Med näbbar och klor…

Vaknade av värk i höfterna. Jag tänkte igenom gårdagen, har jag motionerat? Sprungit? Värken påminde exakt om foglossning, men svagare. Jag minns att jag hade det i vecka 5 i augusti och att jag frågade om det när jag anmälde mig till MVC. När jag gick upp kände jag att brösten värkte ännu mer och liksom kliade innuti.

Under dagen har metallsmaken varit kvar i munnen. Jag är lika rädd som jag är hoppfull. Tänk om jag inbillar mig allt. Tänk så djupt ner i sorg jag kan falla.

Testdag på söndag, den 15/2. Men kanske testar vi innan. Kanske imorgon… Eller inte. Snart orkar jag inte undra mer.

”Det blev en fin dag trots allt, utan röken av spottings eller mens.”

Åh, så skönt att kunna skriva det! En vit dag tillsammans med familjen.

Tack alla rara, söta ni som skickat kramar, pepp och stöd. Ni anar inte hur mycket det hjälpt mig idag! Det har plingat till i mejlboxen regelbundet under dagen och varje gång har det funnits fina och värmade ord där. Tack. Ni har hjälpt mig att behålla lugnet, timme efter timme.

Några fina ord om mod och styrka nådde mig. Modig är en märklig känsla och egenskap. Jag känner aldrig att jag är modig i nuet. Ibland kan jag känna att jag har mod att göra något våghalsigt men i de stunderna är jag nog snarare dumdristig. Modig är man sannolikt när man är som allra räddast. När någon säger att man är modig så behöver man plötsligt se sig själv ur ett vidare perspektiv än man vanligen gör. Men även då är det svårt att verkligen se sitt mod. Man har ju inget val. Är man modig när man gör något läskigt bara för att man inte har något val? Jag vet inte. Men när jag tänker på framtiden och ser mig själv sitta med vårt nästkommande barn i famnen (för jag kommer inte ge upp) så vet jag att jag kommer att se tillbaka på denna kamp och vara oändligt stolt över mig själv, och glad att jag orkade fortsätta kämpa. Precis så som jag känner med Lille E. Jag skickar oändligt mycket tacksamhet, genom tid och rum, tilbaka till mig själv till den tid då jag stod i barnlöshetens inferno. Tack jag själv för att jag orkade, och orkar, kämpa. Jag är modig, även när jag skakar av panikångest och rädsla. Med näbbar och klor kommer jag att fortsätta att kämpa för mina barn. Det finns inget alternativ.

Min kise och jag <3

Idag fick jag en enkelresa till IVF-helvetet. Lutinusen kom ut rosa imorse. Allt annat än vitt är bara ångest, panik och rädsla. På förmiddagen molade magen dessutom på ganska bra så jag var övertygad om att mensen skulle komma. Idag är BIM -1 (en dag före beräknad icke mens). Maken jobbade  ett extrapass, vi behöver verkligen öka vårt sparkonto, ytterligare 11000 försvann denna månad på återföringen. Jag var ensam med både Lille E och bonusdottern hela dagen. Det är en dålig kombination att ha hand om barn och ha panikångest… men kanske också bra eftersom det enda som gäller är att skärpa till sig, hålla ihop och försöka vara sig själv till varje pris. Dessutom fanns det ingen tid till att springa på toaletten stup i kvarten. Jag bara fixade det; hundpromenad med båda ungarna, lunch, lek, mellis, med förhandlingar, uppfostran och tröst, och sen dessutom göra dem fina till en fest vi varit på ikväll. Jag klarade det.

Det fortsatte vara rosa under dagen, sedan aprikos/beige och till sist vitt. Nu ännu vitt, tack gode Gud!! Just nu hoppas jag att det rosa berodde på sår/sprickor på insidan som kan ha orsakats av min överkänslighet för Lutinus. Det svider när det rinner ut och det är svårt att få tabletterna på plats nu. Jag har ju sår på utsidan så det vore ju inte märkligt om slemhinnan inne i slidan ser likadan ut, och då blöder det förstås. Men jag vet ju inte. Det kan också vara spottings som förvarnar om mens.

Jag har verkligen mått skit. Det är så mycket som står på spel nu och idag kom den första riktiga käftsmällen. Om detta inte funkar -två perfekta blastocyster, 75-80% chans- vad funkar då? Inga embryon kvar i frysen, så en ny IVF är nödvändigt och ytterligare 27 000 kronor till i utgift, sen 2000 kronor till mediciner och förhoppningsvis 4000 kronor för infrysning. 33 000 kronor. Men egentligen är inte pengarna det jag har ångest över utan oron över att aldrig få ett barn till. Jag har lyckats hålla mig lugn och positiv fram tills detta hände, och det är jag både glad och stolt över, men nu är den fasen över. Nu måste jag acceptera att ångesten och oron är tillbaka för att stanna. Det går inte att resonera eller argumentera med dessa känslor, de bara finns där tillföljd av all maktlöshet och frustration.

Jag accepterar att imorgon kommer att bli en skitdålig dag. Jag kommer att vara livrädd och sannolikt få ångestattacker varje gång jag går till toaletten. Det är så livet ser ut för oss. För mig. Jag accepterar att risken finns att jag börjar att blöda imorgon och att detta försök är över då. Jag vet att jag kommer att bli ledsen i så fall, och det är okej. Jag vet att det kommer att göra obeskrivligt ont. Jag vet att jag överlever det, trots att det inte kommer att kännas så.

Men jag hoppas på att kunna skriva här imorgon att det blev en fin dag trots allt och att jag inte sett röken av någon blödning. Jag hoppas på en mysig dag med familjen. Vi ska på födelsedagskalas för min styvpappa.

Idag vill jag inte skriva om symtom. Jag vet inte om jag haft några. Jag har vart så jädra rädd att jag knappt ens varit närvarande i min egen kropp. Men när jag känner efter nu ömmar brösten fortfarande och den där konstiga metallsmaken är kvar i munnen. Men jag hade inga mardrömmar inatt. Jag är trött, men inte dödligt trött.

Kramar till er alla. Och krama gärna tillbaka, jag behöver det!!

Det började som en helt vanlig dag. Efter lämningen på dagis åkte jag till min psykolog. Jag var lite tidig så jag stannade på en statoilmack och köpte en dricka. Passade på att gå på toa. Där påmindes jag om alla dessa ångestfyllda toalettbesök på arbetstid jag haft på mackar det senaste året då jag stirrat ner i trosskyddet under spotlightens oförlåtande sken. Alla dessa kallsvettiga stunder med hjärtat hamrande i bröstkorgen. Vi har inte kommit någonstans, jag är fortfarande där- på toaletten.

Hos psykologen pratade vi om besöket på kliniken då MA:et upptäcktes. De där förfärliga sekunderna den 9 september då världen gick sönder och föll ner över oss. Vi pratade om hur jag mått under hösten, hur livet liksom sprungit ifrån mig. Känslan av tomhet och sorg. Känslan av att ha förlorat sig själv. När man är så ledsen och vilsen att den inre rösten är tyst. Ensamheten i att inte ens vara i sitt eget sällskap. Min psykolog säger att jag inte varit i en depression utan att jag helt enkelt varit i ett tillstånd av posttraumatisk stress efter MA:et. Det tillståndet utlöstes inte av sig själv utan triggades bland annat av missfallet i juni och av en händelse på jobbet samma månad då jag oförberedd blev vittne till väldigt mycket lidande och kom in i en svår situation för sent. Dessa två händelser som låg nära varandra i tid ledde till att när nästa belastning kom så föll jag platt till marken.

Vi pratade om att jag mår bättre nu. Att det börjar kännas lättare, trots att jag sörjer min svämor och trots att jag är rädd för att misslyckas med ytterligare ett försök till barn. Vi pratade om att jag inte har panik och inte förväntar mig blödningar stup i kvarten.

När jag kom hem vilade jag en stund och sen tog jag ut hundarna på en långrunda. När jag kom hem var det dags att ta Lutinus igen. Samtidigt såg jag att makens bil rullade in på gårdsplanen med två fredagsglada ungar. Snabbt in på toaletten och ner med trosorna. Blod.

Ironiskt. Jag var så oförberedd. Blev ståendes en stund. Jag kan inte blöda nu, jag SKA vara gravid. Jag hörde hur maken och barnen invaderade hemmet och hur Lille E ropade ”Mamma, var är du stans? Var ääääär du??”. Jag stannade kvar på toaletten och grubblade. Gjorde den där undersökningen av mig själv som nog alla IVF-veteraner har gjort för att ta reda på var oönskat blod kommer ifrån. Till sist kom jag fram till att det inte kom från slidan. Jag tog Lutinus och införingsstaven kom ut vit. Klådan är borta och jag såg inga sår. Jag gick ut ur badrummet och hälsade på familjen, med ångesten som en skugga över axeln. Är det över nu? Var detta startskottet på en större blödning?

Vi lekte en stund med Brio-tågbanan. Jag och maken kramades och delade oron. Efter ett par timmar, innan middagen kollade jag igen. Vitt.

Nu, ytterligare några timmar senare, drar jag slutsatsen att blodet kom från små sprickor som inte syns efter klådan som Lutinus har orsakat. Promenaden gjorde att jag började blöda av friktion trots att jag inte kände något. Nu svider det nämligen som tusan. Som när man är torr om läpparna på vintern och får sprickor, fast i underlivet.

I’m safe. Tillbaka i väntrummet där det finns hopp och möjlighet till graviditet. Skönt! Det är inte över än!

Symtom idag; konstig smak i munnen -typ metall, fortfarande ömma bröst, inser att jag haft extrema mardrömmar två nätter i rad (jag har haft det alla fyra gånger jag varit gravid, innan BIM. Och jag brukar aldrig ha mardrömmar), kvällstrött. Ingen molvärk alls.

Jag kommer nog räkna ruvardagarna här på bloggen ändå, annars blir det ju bökigt för er att koll. Så ruvardag 2 idag alltså, med 2 blastocyster, stimulerat försök:-) Idag känner jag av min livmoder. Inte så att det värker, men det pirrar, sticker och molar lite. Jag vet att det är tidigt, men jag har känt samma sak efter de andra blastocyståterföringarna.

Hur känner vi nu? Hur tänker vi? Ja… Framförallt tror jag att vi känner mindre än vanligt efter en återföring. Men utan tvekan stiger hoppet för varje timme. På ett sätt känner vi oss trygga. Det borde fungera denna gången?! Kliniken säger att de har över 50% graviditetsfrekvens med både frysta och färska blastocyster. Jag är akademiker. Jag gillar att räkna på saker och ting statistiskt. Mina beräkningar säger att vi har 75-84% chans att bli gravida nu, beroende av om man räknar på 50 eller 60% chans per embryo. Tvillingchansen är då 25-36%. Visst borde vi…? Men samtidigt slår tanken mig att vi redan har misslyckats med tre sådana högoddsembryo, varför skulle det bli annorlunda nu?

Dr Pias ord ringer i mina öron ”Det har bara handlat om otur för er del!” och jag vill så gärna tro dem. För OM det är så väl, OM det bara har handlat om otur hittills då har vi verkligen stora chanser att bli gravida nu. Om hon har fel, och våra missfall beror på något annat, då betyder all statistik från kliniken ingenting alls. Då gäller inte siffrorna oss.

Samma ovisshet som vanligt.

Jag vet inte om jag ska räkna ruvardagar denna gång överhuvudtaget! Mitt syfte med det har varit att veta vilka dagar jag ska vara förberedd på att mensen kan komma. Med tvådagarsembryo har jag inofficiellt bestämt att det är dags att vara livrädd från och med ruvardag 12 och med blastocyst från och med ruvardag 12, då har risken för att blödningen ska komma varit som störst. Det sättet att tänka har gett mig ett ”skydd” och en påhittad trygghet fram till dessa ödesdagar. Livet efter har varit som en enda lång skräckfilm. Fördelar och nackdelar med allt…

Men nu kommer jag ju inte att börja blöda alls, enligt dr Sorana. Vid stimulerat FET kommer blödningen först när man slutat med medicinerna efter att man testat negativt. Gud så skönt, tänker jag i ena stunden. Herre jävlar så läskigt, tänker jag i nästa. Vi kommer inte att få någon förvarning alls alltså. Den 15/2 är det testdag. När jag tänker på att ta ett graviditetstest får jag panik. Nu mer än någonsin. Förr var det himmel eller helvete som gällde, positivt eller negativt. Men nu är det inte ens det. Jag blir ju livrädd om jag plussar och förtvivlad om det blir negativt. Jag hade panikångest från plusset till missfallet sist. Det var som att det hängde över mig. Att jag visste att det skulle hända.

En dag i taget nu. Jag orkar inte att göra som förut, jag orkar inte räkna. Jag orkar inte känna mig magiskt hoppfull än. Men ibland, under korta stunder, vågar jag föreställa mig en graviditet som går hela vägen. Jag vågar tänka på en mage. Ultraljudsbilder och barnnamn. Då mår jag otroligt bra. När jag vågar så tänker jag att detta inte bara är vilda fantasier utan ett sätt för mig att hämta energi från framtiden. Det ska bli verklighet.

Igår orkade jag inte riktigt skriva allt om våra embryon. Men nu ska ni få höra.

Till höger ser ni det färska embryot som nyss blivit en blastocyst. Den är rund och inte helt utvecklad än. Cellmassan som ska komma att bli ett embryo ligger nere till vänster och det ljusa till höger ska bli moderkakan. Ser ni att det ser ut som ett litet ansikte tittar fram på vänstra sidan  Jag frågade om betygsystem och embryologen berättade att de har flera olika skalor, det hela lät komplicerat. Jag insåg att jag inte skulle kunna få all information på de ynka sekunder man har med embryologen. Men hon sa att man graderar 1-5 för blastocystens mognad, vilket inte säger så mycket om dess förmåga att leda till en graviditet. Den färska blastocysten var en 3:a.

Återföring av två blastocyster, en fryst och en färsk.

Till vänster är den upptinade blastocysten. Embryologen berättade att det graderades till en 4:a innan den frystes ner. Det är ovanligt med 5:or. Man betygsätter tydligen inte efter upptiningen sen. Men denna blastocyst fyller ännu inte helt ut sitt skal. När man fryser in dem krymper de ihop till russin och när de tinas upp vecklas de ut. Först vecklas skalet ut och sedan cellmassan inuti. Detta tinades upp efter 10.30 och bilden togs klockan 13.15. Embryologen sa att det snart skulle vecklas ut helt. Jag frågade om det verkligen var helt säkert. Kontrollbehov.  Hon svarade att hon givetvis inte kunde ge några garantier, men att hennes erfarenhet är att det kommer att vecklas ut fint.

Jag tycker att de ser ut som varandras motsatser!

Idag har jag och maken vid några tillfällen liksom kommit på att jag ruvar. Vi ler åt tanken, ler åt varandra och är nöjda med beslutet att kämpa på i motgång. Vi hoppas på tvillingar. Givetvis vill vi att båda ska överleva hela vägen.

En livstid har passerat sedan jag skrev här sist. Det känns åtminstone så. Säkerligen beror det på att jag knappt sovit sen det senaste inlägget. Begravningen var otroligt vacker.

Inatt övergick min förkylning i fanatisk hosta, och febern kom tillbaka. Det gjorde mig väldigt stressad vilket ledde till att jag givetvis inte kunde sova alls. Feber. Hur man än googlar ”Feber och IVF” så får man motstridiga svar. Min klinik säger att upp till 38 grader är okej, men högre temp kan skada embryot. Min temp höll sig magiskt på 38, trots att jag kände mig som en kamin.

Vid 07 gick jag upp och tog en dusch, hostan blev ännu värre. Jag ringde kliniken exakt klockan 08 med hjärtat bultande, ”Kommer de att ställa in återföringen nu?”. Men nej, det var inga problem. Jag fick lov att ta de mediciner jag hade hemma, förutom Ipren förstås. En inhalator hjälpte lite.

Lämnade Lille E på dagis och åkte till psykologen. Vi gick igenom aborten efter MA:et igen, andra gången nu. Det kändes lättare. Minnena av att plocka upp klumpen ur byxbenet och lägga den i toaletten gjorde inte ont idag. Däremot grät jag av minnena kring hur orolig min make var för mig. Plötsligt kunde jag se hans rädsla och oro, vilket jag inte orkade när jag var mitt uppe i katastrofen. Vi hann prata lite om en traumatisk jobbsituation jag var med om förra året och psykologen förklarade att jag nu har ett stort antal trauman bakom mig på väldigt kort tid, vilket gör det jobbigare och lite svårare för mig att återhämta mig. Jag känner att han har rätt. Summan blir inte bara kriserna tillsammans. Fem kriser är inte bara fem gånger jobbigare än en, förhållandet är exponentiellt.

Vi pratade också om känslan jag har haft att min kropp är missfall och att jag är äcklig. Att det borde synas utanpå mig att jag liksom är ”skadat gods”. Det har blivit bättre nu. Det blev helt enkelt för många misslyckanden. Och även den där IVF-känslan att ens kropp mest är en del av forskning och vetenskap. Man förlorar den privata känslan för sin kropp när man gör gynekologiska undersökningar så ofta.

Efter jag kommit ut från psykologen ringde jag kliniken igen och frågade hur våra embryo mådde. Jag fick reda på att ett av dem såg perfekt ut, men att det andra hade halkat efter i utveckligen och inte var aktuell för återföring. Alltså skulle man nu tina upp vårt sista embryo i frysen, den sista blastocysten. Det kändes ändå helt okej att förlika sig med. Det viktiga var att vi faktisk skulle få tillbaka två blastocyster denna gången.

Redo för återföring igen!

Efter en tur förbi kyrkogården, för att titta på alla vackra blommor till svärmor på begravningen, så begav vi oss till kliniken. Jag var redan väldigt kissnödig och började inse att det kunde vara 1,5 timme tills jag kunde få kissa. Det var ohållbart. Jag gick på toa när vi kom fram till kliniken. Vi fick komma in i vårt egna rum, alltid samma. En tavla med en naken kvinnas rygg på väggen. Läkaren Sorana kom och berättade om våra embryo och att det sista nu också tinats upp. Både det frysta och det färska var fina! Fantastiskt! Sen berättade hon att embryot som inte såg så fint ut imorse nu hade kommit i fatt och börjat utvecklas till en blastocyst! Den ska odlas en dag till och om allt går bra fryses det in imorgon.

Återföring av två blastocyster, en fryst och en färsk.

Återföringen gick bra. Läkaren tyckte till och med att det var en fördel att jag kissat innan. Hon föredrog det så, sa hon. Det svåra var att inte hosta under tiden. På radion spelades Simply Reds ”Holding back the years”.  På grund av hostan blev det mest en känsla av panik och att försöka hålla tillbaka reflexen så att inget skulle gå fel. Sen var det plötsligt över och den vita pricken lyste upp min livmoder på ultraljudet. Magiskt igen. Femte återföringen på Nordic IVF, nu får det bära eller brista.