«

13 AprTrebarnsmamman vinkar hejdå!

No Comments »

Den 20 februari 2021 kom hon till världen, vårt tredje underverk. Nu tultar hon omkring och upptäcker världen, sorterar den, häller ut den och kladdar ner den. Så lik sina bröder men med lång, rufsigt babyhår. Brorsorna har knappt haft hår. Hon är envis som sin mor men har otroligt lätt till skratt. Hon är definitivt den mest mammiga av dem tre, vilket förvånar mig eftersom vi delat föräldraledigheten sen hon var tre månader. om kvällar och nätter talar hon tydligt om att pappa icke skall göra sig besvär att försöka trösta. Det är bara jag som gäller. Nu när hon är över ett år börjar det bli lite kämpigt att ta alla kvällar och nätter själv. Att sova ensam vägrar hon. Men livet rullar på. Det låter kanske konstigt men tacksamheten är konstant med oss. Även när vi är trötta och bråkar om detaljer i vardagen, som bottnar i trötthet och otillräcklighet. Även i de stunderna finns det med oss… vilken tur vi haft.

Imorse kom hon tultades i vår hall, i en mintgrön pyjamas med sjöjungfruar på, hållandes en boll (hon älskar bollar) med morgonruffsigt hår och ett stort leende. Jag var på väg till jobbet och min man stökade med frukost. Så står vi där igen och säger samma ord. Vilken tur vi hade. Tänk att hon finns. Tänk att hon blev till där i Falun. Inga spermier ens, och ändå… Tänk att vi klarade oss från fler missfall. Och förlossningen som höll på att gå tokigt. Tänk att hon finns…

Sen sitter vi vid middagsbordet i köket, i huset vi köpte som ofrivilligt barnlösa. En stor familj, fullt ös och vi får be barnen att ”snälla, sitt ner och ät.”. En av oss äter och den andra tar hand om den lillas matintag. Det är stökigt, kladdigt och lite brutalt. Inte alls som i reklamerna. Men likväl lever vi i ett mirakel. Så känns det!

Alla tre har fått mellannamn som betyder att vinna. Vincent, Seger och Signe. Vad jag än må åstadkomma i livet så är den resa ni kan läsa om här, och som pågick dessförinnan, den största bedriften i mitt liv. Dessa tre segrar är de viktigaste och ljuvligaste. Det var värt allt. Varenda förtvivlad minut och sorgsna tår. Ensamheten och maktlösheten. Kampen och tvivlet. Pengarna och försakandet. Utsattheten.

Nu hoppas jag att min resa kan ge stöd åt andra och gläder mig åt att det i skrivande stund har varit 250 000 besök på mina inlägg. Hoppas mina ord kan trösta och ingjuta hopp.

Du är inte ensam. Det jag vill summera allt med är att: IVF är en seriebehandling. Alla hoppas vi på att vara den som blir gravid på första. Men några av oss är den som måste upprepa behandlingen betydligt fler gånger. Det säger ingenting om förmågan att lyckas. Det mesta efter ET handlar om tur. Men våga testa nya behandlingar och kliniker. Gör det som får dig att må så bra det är möjligt, eller så lite dåligt som möjligt. Ta inte ett försök i taget, planera framåt och se behandlingen som en serie. Jag vet hur minus svider. Det måste få göra ont. Men bär med dig att inte ens fem eller sex minus betyder något för nästa försök. Prata, gråt, läs, skriv.

Stora, varma kramar från mig

Linnéa

Category(s): Livet pågår

08 Oct10,5 år med IVF:er har gett oss tre barn!

No Comments »

Det är overkligt att skriva här, mest för att verkligheten är overklig just nu. Overkligt bra och oväntat lätt.

När jag skrev sist hade jag varit på tidigt ultraljud och fått se ett hjärta picka. Jag var lättad men fortfarande orolig och rädd för missfall och fysiskt mådde jag fruktansvärt illa och var trött. Jag mådde mer illa än jag gjort vid graviditeterna med pojkarna.

Veckorna gick otroligt långsamt framåt och jag klarade mig genom att äta mat som smakade och luktade så lite som möjligt. Soppor, pasta och potatismos eller fiskgratäng. Men problemet var att så snart jag hittat något jag kunde få i mig så mådde jag ändå illa efteråt och då blev det svårt att sedan äta den rätten igen. Likadant var det med dricka, ena dagen funkade jordgubbssaft och nästa dag fick det mig att kväljas. Att dricka vatten, vilket jag annars gör alltid, gav mig samma kväljningar. Jag var så trött på hela situationen till sist. Men i vecka 15 började det äntligen lätta lite och blev långsamt bättre.

Vecka 12 gjorde jag KUB:en under stor nervositet. Det var en ganska stökig upplevelse då kliniken råkat boka in mig i fel stad och jag därför fick göra undersökningen mellan andra patienter och det blev tre uppdelade undersökningar som sammanlagt tog ett par timmar. dessutom fick inte maken vara med pga Covid 19. Det var ändå helt fantastiskt att se den söta lilla bebisen där inne!

Resultatet blev bra men förvirrande. Barnmorskan sa att allt såg väldigt fint ut och att hon kunde se på nackspalten att barnet inte hade någon kromosomavvikelse. Men värdet för Downs syndromrisken blev 1/263 vilket gjorde att jag rekommenderades att göra ett NIPT-test. Veckan därefter lämnade jag in ett blodprov och sedan fick vi vänta ett par veckor på resultatet. Först när det kom och visade att bebisen inte hade någon avvikelse, i vecka 15, kunde vi slappna av och lämna oron bakom oss.

I samma vecka började jag känna fosterrörelser som små bubblor på djupet, lite som kolsyra. I vecka 16 började det kännas som en liten glaskula som rullade fram och tillbaka. Vecka 17 blev det puffar och 18 mer tydliga rörelser men som jag fortfarande var tvungen att ligga ner för att kunna känna. I vecka 19 kunde jag plötsligt känna bebisens rörelser även när jag var på jobbet och rörde mig. Nu är jag i vecka 20 och nu kommer jag på mig själv med att lägga handen på magen när det kommer en mer tydlig spark som överraskar mig.

Jag mår jättebra nu! Med pojkarna fick jag foglossningssmärta redan vid vecka 16 och hade med Lillebror svårt att gå i vecka 20. Då hjälpte akupunktur mig så pass att jag kunde jobba heltid och gå på promenader tills förlossningen, vilket verkligen var magiskt. Men jag kunde givetvis inte sätta mig på huk, eller göra någon rörelse som innebar att benen var en bit isär eller korsade. Nu är jag som sagt i vecka 20 och kan definitivt känna av smärtan i blygdbenet och svanskotan, men än så länge är jag väldigt rörlig. Jag är dock betydligt mer försiktig och har stor respekt för riskerna det skulle innebära för mig att överanstränga mitt bäcken. Jag nöjer mig med 6000 steg om dagen och ”sparar steg” om jag vill kunna ta en längre promenad. Jag sover bara på sidan med en kudde mellan knäna för att hålla benen parallella och jag undviker att sitta med benen korslagda. Varje dag jag kan klara mig utan smärta är en stor vinst!

Nu har snart halva graviditeten passerat och ändå är jag ännu förvånad över att jag blev gravid på EN ivf den här gången. Att vi gav det en chans för en trea och så funkade det. Jag hade knappt vågat hoppas, det var som när man köper den där lotten med ett litet hopp att vinna miljonen men man vet att det inte kommer att gå vägen. Ändå gjorde det det! Vi hade verkligen inte oddsen på vår sidan.

Igår var det dags för. Jag hade både längtat och fasat, mest för att jag skulle bli tvungen att gå dit ensam igen och möta mina ultraljuds-hjärnspöken ensam. Men så kvällen innan kom ett SMS från kliniken där det framgick att beslutet ändrats och partnern fick följa med om man båda hade munskydd. Det var en sådan glädje för oss båda att maken kunde vara med och halva min rädsla försvann bara av att kunna hålla honom i handen och inte vara ensam. Vi fick komma in direkt och jag låg på britsen som en pinne när undersökningen började. Men nu, tredje gången jag träffade barnmorskan där, så visste hon också att jag behövde se hjärtat direkt. Hon var oerhört skicklig och svepte snabbt över magen så att vi på en sekund kunde se att den levde. Bebisen låg med ryggen uppåt och ansiktet helt inbäddad i livmoderväggen, med benen indragna under sig. Det första jag tänkte ”Men hur får den luft?!” innan jag insåg min egen dumhet :-) Undersökningen gick från klarhet till klarhet och hela bebisen var perfekt på alla sätt och vis. Självklart ojade vi oss över den underbart söta profilen, de små fötterna (3 cm) och de små händernas plockade rörelser. Vi blev återigen helt förälskade. En omedelbar värme som bara omsluter en och det där intensiva pirret av lycka.

Jag måste erkänna att jag ganska vaksamt iakttog när hon undersökte bäcken, lårben och njurar och väntade mig att se en liten snopp där. Jag är ju en pojkmamma. De andra RUL:en med pojkarna har könet inte blivit en överraskning då vi själva sett den lilla snoppen där. Vi hade bestämt att barnmorskan skulle skriva ner det på en lapp. Så när jag sa att ”Jag såg ingen snopp!” var hon oerhört listig och sa att hon inte heller kollat efter en utan bad oss hålla för ögonen. Jag och maken tog ögonkontakt och skärmade av synfältet med händerna. Jag sa till honom att vi borde ju sett en snopp om det var en pojke, såg du en? frågade jag. Det hade han inte gjort. Barnmorskan sa att det kunde bero på barnets läge och att hon nu skulle leta lite. Hon fortsatte att undersöka och sa ”Nu är jag nästan säker. Vänta lite… Nu vet jag.” och så skrev hon på lappen. Efter undersökningen sa jag till maken ”Hur svårt kan det vara att se en snopp?” och tänkte att om man måste leta så borde det vara en flicka.

Vi hoppades verkligen på en flicka. Det vore en lögn att säga något annat. Min syster har tre pojkar och jag har två. Jag kände en längtan efter en av samma kön som jag och att få uppleva båda världar. Efter RUL:et tog vi en lunch tillsammans och maken lade den hopvikta lappen på bordet. Jag fotade den så och så stoppade vi tillbaka den i väskan. Som en världshemlighet. Därefter skulle maken jobba till kvällen och han lämnade över lappen tillsammans med en ”konfetti-ballong” till en kollega som tog hand om prepareringen.

På kvällen satt jag och pojkarna som på nålar i soffan och väntade på makens hemkomst. På avstånd fanns familjemedlemmar som skulle följa avslöjandet via Facetime. Han kom hem vid 19.30 med en ballong som tappat större delen av luften och såg ut som ett liten sorglig historia, men skam den som ger sig. Vi riggade upp tre facetime samtal och två kameror och sen var det dags. Jag var SÅ nervös. Mycket mer nervös än jag hade trott att jag skulle bli. Pojkarna tog ett häftstift tillsammans och så skulle ballongen smällas. De tog sats, måttade och slog. Ballongen var hel. Lillebror tog över och storebror backade upprört under medan han skrek ”Men den är ju så seeeeeeeg!!”. Tre slag till med häftstiftet och inget hände. Stämningen steg! Så på femte slaget smällde det till och ut kom….

…rosa konfetti. En tös. En flicka. En dotter. En oerhörd lycka och överraskning. Jag var tvungen att böja mig ner och verkligen titta på konfettin på golvet innan jag ens trodde att jag sett rätt. Alla tjöt av glädje. Mamma grät, bonusdottern grät. Det var helt overkligt.

Min lilla bebis, min lilla dotter. Du är redan så oerhört älskad och har alltid varit efterlängtad. Du är den där drömmen som man tror aldrig kan uppfyllas, en rosaskimrande dagdröm som omöjligen kan bli sann. Du motbevisar redan att man inte skulle kunna få allt. Du visar oss att man kan ha tur och att allt inte måste vara en kamp. Medan pojkarna är oerhörda segrar och belöningar efter mödosamma strider är du en gåva, som en skänk som bara kommit till oss. Jag trodde aldrig att det skulle hända oss, att det skulle hända mig.

10,5 år efter vi började med IVFer  är vår kamp över. Aldrig mer en IVF. Jag är så oändligt tacksam över att tekniken finns, så troligt tacksam över att den gett oss våra barn. Men jag vill aldrig mer gå igenom det. Nu stänger vi den boken för alltid.

Givetvis fortsätter jag att skriva här tills vår tös är här! Ni är nu flera tusen besökare i månaden och jag gläds så åt att min resa ka hjälpa någon av er. Kanske ge hopp och minska ensamheten.

KRAMAR

L

 

Category(s): Att vara gravid...., Försök för ett tredje barn, Gravid efter missfall, Rädsla för missfall

22 JulTiden efter pluset…

No Comments »

Jag kan inte riktigt få mitt huvud runt allt som hänt. Framförallt att vi gick all in för ett tredje barn med ett enda försök, att vi under försöket blev varse om att det inte skulle kunna blir fler försök även om vi ändrade oss -och att vi sen lyckades. Vi som alltid sagt ”Tänk om man kunde få tillhöra dem som lyckas på första försöket”. Jag som alltid satt min tillit till statistik blev nu totalt utmanövrerad av att ha tur. Jag är 39 år gammal, min make är 46. Vi borde ha de sämsta oddsen. När vi började var jag 30 och då tog det tre färskförsök att bli gravid med vår nu äldsta son. Han var ett embryo som ”inte såg så bra ut” på dag två men på dag tre ringde de in oss och lät honom återföras med ett annat embryo av samma låga kvalitet. Jag har många gånger tänkt att om jag den omgången fått ett toppnoterat embryo så att vår fantastiska son aldrig fått en chans att bli till och visa sin styrka. Hela IVF-cirkusen är onekligen en märklig värld där mycket ändå bara handlar om tur eller otur. Jag är så tacksam över att IVF-metoden finns, men jag önskar ingen att behöva gå igenom den.

Så min HcG-nivå dubblades på två dygn och det gav oss det lugn som vi behöver i tidig graviditet. Jag hade återbesök på gynakuten efter en vecka. Under den veckan gick det åt en hel del graviditetstest tills en vän till mig, som fått sina barn också genom IVF, sa till mig att det var dags att sluta testa. Enough is Enough. Sakta blev min överstimulering bättre och jag började kunna ta mig upp för trappen igen utan att stanna för att andas efter fem steg. Jag gick in i vecka sex med en viss bävan och läste här i bloggen om mina missfall. Jag blev häpen över hur mycket jag ändå lyckats glömma bort. De minnen jag har av dem idag är mest från aborten efter MA i vecka 9. Från de tidiga missfallen minns jag tydligast känslorna när jag nyss börjat blöda, situationerna men inte sammanhangen. Att glida längs med badrumsväggen ner på golvet och bli kvar där som ett mörkt hål. Att ligga under ett täcke i ett mörkt sovrum och fokusera på att andas. Att hålla min sons hand i min i en solig dag och uppleva att den var min livlina och enda koppling till det verkliga livet. Jag minns, men jag minns med ro. Jag är noga med att skilja mina minnen ifrån nuet och inte gå i den klassiska och mänskliga fällan att tro att det som hänt också är det som kommer att hända. Att min historia skulle vara mitt öde.

Nu är jag i vecka nio. Två saker har hjälpt mig att känna mig lugn och hålla distans till rädslan. Den första är att jag haft och har otroligt starka graviditetssymtom, läs: jag mår skitdåligt fysiskt. Värre än jag någonsin mådde när jag väntade någon av pojkarna. Det är också orsaken till att jag inte skrivit här. Jag har inte varit i skick att sitta upprätt om kvällarna. Det värsta är illamåendet. Jag ska tacksamt erkänna att jag inte kräks, men det beror på att jag har oerhört svårt för att kräkas. Istället står jag och hulkar och ger ifrån mig obehagliga läten några gånger i timmen all tid jag är uppe ur sängen. Det näst värsta är en trötthet som inte går att förhandla med. Jag kan vara uppe ur sängen i 10 timmar och fungera normalt, två timmar till medan jag tittar i kors och sluddrar. Jag är inget roligt sällskap. Därtill kommer gigantiska och värkande bröst, med bröstvårtor som tycks ha tagit på sitt ansvar att berätta för alla att de finns där, även igenom vadderade BH:ar och en mage som skulle kunna användas till kemisk krigsföring. Såatte… jag mår inte så bra. Men med mitt bagage så är det trots allt en lyckoträff. Jag hulkar, kväljer och ler åt det (än så länge). Den andra saken är min tilltro till medicinerna jag tar mot missfall (Innohep, Prednisolon 15 mg, Intralipid).

För en vecka sedan fick jag ett tidigt ultraljud (v 8) genom min barnmorska, eftersom jag inte var sugen på att åka ToR till Falun á 130 mil och min kära Dr O som hjälpt oss med det tidigare har gått i pension. Den dagen, och tre dagar innan, var jag otroligt nervös och samlad. Jag visste alltför väl att besöket skulle leda till himmel eller helvete och vilken knipsskarp udd jag balanserades på. Situationen förvärrades också av att jag var tvungen att genomföra undersökningen ensam eftersom Covid-19 gör att maken inte får följa med på undersökningar. Golvet var så blått på ultraljudsmottagningen. Som ett turkost hav som skar igenom min gråa, samlade tillvaro. Barnmorskan kikade ut och sa att hon strax skulle ta emot mig. Maken stod nere på gatan och vi hade bestämt att jag skulle messa ett rött hjärta om allt såg bra ut och en ledsen gubbe om det inte gjorde det. Det var min tur. Jag lade ifrån mig mobilen, satte ner handväskan, hängde av mig jackan allt medan jag berättade om exakt hur nervös jag var. Jag insåg att jag lagt mobilen nånstans och gick tillbaka till jackan. Letade. Grävde igenom väskan, men hittade den på stolen där jag satte mig, fortfarande pratade jag och förklarade min historia. Då avbröt barnmorskan mig med ett leende och presenterade sig. Jag var så nervös. Hon bad mig lägga mig ner på britsen och dra upp tröjan och hon lovade mig att säga till så fort hon såg något. Den iskalla gelén kändes bekant mot huden, min överstimulerade och svullna mage protesterade mot beröringen. Smärtan fick mig att hålla andan. Händerna höll jag över ögonen och ögonen knep jag ihop hårt. Tills jag hörde henne säga i en inandning ”Jag ser hjärtslag!”. Då började jag gråta. Innan jag ens öppnat ögonen så grät jag, vilket innebar att det tog en stund innan jag kunde se tillräckligt klart för att se hjärtslagen jag med. En liten kropp med ett tydligt flimmer i bröstkorgen. Jag tog upp telefonen och messade ett rött hjärta.

Barnen visste om att vi skulle till ”en doktor som kan se in i magen med en kamera” för att se om det fanns en bebis på riktigt där inne. De har ju varit med i Falun och har förstått vad vi har gjort och vad IVF är. De har också sett sina mamma hulka stup i kvarten och somna i soffan under barnprogrammet, samt hört henne utropa ”Åh fy fasen vad det stinker här!” i godisaffären och sett henne i panik försöka ta sig ut. De visste att någon var skumt. På morgonen innan vi skulle åka så berättade båda sönerna att de var säkra på att det fanns en bebis och den yngsta förklarade att vi skulle behöva köpa tårta med oss hem för att fira. Så när vi kom hem hade vi köpt med oss tårta, två stycken eftersom det inte kändes som rätt dag att snåla. Vi hade också hunnit lyxa till det med lite sushi i bilen och jag njöt av min avokado lika mycket som jag kväljdes över makens maki som var rullad i rostad lök (just nu oerhört vidrigt). Vi körde in på gårdsplanen och såg hur den lilla sonen väntade i fönstret medan den stora öppnade dörren, med min mamma och min styvpappa strax bakom sig. Alla med oerhört nervösa och undrande miner. Jag gick ur bilen, log åt dem och så plockade vi upp varsin tårta från bagageutrymmet. Båda ungarnas ansikten sken upp som om vi vore självaste jultomten. ”Är det sant?!!” ropade de i munnen på varandra när vi mötte dem i hallen, ”ska vi verkligen få en bebis?!”.

Deras glädje har överväldigat oss. Hur de hade tårar i ögonen av innerlig glädje och hur lillebror stammade ”Detta är den bästa dagen i mitt liv”. Flera gånger om dagen pratar de om bebisen och har stora tankar och planer inför framtiden som storebrorsor. Oron tar ibland ett grepp om mig och jag tänker på vad som händer om det värsta drabbar oss. Tänk om jag måste göra dem besvikna. Men jag försöker lugna mig med statistiken som säger att om hjärtat slår, barnet är lagom stort och man ser en tydlig gulsäck så är risken för missfall så otroligt liten, 1-2%. Jag tar ju min medicin dessutom, Innohep vare dag och Intralipdropp var tredje vecka (den sista fick jag i helgen), och så har jag på eget initiativ fortsatt med progesteron (Crinone).

Det finns så mycket mer att säga men nu stängde nyss min hjärna ner och jag mår som om jag tagit dubbeldos av sömnmedel och är magsjuk så jag måste dessvärre avsluta.

Lovar att återkomma när mitt mående är mer stabilt. Många kramar till er läsare. Jag kan inte förstå att ni fortfarande är så många! Kram!

Category(s): Att vara gravid...., Försök för ett tredje barn, IVF 7, juni 2020 (Falun), Rädsla för missfall, Syskonförsök

22 JunElfte IVF-försöket, tredje resan till Falun, överstimulering och inga spermier

No Comments »

Vi gjorde det ändå. Vi gav det ett sista försök. Det blev en resa till Falun igen.

Jag kontaktade kliniken redan i februari och bokade in alla prover som skulle göras för att kunna starta i maj. Det var inte med samma längtan och sug som vi närmade oss behandlingen, utan mer samlat och behärskat än tidigare. Mina AMH-värden var fortfarande bra, trots att jag nu är 39 år. Det innebär att jag fortfarande har en bra äggreserv, däremot säger det inget om kvaliteten. I maj började jag igen med 175 ie Gonal-F. Efter en vecka gjordes ett VUL hos min hemortsläkare i Malmö på en måndag och då var flera blåsor redan större än 16 mm. Jag trodde faktiskt att kliniken skulle boka in oss för äggplock samma fredag på behandlingsdag 11, precis som vårt förra besök. Men jag hade ju också framfört klagomål på den stora mängd omogna ägg de tog ut då. Så jag fick göra om VULet efterföljande onsdag och trots att fler äggblåsor nu var större än 16 och några också större än 20 mm så valde Falun att boka in mig på dag 14, dvs en måndag för äggplock. Vi åkte upp till Falun före helgen och gjorde oss hemmastadda i en fin stuga i Främby Udde, samma ställe som vi bodde när Lillebror blev till men i en större stuga. Vi hade en sådan tur med vädret och fick 10 fantastiska dagar i Dalarna.

Äggplocket gick bra och gjordes igen av Staffan Nilsson, han fick ut 11 ägg. Denna gången var det mindre smärtsamt än sist. Maken lämnade sitt prov innan äggplocket medan jag gick på stan med pojkarna. Men så ringde de upp honom efter plocket och sa att han behövde lämna ett prov till och vi tänkte att det ju hänt förut, när de velat ha fler spermier att välja mellan. Inget konstigt alls. Det var lite kämpigt att ha hand om killarna på salen medan jag var groggy och hade ont.

Denna gången blev det inte som det brukar. Man berättade ganska snart att det inte fanns några spermier alls i proven och att maken behövde genomgå TESA för att vi skulle ha chans till en befruktning. Det innebär att de tog ett stort antal vävnadsprover från hans testiklar där de letade efter spermier. Det tog tid  så jag insåg ganska snabbt att för min del var det också dags att bita ihop. Jag fick klä på mig och ta ut barnen på stan igen.  Själv vill jag helst vara stilla hela dagen efter ett äggplock och känner mig som kluven på mitten de första 24 timmarna. Jag har alltid haft lyxen att kunna vila efter och egentligen tagit det för givet. Nu befann jag mig mitt i Falu centrum med två pigga och nyfikna barn två timmar efter ingreppet. Efter en timme började det regna och maken hade glömt jackorna i stugan när kliniken ringde honom så vi hade ingenstans att ta vägen. Efter att ha hittat en Ica och kunnat köpa lite mut-fika så gick vi tillbaka till kliniken och bad snällt om att få tillbaka rummet igen. Jag förklarade att jag var tvungen att lägga mig. Vi visades istället in till maken som fortfarande låg och vilade för att förhindra komplikationer. Under hela dagen var vi helt utan information. Det är det sämsta med Livio i Falun. Precis som IVFen 2015 så tycks de inte förstå vikten av att hålla patienterna informerade. Vi hade så många frågor och vi var så oroliga, men ingen att fråga. På eftermiddagen fick vi beskedet att man inte hade hittat några spermier ännu och att vi kunde lämna kliniken. Mina ägg skulle inte kunna frysas in och man kunde inte heller använda donatorspermier vilket vi faktiskt frågade efter.

Allt var så annorlunda än det någonsin varit för oss i IVF-världen och jag insåg än mer hur lyckligt lottade vi är som alltid nått fram till en embryoåterföring i varje IVF-cykel och att vi dessutom ofta fått till frysen. Det blev en så stor chock att vi inte ens kände oss riktigt ledsna utan mer bara tomma och förvirrade. Men så ringde telefonen sent på eftermiddagen och en sköterska berättade för min make att de hade hittat två rörliga spermier och fem orörliga, så sju av mina ägg kunde mikroinjiceras genast. När han återberättade det för mig bröt jag ihop av lättnad.

Dagen efter ringde kliniken upp och berättade att bara två av våra sju embryo hade klarat av befruktningen och att det därmed inte var möjligt att långtidsoda. Vi bokades in för återföring på dag tre. Både jag och maken hade ganska ont dessa dagar och det var lite motigt att handla, laga mat och underhålla barnen med utflykter. Vi hade hundarna med oss också som skulle rastas i skogen och tas om hand. Men ändå blev det väldigt fina dagar, mycket tack vare den fantastiska naturen och det vackra sommarvädret. Vi grillade mycket och åt några gånger på helt folktomma restauranger. Jag ringde tillbaka till kliniken och bad att få tillbaka båda våra embryon om läkaren tillät det, de ringde upp senare och sa att det var okej om båda fick samma poäng.

Dagen för återföringen var jag ensam på kliniken, makar tillåts inte pga Covid-19. Ensam men otroligt tacksam över att få denna sista chans till ett barn till. När jag kom in i salen så såg jag direkt våra två fina embryo på skärmen och först då visste jag att båda ännu levde. Staffan skrattade och sa ”Vi tar ett väl?” Han höll upp sitt pekfinger framför mig. ”Två”. sa jag. Han skrattade igen och sa ”Ett! Vill du verkligen ha tvillingar du har ju redan två!” Jag svarade honom att jag tar alla barn jag kan få och han suckade leendes ett okej. Återföringen hade inte riktigt den där magiska känslan som förr. Jag kunde inte riktigt koppla av och ta till mig stundens allvar. Det kändes overkligt. Men våra embryon var så vackra på skärmen! Jag fick instruktioner om innohep, kortison och progesteron efteråt, och även när jag ska se till att få mina intralipiddropp. Det först fick jag vid äggplock och det andra ska jag ta vid ett eventuellt plus. Jag fick ett gravidtest i handen och rös bara av tanken på att granska streck…

Jag lämnade Livio i Falun med sinnesro och känslan av att stänga en dörr till en del av mitt liv. Det var oväntat skönt att inte lämna kvar ett embryo i deras frys. Jag har trivts med dem men att åka den långa resan fler gånger för IVF och FET är jag inte beredd att göra.  Vi stannade kvar i Falun veckan ut trots att vi ju var klara med behandlingen tidigare än planerat. Barnen badade massor i sjön Runn och jag och maken fick vackert titta på då ingen av oss får bada på en tid pga ingreppen.

Sex dagar efter återföringen, det var nu i onsdags, började min mage svälla upp och jag kände exakt igen överstimuleringsssmärtan som jag gått igenom ett par gånger förut. Jag försökte att ignorera det och inte tänka på det så mycket. Denna IVF har jag faktiskt inte ens räknat dagarna på samma sätt, googlat eller ens bloggat (som ni ser), och jag ville inte bryta den sköna skyddande sfär av förnekelse jag lyckats bygga upp. Jag skrev till min hemortsläkare och berättade att jag ökat 10 cm i midjemått och var ganska flåsig. Han svarade att om jag inte blev bättre följande dag (torsdag innan midsommar) så skulle jag söka akutvård. Jag tyckte att jag var lite mindre svullen på förmiddagen men till kvällen var det minst lika illa. jag ville inte åka in till gynakuten där jag varit med alla mina missfall, Bara tanken på att åka dit fick mig att rysa. Så jag försökte göra så som man ska vid överstimulering, dricka mycket och ta det lugnt. Det blev inte bättre. Jag såg mer och mer gravid ut och började få mer ont. Igår (söndag) vaknade jag på morgonen och hade inte sovit bra pga smärta i hela mellangärdet, som dubbelsidig håll. Igår kväll började jag få huvudvärk och bestämde mig då för att det var dags att agera ansvarsfullt och åka in.

Att åka till en gynakut med IVF-biverkningar är inte trevligt. Jag har gjort det förr. Man är inte riktigt välkommen. Både sköterskor och läkare poängterade för mig att det var bedrövligt att klinikerna inte kunde ta hand om ”sina egna patienter” även på jourtid. Om jag hade orkat hade jag sagt till dem att det mest bedrövliga av allt är Sveriges oerhört snedvridna sätt att behandla infertilitet, att vi ska behöva betala för vår vård. IVF är inte att jämföra med estetisk plastikkirurgi. Infertilitet är en sjukdom som får människor att gå under.

Jag var så extremt törstig. Jag är extremt törstig. Men innan jag åkte till akuten hade jag nog druckit tre stora glas timmen innan och dessutom kissat. När jag kom dit bad de mig genast lämna urinprov vilket jag klarade utan problem. De tog ett stick i fingret och lät mig vänta i flera timmar på en läkare. Efter en stund insåg jag plötsligt att urinprovet skulle kunna användas till att göra graviditetstest och min ångest slog till rejält. Jag ville inte veta och var inte redo för dåliga nyheter. När läkaren dök upp slog min puls så hårt att jag hörde den. Han undersökte mig med UL över buken och även vaginalt. Jag fick ligga naken med benen i klykorna hela tiden och tröjan uppdragen till BHn. Jag kände mig så otroligt utlämnad och önskar så att han kunde gjort undersökningarna i två steg så att han minimerat min tid i gynstolen. Mina äggtockar var 8,5 x 7 cm stora, vilket innebär en tredubbling. Jag har vätska i buken upp till revbenskanten och fick diagnosen OHSS, dvs överstimulerad.

När undersökningen var klar så undrade jag om det stämmer att OHSS som sker efter återföring brukar innebära att man är gravid. Jag hade nämligen läst flera vetenskapliga artiklar om detta medan jag väntade, och alla visade att sen överstimulering  (googla Late OHSS) i princip undantagslöst drabbar gravida patienter. Läkaren svarade, i total mosats till forskningen, att det kunde vara både och att mitt prov var svagt positivt. Ehh… va?? Tre timmar på gynakuten, en lång undersökning och läkaren berättar i förbifarten för IVF-patienten att han låtit ta ett gravitetstest som var positivt? Sedan gick han. En sköterska kom för att ta fler blodprover och jag frågade henne direkt om jag alltså fått ett positivt graviditetstest. Hon svarade ”Ja, men det var mycket, mycket svagt. Alltså extremt svagt!”. Jag fick genast ett tryck över bröstet men gaskade upp mig och sa att det säkert beror på att jag dricker väldigt mycket och pekade på min tomma sportflaska med vatten som jag druckit under väntan och att nyss kissat innan jag lämnade provet. Hon svarade att det inte ska ha någon betydelse, ”är det svagt är det svagt oberoende av hur mycket du druckit!”. Jag fick den där känslan av hopplöshet som man får när man söker kompetens och istället märker att man själv, emot sin vilja, är mer insatt än den som ska hjälpa en. För andra gången på samma kväll. Jag vet att hon hade fel! Urintester mäter koncentrationen HCG i urinen. Det vet alla som försökt få barn. Men ändå svider det och väcker obehag när någon säger så om ett graviditetstest.

Nu var klockan efter midnatt när man skickade iväg mitt blod för flera analyser, bland annat nytt HCG. Jag blev visad till ett nytt väntrum och blev tillsagd att resultatet skulle ta minst en timme. Nu var jag smärtsamt medveten om att dagen för BIM passerat och att jag var på ruvardag 10, snart 11. Allt sådant hade jag behövt fundera ut för att kunna berätta för läkaren. Jag tar hellre ett negativt besked än ett svagt positivt och en väntan på ett missfall. Bara tanken på svagt positivt fick mig att må illa. Strax efter 02 kom läkaren tillbaka och berättade om OHSS och hur jag ska leva för att inte förvärra det. Till sist var jag tvungen att be om ursäkt och bara avbryta honom. ”HcG-värdet i blodet? Var det okej?”. Det var nu den tredje fatala IVF-okunskapen gav sig till känna. Läkaren sa att eftersom jag tagit en ägglossningsspruta för 10 dagar sedan som innehåller Hcg så kan det vara den som ger utslag i blodet. ”Ehhh, Nej!´” Svarade jag. ”Det kan den inte göra. Jag tog den för 15 dagar sedan och den kan inte vara kvar i kroppen längre än 10 dagar”. Han lyfte ögonbrynen förvånat och svarade att det ju är jättebra och i så fall får vi hålla tummarna nu att allt går vägen. Jag fick reda på att mitt värde var 79.

Jag var hemma när solen började gå upp och hann googla normala HCG-värden i blodet innan jag somnade. Jag började skratta när den enda källan jag hittade på svenska var min egen blogg. Så jag kikade in här och läste några av mina egna IVF-dagar för fem år sedan med stor fascination.

Nu är jag mör som tusan. Jag har ont i hela magen och har varit ensam med barn och djur ikväll då maken behövde jobba kväll. Imorgon ska jag tillbaka till Gynakuten och lämna nya blodprover. Jag kämpar för att inte tänka på det idag. Jag är försiktigt glad och har gläntat på dörren till en annan framtid. Men jag vet också att vi bara är ett litet steg närmre den.

 

Category(s): Försök för ett tredje barn, juni 2020 (Falun)

24 OctKnappt ens en ruvardag. Negativt men ingen mens.

1 Comment »

Det är 11 dagar sedan återföringen. Jag tog ett testa-tidig-test imorse och fick det resultatet jag förväntade mig. Minus, igen. Så jag valde själv att sluta med Crinonen och nu även Innohep (blodförtunnande). Jag talade med Livio i Falun igår och de kan inte förklara varför min mens inte kommit trots att jag testat negativt. Vi vet ju att jag hade ägglossning för 18 dagar sedan nu. Enligt Falun kan inte Crinonen fördröja mensen i naturliga cykel särskilt länge. Det märkliga är att jag ännu har molvärk i magen, och till och med strålningar i ryggen. Jag har också dragningar i ljumskarna, ömma bröst. Jag känner en obekväm tyngd i tjej-magen, en svullnad som jag inte känner igen. Men det finns inget som kan förklara detta. Jag måste bara vänta ut blödningen, och jag inser att det kommer att bli likt en missfallsblödning. Fortfarande har jag inte ens haft en föraning om att mensen är på väg. Vitt, vitt, vitt är det förbannade trosskyddet.

Jag känner mig tom. Innerligt ledsen och besviken förstås. Kanske mer ledsen än jag var förberedd på. Jag hoppades mer än jag vågade erkänna. Jag har hoppats under så lång tid att detta embryo skulle vara vår lyckoamulett. Att vi skulle avsluta med en enkel väg in i målet. För en gångs skull. Få uppleva det en endaste gång, att kunna få ett barn utan att kämpa med för sitt liv. Betala en massa pengar, ja, men slippa gråta och förtvivla.

Det som är jobbigt är att i mina tankar på framtiden så finns det ett barn till. Har alltid funnits. Ni som följt bloggen vet att jag började oroa mig över om det inte skulle kunna bli ett barn till medan min minsta fortfarande var en liten bebis. När kampen för vår tvåa var så tuff sörjde jag även att möjligheten till en trea också krympte. Jag ifrågasätter min egen längtan trots att jag har haft den sedan jag själv var ett barn. Det är en del av den jag är som jag nu ifrågasätter, och det gör ont.

Jag har alltid haft som främsta mål att bli mamma och få många barn. Har alltid velat ha fem. Tänk vad underbart med fem barn! Det kan förstås aldrig bli aktuellt. Jag pluggade på universitet i så många år, fylld med en stark barnlängtan, bara för att jag skulle kunna ge mina kommande barn en trygg framtid. Allt jag har gjort hittills är med fokus på barn. Nu är det kanske över och jag är bedövad av intensiteten i alla känslor. Hela jag är i uppror. Demonstranter och motdemonstranter möts inuti mitt bröst. Jag hör röster skrika ”Inget pris är för högt! Ett barn till!!” som möts av ”Aldrig mer IVF!!”. Alla röster är mina egna. Samtidigt är det så tyst. Helt knäpptyst. Allt är precis som vanligt, trots att allt har förändrats för mig. Mina livsvillkor.

Jag har kollat upp kliniker, priser och behandlingar idag. Mest för att jag ska få en känsla av kontroll. Jag vill känna att jag har ett val. Blir det inte fler försök så är det för att vi valt bort det. Jag vill veta vad vi väljer bort. Jag har vägt fördelar och nackdelar, medan jag väntat på mensen. En chans att få ”begrava” Flingan från Falun tillsammans med alla de dagdrömmar jag haft om den lilla. Mensen efter en IVF eller ett FET är en sorts begravning, ett smärtsamt farväl av det som aldrig blev. Nästa steg är att radera bilden på embryot i telefonen. Men först mensen.

Category(s): Försök för ett tredje barn, Känsla av barnlöshet och barnlängtan, okt 2019, Syskonförsök

23 OctIngen mens, inget plus, bara sorg

No Comments »

Idag är det ruvardag 10. Aldrig förr har jag känt mig så positiv och säker efter en återföring som efter denna. Kanske beror det på att jag blivit gravid fem gånger i rad och undermedvetet förträngt att också jag kan få minus. Men jag tror inte det, jag har ju tänkt på det ständigt och varit rädd för att det skulle ske. Det är bara det att jag har haft, och har, så mycket symtom som verkligen fått mig att tro att det gått vägen. Illamåendet och saltsuget har funnits där, tröttheten som kommit de senaste kvällarna. Det eviga molandet i livmodern. Ömma bröst och inte en endaste droppe blod eller missfärgad flytning. Vitt, vitt, vitt. Det brukar betyda plus. De senaste dagarna har jag sprungit på toa som en tok och kollat efter i rädsla för att det skulle ha kommit blod. Så igår kände jag mig återigen sådär innerligt trött på att inte veta och att vara rädd, så vi bestämde oss för att ta ett test när barnen somnat.

Det är nästan genant att erkänna det, men jag var så säker på att det skulle bli ett plus och hade bara stålsatt mig för den missfallsoro som ett svagt plus skulle innebära. När det digitala fönstret blinkade till och texten ”inte gravid” dök upp så blev jag bara oerhört förvånad. Det kändes overkligt, som en märklig dröm. När det sedan började sjunka in så kom också tomheten och sorgen. Förtvivlan.

Inga fler barn. Ingen liten bebis i min famn. Aldrig mer gravid. Alla namn jag funderat över, inget av dem kommer jag att få välja. Pojkarna, som längtar efter att bli storebrorsor till en liten, det kommer aldrig hända. Nu är det färdigt. Klart. Ett kapitel i mitt liv som stängs, fast jag ännu inte är redo. Det är märkligt att erkänna det, men på ett sätt känns det som att mitt liv är över. Pojkarna är på väg att bli stora, jag älskar att se dem växa och utvecklas, bli självständiga. Men jag är inte redo för att de ska bli stora. Att inte ha en liten att ta hand om. Jag försöker sätta mig in i hur ”alla andra tänker”, de som tycker att det är sååå skööönt att barnen blir större så att man får mer egentid och frihet. Men jag känner ingen glädje med det. Barn är det bästa jag vet. Att vara mamma är det allra bästa som finns. Ska jag aldrig mer…?

Vi satte oss i soffan efter vi lämnat de negativa testerna (ja, jag tog ett extra) i badrummet. Vi pratade om våra alternativ. Fler IVF:er? Men båda två kände spontant att bara tanken fick oss att må dåligt. Att det skulle vara väldigt tufft att slänga oss in i det igen. Ännu en gång utan garantier och med stora insatser. Nu också med två barn att ta hand om samtidigt som vi skulle gå igenom äggplock, återföringar, dåliga besked… och den stora ekonomiska insatsen. Vi har två alternativ. Inga fler barn eller IVF igen, båda alternativen får mig att vilja gråta.

Det här lilla embryot har varit mitt skyddsnät, en trygghet, i 4,5 år. Jag har vetat om att det kunde bli så att embryot inte klarade sig eller blev ett minus, eller skulle bli ett missfall, men för min egen hälsas skull har jag tvingat mig själv att tro att vi skulle ha turen att lyckas på ett enda försök med Flingan i Falun. Och i alla dessa år så har det hjälpt mig att må bra. Alla bebiskläderna ligger så fint packade, i väntan på embryot från Falun. Nu blev det inte så. Hela livet är ett annat än jag planerat och hoppats på.

Där på min axel sitter förstås också det fostrande jaget som tjatar i mitt öra om tacksamheten igen. Jag har fått TVÅ pojkar. Jag har haft en sanslös tur. Hur kan jag ens begära eller önska mig något mer? Jag kan inte förklara eller redogöra för den längtan, den bara finns där. Så otroligt obarmhärtig och rå. Den längtan tar ingen hänsyn till det som varit och det jag fått. Den låter sig inte stillas av tacksamhet. Det är en längtan som fortsätter att värka i mitt bröst, en längtan som så gärna vill bli stillad av ett barn till i min famn. En tom plats i familjen som skulle blivit fylld.

Jag är trött, in i märgen trött nu. Denna trötthet som jag också trott var ett symtom. Varför blöder jag inte? Nu är jag på 16:onde dagen efter min ägglossning. Det är två dagar sedan mensen borde ha kommit. Den officiella testdagen är på lördag, om tre dagar, men jag ska jobba hela helgen och sova borta. Dessutom är ju klinikernas testdagar alltid löjligt sena. Finns det kvinnor som plussar så sent? Eller sätter de så sena datum för att undvika att få med de allra tidigaste missfallen? Efter återföring i naturlig cykel så borde ju testdagen vara samma dag som mensen skulle ha kommit.

Jag har sökt kliniken och mejlat Dr O två gånger, men inte fått svar av någon av dem. Jag känner mig lurad av min egen kropp. Min mens är aldrig sen. Aldrig. Tvärtom får jag alltid små blödningar flera dagar innan, som förvarningar så att jag inte ska glömma. Nu är det onsdag och mensen skulle varit här i måndags. Småblödningarna skulle ha börjat innan helgen. Jag känner mig gravid. Men testen säger NEJ.

IVF-världen slutar aldrig att förvåna och väcka stora känslor.

Category(s): FET nr 4, Försök för ett tredje barn, Känsla av barnlöshet och barnlängtan

21 OctRuvardag 8 blastocyst. Låt inte mensen komma…

2 Comments »

Så var vi framme vid dag för BIM. Beräknad icke mens. Nervositeten är som en grå dimma runt omkring mig. En tyngd över mitt bröst som inte vill lätta. Jag borde bara ta ett test och få det överstökat. Men så lätt är det inte. Inte när man är rädd. Ingenting är lätt när man är rädd in i benmärgen för ett misslyckande. I vårt fall så handlar det inte bara om att plussa utan framförallt om att få ett starkt plus som stannar kvar. Om jag skulle plussa idag så är det att sätta foten i en annan värld där ännu mer kan gå förlorat. Det är att höja insatsen.

Ruvardag 6 var jag oändligt säker på att det gått vägen. Jag mådde så illa. Hela dagen gick jag runt och hade kväljningar och ojade mig över hur illa barnens lördagsgodis luktade och hur Nutellan på deras frukostsmörgåsar stank vanilj. Igår, på ruvardag 7, var illamåendet borta men så också mitt vanliga sötsug som är min enda last. Barnen bakade kladdkaka och jag ville absolut inte ha. När har jag någonsin tackat nej till kladdkaka… typ aldrig. Igår kväll blev jag istället sugen på något salt, vilket inte vanligen är min grej alls, och satt sen framför tvn och åt ostnachos med salsa. Då tyckte rynkade maken på näsan och undrade vad jag höll på med.  Jag har också haft en kliande värk i brösten, men det kan tydligen vara biverkningar av Crinone.

Det bästa symtomet av dem alla är ändå att jag inte fått någon blödning alls. Jag brukar ha spottings ett par dagar, upp till fyra dagar, före mens. Någon gång per år händer det att mensen kommer utan att förvarna, och det kan ju vara en sådan månad, men den är aldrig sen. Jag får alltid mens 14 dagar efter ägglossning, vilket är idag. Det pratas om huruvida Crinone kan skjuta upp mensen eller inte i olika trådar om IVF, men jag tror egentligen inte det med tanke på att jag själv fått mens som vanligt de gånger det inte blivit något. Om det hade funkat som metod att skjuta fram mensen så borde ju Crinone kunna skrivas ut till patienter i det syftet också, men det görs ju inte.

Usch, vad jag är trött idag. Det var svårt att sova i natt. Jag inbillade mig hela tiden att mensen kom och att det började rinna. Så fort klockan ringde imorse så for jag upp ur sängen och fick det första toalettbesöket avklarat så fort jag bara kunde. Nu är klockan 11 och jag har varit på toa ytterligare tre gånger. Helt normalt beteende… not. Så länge allt är vitt så är jag hoppfull.

Om du finns därinne Flingan, så stanna kvar! Måtte min livmoder och mitt immunförsvar sköta sig.

Category(s): FET nr 4, okt 2019, Syskonförsök

18 OctRuvardag 5 med blastocyst, FET naturlig cykel, symtom?

No Comments »

Det tog inte många timmar efter återföringen förrän jag var nere i mitt eget träsk av analyser och grubblande. Dagen efter återföringen, nu i måndags, satt jag på ett seminarium på eftermiddagen när jag började känna molvärk från livmodern. Jag tolkade det genast som en hälsning ifrån Flingan i magen. Därefter fortsatte det så under både ruvardag 2 och 3. Jag blev lite galen av det eftersom jag VET att det enligt all vetenskap inte ska gå att få symtom så tidigt. Jag skrev till sist ett mejl till min gynekolog, som hjälpt oss genom hela våra resa att få båda barnen och även nu finns som ett stöd. Han svarade att det jag kände av troligtvis var att man varit inne och ”rotat” i livmodern med en kateter nyligen. Jag nöjde mig med svaret men kände mig ändå lite tveksam. Jag har ju varit med om histeroskopi, då man går in i livmodern med en kamera och jag kan inte minnas att jag hade molvärk i så många dagar efter.

Igår, på ruvardag 4, var jag och handlade på Gekås med en kompis. Jag satt på huk och letade efter rätt storlek på en mössa en bra stund och när jag sen reste mig och sved det till rejält i ligamenten i buken. Den känslan har jag aldrig haft när jag varit ogravid. De där svidiga ligamenten har för mig bara känts av när det funnits skäl på grund att äggstockar och livmoder varit aktiva. Nu är jag ju i naturlig cykel, så det ska inte finnas någon överstimulerad äggstock eller växande livmoder om inte Flingan lever och har växt sig fast. Jag försöker ta det med ro och hålla mig optimistisk. Det här kan betyda allt och ingenting. Samtidigt känner jag mig tryggare nu när jag vet att jag äter mediciner till syfte att förebygga fler onödiga missfall. Jag vet att vi har lyckats förr, så det är ingen omöjlighet. Samtidigt känns det som att man ju inte borde kunna ha sådan otrolig tur två gånger på rad.

På alla forum så växer en föreställning om att progesterontillskotten ska ge biverkningar som dessa, det vill säga molvärk och även ömma bröst (har inte jag), men när man läser bibackssedeln finns det inte med som biverkningar alls. Detta är min tionde återföring och jag har inte känt något sådant av varken Crinone eller Lutinus när jag fått negativt resultat (tre gånger) av behandlingarna. Däremot avskyr jag Lutinus som ger extrem sveda, torrsprickor och svampinfektioner. Jag kan inte förstå att ett sådant preparat, som så många lider av att använda, fortfarande används! Jag vägrar Lutinus och begär alltid Crinone.

Men så har vi Crinonets baksida… färgerna och konsistenten. Man för in den som en vit creme i pipett och den kommer ut som gummiaktiga bollar i beige, rosa och aprikos. Det är obegripligt och obehagligt. Varenda gång är man orolig för att en blödning är på ingång. Blödningar är ju det vi alla fruktar mest. Blödning betyder förlust och sorg.

Jag fortsätter med mina Innohep-sprutor och 15 mg kortison om dagen. En dag i taget nu. Ruvardag 5 är ju fortfarande bara i början. Jag brukar börja bli mer nervös efter dag 6.

Det här embryot är så speciellt. Jag har tänkt på det varje dag i mer än fyra år. Jag har under så lång tid föreställt mig det som mitt nästa barn, även om jag hela tiden varit medveten om att det varit en dröm. Om det inte skulle bli något så kommer det innebära en stor sorg för oss.

Category(s): FET nr 4, Försök för ett tredje barn, okt 2019, Syskonförsök

13 OctFET i Falun, lilla snöflingan fick komma hem

No Comments »

 

Det var en strålande vacker morgon i Falun. Solen sken från en isblå himmel tillsammans med varje träd vars krona lyste så gult att jag funderade ett slag över om det finns ett Falun-filter på verkligheten. Jag minns naturen som så skarp och full av vackra kontraster från den vecka vi var här 2015 och gick igenom vårt sjätte syskonförsök. Men i morse var min värld så till bredden fylld av intensiv nervositet att det mesta kändes dunkelt och dovt. Jag klarade inte av att äta frukost i hotellets matsal utan tog med mig smörgåsar till rummet där jag sedan ägnade förmiddagen åt att springa på toaletten, då hela magen protesterade av min oro. Klockan 11 checkade jag ut och tog en kort promenad bort till Livio. Det var overkligt att vara där igen. Den pampiga byggnaden med sin polerade och imponerande stentrappa upp till översta våningen där den röda mattan fortfarande ligger utrullad, kantad av mässingsstolpar med klassiskt rep, som ramar in de sista stegen in på kliniken. I mitt huvud gick livet i parallella spår. Nutid parallellt med maj 2015. Nu ensam, då här med maken och Lille E. Då ett fullt väntrum, och känslan av att vi tog med oss elefanten in i porslinsaffären när vi tog Lille E, då två år, med oss in. Nu ett tomt och mörkt väntrum. Om inte dörren varit olåst så hade jag trott att det var stängt och att jag fått fel dag och tid. Jag satte mig ner och väntade. När klockan slagit halv tolv och mer därtill började jag bli ännu mer nervös och otålig. Ännu ingen annan människa i sikte. En kopp te senare började jag leta och gick ut på den röda mattan igen och över till korridoren mitt emot. Här kände jag igen mig från den förra återföringen. Jag satte mig i det väntrummet och kunde nu åtminstone höra röster. Tiden gick. Det var gudstjänst på radion och prästen välsignade alla barn och föräldrar, och bad Jesus ta emot all oro och maktlöshet. Fint i stunden, även om jag inte är troende på det sättet. Jag log lite och mindes hur jag och maken sist skrattade så mycket åt just den radion eftersom han menade att det var jag som var signalmottagare då mina öron såg ut som små paraboler med alla akupunkturnålar som stack ut. Jag tog en kopp varm choklad och gick fram och tillbaka i korridoren. Min oro handlade givetvis om huruvida embryot klarat upptingen eller inte. Ingen tog emot mig, ingen fanns att fråga.

När mer än fyrtio minuter passerat efter bokad tid kom till sist en läkare, hon log och ropade in mig. Jag hälsade inte ens utan sa bara högt -Jag är så fruktansvärt orolig och nervös nu. Har embryot klarat sig? Hon såg förvånad ut och svarade -Ja, annars hade vi ju ringt klockan nio. Jag svarade henne att jag inte kunde veta det, utan har istället varit nervös hela morgonen och nu suttit i väntrummet och trott att något hänt med embryot eftersom det aldrig kom någon och tog emot mig. Hon bad om ursäkt och menade att jag borde fått den informationen. Embryot var fint och mådde bra. Jag blev så extremt lättad att jag hade velat sätta mig ner på golvet i slussen jag fått komma in i och bara pusta ut. Istället bad jag henne vänta så att jag kunde messa maken att allt var bra. Jag fick byta om och komma in i undersökningsrummet. Där visade hon genast mig embryot på en skärm. Denna gång är den första som blastocysten inte helt vecklat ut sig efter frysningen ännu. Men hon sa att den såg jättefin och gav mig recept på kortison, innohep och crionone. Hon repeterade ordinationen tre gånger, jag tror hon såg hur otroligt stressad jag var. Jag frågade efter våra chanser och fick svaret 36%. Jag hade velat höra minst det dubbla, men jag har ju varit med i karusellen förr och kan egentligen alla svar.

Jag fick lägga mig ner och äntligen få tillbaka den lilla bit av oss som vi lämnade kvar i Falun för över fyra år sen. När jag lämnade kliniken var jag gråtmild och rörd, och sa högt ”Nu åker vi hem” till flingan därinne. Jag gick genom staden, med den välbekanta känslan av att vilja knipa och gå extra försiktigt trots att jag mycket väl vet att embryot inte kan trilla ut. Alla IVF-känslor var tillbaka fullt ut. Jag messade maken och skrev att jag hade velat krama honom och gråta mot hans axel en stund.

Nu sitter jag på tåget hem med en bedövande trötthet och ett lugn. Jag fick tillbaka embryot och jag får ta med mig det hem. Sen vet vi inte mer. Nu måste vi ha turen på vår sida. Jag kan inte göra mer än att ta medicinerna och låta alla känslor få riva i mig i minst två veckor. Nu är jag som en liten, liten flotte på väg ut på ett stort och osäkert hav. Så är villkoren för att få barn med IVF. En fantastisk möjlighet om man orkar mer stormarna och kan stå ut med att ömsom vara på högst upp på vågens topp, med en kittlande känsla av rymd och framtidstro, till att kastas ner i ett mörker och en tröstlöshet som kan ge känslan av att man är på väg att drunkna i sin egen oro och sorg. Det är villkoren.

Tåget passerade Främby Udde på vägen ut ur stan. Jag såg de bekanta vyerna av skärgården från våren 2015, då kampen var som mest intensiv. Minnena blev så otroligt skarpa, som om allt som passerat däremellan skett mellan två akter, i en kort fikapaus medan ridån varit fördragen. Först nu har det riktiga livet startat igen. Eller tvärtom, nu är det den sista akten i vår prövning som har startat. Ett intensivt drama. Fikarasten är över. Strax därefter ringde Dodde upp mig via Facetime. Hans söta lilla ansikte på skärmen medan han visade mig en teckning med en halloweenpumpa och ett monster som han ritat till mig. Återigen gick livet i två parallella spår, dåtid och nutid inramad av enorm tacksamhet. Tårar som ville tränga fram, och hade jag tillåtit mig hade jag kunnat börja störtgråta där och då. Tänk att han blev till här. Efter så många förtvivlade försök och så många förfärliga förluster.

Missfallen är nu arkiverade efter ordning och hummer i mitt inre. Jag minns dem alla så tydligt, men känner inte längre någon sorg, bara enorm sympati med den jag då var. Som om jag står utanför mig själv nu. Det var förfärliga förluster. Jag hoppas jag ska slippa vara med om det en gång till. Nu vill jag att denna mirakelkur ska ge oss vårt tredje mirakel. Jag önskar det så innerligt och intensivt att det nu är svårt att förstå hur vi kunde vänta så länge med att hämta hem lilla Flingan från Falun.

Nu åker vi hem.

 

Category(s): Livet pågår

12 OctPå väg mot Falun, igen, för ett fjärde FET.

No Comments »

Det är nu tre och ett halvt år sedan ”Dodde” föddes och gjorde mig till tvåbarnsmamma. Ett mål som krävt en lång och hård kamp, både fysiskt och mentalt, för att nå. Sex försök som också ledde till fyra missfall och ett minus. I fyra och ett halvt år har hans ”tvilling-embryo” legat kvar i frysen i Falun. En liten, liten snöflinga i en tidsmaskin. Våra celler sammanblandade i en mikroskopisk prick som kan vara vår stora nästa kärlek eller vår nästa sorg. Jag har tänkt på vårt embryo varje dag, under så lång tid, med både längtan och fasa. Jag har hela tiden vetat att det inte var ett alternativ att låta chansen passera. Att kryssa i destruktion på lappen, som varje år i maj kommer till oss från Falun, skulle vara att svika oss och att alltid tvingas undra om vi kunde fått en solstråle till i vår familj. Men samtidigt har det känts så otroligt svårt att kliva på karusellen igen och utsätta sig för alla dessa svåra känslor, som IVF och återföringar innebär. All oro är för mig det värsta.

Men nu sitter jag på tåget till Falun. Jag är på väg mot vår lilla prick och hoppas på att få hämta hem den till min livmoder. Chansen att den klarar upptiningen imorgon är 90%, säger kliniken. Jag är fakta- och statistikberoende. Men trots att jag litar helt och fullt på denna mycket gynnsamma siffra så är jag ändå livrädd för att de tio dåliga procenten går oss emot. Tänk att vakna upp i Falun imorgon och få ett samtal från kliniken som innehåller ordet ”tyvärr”…

Jag åker ensam. Vi har ingen anhörig som kan passa våra barn över en helg, och de är heller inte vana vid det. Bara att jag skulle åka iväg var en stor sak för grabbarna. Det blev många pussar och kramar i dörren. Och just i den stunden, när jag andades in deras doft och kände värmen från deras mjuka kroppar mot mig, så hann jag tänka att hur det än går är jag världens lyckligaste. Vi har haft en sådan tur. Vi har varit så modiga. Pojkarna betyder allt.

Men den tanken förenklar ändå tillvaron allt för mycket. Det är en tanke som bottnar i oändlig tacksamhet för det vi har. Men det är också en tanke som nästan förbjuder önskan om något mer. Samtidigt som den tröstar så kväver den behovet att få länga efter fler barn, något som är självklart att föräldrar som fått barn naturligt har rätt till. Jag har alltid velat ha många barn, en stor familj. Innan vi fick beskedet om våra förutsättningar så drömde jag om fyra eller fem barn. Det var en stor process för mig att minska ner drömmen till två eller tre. För att vara ärlig har jag inte lyckats med att förlika mig med tanken på att det bara blev två. Alla pojkarnas kläder ligger packade i kartonger och sorterade efter storlek. Vi har behållit barnvagnen, gåstolen, babysittern… ja, allt som vi varit nöjda med finns kvar. Ibland har jag tagit fram de två gigantiska lådorna med bebiskläder och tänkt att jag nog ändå kunde sortera ut en del att skänka bort. Vi har orimligt mycket kläder i storlek 50-86. Men det går inte. Det slutar med att jag står och lukar på plaggen och minns när jag handlat dem eller fått dem och av vem. Jag känner tygen i mina händer och kan minnas exakt hur det kändes att hålla bebisen i min famn, se framför mig hur de sovit så sött i varje pyjamas. Det slutar alltid med att jag, med stor möda, packar ner alla plagg igen och får kämpa med att få på locken på de överfulla plastbackarna. Just bebiskläderna ligger i plastbackar, säkert en omedveten handling av mig för att bevara den underbara doften.

Ibland önskar jag att jag vore en av de mammorna som ”nöjer sig” med ett eller två barn och vars längtan försvinner. Det verkar vara som att vi är olika skapta biologiskt när det kommer just till att längta efter barn. En del av mina vänner är helt klara med småbarn och suckar av minnena av att ha bebisar. ”Aldrig mer, det är så skönt nu när de är stora!”. Medan andra är som jag och suckar av längtan när de ser en stor gravidmage eller en nyfödd bebis, trots att de redan ar två eller fler barn.

Jag är 38 år nu. Om vi ska få vår tredje så är det dags att sätta igång nu. Vi har ingen plan som går förbi återföring av snöflingan i Falun. Om det inte blir en bebis så får känslan det leder till avgöra om och hur vi ska gå vidare. Men nu är jag här, på väg till Falun. På väg att kanske hämta hem mitt barn. Om vi har tur. Statistiken säger 50% chans. Så det handlar om att myntet ska falla med rätt sida upp.

Detta är vår tionde återföring. Av de nio som vi gått igenom har jag blivit gravid sex gånger. Bara en gång vid blastocyståterföring har jag inte blivit gravid. Mina förhoppningar är därför oroväckande höga nu. Igår fick jag intraliddropp och började med kortisonet. Imorgon, om upptingen går bra, så börjar jag med de blodförtunnande sprutorna (Innohep). Vi är igång. Vi är på väg. Jag är på tåget.

Category(s): Försök för ett tredje barn, okt 2019
« Older Entries