«
»

06 AprImorgon är det dags. Hysterskopi.

4 Comments »

Imorgonbitti beger vi oss till Curakliniken för att få se min livmoder från insidan.

De senaste dagarna har jag känt mig orolig och rädd. Från början så lät det så enkelt att bara gå in med en liten kamera under lokalbedövning. Nu känns det stort. Mycket större än ett äggplock. Det är märkligt att man ska gå in just i livmodern. Ett av de få ställen som verkligen är heligt för mig.  Om själen bor någonstans så är det just i livmodern min bor.

Innan har jag tänkt att det vore skönt om de hittade något, nu vet jag inte längre. Det är svårt att se det objektivt. Jag är rädd. Jag vill bara vara hel och frisk. Men ändå vill jag bli ”åtgärdad” och försäkrad mot fler missfall.

Ibland orkar jag bara inte vara stark och tuff. Orkar inte bagatellisera det och försöka vara likgiltig. Det känns som att det börjar räcka nu. Mina äggstockar är väl ”piercade” 75 gånger nu. Det har jag lärt mig att tänka bort. Men det här med livmodern… jag skulle vilja ha den i fred. Jag skulle vilja ha något heligt kvar.

Category(s): Missfallsutredning

04 AprGlad påsk?!

7 Comments »

Jag skulle vilja skriva något glatt och hoppfullt, men det går inte.

Jag hoppas att ni alla har en mysig och härlig påsk med dem ni älskar mest!! För min egen del hoppas jag att nästa påsk blir bättre och lyckligare. Eviga tankar och förhoppningar i barnlängtans helvetet… Säkert känner ni igen det.

Glada Ågg!

Glada Ågg!

Nu är det april! Nu skulle jag ha varit höggravid… också. MA:et i september, om det inte blivit så. Jag minns hur jag sa till mamma att det skulle bli perfekt att få barn i april, precis när de värsta smittorna och RS-viruset är överspelat, men tillräckligt tidgt för att bebisen skulle vara lite större och klara värmen i juli och augusti bättre.

En dag i taget.

Category(s): Känsla av barnlöshet och barnlängtan

30 MarVäntan på framtiden

4 Comments »

Jag väntar. Ibland glömmer jag bort vad jag väntar på. Det gör för ont att tänka på det. Jag glömmer bort hur det känns att hålla en nyfödd bebis, glömmer bort att jag en gång haft små fötter som sparkade från insidan, alltid på höger sida mot revbenen. Den där trygga och hoppfulla kärleken till barnet i magen, vår lille E. Vår enorma lycka. Ibland väljer jag att inte minnas all den lyckan, mest för att slippa tänka på de fyra olyckorna som drabbat oss nu. Det påminner för mycket om vad jag har förlorat.

Att jag ens varit gravid och klarat mig igenom nio långa månader känns overkligt. Hur ska jag någonsin kunna klara av det igen. Hur stor blir min oro den dag jag är gravid igen? Tänk om den blir för tung att bära. Tänk om det är min oro som orsakar missfallen…

Jag väntar på att det ska bli den 7 april, för då är det dags för hystereskopin. Jag undrar hur det känns. Gör det ont? Kan man jobba efteråt? Det borde inte vara värre än ett äggplock. Jag borde ha varit med om värre saker.

Jag väntar på att det ska bli den 9 april, för då ringer Doktor Gud, Leif Matthiesen. Jag har så otroligt många frågor till honom. Innan dess ska jag ha skrivit ner dem alla.

Jag väntar fortfarande på labbsvaren gällande de immunologiska proverna, som också omfattar koagulationsanalys. Men oavsett så vet jag vilken min behandling kommer att bli. Jag pratade med doktor Ottenståhl i förra veckan, min fantastiska gynekolog, och han sa att behandlingen nu blir Fragmin genom hela nästa graviditet, en spruta om dagen. Skillnaden är att om provsvaren visar på något fel så kommer doktor O att ge mig behandlingen, men om provsvaren är negativa så kommer doktor Gud ge mig den. Då får jag ingå i hans studier. Oavsett så är det viktigaste att jag känner mig omhändertagen och trygg, sa han. Den så kallade TLC-effekten är den som visat störst effekt efter upprepade missfall. Tender Loving Care. Jag har googlat lite igen och läst i bloggar att man kan få gå en gång i veckan och träffa en läkare den första tiden för att känna sig trygg och få bekräftat att fostret lever. Det är en bit för mig att åka till Helsingborg, men det är värt det. Jag åker med glädje dit varje dag om vi kan få hjälp och samtidigt minska risken för att detta ska hända igen.

Jag tänker inte på IVF. Vilket innebär att jag tänker på det. Men varje gång tanken kommer så har jag svårt för att tänka den fullt ut. Det känns så overkligt att jag ska gå igenom en behandling till. Vi som fick beskedet i juni att med våra sex embryo i frysen så hade vi säkerligen två syskon på vänt. Nu är det tomt i frysen och jag står inför ytterligare en jobbig process. Jag funderar över om vi kommer kunnna få två embryo tillbaka igen, och om de kommer tillåta det på Nordic.  Jag funderar på allt igen, trots att jag inte vill och orkar.

Jag fick mens i förra veckan, 32 dagar efter missfallet. Min kropp verkar vara på banan. Det är både skönt och förunderligt. Jag funderar över om vi ska göra ett försök redan på nästa mens. Vi hade tänkt vänta i till i maj, men jag är orolig inför julisemestern då alla läkare är otillgängliga. Om jag blir gravid i maj så behöver jag stöd som mest i juli. Kanske är det bättre att riva av plåstret och köra nu istället.

För att vi ska ha råd, vi behöver 27 000 till IVFen och förhoppningvis 4000 till infrysning av embryon, så har jag börjat jobba heltid igen. Jag och maken lägger upp våra tider så att en av oss lämnar och den andre hämtar, E är på dagis 8-16.15. En timme mer på dagis ger oss 5-7000 kronor mer i månaden. Vi försöker spara mellan 7-9000 kr per månad nu på IVF-kontot. Det blir inget annat över. Det gör ont att vara ifrån E så mycket. När jag är den som lämnar honom på morgonen så är jag inte hemma förrän vid 18.30 på kvällen. Det var ju inte så det var tänkt!! Vi skulle jobba deltid åtminstone tills det yngsta barnet började förskolan.

Att jobba heltid fungerar för övrigt bra. Jag upplever att jag är frisk i tanken, huvudet är som vanligt igen. Jag klarar av stressen och den psykiska belastningen det innebär. Jag är tillbaka helt och känner mig som vanligt väldigt engagerad och fokuserad. Men den känslomässiga delen av mitt jobb är svårare att hantera. Jag lider mer med de som lider, det är svårt att stänga ute andras sorg och att inte drabbas av deras smärta. Mitt hjärta är tveklöst brustet. Känslorna ligger under huden och jag är så innerligt ledsen ännu. Vardagen är tuff nu, villkoren i denna kamp är hårda. Det finns inget utrymme att läka, pengarna måste in om vi någonsin ska få bli hela igen. Jag förösker tänka tre månader framåt i taget. Nu tänker jag bara fram till sommaren. Om jag blir gravid… när jag blir gravid så går vi ner i tid igen.

E gillar sitt dagis, det är inte det. Det som gör ont är att han är så himla trött när man hämtar 16.15 i jämförelse med 15. Vid 15 är han nyvaken och har nyss ätit mellis, redo för nya äventyr. Då hinner vi hitta på något och umgås när jag hämtar honom. Vid 16.15 är han fullständigt slut efter mer lek och mer stimulans och bryter ihop av trötthet. Det gör ont i mig. Dessutom använde jag den tiden vi hade tillsammans till att orka med allt det tuffa själv. Han laddade mitt batteri. Som jag nämnt innan så är E min stora, oändliga gläjde och kärlek i livet. När jag är tillsammans med honom så finns ingen sorg och smärta. Jag får en paus. Han är som direktverkande smärtlindring.

Jag märker så tydligt nu att tiden med honom minskats. Jag måste klara av mer smärta och ännu mer längtan på egen hand.

En dag i taget. Någon gång ska det bli bra igen. Någon gång ska vi bli hela.

Category(s): Att överleva missfall, Känsla av barnlöshet och barnlängtan, Missfallsutredning

22 MarBeskedet

No Comments »

Jag började fundera över kromosomfel efter det andra missfallet. I september, nu i höstas. En misstanke har legat och grott i bakhuvudet. Oro och funderingar. Jag vet att jag lagt väldigt många timmar på google, ”bara för att”, med sökningar på PGD och kromosomfel. Trådar på familjeliv med tjejer som fått det beskedet. Det blev så verkligt och kom så nära. Om det heter dem så kan det ju hända mig.

I fredags kom brevet med läkarens kuvert. Maken lämnade över det till mig, direkt från brevlådan. Jag visste att det skulle säga att det var fel. Fel, fel, fel på Mig. Det måste vara fel på mig. Jag kände det på mig.

image

Men det var det inte. Inte fel på mig…? Det tog ett dygn att ta in det. Det där molnet i bakhuvudet tog tid på sig att lätta upp och försvinna, och precis så är det ju alltid med bekymmer. De kommer på en sekund, bygger bon på insidan och blir till sist en sanning, dock obekräftad. Sen när bluffen är avslöjad tar det tid innan det lämnar en. Nu går jag på spagettiben.

Lättnaden ligger i att slippa vara beroende av landstinget för att fortsätta kämpa för att få barn. Tänk om de skulle sagt nej. Jag är glad över att vi åtminstone slipper kampen med PGD (preimplantatorisk genetisk diagnostik). Det räcker med ”bara” IVF.

Category(s): Missfallsutredning

19 MarInternetavvänjning och kromosombesked.

4 Comments »

I ett försök att bli mer närvarande i nuet, och ge mig själv tid för återhämtning, så föreslog min psykolog för en tid sedan att jag skulle begränsa den tid jag lade på informationssök och energi på att vara aktiv i barnkampen. Med det menade han givetvis att dra ner på internettiden som successivt växt under det år vi nu kämpat för syskon. Jag uppskattade det till tre timmar om dagen när han frågade hur mycket tid jag lade ner. Kanske var det ännu mer.

För mig har bloggandet, att läsa andras bloggar och att läsa om missfall, behandlingar m.m. varit en räddning och något som hållit mig uppe. Men till sist så kunde jag inte längre styra det. Jag kunde inte koppla av och se en film med maken utan att samtidigt läsa en tråd på familjeliv om missfallsutredningar, eller en utländsk forskningsrapport.

Psykologen hade rätt i att det var dags att ta tag i det. Jag har avvant mig själv under en tid nu. Det har varit tufft. Inte så att jag haft ett sug efter att läsa och söka, inget kli i fingrarna, snarare så att passiviteten har sänkt ner mig i hopplöshet. Den har gått hela vägen in i benmärgen. Men nu kan jag åtminstone vila igen. Jag somnar lättare om kvällarna och jag kan koncentrera mig på ett tv-program eller ett samtal med maken. Dagarna går också fortare.

Att bli passiv har för mig inneburit att i princip tvinga mig ur en mani. Och nu är jag på motsatt sida, lugn men väldigt orkeslös och på något sätt längre ifrån mina känslor. Kanske har jag tagit det för långt. Jag och psykologen kom överens om en timmes bloggande fem kvällar i veckan, en kväll med informationssök och en ledig kväll. Men istället släppte jag taget helt. Det var inte medvetet, utan snarare så att när jag väl minskade på mitt aktiva beteende så försvann all ork och drivkraft. Som när man springer i högt tempo på starka ben och plötsligt blir tvungen att stanna. Då svimmar man nästan av trötthet, trots att man nyss hade sådan fart. Jag föll pladask och har inte ens orkat öppna bloggen på en vecka. Tanken på att sätta sig här vid datorn igen och liksom känna efter har plötsligt känts skrämmande och hotfull.

De senaste dagarna har jag varit på utbildning i Stockholm. Två gravida fanns i sällskapet. Jag såg deras magar, kände efter och insåg att det är annorlunda nu. Kanske beror det på att jag ”slutat kämpa”. Jag kände ingen akut sorg eller ångest när jag såg deras magar. Det kändes lättare att hantera. De har haft tur, jag har haft otur. Det är inte svårare än så. Jag hade också tur en gång, och för det är jag evigt tacksam. Ingen vet om det kommer att hända igen. Den sorg deras magar påminde mig om var lugn och dov, inte upprorisk och intensiv. Smärtan var hanterbar. Idag stötte jag ihop med två syskongravida mammor på dagis vid hämtning och jag kände samma sak då. De har haft tur, jag har haft otur, och troligtvis är de lycklig ovetande om vilken tur de haft. Förhoppningsvis tar de det för givet. Det är skönt att inte alla måste gå igenom min sorg och smärta.

Jag är i ett ingenmansland nu. Jag står mitt i ingenstans och kan inte riktigt förstå att det bara är en månad sedan jag hade mitt senaste missfall. Tiden har gått så oändligt långsamt. Jag inväntar nästa mens och hoppas på att kroppen hoppar igång snart så att jag kan börja se framåt. Omedvetet har jag undvikit sex bara för att inte kunna fyllas en endaste liten gnista av hopp om att vara gravid. Jag orkar inte få mens och bli besviken. För ärligt talat, visst hoppas man varje ägglossning trots att man vet att det är kört?! Man vill vara med om ett mirakel, i dubbel bemärkelse.

Idag kom min makes besked på kromosomanalysen. Han har ett en normaluppsättning kromosomer. Skönt! Men var är mitt svar? Vi lämnade proverna samma dag, jag oroar mig för att de hittat något fel hos mig. Innan hoppades jag nästan på att de skulle hitta något, nu är jag inte lika tuff. Helst av allt vill jag ändå bara vara som alla andra. Samtidigt vet jag att om jag får tillbaka alla provsvar utan anmärkning så kommer jag att tro att de missat något. Jag kommer inte känna mig helt normal ändå. Av den enkla anledning att detta är helt fel. Man ska inte förlora fyra graviditeter, det är fel! Och ibland, då och då, känner jag att det är jag som är fel.

I måndags orkade jag till sist ringa och avboka tiden hos barnmorskan, för tredje gången på ett halvår. Jag kände att det var genant, trots att jag också förstod att det inte var som att avboka en middag med en god vän för trejde gången på rad. Jag ville förstås träffa henne, men med en tom livmoder har man ju ingen biljett till den världen. Hennes röst är som att lukta på popcornen utanför bion, jag är så nära men ändå så långt ifrån. Jag förknippar den så med att vara gravid med E. Alla samtal vi haft, alla möten som jag såg fram emot lika mycket varje gång. Hennes leende när vi lyssnade på hjärtljuden, tryggheten i hennes närvaro och glädjen att äntligen ha biljett till den värld jag längtat efter så innerligt. Hon beklagade och lät innerligt ledsen. Hon sa också det jag behövde höra mest av allt ”Ge inte upp nu! Fortsätt att kämpa! Du kommer att lyckas igen.” Hon berättade om en vän till henne som fått ett barn utan problem men med syskonförsöken fick hon sju missfall, därefter upptäcktes ett dolt kromosomfel och sedan lyckade hon få två barn till med PGD.

”Ge inte upp!”. Jag ska inte ge upp. Jag har bara lagt mig ner en stund, med täcket över huvudet, och vilar. Jag låter mjölksyran ta ut sin rätt efter ett väldigt lång lopp i högt tempo. Det får vara vad det är ett tag.

Imorgon hoppas jag på besked om mina kromosomer. Jag vet inte hur jag skulle hantera besked om att det är fel på mig, på riktigt.

Category(s): Att överleva missfall, Livet pågår, Syskonförsök

13 MarHur kommer man över en missed abortion eller ett missfall?

11 Comments »

Jag vet inte vad som är värst. Att tro att missfall bara drabbar mig och känna mig ensam, eller att inse att det även drabbar andra. Ingen borde behöva gå igenom det.

Idag nådde den oerhört sorgliga nyheten mig att en blogg-vän också drabbats av MA. Jag önskar att jag hade övernaturliga krafter att lindra hennes smärta. Att det fanns något litet som kunde göra hennes värld ljusare nu. Men det gör det inte. Jag tror aldrig att man glömmer hur det känns när man har varit där. Kanske kommer man aldrig över det. Jag tror att känslorna och tankarna vi går igenom i en sådan situation är väldigt lika. Man följer omedvetet en snitslad väg genom mörka snår och dyig lera. På vägen finns samma fallgropar och hinder för oss alla. Därför tänkte jag att jag kanske, kanske kan skriva ner ett par råd för överlevnad nu när jag gått igenom träsket fyra gånger. Om det kan hjälpa någon på något litet sätt så är det värt det.

Sörj. Morgondagen är förlorad just nu, inte ”bara” en graviditet. Skippa de pretentiösa och tröstande tankarna som hela tiden vill tränga sig på. Tankar som inte är förankrade i hjärtat är bara en belastning. Det finns ingen tröst i att barnet kanske ändå inte var friskt, att det var bättre att det hände nu än senare och så vidare. Allt är skit och det måste får lov att vara skit. Det är oändligt sorgligt att behöva börja om och tvingas bryta upp hela det vackra framtidspusslet man lagt ut.

Ät och sov. Även om det känns omöjligt att äta och känna matlust så ät lite vid varje tidpunkt för måltid. Om det inte går att sova så se till att få utskrivet insomningstabletter. Man behöver all ork för att så småningom få upp huvudet över ytan.

Våga berätta. Om det känns okej så våga vara öppen med vad som drabbat dig. Det blir lättare att leva om omgivningen vet varför man plötsligt inte klarar av att vara sig själv. Det gör det också tydligare för en själv att jag inte har någonting att skämmas över.

Förlåt dem som inte förstår bättre. Folk kommer att säga klumpiga saker. Även om det gör ont så menar de väl och kämpar för att hitta ”rätt ord”. Försök att höra vad de känner inför din sorg, istället för de ord de råkar häva ur sig och som kan såra.

Nästa kamp kommer så småningom, planera inte för den nu. Man tänker ”Hur ska jag orka göra detta igen?” direkt efter beskedet om ett missfall. Det är inte alls märkligt eftersom man vet att man kommer att behöva göra om en graviditet igen för att lyckas, men just i det läget är det som att stå inför en omöjlig prövning. Då kommer rädslan att man aldrig kommer att orka eller klara av det. Men orken kommer tillbaka långsamt, trots att man inte tror det. Modet likaså. Våga lita på det. En dag bara känner man att nu vågar jag testa igen.

Stanna upp i ångesten. När ångesten och maktlösheten kommer så stanna upp och bemöt dem. Det är lätt att vilja fly, distrahera sig eller försöka kämpa sig ur obehaget, men man kommer ändå ingenstans. Den enda fördelen med ångest är att den alltid har ett slut. Den rullar in, förstärks, toppar och avtar. Det bästa är att inte kämpa emot utan istället förklara för sig själv ”Nu har jag ångest. Nu är det väldigt jobbigt.”. För min del har morgnarna och förmiddagarna alltid varit värst. När man vaknar och inser att världen är annorlunda och skrämmande.

Det är inte ditt fel. Tankarna är oändligt många kring vad som är orsaken och varför det har hänt. Jag har misstänkliggjort vartenda livsmedel och kemikalie i vårt hem. Man måste få lov att göra det. Men slutsatsen är ändå alltid att det inte är ditt fel.

Ni kommer inte att sörja på samma sätt. Det är nog en regel snarare än undantag. Det är ändå så märkligt att man sörjer exakt samma förlust tillsammans med den person man står närmast och ändå så tar man det så olika. Det tog tid för mig att förstå att min make verkligen var lika ledsen som jag trots att han klarade av sin tillvaro mycket bättre. Innan jag förstod det kände jag mig väldigt ensam och arg.

Ångra inget! Nej, det var inte fel att ladda ner den där gravidappen, köpa mammakläder, eller att skriva upp datum för MVC-besök med bläckpenna. Det hade inte varit lättare om du inte hade haft ett datum för beräknad förslossning. Du har inte orsakat dig mer smärta nu genom att glädja dig åt framtiden så som den såg ut innan beskedet. Det gör precis lika ont även om man förväntar sig ett missfall och inte tillåter sig att njuta. Smärtan går inte att förhandla bort. Och du har inte orsakat den.

Hatet mot kroppen går över. Plötsligt hatar man sin kropp. Den känns fel. I hjärtat och själen är man gravid men kroppen är tom och ”den” har misslyckats. Kroppen är som ett nytt landskap och man förknippar den helt med förlust och sorg. Det är okej. Det är egentligen inte dig själv du avskyr utan förlusten din kropp går igenom. Du kommer att känna dig hemma i din kropp igen.

Ni som varit med om detta och har fler tankar och råd, skriv gärna till mig så kompletterar jag listan.

Kramar till alla som sörjer en, eller flera, små ungar <3

 

Category(s): Att överleva missfall

10 MarNär orken bara tar slut…

8 Comments »

Jag träffade min psykolog i förra veckan. Han har verkligen hjälpt mig mycket. Besöken hos honom har varit som en livlina. Jobbiga dagar har jag kunnat samla ihop de värsta tankarna och tänka att de ska jag ta upp vid nästa samtal. Som en tröst att vi tillsammans kommer att hitta en förklaring och en nytta även med de mörkaste molnen i mitt huvud. Men nu meddelade psykologen att jag bara får komma till honom två gånger till, sen är pengarna i remissen från min vårdcentral slut. Jag har frågat lite om detta innan, men då har han sagt att sådant alltid går att lösa. Det visade sig inte vara sant. Jag tror att han tänkt att jag skulle hinna bli ”bra”. Det vill säga gravid. Två gånger har jag kvar. Två. Jag som ser ett ändlöst behov av samtal fram till jag passerat vecka 12 i en frisk graviditet. Ska jag lämnas ensam med all min oro och ängslan nu?

Jag tänkte att min husläkare nog kan hjälpa mig. Han har ju varit så bra hittills, som vanligt fortsatte jag att dra i trådar. I torsdags fick jag dessutom en ny akut bihåleinflammation, likt den jag fick efter missfall nr 2 och aborten i september. Helvetisk smärta i halva ansiktet, omöjligt att stänga munnen, puls som hörs in i örat från tandbenet och sprängande värk i ögat. På fredagen fick jag komma till vårdcentralen efter att ha suttit uppe halva natten och gråtit av smärta, igen, trots full dos tramadol. Ny behandling med kortison. Denna gången betapred eftersom prednisolon inte var en behaglig upplevelse för mig. Jag mår verkligen inte bra mentalt av kortison. Det är som att alla tankar trillar ut ur sina mappar och blandar sig till ett stort nystan. Jag kan inte tänka klart en innan nästa påbörjas och till sist är jag helt ifrån mig.

Jag passade på att berätta för min läkare hur mycket kontakten med KBT-psykologen hjälpt mig och att jag nu börjat jobba heltid igen, men att jag fortfarande har ett stort behov av stöd och hjälp. Jag berättade att jag är orolig och rädd för hur jag kommer att må när vi fortsätter med behandlingar, och hur jag så småningom kommer att må om/när vi bli gravida igen. Svaret jag fick slog undan benen på mig. Han meddelade kort att det var tio gånger som gällde, därefter bedömdes man ha fått de ”verktyg” man behöver för att klara sig igenom en kris, och eftersom jag mår så mycket bättre är det säkert så att jag kommer att klara detta bra. Han fortsatte med att tillägga att ”Allt annat är bara katastroftänkande”. Jag försökte förklara att jag tycker att katastroftänkande i så fall är en naturlig del när man varit med om fyra missfall och är rädd för ett femte, och att det är den typen av tankar jag behöver ha hjälp med framöver. Han hummade och svarade ”Jag kan inte ändra på systemet. Om du har mer behov av vård får du kontakta psykiatrin.”.

Jag har mer eller mindre accepterat att sjukvården inte hjälper oss med vår infertilitet. Vi gör vad vi kan för att klara av att bekosta vår vård själv. Men när jag blir sjuk till följd av den press som läggs på mig i min kamp mot vår sjukdom, ska jag inte få vård ens då? Jag vill ju jobba och må bra. Jag vill inte gå hemma och vara rädd. Hur kan vården neka mig den enda hjälpen som har fungerat? Jag känner mig bara så innerligt ledsen.

Idag börjar jag må lite bättre och har mest kvar en allmän infektionskänsla i kroppen, med muskelvärk efter nattens feberfrossa och ont i huvudet till följd av bihåleproblematiken. Men kvar finns också en känsla av enorm hopplöshet. Nu har jag nog gjort allt jag kunnat. Både för min egen hälsa, vår ekonomi och längtan för barn, i syfte att nå vårt mål. Jag har till och med börjat söka efter extra jobb så att vi kan få in mer pengar till fler IVfer. Två heltidslöner räcker ju absolut inte till. Men hur jag än kämpar så känns det som att slå rakt in i en betongvägg. Den finns liksom bara kvar där. Opåverkad av mig. Och det tycks stå skrivet på den ”Ge upp. Nu.”

Jag ringde till Curakliniken också, de ska genomföra hysteroskopin på mig, efter remiss från vår klinik. Det var tur att jag ringde annars hade det dröjt länge innan jag fått komma in. Jag fick tjata mig till att få en tid bokad, trots att läkaren var på semester. Annars skulle det göras först efter att han kommit tillbaka och via vanlig postgång.  Tack vare att jag hade en telefontid hos ”kändisen”i sammanhanget, Leif Matthiesen, så fick jag till sist en tid till den 7 april. Två dagar innan telefontiden. Jag borde nog känna mig nöjd över det, men även det gav mig en känsla av trötthet. Om jag inte orkar kämpa på… vad händer då?

Den sista veckan har en ny känsla då och då bara rullat över mig. Det är kanske såhär det får lov att bli. Det blir kanske inget mer. Ingen mer i vår familj. Jag får vira mina långa mamma-armar flera varv runt den fina unge jag fick istället. Och låta min längtan bli en del av mig. Det är bara sorg. Och jag är bara en människa. En liten en. Som aldrig heller har garanterats att få det jag mest av allt önskar mig på jorden. Likt alla andra människor som vandrar vid min sida.

Category(s): Känsla av barnlöshet och barnlängtan, Syskonförsök

04 MarMed näbbar… och Ägg!

No Comments »

Vid sidan av ”hela skiten” finns ju alltid djuren. Jag hinner liksom aldrig riktigt skriva  om dem. När jag skapade bloggen och valde namnet trodde jag att jag skulle hinna lägga in lite om djuren också, det vanliga livet. Men jag var inte helt införstådd i vilken kamp jag gick in i.

I hönshuset har våren börjat komma och hönsen värper redan bra.  En höna har redan bestämt sig för att ruva, men det tycker inte vi att hon ska. Vi har redan fler höns än vi egentligen behöver!

ägg!

ägg!

När hönorna börjar värpa för första gången så är äggen välidgt små. Nederst ser man en ung hönas (cream legbar) mintgröna ägg och en tre år gammal hönas (koppar maran) mörk bruna. Vi får många färger på äggen. Vi har dels många raser och dels lite egna korsningshöns som kläckts hos oss. Våra ägg är väldigt populära. Vi ger familjen ägg så ofta vi kan och säljer då och då så att hönsen kan dra in lite pengar och finansiera en liten del av sitt foder.

I hönshuset!

I hönshuset!

Idag fick hönsen en hel bytta med matrester. Nere till vänster syns hur hönan Lilly äter en vegetarisk hamburgare, medan Annika och Lill-Hjärtat äter pommes. Till höger äter Lill-Hjärtats kopia (men hon är en helt annan ras, ett äpple. Tuppen Filip har koll och kallar uppfodrande på sina fruar så att ingen ska missa att det bjuds på godsaker. Oftast äter han inget av det goda själv, han är en gentleman som går runt och serverar sina älsklingar. han hämtar ett pommes till Annika, en ärta till Lovisa, en bit bröd till Helen osv, tills maten är slut. En otroligt fin och snäll tupp!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Category(s): Hönshuset

03 MarNu ska det bli fysiskt.

6 Comments »

Psykologen sa idag att intensiteten och styrkan i min kamp nu är direkt jämförbar med hur stor min rädsla är att förlora.

Mitt i prick. Jag är inte stark, bara väldigt rädd. Andra misstar sig, men han ser mig. Ibland är det så oerhört skönt när någon bara ser rakt igenom en och säger ”Lägg ner fasaden”.

Det som andra definierar som styrka när de säger ”Du är så himla stark”, vad är det? Allt jag vet är att jag sätter en fot före den andra, pallar mig upp på morgonen, äter mat när det är dags och går och lägger mig när dan är slut. Är det styrka? Jag har ju inget val.

Men jag vill vara stark, och jag tänker att om min själ och mitt sinne ska fortsätta att kämpa och klara av match efter match så måste jag också vara stark i kroppen. Jag älskar att springa och boxas. Just löpning är det ju inte så många som gillar på riktigt, men jag gör det. Löpningen och boxningen är det enda jag verkligen suktat efter medan jag var gravid och därefter. Det enda jag saknat på riktigt. Jag har inte kunnat på grund av mina problem med foglossning. Och när foglossningen släppte så gav vi oss in i IVF-världen igen och då vågade jag inte börja träna.

Men i helgen åkte löparskorna på. Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag köpte nya i förrfjol trots att jag inte kunde springa. Nu hade vi inte haft råd med den utgiften. Idag har jag sprungit igen, bara 2,5 km men det är en början.

bild-15

Så fort skorna och löparkläderna är på så blir jag mitt gamla jag. Jag tar fram min gamla playlist, från 2010, med musik som är perfekt att springa till och sen stänger jag ute världen medan pulsen av stegen tar över. Ja, mjölksyran också nu till en början, men det är ändå skönt. Och det är mitt tempo. Stegen och rytmen sitter i kroppen och andningen följer efter på beställning. Gud, vad jag saknat löpningen. Äntligen kan jag andas igen. Och när jag njuter av luften, lukterna och ljuset så kan jag under en mikroskopisk sekund tänka att det finns ljus i tillvaron ändå. Samma musik lyssnade jag på under mina löparrundor när vi började försöka ”skaffa” barn, och under hela kampen för E. Det finns sorg och hopp i varje ton. Som i ”Lighters” med Emimen (Bad meets Evil), ”You and I know what its like, to be kicked down, forced to fight.” Och det vet vi, jag och min make. Vi slåss inte för att vi vill, vi är tvingade att kämpa.

När E sov middag i helgen så tog jag fram boxarhandskarna och mitsarna och så gick jag en runda mot maken, på gårdsplanen i solen. Det var så skönt att få slå ut all ilska för stunden och bara mata på, även om min armarna var så svaga att jag knappt kunde tro att det vara mina. Det var knappt slag, mer som duttar :-) Men om en månad kommer det vara skillnad. Då ska jag ”spöa skiten” ur maken;-) Han gillar när han får heja på mig och reta mig lite så att jag blir förbannad och slår hårdare på mitsarna.

Till alla er vänner som kämpar. Köp ett par boxarhandskar och mitsar, lär er grundslagen och några serier (finns säkert på nätet) och så banka på tills all ilska fått rinna ur er. Det är det enda som hjälper. I alla fall en liten stund.

 

 

var så svaga att jag knappt trodde de var mina. Riktiga

 

Category(s): Känsla av barnlöshet och barnlängtan, Livet pågår

01 MarEn tung, tung ryggsäck. Och jag har gått så långt.

2 Comments »

Jag är inställd på fight-mode. Det är över ett år sedan jag tryckte på knappen igen. Jag var rustad då, förberedd och laddad. Jag trodde inte att kampen skulle bli så hård, även om rädslan fanns där. Jag visste att det inte fanns några garantier, men jag tänkte att jag nog varit med om det värsta. Det hade jag inte. Nu är jag trött och sliten av alla sorger och besvikelser, men likväl vill jag fortsätta slåss. Lite långsammare i stegen, med mindre kraft i varje slag, men likväl inställd på att fightas.

Nu ska jag försöka ta en paus. Avvakta och vänta. Inte kämpa, inte slåss. Det är utlyst en typ av vapenvila över vår IVF-värld och tillvaron är tyst. Jag kan inte göra något. Men inuti mig fortsätter kampen varje minut. Tankarna mal, jag förbereder mig för mer smärta, mer ängslan och mer förtvivlan. Trots att jag vet så innerligt att man aldrig kan vara förberedd.

När jag vaknar på morgonen är jag frostbiten. Samma frost som ligger över bilrutorna lägger sig över mig under natten. Det är en iskall och hård verklighet varje morgon. Hjärtats slag kramar ihop bröstkorgen. Jag vill inte vakna, vare morgon blundar jag och försöker återgå till drömmarna jag haft. Det tar flera timmar innan värmen är tillbaka, innan modet och kämparglöden jagat i väg skuggorna som lurar i ögonvrån.

Det känns som att sorgen bor i väggarna i huset nu. Vårt fina hus som vi egentligen älskar. Vi har så omsorgsfullt målat, tapetserat och fixat varje rum. Och nu är ju äntligen den stora renoveringen färdig till stor del, även om insidan i utbyggnaden står oinredd och oisolerad. Pengarna har gått till Nordic IVF och nu är sparkontot snart helt tomt. När vi drog igång renoveringen i september var jag gravid. Vi skrev på kontrakten i tron om att vi hade koll på läget. Vi tog med gott samvete våra sparpengar och investerade dem i huset. Nu ångrar vi oss. Vad ska vi med huset till om vi inte kan få fler barn? Pengarna vi satsade hade vi behövt till kliniken. Ekonomin pressar mig. Varje dag funderar jag över om jag har något jag kan sälja, om jag skulle kunna jobba extra på något sätt, eller hur vi ska låna pengar, om vi nu måste låna. Att avvakta ett halvår och spara ännu mer, vår vanliga strategi, känns omöjligt. Tiden är ju vår begränsande faktor. Ingeting blir bättre med tiden just nu. Mitt mående blir inte bättre, vår relation blir inte den samma medan vi väntar, ingen av oss blir mer fertil, oron kommer inte minska, längtan inte mer uthärdlig.

Idag har varit en jobbig dag, kanske bara på grund av att det är en vecka sedan det hände. Kanske är söndagseftermiddagen lite grann förknippad med KK i Lund och en tom livmoder, eller så är det bara en tillfällighet. Men idag har jag haft en tyngd över bröstet hela dagen, svårt att andas. Det bara måste få lov att vara så, men jag önskar att det vore annorlunda. Dagen för beräknad förlossning för min första graviditet, den som ledde till missfall på midsommarafton, har passerat. Jag inser att jag inte kommer att vara gravid denna midsommar heller. En evighet skall passera innan jag släpps ut ur detta helvete. Jag känner mig så oändligt tom. Jag skulle varit gravid nu. Den där tanken igen ”tänk om…”. Värdelösa, meningslösa tankar som bara gör ont. Ändå dyker de upp som gubben ur lådan sådana här dagar.

Det blir kanske en bättre dag imorgon. Jag ska i alla fall försöka jobba. Kanske hjälper det. Det hade nog hjälp om jag hade en sund arbetsplats att komma till, men mitt jobb är kaos. Situationen på jobbet är motsatsen till sund, chefen får vansinnesutbrott stup i kvarten och arbetsbelastningen är tredubbel än vad vi anställda egentligen beräknas hinna med. Han är värst när han vet att man är svag, då går han på mer än annars. Så därför vill jag inte berätta vad som hänt nu, jag kommer säga att jag varit magsjuk och försöka hålla masken. Det är svårt. Jag känner mig så otroligt sårbar och rädd. Tänk att JAG är rädd för att jobba! Det är inte likt mig, jag är aldrig rädd för tokiga chefer och hård belastning. Jag har varit i branschen i snart nio år och klarat betydligt värre situationer. Tänk att jag är rädd… Tänk om jag inte längre klarar av att jobba kvar… Jag som egentligen älskar mitt jobb. Det är tungt.

Vad är meningen med allt detta? Varför ska det vara så oändligt tufft?

Gud (om du finns), ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Category(s): Känsla av barnlöshet och barnlängtan, Livet pågår
« Older Entries
Newer Entries »
Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu