Med näbbar och klor…

Hatar dessa förmiddagar då Crinonen sakta rinner ut och hjärtat hamrar av kortisonintaget och vanlig jävla ivf-nervositet. När jag vaknade imorse tyckte jag att alla symtom var som bortblåsta. Brösten känns inte så spända och ömma idag. Ruvardag 7. Kanske borde jag döpa om det till rysardag.

Idag har jag ont i hela magen, från magsäcken och ner i buken. Det har alltså inte att göra med en graviditet utan kanske biverkningar av kortisonet. Det känns som magkatarr och nåt annat. Jag har så pass ont i magen att jag omöjligen kan avgöra om jag överhuvudtaget känner något från äggstockarna eller livmodern. Kontrollförlust deluxe.

Hela förmiddagen har jag haft ett enormt behov att springa på dass och kolla trosskyddet, men jag har stått emot det. Crinonen visade sig till sist vara vit med några små, knappnålsstora aprikosrosa/cerise gryn. Jag tänker inte få panik över det. Jag har aldrig aprikos/cerisea spottings. Den där medicinen är så märklig.

Mitt taktik idag var först att hålla mig sysselsatt ned tvätt, disk och plock, men sen upptäckte jag att hjärtat ändå slog så hårt i bröstet. Så nu har jag bytt taktik och sitter passiv i tv-rummet och andas. Försöker koncentrera mig på hayday-spelet på paddan, det brukar fungera när jag är som mest uppjagad. Jag började med Hayday när Lille E hade RS och vi var inlagda på sjukhus. Mer rädd än så har jag aldrig varit i mitt liv. Medan jag låg med honom sovandes i min famn och lyssnade oroligt på hans rosslande och ojämna andning så höll jag mig sysselsatt med att hålla igång ”min gård”. Till er som behöver en lugn distraktion rekommenderas det spelet. Efter sex syskonförsök är jag på level 48;-)

Nu ska vi snart packa in oss och åka ut i skogen, långt bort ifrån toaletten.

kramar

För att hålla mig passiv och lugn har jag medvetet men omedvetet tänkt ”Det är lugnt tills på fredag, innan fredag kan inget hända”. Jag vet inte varför jag dragit den gränsen. Kanske för att, och nu måste jag skriva det där otäcka ordet, ruvardag 6 med blastocyst är det samma som dag 9 med vanligt embryo och jag har börjat blöda den dagen som tidigast innan.

Det var inte roligt att vakna upp i min pyjamas imorse och liksom ha en lång dags äkta IVF-väntan framför mig. I förmiddags var jag inget vidare på att hantera oron. Jag och Lille E var lediga så vi åkte hem till min syster och där mötte både min mamma och pappa upp. Det blev fullt hus med hundar och barn överallt, vilket inte alls hade en god effekt på mitt mående. Stressen ökade och jag tappade den där inre rösten som jag har stöd av i så mycket. Samtidigt började de första Crinone-klumparna ”trilla ut” och jag fick ångest. Det tog tre toalettebesök i tät följd innan jag kom på mig själv med att vara mitt uppe i ett gammal och destruktivt mönster. Toalettspringet genererar oro, det vet jag ju. Ibland får man sätta gränser åt sig själv likt ett barn -Nu är det slut på detta! Inte en gång till vill jag se dig göra det här! -typ. När jag kom hem och Lille E sov middag var min kropp fylld av stress och den där obehagliga känslan av rastlöshet, som att en katastrof långsamt är på väg mot en. Jag löste det med en tupplur och vaknade sedan mycket lugnare.

Ikväll har vi varit på middag hos ett kompispar. Vi skulle varit hos dem den 20 februari, men vi ställde in eftersom jag började blöda strax innan och fick missfall nummer fyra den 21. Det var så skönt att vara hos dem ikväll. Vi pratade om alla de värsta känslorna och om alla de bästa. De tillhör den lilla kategori människor som ställer ”rätt frågor”. Snälla och intresserade frågor, men som inte blir för ingående och praktiska. De frågar om hur det har känts, hur vi har mått, hur rädda vi är och hur vi hanterar oron. Istället för att fråga När vet ni om du är gravid nudå, hur många gånger till ska ni försöka, vad gör ni om det inte fungerar..? Och så vidare.

Det finns frågor som bara får mig att vilja krypa ur skinnet. Just nu HATAR jag frågan ”när vet ni om det fungerat?”. Varför skulle jag vilja svara på den frågan mer än en kvinna som nyss haft ägglossning och legat med sin make? Varför skulle jag vilja skrika ut ett datum till hela vår omgivning, vilket ju också skulle ge mig en skyldighet att sedan meddela resultatet? VEM vill berätta att man är i gravid i vecka 5 eller att man inte blev gravid alls? Det jag inte förstår är varför alla tror att jag vill vara mindre privat än andra kvinnor… Anledningen till att jag berättar öppet om IVF:erna är inte att jag är sugen på att berätta allt för alla, utan att det blir för komplicerat att inte prata om det alls. Då skulle jag behöva ljuga väldigt mycket och det är jag alldeles för dålig på.

Det blev hursomhelst en trevlig kväll och nu är oron tillfälligt bortblåst. Jag är inte lika kaxig som jag var sist jag skrev. Det känns inte exakt som när jag varit gravid längre. Jag är väldigt svullen och öm i magen hela tiden, istället för molande ”mensvärk” av och till. Jag vet inte alls vad det betyder, det känns nytt och okänt. Som svullnaden man kan ha ett par dagar efter äggplocket när äggblåsorna fylls upp igen om man plockat ut många ägg, så känns det. Kan man vara lätt överstiumlerad så här lång tid efter ÄP? Jag har ingen aning… Men lite mindre säker är jag nu.

Från och med nu är det inte längre en dag i taget, utan en timme i taget som gäller.

Det har gått några dagar sen ET nu. Det känns så kaxigt att skriva det, men jag känner igen känslan av graviditet. Mina bröst spänner och har hårdnat, magen molar och stramar till då och då. Men framförallt har jag idag känt det som brukar vara mitt tidigaste och säkraste tecken- bäckenbottensmärtor. Foglossning. Det sitter mest i höfterna, men känns även i blygden när jag sätter mig på huk. Än så länge är jag trygg med att vårt lilla Embryo lever där inne, nu ska den ”bara” fortsätta hålla sig kvar.

Jag arbetar mentalt med mig själv nu för att inte tappa fästet och falla. Det känns som ett träningspass för själen. Jag försöker att välja mina tankar aktivt och bryta de tankar som alltid leder till katastrofer i slutet. Jag tillåter mig själv att dagdrömma om en liten bebis, glädje och lycka, en stabil ekonomi med lite guldkant på tillvaron igen. Så fort jag hittar en tanke om en önskan så försöker jag följa den en stund och drömma.

Imorse hade jag ett par timmar med oro, känslan av att vilja fly. Men jag är stolt över att jag tog mig ur det och inte fortsatte ner. Samtidigt känner jag att OM det plötsligt blir övermäktig så får det bli det. Jag gör vad jag kan och går det inte så får det vara. Då får jag acceptera oron och ta en timme i taget, så som jag gjort förut.

Idag är jag så glad över att jag inte har haft ångest när jag gått till toaletten och över att jag inte sprungit dit i onödan heller för att panikkolla trosorna, trots att Crinonen runnit ut som vanligt… Den där Crinonen är ju dessutom lustig. Jag börjar misstänka att det är någon typ av medel i som ibland har färg, nåt plastigt substrat. Idag kom det ut en ceriserosa liten klump. Jag fick inte panik utan konstaterade bara att min kropp omöjligt kan tillverka något i den färgen. Så onödigt ändå! Förra försöket hade jag fått svindel av den synen!

Så kort och gott; jag kämpar på här.

Vill inte ta ruv*r-ordet i min mun eller på tangentbordet. Det blir nog ingen klassisk uppräkning denna gång. Orkar inte räkna dagarna officiellt nu. Jag vaknar på morgonen och tänker ”behöver jag vara rädd just idag? Nej, idag kan inget hända.” Och så känns det lugnt. Om en vecka ser livet helt annorlunda ut, då är jag säkert väldigt rädd, men den tiden tar jag då. En sak har jag lärt mig av IVF- och missfallskaoset, man kan inte förbereda sig för en katastrof. Tvärt om. När jag förbereder mig för olycka och är rädd så tar jag slut på mina resurser i förväg och har inget styrka kvar när smärtan sen väl kommer. Men denna gång ska det gå bra. Det känns bra på något sätt. Jag tror på lilla Falun i magen och jag tror på min kropp.

Äntligen har jag fått beskedet att jag inte är APC-resistent heller, det vill säga mer benägen att bilda blodproppar. Det var det sista provet som kommit bort och som jag fick lämna igen. Det skulle sedan ta en vecka att få resultatet, men det tog tre. Eftersom jag sprutar med Innohep nu, som är blodförtunnande, så får jag ju ändå medicin mot det. Men det är väldigt skönt att veta. Nu är det alltså inget officiellt fel på mig och jag har för första gången möjlighet att tänka att det faktiskt kan vara så att vi ”bara” haft otur. Även om det ofta känns som att det måste finnas mer förklaring än så. Men den känslan kan vara helt fel. Otur är en rimlig förklaring för många människor som drabbas av sorg och motgångar i livet. Varför skulle inte otur kunna ha drabbat just mig?

Jag mår bra trots kortisonet, Prednisolon. Tidigare har jag blivit väldigt stirrig av det vid lägre dos än jag har nu, 15 mg/dygn. Jag tar en dag i taget och ser hur det går med mitt mående. Idag gick jag över till Crinone, det var ett tag sen. Jag blev lite överaskad över hur snabbt det rann ut igen. Brukar det vara så? Lutinusen kan ju rinna ut när som helst, många timmar efter man tagit den, men Crinonen var ute på en timme. Jag kan inte minnas att det var så…

Innohepen är spännande. Jag trodde ju att jag var sprutvan, men detta är något helt annat än IVF-sprutor. SATAN vad den kan svida och göra ont! Tre sprutor har vi tagit nu och tre snygga blåmärken har jag på magen. Ändå önskar jag innerligt att jag ska vara tvungen att fortsätta med dem varje kväll i 8 månader till. Jag kunde tagit en spruta i timmen, bara jag får min unge i famnen.

Ett litet fint embryo hamnade till sist i frysen. Jag är både innerligt glad och besviken. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad som fick embryo till frysen tredje gången i rad, men jag är lite ledsen över att de andra två som levde på dag 5 inte klarade sig. Ibland undrar jag om sådana embryon klarat sig i magen. Som vår lille E, som inte var ett särskilt fint embryo men som blev en perfekt unge.

Min Lille E <3 Jag skriver ju inte så mycket om livet med honom. Jag kan inte sätta ord på all kärlek och lycka han innebär. Små händelser i vardagen då hjärtat bara fylls av så mycket värme. Som i morse… Vi hade precis borstat tänderna och skulle klä på jackan inför dagis, då råkade jag sparka min lilltå i barngrinden till trappan. Det gjorde så ont att jag bara tjöt rakt ut ”aaaaaj min tå!!!!” Då slängde sig E på golvet och ålade sig fram till min fot och börjar blåsa på min tå, med stor koncentration. Han klappade på mig, och tänka sig -Det hjälpte! Det man ger i kärlek till sin unge får man tillbaka tusenfalt. Tröst som dessutom är så viktigt. Ibland när E är trött och hängig så fejkar han att han slår sig och tjuter sedan ”Mamma, du måste trösta mig och krama mig och… och pussa mig!!”, vilket jag givetvis alltid gör. Smärtan sitter ju inte alltid på utsidan, det vore dock enklast om den gjorde det.

Visst känner vi alla ibland för att tjuta ”Trösta mig! Krama mig!”? Men vi gör det aldrig. Här på bloggen känner jag att ni tröstar mig utan att jag ber om det. Era tankar och kommentarer är som att någon blåser ömt på min smärta och jag fylls av ro och värme.

Tack för att ni finns här <3

Imorgon är det dags. Igen. Återföring av en blastocyst, hoppas jag!

Jag har nog varit otydlig med hur jag känner för våra sex embryon. Antalet är jättebra. Jag vet det verkligen förnuftsmässigt. Vid vår allra första IVF hade vi sex embryon på dag 2 och var överlyckliga över det (då sattes ett in och övriga kastades eftersom långtidsodoling inte kommit igång än), men jag är besviken äver det stora antalet omogna ägg vilket i mina ögon är slöseri med våra resuser. Kanske har jag fel i det, det kanske inte berodde på för tidigt äggplock. Men även om detta var vår nästbästa IVF, vad gäller antal utplockade ägg, så var det vår sämsta i ”äggkvalitet” på de vi fick ut. Det är jag besviken är över. Jag har mycket hellre ett äggplock med 8-10 äggblåsor och får ut färre ägg än att vara med om punktering av ett 20-tal blåsor för att endast få ut sju mogna ägg. Äggplock med många blåsor är mycket mer smärtsamma, och även smärtan efteråt är värre.

Jag har blivit medveten om ytterligare en stor skillnad mellan IVFkliniken Falun och övriga kliniker; de meddelar inga nyheter alls om embryona under odlingen. Inte ens om man ber om det! Är inte det märkligt? Hur har ni haft det i ”mellandagarna” på era kliniker, har ni kunnat ringa och fråga hur era embryon mår eller har ni fått vänta till ET-dagen? Beskedet jag fick i förrgår var helt sonika att vi får besked vid återföringen om hur det gått. Jag undrade om jag åtminstone kunde få veta hur många som lever, men det gick inte! Sköterskan sa att inga bedömningar görs av dem under odlingen. Jag undrade, ligger de inte i embyoscop och filmas var 20:onde minut? Så som filmen på hemsidan visar. Jag fick svaret ”Jag vet inte om era är i embryoscopet.”. Ehh… Va? Är inte alla det? Jag har fått intrycket att det är en av de procedurer som man som kund/patient köper om man lägger sina pengar på IVF i Falun.

Oavsett gör det nervositeten inför imorgon värre och tyngre att bära. Teoretisk så kan alla ha dött och vi får det beskedet imorgon. Vi hoppas (förstås) på att ett återförs och att något… Några går att frysa in, mycket av ekonomiska skäl. Men nu kan vi bara vänta.

Det är så vackert här. Nu mår jag så pass bra att jag jag ta långpromander med Wegs. Ikväll var det en magisk vårkväll.

Vi har det väldigt bra här! Det är lättare att andas här än hemma. Vi kopplar av så innerligt och har släppt alla måsten. Ivf-dieten har jag helt struntat i. Jag har inte orken och det är inte lönt att göra något halvhjärtat. Men från och med imorgon ska jag undvika sötsaker så mycket jag förmår!

Vi beter oss som om det vore en vanlig semester, men flera gånger om dagen drar ett allvarligt och tungt moln över oss. Det blir tyst och vi delar samma tankar. Samma känsla av oro och hopp, hopplöshet och förväntan. Ibland tänker jag att jag måste vara galen som fortsätter kämpa så hårt. Fortsätter lägga in insatser, trots att alla resurser i princip är slut. Är jag tokig som förväntar mig ett annat resultat denna gång? I nästa stund tänker jag att jag gör allt annorlunda i detta försök. Hystereskopin i förra cykeln, ny klinik, intrallipiddropp, kortison, Innohep, embryoglue, stöd av en riktigt bra läkare….

Det saknas bara akupunktur. Idag ringde jag därför och bokade en tid för det med. Imorgon klockan nio börjar jag med akupunktur och klockan 11 blir det förhoppningsvis återföring.

När Lille E sovit middag här i stugan har jag kollat på tv-serien från 2011 ” Drömmen om ett barn”, den finns på TV3 play. Det har satt igång så många tankar, helt andra tankar än när jag såg den första gången i samband med vårt andra försök att få E. Nu är vi inne på vårt sjätte syskonförsök. Flera i serien gav upp innan dess och gick över på adoption. Borde vi också ge upp IVF-kampen? Jag blir särskild berörd av Anna och Anders kamp (länk till Annas blogg finns bland mina favoriter ”Min längtan efter dig”). Kanske beror det på att hon och hennes make påminner mig om mig och min make. Skånskan. Åldern. Längtan. Missfallen. Och förlusten av en älskad svärmor mitt i ivf-kampen. I en scen går de på ultraljud på kliniken i vecka åtta och får se samma tomma hinnsäck som vi fick se. Det gör så fysiskt ont i mig att jag knappt kan titta.

Jag blir medveten om att jag imorgon tar steget ut och hoppar igen. Jag blir fullt medveten, först nu, att jag kan landa så hårt igen. Förlora mig själv igen. Det är som att ha svindel… En liten lätt touch av panik, svaga ben och syremättnadsyrsel. Jag står här igen och det är nu det gäller. Vi satsar allt vi har, bokstavligt talat. Vi rensar sparkontot helt, igen, och uppbådar de sista krafterna. Då kommer tanken; vad gör vi om det inte funkar? Jag vet inte längre med säkerhet att jag orkar fler IVFer. Det finns en tvekan som aldrig funnits innan och jag hatar den. Jag VILL vara odödlig i detta avseende. Outtröttlig, osårbar, med ändlös energi och styrka. Men den där känslan av orkeslöshet påminner mig om att det inte är så.

Jag blir rädd. För om jag inte orkar kan ingen kämpa åt mig och då får jag aldrig fler barn. För mig är de orden lika starka som för någon annan att höra ”… så kommer du aldrig kunna gå igen.” En innebörd av ett livslångt handikapp. Ett liv som inte blev som förväntat.

Kanske är det fel att säga att jag blir rädd… Jag är skräckslagen.

Igår skulle kliniken ringa mellan 10-12. Vi satt här i stugan och var nervösa varje minut. Till slut var klockan tolv och ingen hade hörts av. De svarade inte heller när vi ringde. Katastroftankarna började tränga sig på. Tänk om alla äggen varit omogna och att de nu hade möte om hur de skulle gå vidare med oss. Tänk om strömmen och reservaggregaten lagt av så att alla ägg blivit förstörda. Tänk om…. Jag hade helt sjuka tankar. Till sist lämnade vi stugan och tog en tur till lekplatsen med Lille E och lille hunden. Det  var underbart skönt nere vid vattnet. Lite ruggigt väder men friskt och lugnt. Befriande att vara hemifrån.

Vid 13.30 fick jag tag i kliniken. De hade glömt bort oss. Jag hade svårt för att dölja min irritation. Det värsta är inte tiden vi gick och väntade utan att det påverkar hela mitt förtroende för vår ”nya” klnik, som vi lägger allt i händerna på. Sköterskan berättade att fem av de tolv äggen var omogna och att sex av de resterande sju hade blivit befruktade. Jag blev innerligt besviken. Vi har aldrig haft mer än två omogna ägg innan. Jag sa till sköterskan att jag påpekat redan i torsdags, när de bestämde dag för äggplock, att det kändes väldigt tidigt både med hänsyn till våra andra äggplock men även eftersom de flesta äggblåsorna bara var 10 mm i torsdags. Jag förklarade att detta aldrig hänt mig innan och att jag inte kan tro att det beror på annat än att man valt att plocka äggen en eller två dagar för tidigt. Sköterskan lovade att framföra detta till vår läkare och satte sedan upp oss på en tid för återföring på lördag.

Det tog flera timmar innan jag var på banan igen och kunde känna lite förhoppning om att sex embryo ändå kan vara tillräckligt. Vi är åtminstone kvar i plan A, det vill säga blastocystodling.

På kvällen åkte vi in till Falun och åt världens godaste amerikanska pizzor, hyrde filmer och köpte lösgodis. Sen åkte vi hem till stugan, kröp upp i soffan och såg Bilar 2 med E. Vi har det så himla skönt här!

På kvällen fick jag svar av underbara Dr O på mejlen. Han lugnade mig med varma ord om att detta kommer att gå bra och att det säkert finns en mening med detta också. Hans sätt att skriva och prata har en enormt lugnande effekt på mig. Jag tycker så mycket om honom. Han är en otrolig läkare och människa. Att han tar sig tid att skriva till oss, på sin privata mejl. Han tipsade om en god falukorv som är ett måste när man är i Falun och lite annat smått och gott. Det är stor skillnad på honom och läkarna på RMC i Malmö som inte ens tog sig tid att se oss i ögonen och besvara våra frågor.

Idag har vi varit ute på förmiddagen och lekt igen. När E har sovit middag ska vi nog åka till ett lekland i Falun. Han är så glad och busig, och älskar att vara på semester. Säkert känns det extra mysigt att vi alla är samlade på 30 kvm och är tillsammans hela tiden.

Nu ska jag strax ringa kliniken och fråga hur det går för våra små…

Vi kom fram vid 02 inatt efter den långa resan från Skåne. Vi gjorde några trevliga pauser längs med vägen och hälsade på vänner vi sällan träffar. Lille E tyckte att det var väldigt spännande att åka på ”smester” och var otroligt nöjd över att för första gången få åka där bak i bilen. Just nu är han väldigt mammig så han var noga med att tala om att pappa skulle köra och mamma sitta där bak hos honom. Jag hade förberett med små paket med överraskningar ifall han skulle tröttna helt. Men resan gick bra och presenterna blev mer en guldkant än en muta.

Imorse var vi uppe tidigt efter bara några timmars sömn. Givetvis livrädda för att försova oss. Vi bor i en stugby utanför centrum och det tog bara 8 minuter att köra in till kliniken, så vi var där i god tid. Det kändes jobbigt att gå in i väntrummet med lille E, som att komma in med en elefant i en porslinsaffär. Han tar sin plats, pratar på för fullt och varje gång han sa mamma eller pappa så kände jag potensiella känslomässiga brandbomber kastas ut i luften. Men vad skulle vi göra?

Vi fick snabbt komma in i en sal och förbereddes på ingreppet som vanligt. Sköterskorna var trevliga. Men sen fick vi vänta en timme och det är vi inte vana vid vid äggplock. Innan har det varit otroligt noga att man kommer in direkt. Vi hann bli nervösa att äggen skulle släppa på egen hand, men de sa att det inte är en risk.

När det väl var dags hade jag hunnit bli ganska nervös. Jag fick träffa läkaren Staffan Nilsson för första gången, men jag har sett honom i TV i dokumentären ”Drömmen om ett barn”. Jag påminde om att jag brukar ha ont vid äggplocken och att vänstra äggstocken är väldigt känslig. Jag fick en dos av smärtlindrande intravenöst och sedan började Staffan bedöva i slidan. Och jäklar vad ont det gjorde! Jag blev så paff för jag tycker inte att det har varit så märkvärdigt de andra fem gångerna. Men han stack och stack och stack, typ fem gånger på varje sida. Jag fick förklarat för mig att man har olika bedövningsmetoder på olika kliniker. I och med att bedövningen gjorde så ont så blev jag rädd att äggplocket också skulle vara väldigt smärtsamt så därför gav de mig en dos till och sedan började man på höger sida. Först kunde jag prata under tiden med efter några stick så började det igen göra riktigt ont. Efter ett tiotal stick hade smärtan spridit sig upp i diafragman som ett håll from hell. Enligt Staffan var det inte ovanligt, ändå har det aldig hänt mig förut. Jag svor som en borstbinda och de gav mig mer smärtlindring. Jag upplevde inte att det hjälpte, bara att jag blev mer och mer snurrig i huvudet. Undrar vad de gav mig..?

Efter väldigt många stick på höger sida, och flera väldigt djupa, så gick han över till vänstra sidan och jag stålsatte mig. Men det gjorde inte särskilt ont alls. Jag fick plötsligt möjlighet att titta på skärmen och såg då att äggblåsorna på vänster sida var väldigt små, alldeles för små. Efter bara två stick var Staffan klar. Jag sa till honom att jag oroat mig för detta, att många blåsor skulle vara omogna eftersom man valde att plocka så tidigt. Jag berättade att på Nordic så tar de inte särskilt stor hänsyn till de största blåsorna utan jobbar med den storlek som de flesta har. Han kommenterade det med tyå ”Jaha, dom gör så alltså. Ja… du har väl lärt dig se sådant vid det här laget”.

När jag gick ut ur rummet hade embryologen hittat fem ägg och jag kände mig väldigt bedrövad, om än känslomässigt bortdomnad på ett märkligt sätt. Jag återvände till maken och berättade om alltihop och han blev nästan förbannad. Sen hade jag väldigt ont i en timme. Klassikt ÄP-smärta med sammandragningar och värk. Jag fick intralipiddropp på kliniken eftersom sköterskan som skulle sätta droppet privat i Falun plötsligt gjorde sig oanträffbar och vägrade svara i telefon och på sms. Ett klart stressmoment och irritationsfaktor. Jag hatar människor som inte har ryggrad nog att bara säga nej. Vi hade ju hittat någon annan om hon bara sagt till från början.

Men men. Droppet gick på en timme. Lille E lyssnade på sin nya favorit Magnus Carlsson på Spotify, av honom själv kallad för ”Gubben” (hur hittar han allt där?) och lekte med flygplan som han fick av oss i en äkta mutpresent. Maken gick ut ur rummet i tio minuter och plötligt kommer E på att han är mycket kissinödig, vägrar kissa i blöjan som han har på, utan ska gå på toa. Där ligger jag snurrigt och fastsatt i ett dropp… Han kilade ut i korridoren och jag hörde hur han började snacka lite med någon innan jag lyckades ropa in honom med sträng röst igen. Min unge är inte blyg för nån. Han snackade med alla sköterskor och berättade om än det ena och än det andra. Jag gissar att hans skånska charmade dem rejält, de var väldigt glada för honom.

Till sist kom Staffan och berättade att vi fått 12 ägg. TOLV! Jag förstod inte hur det gått till, men jag kan ju räkna ut att minst 10 av dem är från höger sida.  Staffan lade dock in en passus ”Vi får se hur många som är mogna ockå.” Och den kommentaren sänkte mig som en sten. Det var precis detta jag var rädd för.

Vi fick komma hem vid lunch och återvände helt utmattade till stugan. Vi tog med oss thaimat från stan och åt nog alla ganska dåligt pga tröttheten. Jag hade fortfarande väldigt ont. Sen däckade jag och E medan stackars maken rastade Wegs. Ja, den lille hunden är med oss. Vi sov i flera timmar.

Nu ikväll har vi kollat på en disneyfilm, ätit rejäl middag och bara myst i vår fina stuga. Smärtan har avtagit rejält och jag har nu stora förhoppningar om att vara ganska bra imorgon så att vi kan hitta på något roligt. Imorgon mellan klockan 10 och 12 får vi besked om befruktningen och jag är smärtsamt pessimistisk ikväll. Jag har ingen bra magkänsla efter att ha sett alla de små blåsorna. Jag önskar innerligt att där är fler än 4 embryon så att vi kan fortsätta på plan A och långtidsodla.

Håll tummarna för oss <3

Tack alla ni som kommenterat och berättat om era erfarnheter i det förra inlägget. Jag är för trött för att besvara idag. Men en extra kram till er!

Det gick så snabbt nu på slutet. Vid första ultraljudet hos Dr O i torsdags, behandlingsdag 7, var redan tre äggblåsor över 16 mm. Övriga var runt 10 m.m. Och livmoderslemhinnan 9 m.m. Falun meddelade samma eftermiddag att äggplocket blir redan på måndag. Helt tokigt snabbt! Jag har verkligen förhört mig om att de har räknat rätt och de verkar vara bombsäkra. Äggplock blir alltså på behandlingsdag 11.

Eftersom allt blev tidigare än beräknat blir det struligt med intralipiddroppet. Slangen och kanylerna som vi beställt via en vän hinner inte komma hem. Vi hade bokat tid med en sköterska som är en vän till en vän i Falun, så att vi skulle slippa klinikens avgift på 2000kr för att sätta droppet. Men utan utrustningen blir det svårt. Kanske ger jag upp och betalar kliniken istället. Jag bara är emot allt som kostar omotiverat mycket pengar till följd av noll konkurrens. Då blir jag trotsig och förbannad, vill lösa det på annat sätt. Men men… ingen här som känner någon som kan fixa utrustning i Falun?;-)

Mycket av min fokus har legat på packning och förberedelser inför ”semestern” i Dalarna, jag har kunnat stänga av det andra. Men nervositeten lurar ändå bakom varje hörn i tankarna. De vanliga tankarna poppar upp… blir det tillräckligt många ägg? Blir de befruktade bra? Kan de långtidsodlas? Kommer vi få till frysen?

Mest orolig är jag att äggen är omogna och att allt blir skit.

Finns det någon här som har gjort ÄP såhär tidigt i behandlingen?