Det känns som vårt femte försök nu, även om det fjärde ställdes in. Jag måste påminna mig om det inte var ett misslyckat försök utan ett icke-försök.
Idag var det åter dags att fara till klinken, för tredje gången på en vecka. På vägen dit blev jag så ruskigt nervös, magen knöt sig fullständigt. Jag tyckte mig känna hur ännu ett misslyckande kom emot mig och jag visste inte hur jag skulle hantera det. Jag var nästan framme vid kliniken innan jag hittade min snuttefilt, den där tanken på att jag var på väg till mitt blivande barn, ett litet embryo som väntar på mig där inne, i en liten plaststicka i en frys. Idag fick jag återigen träffa Sorana, läkaren som upptäckte vårt MA i september. Men idag kändes det lättare att kliva in i hennes undersökningsrum, och jag fick ingen ångestattack på britsen. Den här gången kunde Sorana direkt ge positivt besked dessutom. Livmoderslemhinnan såg fin ut, 8mm tjock. Strax därefter hittade hon en äggblåsa på 16 mm på min lata, vänstra äggstock! Det är nog första gången jag fått bevittna det. Annars är det alltid min högra som regerar. Kanske är det därför som ägglossningen är senare denna gång? Min vänstra bidar sin tid, tar en sak i taget och äter en pralin i pauserna. Nåja. Jag blev ruskigt glad. Sorana förväntar sig ägglossning på söndag och jag ska fortsätta att testa varje morgon.
Det som gnagde lite efter undersökningen var att Sorana så envist påpekade att det inte är bra för processen att jag oroar mig och är nervös. Det gjorde mig lite putt. Jag har ju varit så här nervös eftersom hon uttryckte osäkerhet kring om det skulle bli någon ägglossning denna månaden. ”Vi går inte händelserna i förväg. OM det blir en ägglossning…” sa hon. Nu däremot sa hon redan innan undersökningen att hon var jätte positiv och att jag självklart inte ska vara nervös. What? Kan jag ha missuppfattat henne så rejält? Det enda jag vet är att jag var positiv när jag klev in hos henne i måndags men att jag efter att ha träffat henne var uppgiven och gick ut och grät i bilen. Vad hörde jag som hon anser sig inte ha sagt?
Annars går livet framåt, trots allt. Även om det känns som att jag står stampar i september. Byggarna är klara med vår renovering och tog idag ner alla ställningar och åkte. Det var så skönt!! Nu är huset vårt eget igen, för först gången sedan september. Det har varit en pärs att ha så mycket okända människor omkring mig hela dagarna och huset ställt på ända, medan jag varit så ledsen. Ibland har de knackat på mitt i en gråtattack och frågat om enkla saker ”Var ska vi sätta ventilationshålet? Hur brett vill du ha mellan fönstren på gaveln?” och där jag har stått och försökt svara mellan snyftningarna. Skönt att det är över!!
Båda våra bilar gick sönder rejält förra veckan. Extrem otur! En av dem var det inte ens lönt att laga, så nu var det bara till att fixa ny bil. Vi bestämde oss för en leasing bil, en Nissan. Igår fick vi äntligen hämta den och nu har vi åtminstone en bil! Den andra ska lagas och troligtvis byter vi in den mot en nyare. Det är stressande att få fler utgifter nu. Vi vet ju inte hur mycket mer pengar vi måste lägga på återföringar och IVF:er, men samtidigt är vi ju vanliga människor som behöver fungerande bilar. Livet går som sagt framåt trots allt! Vi måste planera för annat också, även om vi helst vill fokuser endast på barnskapandet både ekonomiskt och själsligt.
Jag har också bokat en tid hos en KBT-psykolog som har stor erfarenhet av IVF-patienter och barnlängtan. Min husläkare skickar snällt remissen så att det går under högkostnadsskyddet. Det känns som ett framsteg, jag behöver få hjälp med mina tankar. Hittills tror jag att jag överlevt med hjälp av bloggen och av er, och även genom att läsa andra bloggar. Men nu behöver jag mer hjälp för att bli starkare och ta de sista stegen ur det mörka hålet. Jag vill inte trilla tillbaka ner om det blir fler tråkiga besked, och som det är nu vet jag att jag kommer att falla hårt.
Tack för att ni finns!! Håll tummen för mig nu, om ni har en till övers! Nu kör vi.
