta och glädjas, inte vara rädd och orolig.
Så hur löser jag detta? Mitt enda sätt, även om det är en tillfällig lösning, är att få lyssna på hjärtat imorgon hos barnmorskan. Och hon har lovat mig att försöka hitta fem minuter mellan patienter till att lyssna. Jag är givetvis orolig inför det, jag ser scenarion framför mig om vad som kan hända. Men jag inser samtidigt att det är mitt enda sätt för att kunna motbevisa det groende tvivlet inom mig. Så imorgon bitti ska jag plocka upp modet ur byrålådan igen och åka in till Lund för att få besked om hur det står till där inne i magen.
28 JulDen hundrade sprutan…
…är avklarad. De där Innohepsprutorna är en utmaning. Vissa kvällar, när jag är för trött och hormonpåverkad, så vill jag bara gråta när maken levererar sprutan till mig i soffan. De är så mycket värre än IVF-sprutorna. Nålen är trögare och ger motstånd, och vätskan svider rejält. Ibland svider det till rejält när jag sticker och då blir det ofta blåmärken dagen efter. Ibland känns det knappt. Överraskningsmomentet är jobbigt.
Innohep
För tre veckor sen fick jag akupunktur igen. Akupunktören från Falun var nere i Skåne på semester, hon ringde mig och erbjöd en behandling mot foglossning där hon kunde instruera maken hur han ska sätta smärtlindrande nålar sen när jag har ont. För den smärtan kommer nog när som helst. Med Lille E började det i vecka 16-17. Eftersom jag inte hade foglossningssmärtor då vid behandlingen så satte hon istället nålar mot mitt illamående och mot ischiassmärtor och lite annat smått och gott. Jag tror ju egentligen inte helt på akupunktur. Men det hjälpte verkligen mot min oro efter embryoåterföringen denna IVFen, så jag känner mig skeptisk men väldigt ödmjuk. Behandlingen gjorde ont och jag fick några långtidsverkande stift i öronen. När jag kom hem några timmar senare mådde jag fortfarande lika illa och kände mig lite bitter. Det är ju dessutom inte gratis… Senare samma kväll, cirka 10 timmar efter behandlingen, blev jag plötsligt sugen på choklad. För första gången på väldigt många veckor insåg jag att illamåendet släppt. Jag körde genast till Ica och köpte ett 200 grams. En hel vecka var jag fri från illamåendet! Jag trodde faktiskt att det släppt helt, men det kom tillbaka.
Nu är jag i vecka 15 och sitter just nu i soffan med salta chips och mår lika kass som vanligt. Jag tror mitt låga blodtryck är boven i dramat. Jag är som sämst nere på 85/55. Förra veckan köpte vi en pall till duschen så att jag kan sitta ner och duscha eftersom värmen gör att blodtrycket ytterligare sjunker.
Byxorna passar inte längre! En liten kula börjar synas. Det är underbart, otroligt, fantastiskt. Jag hade planerat för lite bättre och varmare väder och trodde att jag skulle klara mig på kjolar och tunna, mjuka byxor ett par månader till. I helgen åkte jag desperat till H&M för köpa minst ett par mammabyxor. Tji fick jag! De hade endast storlek 34 och 36 på ALLA underdelar. Jag är en medium, 38-40. Min erfarenhet av H&Ms mammakläder är att de kan variera enormt i storlekarna så jag vågar inte beställa från nätet. Imorgon ska jag göra ett nytt försök. annars har jag faktiskt beställt lite från Lindex ”nya” mom-serie. Mammakläderna jag hade med Lille E är för stora ännu. Han föddes i november och fram till september klarade jag mig med vanliga kläder på grund av den fina sommaren.
Livet rullar alltså på här! Trots kludd och dåligt mående, skitväder och massa annat strul med lite värre vardagsbekymmer så njuter jag för fullt av att leva igen. Jag njuter av att tänka på framtiden. Närmast nu är den 3 september då vi har fått tid för RUL….
19 JulAtt våga välja glädje
Tack alla söta, rara ni för att ni hänger kvar här! Tack för era otroligt fina ord till mig efter KUBet!
Det tog flera dagar för mig att hämta mig. Spänningen släppte och med ens blev jag ännu mer trött och påverkad av mitt låga blodtryck (Som nu ligger på 90/60). När oron lättar finns det plötsligt mer plats för andra tankar, och efter ett år av konstant oro känns det som att jag just nu bara vänjer mig vid att tänka på vardagen och framtiden igen. Verkligen tänka, och inte bara fatta ryggradsbeslut varenda sekund. Efter en promenad med hundarna är jag nu förvånad över hur mycket jag hunnit fundera över på en timme. Allt från himmel till jord. Förut tänkte jag bara på en enda sak. Ett problem och en sorg. Jag var så fylld av smärta.
Det kommer att ta tid att hitta tillbaka till mig själv igen. Jag tror inte att det märks på utsidan alls, men på insidan pågår just nu en storstädning. En omorganisation av tankar och känslor, så många nya minnen att bearbeta och så många gamla att ta fram och glädjas åt igen. En smärtsam och ljuvlig process på samma gång. Jag tror att den kommer att ta minst lika lång tid som vårt kaos har pågått, antagligen betydligt längre tid än så.
Så otroligt mycket har hänt det senaste året. När jag ser tillbaka på våren och vår Falunresan nu så förstår jag inte, överhuvudtaget inte, hur jag orkade och vågade. Nu, när de smärtsamma 12 veckorna passerat och en vacker ultraljudsbild på en till synes frisk bebis sitter uppsatt på vår kyl, så förstår jag inte att jag orkade påbörja resan en gång till, fullt medveten om riskerna. Vi skrapade rent både sparkontot och orken och satsade allt på det sista kortet. Hur många gånger har jag inte stått inne på en toalett, någonstans i Skåne, och stirrat på mig själv i en spegel och tänkt ”Om jag börjat blöda nu… Om det är över… Så vet jag inte hur jag ska kunna överleva.” . Jag visste om att det skulle bli precis så när jag satte mig i bilen och åkte iväg till Dalarna. Ändå gjorde jag det.
Jag är innerligt trött, och jag vet inte om det beror på graviditeten eller på lättnaden. Det passar bra att vi har semester, även om det också innebär mer ”jobb”- mer disk, mer matlagning, mer handling och mycket mer tvätt och städning. Men ungarna är ljuvligt glada och vi hittar på ett litet äventyr om dagen. Imorgon ska vi plocka jordgubbar, idag har vi varit på marknad, igår var vi och badade i en sjö. Vad vi än hittar på så fylls vår tillvaro av deras skratt, roliga frågor och underbara kommentarer, som i en reklamfilm. Jag tankar upp mig på deras glädje och närvaro. Antagligen känner barnen också vår lättnad.
Lille E säger ett par gånger om dagen ”Mamma, jag är inte liten. Jag är stor. Jag ska bli storebror! Jag ska bära han. Jag får titta på din mage…” Sen ska han titta på ett litet födelsemärke på min mage, som han har upptäckt har formen av ett litet hjärta, och där tycker han att bebisen är. Enligt Lille E har jag en flickbebis i magen som ska heta Jenny, och han har en pojkbebis i sin som heter Alexander. Så många tankar… Min otroliga pojke, så klok och fin.
Enligt förlossningsdatumet på KUBet så är jag från och med idag i vecka 14, men nu känns inte veckonumret lika viktigt längre. Det viktigaste nu är att hitta ett sätt att kunna njuta av graviditeten och att våga lägga oron åt sidan. Det är väldigt svårt. Att glädjas och se framåt kan kännas som ett enormt risktagande, som att jag utmanar ödet och till och med ökar risken. Det kallas magiskt tänkande, när vi människor i försök att ta kontroll över en okontrollerbar situation tror att våra tankar och handlingar påverkar det som inte kan påverkas. Det gäller att orka ta steget ut ur boxen och inse att ens tankar inte kan styra ödet. Men det är svårt, för med ens förlorar man helt kontrollen. En del väljer nog att fortsätta att tänka att om de bara inte tänker ”för positivt”, inte köper några bebiskläder, inte planerar vad den ska heta, då kommer det att gå bra. Men vad förlorar de? Otroligt mycket glädje, utan att få någonting tillbaka. Ingen extra säkerhet i bonus som tack för deras självdisciplin och försakelse.
Så nu vill jag vara ännu lite mer modig och våga släppa taget om oron. Jag är värd glädje och tillförsikt. Bara jag kan ge mig själv det.
13 JulKUB i vecka 13
Det var bara så otroligt idag. Så fantastiskt, och så svårt att verkligen förstå. Att vi nu är två av dem som det gått bra för.
Vi lämnade Lille E hos sin farfar och åkte till lasarettet i Lund i god tid. Vi hade tur och fick direkt en parkering utanför KK, vilket kändes som ett under då det hällregnade och ingen av oss hade tagit med oss jacka. Vid parkeringsautomaten fick maken en biljett av en ängel som blivit klar tidigare än tänkt. Vi var i väntrummet på tredje våningen 25 minuter innan vår bokade tid. Jag var så otroligt nervös att magen ballade ur och jag fick låsa in mig på toaletten en stund. Därefter försökte jag läsa allt från modetidningar till husannonser utan att kunna koncentrera mig på något. Händerna skakade och benen hoppade. Till sist blev klockan 11.30. Varje gång vi hörde steg i korridorerna kramade vi varandras händer extra hårt och spände oss som fiolsträngar. Efter sammanlagt 50 olidliga minuter kom en rar barnmorska ut och ropade upp mitt namn. Väl inne på hennes rum berättade jag direkt att vi var otroligt nervösa och drog hela vår smärtsamma historik i en mening. ”Vi har haft tre missfall och ett MA.”. Jag bad henne säga till så fort hon kunde se om den levde eller inte, hon lovade att göra sitt bästa.
Jag blundade hårt när hon började, sen kikade jag och såg vår bebis rygg, den låg så stilla. Ett par sekunder senare sa hon ”… Och där har vi ju hjärtat som slår så fint!”. Jag började gråta direkt och precis samtidigt började den lilla studsa runt i magen, rulla runt och sparka. Det var fantastiskt. Så otroligt mycket hade hänt på två veckor. Benen och armarna var så långa, näsan syntes och den rörde på huvudet, gapade och vinkade. Jag minns ju att det var såhär i vecka 13 med Lille E också men dethär var svårare att verkligen ta till sig. Kanske på grund av all oro och vetskapen om hur det känns när det går fel.
Barnmorskan hade sjå med att få bra bilder till mätningen. Bebisen vred hela tiden ansiktet mot ”kameran” eller så hamnade navelsträngen i vägen. Efter en lång stund tog vi en paus, jag beordrades att gå upp och röra på mig och gå och kissa. Därefter gick det bättre. Hon sa att hon kunde se att nackspalten skulle ge bra värden, den såg normal ut. Efter att hon lagt in mätvärdena och gjort beräkningen med blodproven så sa hon att det såg riktigt bra ut. För de värsta trisomierna (13 och 18) fick vi mindre risk än 1 på 20 000 och för downs syndrom fick vi 1 på 4041.
Vi fick med oss tre bilder därifrån och gick tillbaka till bilen med lätta steg. Med oss hem till svärfar och Lille E köpte vi smörgåstårta och glass. ”För att livet från och med nu ska vara som att glida på en räkmacka.”, som maken sa.
Jag är så oerhört glad och lycklig, men också omtumlad och trött. Oro och ängslan som varit med mig sedan i september börjar släppa. Det verkar som att jag, trots alla motgångar, kommer att få bli tvåbarnsmamma. Lille E ska få ett syskon. Det är så oerhört stort! Och den där lille krabaten i min mage är min, och den lever i vecka 13! Nu kan jag berätta, om jag vill, för alla som vill lyssna att jag är gravid. På riktigt. Det kommer ta flera dagar att smälta detta och verkligen börja förstå. Låta försvarsmurarna ränna….
Beräknat förlossningsdatum 22/1-16<3
