Med näbbar och klor…

Herre Gud vad jag var rädd imorse! Nu känns det som en annan livstid, så otroligt avlägset och dimmigt. Redan ett minne av en solig, krispig vårmorgon. Vi körde två bilar till Malmö eftersom maken skulle stanna i stan men jag tillbaka till jobb efteråt. Förhoppningsvis. Jag satt i bilen och djupandades mig fram kilometer efter kilometer. Jag kom fram i god tid och väntade in maken som lämnade E på dagis på vägen. Ett stort paket med ägg hade vi med oss till Dr O, något som blivit en tradition.

Han kom ut i väntrummet med sitt lugn och hämtade in oss. Vi pratade en liten stund och sen var det dags. Fy tusan vilket motstånd som fanns i min kropp!! Samtidigt som jag visste att det skulle kunna vara en väg ut ur oron så kändes det som att jag var på väg in i en ny katastrof. Undersökningen började och jag höll båda händerna för ögonen. Maken stod intill mig. Alla var tysta i vad som kändes som en evighet. Jag kikade mellan fingrarna och såg att maken var så allvarlig, spänd och med den där bekymmersrynkan mellan ögonbrynen. Rädslan stegrades och jag blev tvungen att fråga ”Ser du någonting??”. Dr O svarade lugnt ”Jodå, jag ser. Jag måste bara ställa in skärpan här…”

Det var verkligen ett TIDIGT ultraljud, på dag 5+4, det förstår jag nu. Mina äggstockar var svullna och förstorade fortfarande. De tycktes uppta hela skärmen. Dr O försökte komma runt dem och få bättre fokus på livmodern, som såg så liten ut i mitten. Liten, men väldigt tjock och rund. Helt i sin ordning, tydligen. Och i toppen av livmodern såg man ”en uppklarning”, som han sa. En vacker hinnsäck med en tydlig rund gulsäck i. Nästan som ett ägg med en liten gula i. Dr O bytte efter flera försök program på skärmen och plötsligt ökade skärpan och allt blev tydligare, och då såg vi alla under tystnad en skugga i den lilla, lilla hinnsäcken som vickade fram och tillbaka. Ett litet flimmer där inne. En puls. Vi var alla tre förundrade och Dr O frågade om vi också såg det han själv tyckte sig kunna ana. Ja, jo. Men det var knappt synligt. Kanske ett önsketänkande? Nej, det fanns ändå där.

Han mätte hinnsäcken och sa att den var i storlek 6+0, alltså några dagar före sin ålder men ändå helt lagom! Vi fick en ny tid till om 10 dagar, den 8 juni. Då ska vi förhoppningsvis kunna se mycket mer.

Lättnaden var omedelbar och bedövande. Det kändes som att världen stod stilla en stund för oss när vi efteråt satt utanför kliniken med en suddig ultraljudsbild i handen. En grå, grynig bubbla mitt i en svartgrå, grynig gröt. Knappt möjligt att förstå vad vi såg, men ändå en stor innebörd. Det finns något där på riktigt.

Jag har inte haft ork att skriva i veckan. Jag är så oerhört trött och tjurig om kvällarna. Jag hoppas att det är Lilla Falun som spökar och att det är ett bra symtom på en stark graviditet. Igår mådde jag dessutom väldigt illa och satt i soffan hela kvällen med några torra kex, skitsur på maken för att han tjuvätit chipsen från i lördags som annars hade kunnat rädda upp min situation. Salt hjälper. Jag som annars avskyr salta grejer, så som just chips och kex.

Jag måste hålla mig vaken till 22 varje kväll när jag tar Innohepen. Eller ja, maken ger mig den. Instabila kvällar som igår, får jag faktiskt lite panik när det är dags och skrattgråter när han ska sticka. Ibland gör den verkligen ont som faaaan! Ett blåmärke som är fem centimeter i diameter håller just nu på att läka ut på vänstra sidan av min mage och jag undrar vad det är för ett rävgift. Samtidigt som jag inte vill klaga och är så tacksam om detta kan hjälpa oss att få behålla graviditeten.

Imorgon är det dags. VUL på dag 5+4. Igår mejlade jag Dr O och frågade hur stor risken är att det är tomt i livmodern igen. Han svarade lugnt att den risken är väldigt liten om man inte har blött. Ta det med ro, skrev han. Jag gör mitt bästa här för att verkligen ta det med ro… Djupa andetag och aktiv förträngning. Men visst är jag innerligt nervös och orolig. Jag försöker tänka att det kommer att bli en fin stund imorgon, något att se framemot! Men min mänskliga, mönsterälskande hjärna kan inte låta bli att dra paralleller med det förflutna och föreställa sig en upprepning. Trots att denna graviditet INTE har NÅGOT att göra med våra missfall!!

Imorgon hoppas jag att mitt överanalyserande, katastroftänkande intellekt får duktigt mycket spö av Dr O:s lugna tillit till min graviditet, och att han är den av oss som har rätt och kan säga ”Vad var det jag sa?!”.

Men just nu får jag kramp i magen och stridsflygarpuls bara av att tänka tanken att lilla jag ska hoppa upp i gynstolen imorgon. Tänk på mig imorgonbitti och håll era tummar❤️

Det går från en ytterlighet till en annan väldigt fort just nu. Det finns ingenting mittemellan, inget ”normalt” sinnestillstånd. Antingen är jag 100% uppfylld av extrem lättnad och framtidstro, eller så kämpar jag med oron medans hjärtat hamrar i bröstet. Som att jag har en ängel och en djävul på mina axlar och någon av dem har alltid ordet. Jag lämnas aldrig ifred.

Jag är mitt i ett själsligt boothcamp och kämpar hårt för att hålla mig kvar i tacksamheten och glädjen och låta den andra rösten säga sitt och sedan tystna. Jag tycker att jag klarar det ganska bra, bättre än förväntat. Men morgnarna är jobbiga. Då oroar jag mig allra mest och jag vaknar varje morgon med hög puls. Sedan arbetar jag mig framåt under dagen och på kvällen mår jag oftast som bäst.

Det som är jobbigt är vänner och anhörigas kommentarer. De menar inget illa, tvärt om, men ibland är det bättre att inte säga någonting än att försöka trösta och peppa någon som inte ber om det. Igår fick jag en fråga som liksom slängde omkull mig helt, jag kom inte upp ur oron under hela dagen. Jag sa att jag mådde bra, att jag var lättad och lugn, varpå min närstående frågade ”Jaha, har du passerat tidpunkterna för när de andra missfallen varit då?”. Ehhh…. nej…. ”Okej… Men det är ju bra att du är glad så länge du kan. Eller, jag menar så mycket som möjligt.” Först kände jag ingenting, men när jag lagt på luren så kom ångesten och tankarna. Borde jag inte vara glad än? Borde jag förstå att det kommer hända igen? Är jag extremt naiv?  Jag får också många ”Nu håller vi tummarna för att det ska gå vägen DENNA gång!” osv. Jag vill helst bara att de ska säga ”Det kommer att gå bra. Punkt.”. Om de ens måste ta upp det. Det är helt okej att inte prata om hur det gått i vår IVF också och bara låta tiden gå först.

Imorgon går jag in i vecka 6, och vecka 5 är över, vilket innebär att jag stegat förbi missfalll nummer 1 och 3 i tid. Med missfall nummer 4 började jag blöda lite mitt i vecka 6 och fick sedan själva missfallet i vecka 7. Jag tänker att oron kommer att vara över i sin helhet så snart vi fått se hjärtaktivitet. Om vi får se hjärtaktivitet. På fredag ska vi på ett väldigt tidigt VUL hos Dr O. Han säger att han kan se från 5+3 om härtat slår. Vi kommer gå dit på dag 5+4. Det känns orehört nervöst redan nu och jag försöker att bara ta en dag i taget. Jag får svindel när jag tänker på fredag och situationen att hoppa upp i en gynstol för att se om något finns där inne på riktigt. Puls igen.

Idag har jag slutat med Crinonen. Skönt och läskigt. Har ni slutat så tidigt vid plus efter FET? I Falun gör man så. Jag hoppa att det kommer att leda till att min morgonångest försvinner eftersom jag från och med nu slipper vakna med den blöta känslan i trosorna, som jag förknippar med att mensen har kommit. Jag tror att det är det jag har känt innan jag vaknat till helt, vilket min hjärna uppfattat som fara och därmed triggat ingång paniken. Jag ska fortsätta med kortinson, under nedtrappning, i en och en halv vecka till. Inohepsprutorna fortsätter jag med. De gör betydligt ondare än IVF-sprutorna och jag har snygga blåmärken på magen nu.

Jag har utmanat mig själv flera gånger den här veckan. Jag har laddat ner en gravid-app, viket jag sagt till mig själv att jag aldrig skulle göra förre vecka 13 igen. Men jag kände att om jag inte gjorde det så skulle det betyda mer. Då skulle jag låta rädslan ta över och gå före glädjen. Så nu tittar jag på den där appen och förösker känna mig modig och stolt, istället för dumdristig och naiv. Jag har varit inne i en barnaffär och bara fluktat. Det kändes nog som att gå in i kyrkan när man som troende är ovän med Gud. Jag gissar det åtminstone. Som att jag utmanade ödet och att taket i butiken skulle trilla ner över mig. Men ingenting hände förstås. Och efteråt var jag lättad och glad, och fylld av dagdrömmar och hopp.

Men den största förändringen är att kunna vara närvarande i livet igen. Att skratta på riktigt, le innerligt och att våga tänka på framtiden. Nu finns det tid för andra tankar än det jobbiga. Det är en extremt stor skillnad.