Första steget i vår missfallsutredning har gjorts idag!! Vi är på gång!
Idag har vi varit hos min gynekolog, en läkare som jag verkligen litar på. Han beklagade allt vi varit med om och förstod att det är tufft, men han kunde inte erbjuda någon revolutionerande behandling, förstås… Utan att ifrågasätta gav han oss dock direkt remiss för provtagning för kromosomanalys och även immunologiska prover av mig. Han kommer att skicka brev till oss så fort resultaten kommer, det tar dessvärre mer än en månad, sa han. Det känns okej, vi räknade ju med det. Vi åkte direkt till Lunds lasarett och lämnade proverna.
Vidare så sa han att det inte finns så mycket att göra annat än att fortsätta att kämpa, oavsett om man hittar något fel eller inte. Om vi mot förmodan har ett dolt kromosomfel så är det, enligt honom, snudd på omöjligt att få PGD (preimplantatorisk genetisk diagnos) bekostat av Landstinget trots att det egentligen ska ingå i vårdgarantin. Man kan försöka, men han tror inte att det ger något. (Om någon har erfarenhet inom detta område så skriv gärna till mig!) Jag blev förvånad! Jag trodde faktiskt att det var rutin. Som att bli remitterad för vanlig IVF, fast ovanligare. Hoppas innerligt att vi INTE har kromosomfel…
Om de skulle hitta ett fel i mitt immunförsvar så finns det inte heller så mycket att göra, menade han. Jag frågade om kortison (Prednisonol) men han sa att man inte får ge det till gravida på grund av risk för fosterskador, så som gomspalt. Detta gjorde mig också förvånad eftersom jag läst om en hel del kvinnor som fått kortison för att behålla en graviditet efter många missfall. Särskilt de som utreds i Aten, hos den där kända ”Doktor D”. De får även intralipindropp för att sänka immunförsvaret. Inte heller detta var min läkare positiv till, men det var jag förberedd på, det är väl därför folk åker till Aten. Han menade att intralipinet inte har visat sig ha någon effekt alls. Han hade faktiskt skrivit ut det och hjälp patienter med att få distriktsköterskor till att ge det, men han hade inte varit med om att hans patienter blivit hjälpta av det.
Jag berättade att jag fått en telefontid till Leif Mattiesen, vilket han tyckte var jättebra. Han tror att det finns en chans att jag kan vara med i hans studie om det visar sig att det inte finns något fel på mig eller oss. Om jag förstod saken rätt så innebär det att man får utskrivet Fragmin, som är en annan typ av blodförtunnande än Trombyl, från och med att graviditeten bekräftats med ultraljud. Där blev jag återigen lätt nedstämd. Vi kommer ju liksom aldrig fram till ultraljudet. Åtminstone inte med ett tickande hjärta. Hoppas att jag, eller han, fått något om bakfoten med hur studien är upplagd. Jag vill gärna ha hjälp från och med återföringen av ett embryo.
Efter att vi pratat om alla dessa frågor och jag tagit upp varenda utväg summerade min läkare situationen. Han tror på de mest moderna teorierna och forskningsresultaten kring upprepade missall och det innebär att det inte skulle vara något fel på mig alls. Tvärtom. Jag skulle vara något så underligt som ”Superfertil”, vilket är en motsats till kvinnor som har problem att bli gravida. Min kropp selekterar inte alls utan välkomnar alla embryo, även de svaga, vilket innebär att jag blir gravid lätt men felen hos embryona upptäcks senare och leder till missfall istället för negativt test. Jag vet inte om jag köper detta som förklaring och teori. Jag frågade ”Men om dessa sex embryo som vi förlorat i försöken satts in i en ”perfekt kvinna” skulle inget av dem då lett till ett barn?”. Han trodde inte det. Han sa att all forskning just nu tyder på att det bara är embryot som avgör, inte kvinnan. Han kan ju ha rätt, men jag tycker att det måste finnas en dold negativ faktor i detta också. Vi har ändå haft 50% chans med fem embryo och 25% med ett, är det bara otur att inget av dem lett till ett barn?
Det enda som kändes riktigt bra idag är att läkaren erbjöd oss stort stöd så fort jag testat positivt nästa gång. Vi får komma in för HCG-prover tidigt och göra ultraljud på dag 5+3 för att tidigare kunna avgöra om det kommer att gå bra eller inte. Det är ju ändå väntan som är värst, kan vi slippa den är mycket vunnet. Han sa att han alltid ska se till att göra tid för oss och ta emot oss när vi behöver stöd. När graviditeten sen är bekräftad kan jag få komma när jag är orolig. Täta ultraljud ska man egentligen undvika men det får också vägas lite mot oron jag upplever, så det ska vi ta när det kommer, sa han. Jag fick också hans privata e-post så att jag kan mejla så fort jag har frågor och funderingar. En sådan läkare är värd guld. Jag kan rekommendera Peter Ottenståhl utan att blinka.
Vidare trodde han att inte att vila och paus från IVfer har någon fysiologisk effekt alls. Däremot ska vi ta paus så länge det behövs för att vi ska orka mentalt. Men oavestt hur dåligt man mår, eller stressfaktorer i livet i övrigt, så leder inte det till missfall eller misslyckat IVF-resultat.
När vi ändå sågs igen passade vi på att visa bild på Lille E och betona hur oändligt tacksamma vi är över att han hjälpte oss på resan mot E. Utan Otteståhl hade E inte blivit till eftersom ingen annan tog vår barnlöshet på allvar. Vi hade fått vänta längre innan vi fått remiss för IVF och då hade inte ägget E och spermien E träffats. Så ser livet ut. Tillfälligheter. En biroll i ens livshistoria kan förändra allt.
Nu är fokus för min del att se framåt. Jag menar inte att jag tänker undvika sorgen, eller på något sätt förneka det som varit. Men jag kan se att jag har tankar som inte för mig framåt. Alla mina ”tänk om”… Det finns inga parallella liv där ”tänk om”-versionen existerar. Jag hade inte kunnat vara gravid idag, oavsett vad! Vi har gjort allt rätt och ändå är jag inte gravid. Embryona var inte menade. Men det kommer. Budskapet vi fick idag var endast att fortsätta att kämpa. För eller senare träffar min livmoder ett starkt embryo till, och då drar vi vår vinstlott!!
