Med näbbar och klor…

Vi har inte tagit något beslut än om hur vi ska göra med behandlingen. Vad är jag på nu?… Dag 8, tror jag. Det är så många andra beslut som måste fattas. Tänk att det blir så många val kvar att göra när någon man älskar försvinner. Jag måste skriva ner hur jag vill ha det när jag dör så att ingen jag älskar behöver undra.

Jag saknar henne. Innerligt. Mitt i alla beslut är det fortfarande så svårt att förstå att hon är borta på riktigt. Jag skulle så gärna vilja prata med henne. Bara en liten stund.

På tisdag ska vi till kliniken och mäta livmoderslemhinnan. Jag antar att vi måste fatta ett beslut då. Jag har mått väldigt bra av Prognyn så det känns inte som att det skulle vara ett problem att starta om. Men att vänta ut sorgen är nog inte heller ett alternativ. Vi kommer ju sakna henne för alltid…

Igår dog världens finaste svärmor och farmor. Vi är i sorg. Kroppen gör ont, tankarna är suddiga och hjärtat känns som sten i bröstet. Hon var allt jag någonsin önskat mig. Alltid full av snälla ord, små omtänksamma gåvor, skratt och leenden. Det är så oändligt tomt nu.

I fredagsmorse var hon plötsligt mycket bättre och hade piggnat till efter hjärnblödningarna. Hoppet och glädjen hade en lavinartad effekt i oss. Det var en fantastiskt glad dag. Svärmor satt upp i sängen på sjukhuset och pratade med C, min svägerska och Es kusin. Hon log och skrattade igen.

Till följd av sin vakenhet hade hon under natten dragit ur sin sondslang ur näsan. Hon behövde sondmatningen eftersom hon var för trött för att äta tillräckligt. En ny sond sattes in på fredag eftermiddag. På fredagskvällen upptäcktes att sonden hamnat i lungan istället för i magsäcken. Lungan hade nu fyllts med sondmat och mediciner. Vi fick beskedet på lördagmorgon. Vi hade då båda blivit väldigt förkylda och vågade inte åka in och riskera att smitta henne. Vi avvaktade utan att riktigt veta vad vi kunde förvänta oss. På kvällen hade läget blivit så allvarligt att vi råddes till att åka in trots risken för smitta. Då började vi vaka. Det fanns fortfarande hopp. Lunginflammationen var ett faktum, men med antibiotika så kunde det ju ändå gå?… Natten till söndagen trodde vi att vi skulle förlora henne flera gånger. Värdena blev sämre, larmen tjöt, sköterskorna sprang runt, andningen var tung, hon led oerhört. Men hon klarade sig varje gång. På söndagen bestämde de sig för att dränera lungan och då blev hon plötsligt mycket bättre, andningen blev behaglig igen och värdena mer stabila. Vi hoppades ännu mer. Allt höll sig lugnt och på måndagen, dvs igår, kände vi att läget var mer stabilt än innan. I och med att det var måndag så var det plötsligt mycket personal och läkare på plats. Då gjordes undersökningar som ingen hunnit med, eller bemödat sig med under helgen. Blodprov togs på blodgaser bland annat.

Värdena visade att svärmors kropp långsamt började förgiftas av lungan som inte fungerade. Nu fick vi veta att den kollapsat. Hjärtat arbetade hårt för att kompensera för det motstånd som lungan gav när blodet skulle passera den ut i kroppen, och blodet tog med sig farliga ämnen ut i kroppen. Njurarna hade börjar ge vika efter allt för surt blod från lungan. Multiorgansvikt. Det talades om att ge henne en mask som hjälpte till att ventilera ut koldioxiden som ansamlats, men läkarna kom fram till att hon var för dålig. Intensivvård var heller inte aktuellt, det hade gått för långt. Vi lämnades kvar hos svärmor, vid den maskin vi bevakat hela helgen och som ännu visade bra värden på både puls, syreupptag och blodtryck. Men nu visste vi att hon hamnat i koma. Klockan var runt 15 när vi fått alla besked som behövdes för att släcka allt hopp. Alla hennes älskade strömmade till sjukhuset. Vi samlades runt henne. Vi pratade, grät och skrattade tillsammans med henne. Jag vet att hon hörde oss även om hon inte kunde svara. 19.31 tog hon sitt sista andetag och lämnade oss verkligen i sorg och saknad.

Nu är livet vädigt märkligt. Vi måste ta hand om det praktiska som följer ett dödsfall i familjen. Men vi arbetar också med att få svar på vad som gick fel och hur det kunde hända. Vi förväntar oss en Lex Maria från sjukvården, men vi kommer också att anmäla behandlande läkare för vållande till annans död enligt brottsbalken. Det är förfärligt tungt att veta att någons misstag och slarv dödade henne som vi älskar så mycket. Det är två moment i detta som blev avgörande; att sonden sattes fel och att det upptäcktes en fredagkväll under låg bemanning. Det dröjde 2,5 dygn innan sjukvården gjorde allt de kunde för att rädda hennes liv, och då var det för sent.

Om jag bara vetat… Om jag bara haft kunskapen som krävdes för att ställa rätt krav. Krav på rätt prover, rätt röntgen och rätt behandlingar. Men det jag fokuserade på var det lilla jag kunde, att se till att de gav henne morfin så fort vi anade att hon hade ont (nej, inte heller det skedde utan påtryckningar), se till att de fuktade hennes mun och läppar (kunde inte göra det själv eftersom hon var kopplad till syrgas) minst en gång i timmen, massera henne, hålla henne i handen, peppa henne och be henne att fortsätta att kämpa. Vi gjorde allt vad vi kunde, utan att veta att hon långsamt gled in i koma.

Livet är dubbelt som vanligt. Vardagen fortsätter. Innan läget blev akut i lördags fick jag mens och räknade glatt in DAG 1. Jag hade många tankar att skriva om i bloggen. Jag tog min Progynon första gången och satte igång vårt tredje FET. Under dessa dagar har jag fortsatt att ta medicinen, mest för att vi inte haft ork och tid att prata om att avbryta. Vi vet inte vad vi vill nu. Vi vet fortfarande inte.

Jag kanske tar en paus härifrån ett tag. Det beror lite på vad vi beslutar oss för att göra. Just nu är barnlängtan så avlägsen. Just nu är jag fylld av svärmorslängtan och enorm sorg.

Kramar

L

Jag väntar på mens och tar en dag i sänder. Det är skönt att kliniken är öppen igen och att inte längre stå utan kontakt med experterna. Idag ringde jag och bad om svar på Kardiolipintestet som gjordes den 22 december. Enligt sköterskan Eva så var provet bra och visade inget onormalt. En enorm lättnad. Det innebär att risken är mindre att missfallen berott på att mitt immunförsvar bekämpat embryona.

När mensen kommer börjar jag med Prognynen. Vi har gjort vårt hemarbete och dragit in pengarna vi behövde. Min bil är såld och makens tavla likaså. Det blev till och med en tusenlapp över till några hyllor vi velat sätta upp i barnens nya lekrum. Så idag blev det en tur till Ikea.

De senaste dagarna har inneburit extremt tvära kast för oss. Min kära syster gav oss biobiljetter och var barnvakt så att vi kunde gå ut och käka (billig falafel, men ändå!!) och gå på bio tillsammans i helgen. En date för första gången på 2,5 år. När vi kom hem till henne för att lämna barnen så överraskade dessutom hela min familj med att ha samlat ihop pengar till ett akvarium till oss, vilket vi drömt om ett tag men enats om att vänta med tills jag är långt in i en graviditet så att vi vet att inga fler pengar behövs till kliniken. Vi har haft en spargris där vi låtit E stoppa alla våra växelpengar med målet akvarium. E älskar fiskar! Bilar och fiskar är hans intressen. Förra veckan räknade maken att vi var uppe i nästan 700 kronor. Men det var en bit kvar, några tusenlappar till. Vi blev så glada över omtänksamheten att vi störtgrät. Ett fint brev satt upptejpat på det snygga akvariet om att vi behöver kunna tänka på annat nu, att vi behöver få lov att ha roligt. Så är det ju.

Men precis innan vi skulle gå in på bion, 5 minuter innan, ringer makens syster och meddelar att deras mamma fått en hjärnblödning till. Nu är vi i sorg. Min söta och underbart snälla svärmor är visserligen fortfarande vid liv, men hon finns ju ändå inte kvar. Det är så otroligt tungt att tänka tanken att hon inte kommer att glatt kliva över tröskeln här hemma med sina medhavda påsar med små omtänksamma gåvor. Rosor från trädgården, jordgubbar inköpta på torget, alltid lite smuggelgodis till barnen (fast det inte är lördag), Marabouchoklad till mig. Tanken på att jag inte ska få lov att knuffa bort henne, kärleksfullt från disken, och säga ”Sätt dig nu ner så blir det kaffe”. Hennes underbara leenden mot lille E, fnittret när hon säger ”Han är en liten spjuver!”. Es lilla hand i hennes när han säger ”Famo, föma me (följ med)!”. Jag saknar henne redan så mycket. Jag vill berätta för henne om hur glada barnen blev för sina julklappar. Jag ville att hon skulle få smakat sillen jag la in till jul. Tillsammans förfasas över priset på julgranarna och beundra allt julpynt hon tar fram varje år. Massor av tomtar. Massor av kärlek. Världens raraste svärmor fick jag till sist. Jag vill inte att det ska vara över. Jag vill att E ska minnas sin farmor. Hur förklarar man för honom?

Och som vanligt så fortsätter ju livets mindre motgångar också att rulla in. E har varit rejält sjuk, med dubbelsidig öroniflammation, hosta och ordentlig astma. Nätterna är tuffa när smärlindringen hinner avta och det samtidigt är svårt att andas. Han hostar så att han kräks. Nu bara hoppas jag att antibiotikan ska kicka in vilken minut som helst.

Nu har vi flytt verkligheten långa stunder de senaste dagarna genom att pyssla med akvariet, planera, läsa på, tvätta grus, fylla på vatten och diskutera inredning och fiskar. Svärfar engagerar sig och hjälper ivrigt till också. Det är ett stort fint, 240 liters, med möbel och allt. Idag var det äntligen dags att köpa några fiskar. Jag är oändligt tacksam över att vi fick denna gåva. Det är svårt att förklara hur mycket det hjälper till i mörkret. Vi sitter där tillsammans och tittar på fiskarna som simmar i ljuset, i en värld vi skapat. Vi pratar om det enkla, vilken fisk är vackrast, ska vi ha ett slott eller inte, färgen på sanden är verkligen precis så som vi ville ha den, hur många malar ska vi ha?

Återigen går Es dagissång på repeat i mitt huvud, som ett tröstande mantra-

Här är jag och där är du. Här är vi tillsammans nu. Vi kan ta varann i hand, hålla den så fint vi kan. Här är jag och där är du, här är vi tillsammans nu.