Med näbbar och klor…

Den varade i sex dagar, den där känslan från kliniken ”allt kommer att ordna sig, vi har bara haft otur”. Idag känns det annorlunda. Samma vanliga jävla dy-ångest är tillbaka. Oron kryoper i kroppen och tankarna om fler msslyckanden går på repeat.

Jag var hos psykologen för andra gången strax innan jul. Han sa till mig att försöka låta bli att kämpa för att vara glad och även försöka undvika att fly. Det har inte gått så bra för mig på något av områdena. Så fort julbestyren var över så satte jag igång med att fixa iordning efter renoveringen. All in, 100% med kropp och tanke. Flykt från att tänka efter.

Jag och maken har delvis levt som människor på flykt, med verkligheten som vårt hot, och bunkrat in oss i Lille Es sovrum med madrasser på golvet sen i september. Vårt eget sovrum ingick i byggprojektet. Det har varit skönt att sova där inne. Som neutral mark, utan sorgdränkta minnen. Trångt som tusan med en liten gång mellan vår sovyta och Es säng. Men jag har kunnat ligga och lyssna på hans andetag de otaliga nätter då det varit omöjligt att sova. Nu bestämde vi oss för att vi ska sova kvar i Es lilla rum, och att han och makens dotter ska få vårt stora sovrum, på 25 kvm, till lek och pysselrum. E ska ha en sovalkov där inne. Nu är alla möbler flyttade, garderober och sänsgtommar uppmonterade. I våras, innan det första missfallet köpte jag en antik säng till E på en auktion i Helsingborg. Superfin med små snidade rosor i den höga huvudgaveln. Nu är sängen monterad och tvättad. Och bäddad med nya lakan från Ikea, med små rävar och ugglor (köpta på rea förstås). Jag planerar att bygga en rumsavdelare med ett akvarium på 200 liter i. E älskar fiskar och jag tycker att det är roligt med akvarium. De senaste dagarna har både jag och maken gått in i ”akvarieprojektet” totalt. En skön flykt.

Idag var det dags att betala räkningar och det var då som vi liksom blev tvugna att vakna upp. Vi behöver alltså elva tusen nu i januari för att kunna göra ett försök. Makens tavla, som värderats till 17 000, har sålts för 5 000. Vi saknar alltså ”lite”. Jag ska sälja bilen och får förhoppningvis så att det täcker resten. MEN om inte detta försöket leder till barn så måste vi, som vanligt ha en plan B. Förhoppningsvis blir det embryo kvar till en återföring till, så i mars behöver vi 11 tusen till. De kommer vi att kunna spara på lönerna till. Men det blir ingen hylla till lekrummet och inget akvarium. Det blir ingenting roligt, bara fullt fokus på målet. När vi insåg det kom ångesten. Tankarna på fler graviditetstester och fler förluster. Känslan av att vara fattig som en kyrkråtta trots att man jobbat häcken av sig för att komma till en plats i livet där man i alla fall skulle ha råd med en charter en gång om året. Turkiet eller Mallorca, who cares. Köpa ett par fina skor man gillar någon gång, och ha en fin jacka. En ny matta till vardagsrummet, som inte är ”det bästa man kunde hitta” på 50% hos Ellos.

Men vi är vana vid att leva sparsamt. Sedan vi träffades 2009 har vi sparat ihop till ett bröllop med rejäl fest för 60 pers, bröllopsresa till NewYork med kryssning, hunden Wegs, första IVFen i försök att få E, insats i detta huset och lagfart samt pantbrev, 20% av renoveringskostnaden och takbytet, och så möjligheten att vara hemma med E tills han var 1 år och 10 månader.  Och alla möbler i vårt gemensamma hem på 200 kvm och tapetsering och målning av hela huset invändigt. Mina heta tips är blocket, tradera, live auktioner, erbjudandekoder på nätet och appar (tex rabble), äta billigt och planera menyn efter veckans erbjudande, sälja allt man inte använder på loppisar och blocket, be efter saker som föräldrarna vill bli av med och sälj det med. Köp märkeskläder när det är halva priset på rean på tex Pop och sälj på tradera med ca 100kr vinst per plagg. Vi har två vanliga löner, inget välbetalt arbete någon av oss. Just nu försöker vi hitta sätt att tjäna extrapengar. Har ni tips så berätta!!

Men hur jävla präktig och duktig man än är i sitt sparande så är det till syven och sist så in i helvetes tråkigt. Dock har vi lärt oss EN väldigt värdefull sak genom åren. När man är fattig och inte ens har råd att unna familjen en pizzamiddag då finns det ett sätt att känna sig rik! Så även idag. Jag kokte varm choklad, packade lite tilltugg och maken klädde E till michelingubbe. Sen stuvade vi in oss och hundarna i bilen och körde iväg en mil till ett vackert område och mös i solnedgången. E drack chokladmjölk och tjoade på hundarna i vagnen, med överblivna prinskorvar från julbordet i näven. Och jag och maken njöt av ljudet från hamrande hundtassar mot frusen mark och det vackra varma ljuset. Naturen tröstar alltid. Som att allting runt omkring mig ändå plötligt viskar ”Det kommer att bli okej”.

Himlen tröstar

Nu är julen snart över. Lättnad. Jag som egentligen älskar julen.

Det är svårt att förklara hur mycket av mig själv jag förlorar i kampen över detta barn som jag hoppas så småningom ska komma till oss. Det som brukar vara är inte längre. Ingenting är som vanligt. Det mesta är numera en kamp. Inte alls så jag vill att livet ska vara. När ”vanliga stunder” dyker upp så är de så ovanliga att jag noterar det och genast fylls med tacksamhet.

Julen har ändå varit fin, med övernattande gäster sedan i måndags. Mycket pyssel med julgodis och paketinslagning. Ja, och inläggning av sillar. Sådant som jag gör varje år. Jag trodde inte att jag skulle orka i år, men det var skönt att hitta mig själv i så små saker som att göra kultest på knäcken och komma på årets inläggning och dessutom improvisera med en pepparkakscheesecake med saffran och blåbär. Men idag har jag varit förbaskat trött. Det är då det märks att jag inte är som vanligt, att jag är av banan. Ont i kroppen, i lederna, huvudvärk. Gästerna åkte hem vid lunch, men sen kom svärfar vid tre. Jag tog ut hundarna och åkte till närmaste naturområde, 5 minuter bort. Nysnön täckte marken, det var skymning och månen lyste. Fantastiskt vackert. Där igen kom en stund när allt var som vanligt. Jag och hundarna. En hare som sprang över fälten och min glädje över att hundarna löd och stannade när jag ropade. Små glädjeämnen.

Vi var på kliniken i måndags. Vi var nervösa och dämpade. Som vanligt fick vi vänta en lång stund i väntrummet. Först hörde jag hur Eva tog emot ett samtal från en man vars fru/sambo börjat blöda. Jag hörde henne rekommendera att man fortsatte med progesteronet och den klassiska informationen att man kan vara gravid ändå. Det gjorde ont i mitt bröst. Därefter kom ett överlyckligt par ut i korridoren, ”allt såg perfekt ut”. De tackade och tackade och lämnade över choklad till personalen. Det var uppenbart att deras första ultraljud i vecka 9 gått väldigt bra. Jag och maken mötte varandras blickar, hans ögon var svarta. ”Man ska aldrig ge upp, det märker man nu!” sa mannen till Eva. Jag viskade till maken att de säkert försökt väldigt länge. ”Det skiter jag i!” svarade han. Jag förstod honom, smärtan i bröstet bara ökade. Paret passerade oss och gick ut. Jag såg honom stå kvar på parkeringen, han såg ut att röka en cigarr och överlyckligt prata i telefon. Som att han nyss blivit pappa. Jag kan inte anklaga honom. När man väl sett hjärtat slå så är man förälder.

Sen var det vår tur. Vår läkare Pia såg samlad ut när hon tog emot oss. Vilka tvära kast för henne, från det ena paret till det andra.  Jag var orolig att hon skulle säga att detta tredje missfall innebar något avgörande för vår del. Men så var det inte. Pia sa att detta återigen bara handlar om enorm otur och ett embryo som inte var livsdugligt. Men hon tyckte att vi skulle utesluta myom och polyper i livmodern och antikroppar mot kardiolipin. Hon erbjöd oss dessa tester kostnadsfritt och omedelbart. Jag fick hoppa upp i gynstolen direkt och så gjorde hon ett kontrastultraljud av livmodern. Allt såg fint ut, inga knutor. Jag fick lämna blodprov och får svar om antikropparna den 7 januari. Sen pratade vi om hur vi ska gå vidare. Jag förklarade att det känns olustigt att sätta in vår fjärde blastocyst från frysen när vi fått missfall med de övriga tre från samma omgång. Pia föreslog att vi tinar upp våra tre tvådagarsembryo och odlar fram dem till blastocyster. Om mer än en skulle överleva det så kan man frysa in den igen som inte återförs. Jag får lite svindel av tanken att plocka ut alla tre ur frysen direkt. Av tanken på att förlora dem. Vårt hopp. Jag undrade om vi kan få sätta in två av våra tvådagars istället och det sa Pia var möjligt (inte helt säkert), men två blastocyster var det inte tal om. Hon tittade på vår ”statistik” och sa att jag ju blivit gravid 75% av försöken nu. Det är väldigt ovanligt och därför blir risken för tvillingar alldeles för stor. Jag känner mig orolig och ängslig eftersom E var ett tvådagarsembryo som inte var idealiskt. Han sattes in med ett embryo till som också var tveksamt. Lille E hade kanske inte klarat sig till blastocyst i ett lab, men blev likväl ett perfekt barn. Tänk om vi sållar bort embryo som skulle blivit barn! Pia sa att vi bestämmer helt själva. Vi behöver inte bestämma oss nu, det räcker att vi meddelar det i samband med ultraljudet inför återföringen när man mäter livmoderslemhinnan. Vi pratade också om stressen att köra ostimulerat och rädslan över att få ägglossning på fel dag, rädslan för att börja blöda och så. Pia sa att då kör vi stimulerat nästa gång och skrev ut Prognynon (heter det så?). Jag måste sätta mig in i vad det innebär.

Men framförallt måste vi skrapa ihop 11000 så fort som möjligt. Vi vill inte ta mer från sparpengarna som redan är nere på smärtgränsen efter renoveringen och två bilinköp. Vi har bestämt oss för att inte låna mer heller. Det är ju knappast så att vi betalat för hela renoveringen och bilarna utan lån. Just nu är planen att sälja min gamla bil som reservdelsbil och sälja en tavla som maken vunnit. Då borde vi få ihop 11000. Nästa plan är att sälja min mammas gamla vigselring, som jag fick efter hon och pappa skiljde sig. Där borde det finnas ett par tusenlappar. Barnlängtan ligger som en tyngd över mig och ekonomin som en snara runt halsen. Vi skulle behöva våra pengar till annat. Om inte annat skulle jag gärna vilja behålla en vacker tavla på väggen och min mammas vigselring till en framtida dotter. Jag undrar hur mycket mer detta kommer att kosta. Värsta senariot är att fler IVFer behövs, för 27 000 kr styck. Jag kan inte tänka tanken utan att pulsen ökar.