Med näbbar och klor…

Det känns som att det var en evighet sedan jag satt här i soffan och skrev. Det har hänt så mycket. Dagarna iväg har varit fantastiska. Föreläsningen gick väldigt bra! Jag kände mig som mig själv igen, på riktigt. Jag hade äntligen koll på allt igen, hittade orden, tankarna låg i ordning. Jag fick åhörarna att skratta, le och beröras av det jag berättade, de blev engagerade av mitt engagemang. Det var skönt att brinna för min sak igen och att vara helt fokuserad på mitt intresse och mitt jobb igen. Jag var jag, igen.

Jag sov gott på hotellet, första natten utan Lille E, men jag vaknade innan klockan ringde med ångest över att behöva gå upp och kolla trosorna. Ruvardag 7, igår. Jag vaknade av ”mensvärk” en molande, stark smärta vilket utlöste en panikångestattack och hjärtat slog så hårt att allt annat ljud stängdes ute. Tunnelseende. Men allt gick bra. Resten av dagen gick jag toa varje rast, och två gånger på lunchen, men däremellan tänkte jag bara på jobbet. Men hela dagen hade jag en ihållande värk i min vänstra äggstock, svidande och ömmande. Äggstocken som ägglossade denna månad. Det är ett riktigt bra tecken som kan betyda att den nu är aktiv och håller igång en graviditet. Jag kom hem sent i natt och var nöjd över att ha klarat resan utan bedrövelse.

Imorse vaknade jag med samma panik, blundade och somnade om. När det väl inte gick att skjuta upp längre gick jag på toa. Innan jag kollade trosorna tänkte jag en tacksam tanke över att jag fått så fina dagar, ska det komma kan det komma nu, tänkte jag. Men det gick bra imorse också. Crinonen är vit.

Jag ska vara helt ärlig. Jag tror att jag är gravid. Jag känner mig gravid och nu kan jag känslan. Men jag har inga tankar om morgondagen, vet inte om jag är gravid då. Jag vill inte se ett svagt plus. Jag vill inte heller vara med om att ett starkt plus får oss att fira i dagar för att sedan lämna oss i total bedrövelse i en störtblödning. Jag kan inte ta något test. Det jag kände för tester innan är borta. Två streck är för mig ingen försäkring längre. Just nu känns det som att jag har det bättre i ovissheten än i rädslan för ett missfall. Det här är inte som det brukar vara. Två missfall har förändrat mig.

Min vän skickade en bild till mig som tröstar.

Kära ni! Tack för värmande kommentarer, ni kan omöjligt förstå hur mycket det tröstar och peppar! Även loggen är rolig läsning, tack alla ni som tittar in här och följer vår resa.

Imorse vände svärmors status och hon började långsamt bli bättre. Hon var medveten längre stunder och var medveten under ronden. En ny skallröntgen visar att blödningen minskat och läkarna säger att den kritiska tiden är över. Lättnad fyller upp hela vår tillvaro. Nu är vi extremt trötta. Jag ska strax krypa ner i sängen och gå ner i dvala. Hoppas att Lille E väljer att sova en hel natt för ovanlighetens skull. Inatt väckte han oss tre gånger.

Idag har jag känt av molvärk i livmodern av och till under hela dagen. Det gör mig väldigt hoppfull. Jag känner igen känslan exakt. Som att mensen ska komma, men det är för tidigt. Det stramar i ljumskarna kring äggstockarna också. Jag hoppas på det bästa, men vet nu också att även om jag skulle vara gravid just nu så är det fortfarande stora risker. Jag är inte ens sugen på att gå nära ett graviditetstest. Vill inte veta om det skulle bli ett tidigt missfall. Jag kanske ändrar mig, men just nu känns det som att jag kommer kunna hålla mig från att testa väldigt många dagar till.

Imorgon reser jag iväg på konferens och är tillbaka på söndag. Jag ska alltså vara på resande fot de mest kritiska dagarna. Det känns både skönt och läskigt. Jag kommer inte ha tid att grubbla för mycket, men om jag börjar blöda är det jobbigt att bryta ihop när jag inte är hemma. På lördag ska jag hålla en föreläsning för ett par hundra personer. Jag vill verkligen vara på topp och inte stå med gråten i halsen. Hoppas hoppas.

Vi hörs igen snart! Jag hoppas att jag har Wifi på hotellet och kan uppdatera er!

Kramar

Den där härliga, hoppfulla ruvarkänslan höll i sig i två dagar. Idag har jag känt mig väldigt olustig och ängslig. Denna gång handlar det inte bara om att bli gravid, det handlar också om att hålla näsan ovanför vattenytan och inte glida tillbaka ner i en depression. Mycket står på spel. Jag vill inte hamna i den mörka gyttjan igen. Det värsta med att var sådär ledsen och trött i själen är att ens egen röst blir så svag. Man blir ensam på ett helt nytt sätt när man inte ens kan hitta sina egna tankar. Jag vill verkligen inte hamna där igen.

Jag har inte varit duktig och hållit en sockerfri IVF-diet hittills. Det har inte gått. Igår var vi på födelsedagskalas och idag  har varit en stressig vardag. När maken erbjöd sig att steka pannkakor tackade jag inte nej. Men jag försöker berömma mig själv över att jag inte fått i mig något koffein alls och att jag inte ätit min vanliga marabouchokladintag. Alltid nåt!

Usch och fy för den här känslan av missmod och oro!!!!

Klinikens nya tubsockar att bli gravid i!

”...låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen!”

Så många gånger jag hört den slitna sången, men den fick en ny innebörd när orden strömmade ur radion i samma stund som jag lade mig tillrätta i gynstolen för återföringen. Käre gode Gud, tänd ett ljus nu, och låt det brinna. Så vackert vårt lilla embryo var på skärmen. Inte riktigt lika utvecklat som vid förra återföringen, det var mindre och rundare, en 3:a på klinikens gradering från 1-5. MEN detta är inget betyg, utan bara en siffra för var blastocysten är i utveckling just när man ser den. Embryologen sa att embryot var ”perfekt” <3 När allt det formella var avklarat och pipetten med vårt underverk lämnades över till min favoritläkare infann sig den där intakta, men ändå bekväma tystnaden. En unik känsla, ett rum med fyra personer och sprängfyllt av hopp, under total tystnad. Pipetten åkte tillbaka till embryologen som nickade att den var tom, embryot var på plats. Och sekunderna senare kunde vi se ett litet glimrande ljus inuti min livmoder på ultraljudsskärmen. Läkaren mimade ”PERFEKT!” och den magiska tystnaden låg kvar. Jag hade tårar i ögonen och tänkte välkommen hem.

En vacker dag att bli på smällen i!

Besöket på kliniken idag kändes unikt och nästan drömlikt. Solen sken och morgonen var krispigt vacker. Vi fick komma in via personalingången, vår läkare Pia släppte in och kom glatt springande mot porten. Vi var det enda paret på kliniken. Hon var sprudlande glad och det smittade av sig så lätt. Vi skrattade och hade roligt, det var så avväpnande att jag helt glömde bort min enorma nervositet och undran över om ett embryo hade räckt att tina upp. Först efter jag bytt om och hon kom in på rummet för att hämta in oss till återföringen kom jag mig för att fråga. Jodå, ett embryo hade räckt. Vilken lättnad!!

Jag satte upp adventsljusstakarna i vardagsrummet igårkväll. Lille E vaknade vid sju och knallade ut i köket småpratandes med sig själv om godis igen. Jag hörde att han blev tyst och undrade om han skulle hitta på hyss i sin jakt efter godis, men så ropade han ”MAMMA, visa ljyyyysen, visa ljyyyysen nu!!” och så kom han springandes in i sovrummet igen och tog tag i min hand ”Föma me (följa med) visa ljysen!”, då först förstod jag vad han menade. Hand i hand skyndade vi oss ut i vardagsrummet. E häpnades. ”Woa Hao! Wa hao!!” sa han om och om igen. ”Kolla ljysen mamma, kolla!!” Fem fönster har vi i vardagsrummet, han visste inte vilken ljusstake han skulle välja men hamnade till sist i soffan och studerade de små glödlamporna intensivt. Det var en fantastiskt vacker stund. Hans glädje gick rakt in i hjärtat.

Så tänd ett ljus och låt det brinna. Min lilla lilla låga, långt därinne, kämpa på. Fortsätt att finnas till. Jag finns här och jag älskar dig redan!

Vår blastocyst <3

Igår fick jag feber och muskelvärk och drabbades genast av panikrädsla att en influensa skulle sätta käppar i julen på FET nummer två, en andra gång. Men imorse vaknade jag efter en lång natts sömn och kände mig nästintill frisk igen. Jag tror att spänning och nervositet gjorde mig tillfälligt sjuk. Igår var det utvecklingsdag på jobbet med föreläsningar och mässa. Det blev en lyckad dag/kväll med bara tre gravidmagar. Jag skulle haft en sådan mage nu.

Min söta mamma bor hos oss några dagar för att kunna hjälpa till som barnvakt, dels igår, då vi båda jobbade kväll och dels imorgon när vi åker iväg för återföringen. Tidigare har vi haft Lille E med oss varje gång. Vi har velat hålla allt privat. Äggplocken har jag klarat ensam och återföringarna har Lille E kunnat vara med på. Men det ska bli skönt att ha barnvakt imorgon och kunna fokusera helt på oss och embryot. Jag bryr mig inte om hur många som vet, det är oväsentligt. Idag har jag funderat en hel del över hur upptiningen kommer att gå imorgon. Kommer vi få behålla en blastocyst i frysen eller kommer en gå åt? Det är en klassisk IVF/FET-situation. Även de mest positiva dagarna kan ge negativa delbesked. Man vilar aldrig tryggt. Det finns alltid risk för besvikelser. Men jag är glad att vi är här nu och att jag klarat mig undan både hög feber och blödningar. Nu är det dags.

Kaffebönor och bajskorvar passar fint till en bakelse.

Jag, mamma och lille E åkte till kondiset i byn efter dagis. E valde en napoleonbakelse och gick sedan fram till flickan bakom kassan och sa ”Ha en liten bajskorv!”. Minns ni när vi var på kondiset sist och E blev så lycklig över bajskorvarna på faten, det vill säga kaffebönorna? Det var då jag skrattade ordentligt för första gången efter MA:et. Det kändes så skönt att vara tillbaka till kondiset och må bra, att skrattet inte satt så långt inne, utan låg så mjukt utan på.

En längtan efter jul börjar smyga sig på. För att överaska maken och mamma klädde jag på Lille E sin tomtedräkt (som jag köpte på barnlopis i höstas) och bad honom gå ut och säga God Jul. E antog hela utmaningen, men missuppfattade definitivt budskapet och gick istället iväg och bad om godis. Men en söt tomte  var han i alla fall. Jag tror jag ska gå upp på vinden nu och ta ner adventsljusstakarna!

En annan väg, samma mål

Nu är tiden bokad. Klockan 10.30 på lördag ska jag börja ruva. Idag har jag växlat mellan eufori och ilska. Jag vet inte varifrån ilskan kommer och varför, det är inte likt mig att vara arg. Det bara hänger något i luften. Känslorna ligger utanpå. Jag längtar efter vårt embryo som man längtar efter solen efter en lång och mörk vinter.

Vi öppnade en flaska champange igår (aja, okej billigt mousserande vin som vi fått av grannen) och firade vår nya bil och att bygget är färdigt. Återigen hade jag tankar att nu banne mig är det sista gången jag dricker alkohol på nio månader eller mer. Då insåg jag att hoppet ändå är starkt, djupt där inne i bröstet. Någonstans vågar jag tro igen och det är jag stolt över. Tron kan inte försätta berg, men det gör att man orkar leva i väntan på ett mirakel.

Imorse kom tecknen, som vi alla känner till, på att ägglossningen är på intåg. Och jag blev så glad! Ordet flytning är så jädra trist och läbbigt. Skulle vilja kalla det för något annat, men som med alla tjejgrejer så saknas det bra ord. Äggvita…urk, något man äter. Något roligare vore lämpligt. Nåja, gummisnoddarna är här. Hur som helst, strecket på testet var inte starkare. Då började jag tveka på att testerna funkar och övervägde allvarligt att åka till apoteket och köpa dyra, pålitliga tester. Men eftersom huset var fullt av bygg- och spackeldamm, Lille E:s födelsedagspresenter var utspridda i alla rum, samt att vårt sovrum fortfarande var totalt ihoppackat med en soffa på högkant som till och med blockerade dörren in, så valde jag att stanna hemma och städa. Maken satte också igång, M kollade på SVT-play och Lille E gjorde sitt bästa för att stöka till lika mycket som jag städade. Men när jag dammsög så var han i alla fall behjälplig genom att fokusera på att sopa golvet med en kvast. Till sist lyckades vi skapa lite ordning. På eftermiddagen blev det en långpromenad med hundarna och därefter ett nytt test, och baske mig!! Nu börjar det bli ett omslag! Pust. Ett delmål uppnått. Jag tänker bestämma mig nu för att det INTE kommer att bli några märkliga blödningar efter ägglossningen denna månad. Nu måste det bli en återföring.

Omslag på ägglossningsstickor

För övrigt så är jag väldigt besviken på Testlagrets stickor denna omgång. De är svagare och flammigare än jag någonsin tidigare sett. Kontrollstrecket är förhållandevis svagt och ”randigt”, även teststrecket är otroligt ojämnt. Funderar på att klaga. Bara för att det är billigt så ska det ju inte vara dåligt och framförallt måste det ju ändå kännas tryggt?! Var beställer ni era stickor? Vilka kör ni med?