Med näbbar och klor…

Det var precis lika nervöst att åka till Dr O som inför de andra ultraljuden. När jag öppnade porten till hans trappuppgång tänkte jag att detta kunde vara vår sista stund i ”paradiset”. Dr O tog emot oss med samma glädje och värme som vanligt. Vi pratade en stund, först om min oro och och sedan om det väntande KUB-testet. Därefter var det dags. Det var oerhört skönt att slippa klä av sig och att slippa lägga upp benen i klykorna, och att istället bara dra upp tröjan. Utan att tänka på det så vågade jag titta på skärmen redan från början. Och så snart han nuddade vid magen såg jag en flimrig bild av min livmodern med en klump däri. Maken utbrast ”Titta, där är den ju!” innan vi ens hunnit få en tydlig bild. Men jag ville se rörelser och ett hjärta som slog. Dr O pekade snabbt ut det pickande hjärtat och lättnaden som följde var enorm! ”Men den ligger så stilla…” var jag tvungen att ändå påpeka. Han svarade att bebisar oftast är stilla i magen. Precis i samma stund började den lilla röra sig. De små armarna fäktade och benen sparkade. En hand rörde sig upp till hakan. Då kom tårarna och en stor våg av kärlek. Jag har försökt att skärma av mig lite från graviditetskänslorna i ett försök att skydda mig själv från mer skada, men när jag nu fick se vår lilla bebis var det som att muren rännade. Den var bara så söt, så liten och vår. Fyra centimeter kärlek.

Vi fick med oss två bilder som nu sitter på kylskåpsdörren. Det är förunderligt. Dels att vi har ultraljudsbilder på kylen, alltså att vi är så lyckligt lottade, och dels den lilla som syns där så tydligt. Redan en liten person som bor i min kropp, men som inte syns eller känns.

Nu är det ännu mer okej att jag mår dåligt för nu är jag gravid på riktigt. Nu vet jag att det är mödan värt.

Jag är lyckligt illamåendes, trött och nöjd!

Vecka 10 nu. Skönt med två siffror, skönt att vara förbi embryostadiet. Men nu är det två veckor sen vårt senaste VUL och jag har börjat undra om jag har anledning att fortfarande vara glad. Undra och grubbla. Så nu funderar jag därför på att be om ett till VUL i nästa vecka, men jag väntar med att skriva till Dr O tills jag verkligen känner att jag måste. En tid för undersökning kommer också göra mig nervös och orolig, ingenting är ju odelat positivt.

Just nu är jag verkligen inte mig själv. Det är inte så att jag inte är tacksam, men jag mår bara så dåligt många av dygnets vakna timmar. I grunden ligger illamåendet och yrsel från lågt blodtryck, extrem trötthet, ovanpå har jag en rejäl pågående förkylning som gör mig extra hängig och får allt jag äter att smaka konstigt, sött och äckligt. Och jag är SÅ hungrig. Så extremt hungrig hela tiden. Och så sugen på allt som är salt. Men så smakar det ändå sött och konstigt. Jag tror jag har testat allt nu, är smått desperat på att hitta något nyttigt och salt som inte smakar sockervadd i min mun. Jag tycker inte att jag äter mycket, jag äter inget godis och choklad. Jag som vanligtvis äter choklad VARJE dag annars. Jag småäter inte heller, vilket jag nog borde. Ändå har jag enligt vågen gått upp tre kilo!! Hur har det gått till? Väger mina 10cm äggstockar 1,5 kg styck, eller?

Och mitt i allt detta är jag ändå tacksam, men jävligt sur och svårflirtad för omgivningen. Stackars min söta make… Och jag tänker att jag ju inte borde bry mig om vikt, illamående, förkylningar och irritation. Jag är ju gravid. Men det har visat sig att jag är en helt vanlig gravid kvinna. Som bryr sig. Mår dåligt och oroar sig.

Vi tar en dag i taget och lever med ett veckonummer. Just nu är det vecka 9. Vissa dagar vågar jag drömma om en mage, om föräldraledighet med en frisk liten bebis, att Lille E och M får ett syskon… Men så långt vågar jag inte tänka varje dag.

Få människor kan förstå hur min världsbild ser ut just nu. Jag vaknar på morgonen och känner efter om allt känns som förut. Är brösten ömma? Ingen blödning? Mår jag lite skumt? När allt bekräftats är jag tacksam över att jag får uppleva en morgon till i paradiset. Jag är så tacksam för stunden. Jag kan mysa med Lille E och lämna på dagis utan att vara fylld av sorg. Jag kan vinka glatt vid grinden, som en vanlig mamma. Sen fortsätter dagen, och inför varje toalettbesök hoppas jag att få vara kvar i min tillvaro. När det är dags för lunch går jag på toaletten och hoppas igen på att få möjlighet att äta en lunch till i min lugna tillvaro. Jag drar ner trosorna, kollar efter och fylls igen av enorm tacksamhet över de timmar jag nu garanterats. Varje kväll är jag så glad över att en dag till passerat då jag fått lov att vara lycklig och lugn.

Men det känns ofta som att vi bara har fått tillfällig paus från sorgen och oron. På något sätt förväntar jag mig ändå att något kommer att hända förr eller senare. Inte så att jag är livrädd längre, men jag är fylld med en känsla av att det viktigaste just nu är att ta vara på stunden och inte tänka för mycket på en framtid som ändå alltid är oviss.

Livet är inte så rosaskimrande som det är när jag var gravid med Lille E, innan jag upplevt upprepade missfall. Det är annorlunda. Allt är annorlunda nu.

Nu har jag precis varit på toaletten. Är så tacksam över att jag nu ska åka på mitt första besök hos mödravården, hos min rara barnmorska Gunilla, som jag gillar så mycket. Jag ska få sitta i ”det där” väntrummet idag. Tacksamhet i stunden.