28 OctPå fredag blir det återföring!!

Väldigt tidig ägglossning var tydligen inget hinder för FET och återföring av en blastocyst trots allt!

Progesteronvärdet visade att jag haft ägglossning nyligen, värdet var 15 (vilket inte säger mig särskilt mycket, men enligt sköterskan visade tydligt att jag haft rätt). Det var en otrolig lättnad att få besked. Återigen hade jag känslan av att jag hållit andan i flera dagar och att jag tog mina första djupa andetag efter jag lagt på luren. Det var som om att jag blev tvungen att syrekompensera. Jag hade alltså ägglossning på dag 9 och återföring blir därför på dag 14 i cykeln. Tokigt tidigt! Men det innebär att testdagen inte kommer att bli på sonens födelsedag och helgen då den ska firas och det är jag väldigt glad över!!

Det känns overkligt att startskottet gått av på riktigt. Samtidigt känner jag att jag verkligen ska passa på att andas och tänka på annat så gott det går fram tills fredag. Jag ska dricka ett glas vin en kväll, äta lite brieost och choklad, och njuta av att inte behöva analysera hur min livmoder känns. Två dagars IVF-vila, inte väntan, sen drar det igång igen.

Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag ska göra med maten denna gång. Det är svårt att ignorera att jag blivit gravid båda gångerna jag kört min IVF-diet med minimalt socker och bröd. Samtidigt är jag fortfarande så trött och skör, så jag behöver min snuttefilt Chokladet när jag är orolig eller ledsen. Jag erkänner verkligen öppet att socker är min lilla drog. Jag äter inte så mycket, några rader marabou per dag, och ett par glas Cola Zero, men tillräckligt för att det ska påverka blodsockret. Kanske gör jag så denna gång att jag gör mitt bästa och tänker på vad jag äter, men jag orkar kanske inte att sätta upp regler och ladda upp kylen med kvarg som sist. Att byta ut frukostmackan mot smoothie och mjölkcokladet mot mörk choklad får kanske räcka?

28 OctNära besked. Inte så tuff just nu….

Nu är klockan 11.40 och det är lite mer än en timme kvar tills jag kan ringa och få besked. Jag vaknade med katastrofkänsla idag, om att det aldrig kommer att gå vägen. Jag stannade kvar i sängen och loggade in 10 minuter för sent på jobbdatorn. Försökte suga i mig lite energi av att lyssna på Lille Es finurliga skratt när han spelade Clumsy Ninja på Ipaden och lätt Ninjan sprattla i luften. Maken är ledig med barnen denna vecka, och jag jobbar hemifrån från ovanvåningen. När de kom hem från en lång förmiddagspromenad hörde jag Lille E hälsa på hundarna, som också varit med, med ett härligt skånskt ”Haj Tjajor” (hej tjejer). Många små guldstjärnor i vardagen, men oron i kroppen är ibland övermäktig.

Denna väntan. Denna okontrollerbara, ohanterbara och snustorra väntan. Väntan på att få besked om att eventuellt få vänta tills på fredag för att genomgå ett ingrepp för att därefter vänta i 10 dagar för att ta ett helvetestest och vänta på resultat, och OM testet blir positivt sedan vänta 8 veckor till tills man med något större säkerhet, om man har ryslig tur, får lov att vänta ett halvår till på ett barn. Jag som redan väntat i nio månader och som räknat dagarna sedan den 9 septemeber, då MA:t konstaterades, på att få försöka igen.

Men okej, jag väntar 1,5 timme till nu.

Ont i magen.

27 OctDag 10, FET kanske? Väntan igen!

Ingenmanslandet IVF, här är vi igen, om än bara för 24 timmar denna gång.

Det kändes märkligt att vara tillbaka i väntrummet på Nordic IVF igen. Sist jag var där var en vecka efter beskedet om missed abortion för att kontrollera igen att det inte fanns något tickande hjärta. Jag minns att jag tänkte att nästa gång jag är här så är det dags för en ny återföring, livet kommer att gå vidare. Jag ville vrida fram klockan och bara slippa gå igenom en abort. Nu satt jag där igen, redo för att hoppas och satsa en gång till. Vårt fjärde syskonförsök och vår sjunde behandling mot barnlöshet, nio månader efter det första syskonförsöket. En graviditetslång väntan och nu tom livmoder igen. Tur att jag inte visste detta i januari, när jag gick in genom dörrarna första gången.

 

Min läkare blev rejält förvånad när hon tog emot mig och jag sa ”Hej, jag har redan haft ägglossning.”. Först trodde hon nog inte mig och sa att vi gör en undersökning innan vi drar några förhastade slutsatser. På ultraljudet letade hon länge och väl, men det fanns förstås ingen äggblåsa. Livmoderslemhinnan såg fin ut, 11 millimeter. Då började hon förstå att jag hade rätt. Hon var inte så nöjd med att jag bara tagit ett ägglossningstest och menade att vi då inte kan veta exakt när jag hade ägglossning. Men det visste jag-igår förmiddags! Jag förklarade att jag lärt mig att känna när jag ägglossar och att smärtan/ömheten i buken försvinner så snart blåsan brustit och igår vid lunch var den borta, då kunde jag sitta ner utan obehag igen. Läkaren ändrade genast inställning och höjde förvånat ögonbrynen innan hon lutade sig fram mot datorn igen. ”Jaha, men då är det kanske inte helt omöjligt att få till en återföring denna vecka ändå!”. Hon räknade dagarna och kom fram till att om jag har rätt om ägglossningen så blir det återföring av en blastocyst på fredag. Dessa underbara blastocyster! Utan dem vore det inte möjligt med en FET denna cykel, vi hade inte hunnit. Läkaren skrattade och sa med glimten i ögat ”Vi kör på det, men först vill jag kontrollera att du talat sanning, så vi tar ett blodprov och kollar progesteronet.”. Jag började skratta, det var en udda tanke att åka till kliniken och ljuga om en ägglossning för att sumpa ett älskat embryo till en ogästvänlig livmoder. ”Attans, jag visste att jag skulle fotat ägglossningstestet till dig!”, svarade jag och hintade om att jag trots allt gillar hennes kontrollbehov. Sagt och gjort, jag fick lämna ett blodprov hos sköterskorna och imorgon efter lunch får jag besked om huruvida det var en äkta ägglossning eller inte. Jag vet, jag inte bara tror, att jag haft ägglossning, men samtidigt kan jag tänka mig att det finns en risk att värdena inte är idealiska när man har ägglossning på dag 9. Hoppet är stort men jag tar ingenting för givet. Jag är väldigt tacksam över att läkaren är så noggrann och det känns skönt att det är blodprovet som avgör, inte mina iakttagelser och ett enkelt ägglossningstest.

Jag berättade för min läkare att jag är väldigt rädd för att behöva gå igenom detta igen och frågade vad risken är för MA. Hon förklarade att risken generellt är 25% för missfall och när jag bad henne specificera risken för MA igen så sa hon bestämt, med en övertygande blick, att vi nu haft vår beskärda del av otur och att det nu kommer att gå vägen. Jag vet ju att hon inte bestämmer över det, men det var så himla skönt att höra henne säga det. Det är nästan så att jag en stund kan låtsas att hon är Gud och att hennes ord är lag. Nu kommer det att gå bra. Om jag ”bara” blir gravid, det vill säga.

Det var också skönt att höra henne förklara igen att missfallen jag haft bara är otur och att de flesta kvinnor som har mer än ett barn också har ett eller flera missfall med sig i bagaget. Jag tänkte på mina två kolleger som i förra veckan genast berättade att de också gått igenom MA:n så fort jag berättat om min nya och tråkiga erfarenhet av livet. Utöver dem finns det säkert någon eller några som inte kan eller vill berätta om sina. Det är ingen tröst att andra kvinnor också fått ta ett eller flera djupdyk i helveteshålan, men det är en trygghet att veta att det är helt normalt, hur onormalt det än känns.

Så nu väntar vi. Jag har tryckt på pausknappen igen och låtsas att fredag är en dag som ännu inte finns i kalendern. I morgon efter lunch vet jag, då kan vi fortsätta att planera resten av våra liv. Tills dess tar vi en timme i taget. Igen.

26 OctFör tidig ägglossning för FET? Orolig…

Den här veckan har bara varit för mycket. Dels att vara tillbaka på jobbet med allt vad det innebär, och dels att vår renovering helt börjat gå åt skogen. Plötsligt börjar entreprenören uppföra sig skum och kräva mer pengar för att utföra sådant som avtalet redan omfattar. Dessutom har en del av det han gjort blivit helt fel och vår besiktningsman godkänner inte allt. Jag har suttit uppe sent varje kväll och istället för att blogga har jag fått ägna mig åt ritprogram, google och mejlande till byggnadsingenjörer  och vår besiktningsman. Det är bara för mycket nu. Olyckor kommer aldrig ensamma, säger man. Men brukar de inte vara tre? Jag är uppe i alldeles för många de senaste månaderna.

Kanske har jag också undvikit att blogga som en del av en aktiv förträngning om att det är på riktigt nu… Men igår blev det väldigt verkligt när jag plötsligt kände att det var ägglossning på gång. På dag 8!! What??? Vad är mina tecken på ägglossning? Jo, utöver de vanliga och mindre intressanta (men ack så omdiskuterade i skaffa-barn-forum) ägglossningsflytningarna så känner jag alltid en skum molande ömhet/värk i buken. En värk som alltid påminner mig om när jag hade en cysta på äggstocken. Ömheten känns mest när jag sitter ner, då strålar det från rumpan upp i magen. Dessutom blir livet lite roligare och lite rosaskimrande, vilket för mig just nu är en ovan känsla. Jag kan komma på mig själv med att beundra min make, mer än vanligt, och verkligen studera honom som om jag inte sett honom på länge. Maken brukar dessutom vara mer exakt än en ägglossningssticka i sitt beteende och komplimangerna brukar fullkomligt hagla över mig, även om jag lullar runt i mjukisbyxor och är allmänt ovårdad. När alla dessa tecken uppstått inom loppet av ett par timmar tyckte jag att det kanske var värt att ta ett test. Till min fasa upptäckte jag då att ägglossningtesterna var slut. Kvar i paketet fanns bara dessa helvetestester, graviditetstesterna. Jag HATAR dem . De ligger högt på min hat-tioitopp-lista, någonstans i höjd med kräksjuka. Så vad gör man då mitt ute på landet när ägglossningstesterna är slut en lördagseftermiddag? Jag körde till närmaste ICA och blev inte förvånad över att de bara hade helvetestester. Jag övervägde att köra till närmaste stad, men kom då på att jag kunde fråga en granne som jag vet också är i IVF-svängen. Tur i oturen. Hon hade hemma! Jag har nog aldrig lånat en så märklig sak av en granne.

Vid 22-tiden igår kväll tog jag testet i övertygelse om att det bara skulle visa ett svagt streck med löfte om ägglossning om ett par dagar. Men icke. Solklart positivt! Vad innebär det?? Troligtvis har jag alltså ägglossning i morgon, på dag 10. I morgon ska jag visserligen till kliniken så kanske hinner de se äggblåsan, men kanske inte. Kommer de att stoppa hela FET-försöket nu? För min del är det inte alls så att detta är ett tecken på att kroppen är oregelbunden, jag brukade ha tidiga ägglossningar innan jag blev gravid med lille E. Efter graviditeten har jag aldrig testat, eller ens räknat dagarna vid tidpunkt för ägglossning. Vid IVF-försök har det ju inte heller spelat någon roll hur man fungerar i vanlig cykel. Att jag inte tänkte på detta när jag bokade tid med kliniken!!! Om någon av er snälla läsare vet något om detta så skriv GÄRNA och kommentera. Jag känner mig väldigt orolig och nervös inför morgondagen. Även om jag är rädd för att försöka igen så är jag mer rädd för att inte få lov att försöka. Ni vet nog vad jag menar.

20 OctTrombyl, vitaminer och tuppbekymmer!

Idag var det dags att börja arbeta igen. Chefen är av okänd anledning skitsur på mig, trots att han vet vad jag nyss gått igenom. Han hälsade knappt på mig. Jag orkar inte ens bry mig, blir inte ledsen bara smått irriterad. I min e-post korg hittade jag en analys av mitt arbete från ett svenskt universitet där jag fick den finaste feedbacken jag någonsin fått. Det stod att mitt arbete påverkar utvecklingen i hela landet inom det område jag arbetar med. Mejlet hade kommit två veckor innan chefen bestämde sig för att jag inte längre ska fortsätta jobba inom mitt kompetensområde. Mejlet hade även gått till honom. Det är svårt att acceptera, men jag måste bara släppa det. ”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Jag skickade maken att köpa vitaminer till mig idag. Folsyran var slut och dessutom tänker jag satsa på mer D-vitamin den här gången. Jag har läst lite nya rön om att D-vitaminbrist kan påverka förmågan att bli gravid. Tydligen är det dessutom väldigt vanligt i Skandinavien. 50% av befolkningen har D-vitaminbrist under den mörka årstiden. Det kan ju inte skada med lite tillskott?!

 

Gravid-vitaminer?

Gravid-vitaminer?

Jag ringde till Nordic IVF idag och berättade att jag fått mens i lördags. Det var roligt att prata med de goa sköterskorna igen, Annika och Eva. Jag gillar båda. Vi bokade datum till ultraljud till nästa vecka. Jag frågade om det finns möjlighet för mig att använda Trombyl den här omgången, de bad att få återkomma efter de talat med läkaren, Sorana. Kort därefter blev jag uppringd och fick besked om att jag får Trombyl om jag känner mig tryggare då. Jag vet att det inte kan förhindra missfall och MA, men jag känner att det verkligen kan hjälpa mig mentalt ändå. Jag gör något annorlunda än förra försöket! Det känns bra.

Snygge tuppen, Bingo! (Appenzeller/isbar)

Snygge tuppen, Bingo! (Appenzeller/isbar)

Nu börjar kycklingarna från i somras bli stora. I veckan blev vi tvungna att nacka tuppkycklingarna, det är helt omöjligt att hitta hem till tuppar. Vi har redan två och fler kan man knappast ha om de ska trivas. Det blir oroligt med många tuppar och hönorna blir slitna av allt parande och dominanshävdande. Men en ungtupp klarade jag inte av att skiljas från. Bingo! Minns ni honom? Jag skrev om honom i början av sommaren. Hans hönsmamma hade legat och ruvat i en evighet på fina rasägg som jag köpt för dyra pengar. Datumet för kläckning hade passerat och jag trodde att det var kört, tyckte synd om hönapönan som låg där och hoppades. Samtidigt gick jag själv igenom vårt första missfall, kroppen verkade vilja behålla ett embryo som inte fanns och missfallsblödningen satte inte riktigt igång. Och så plötsligt en dag kikade en liten kyckling ut under hönan Lottas bröst, Bingo! Vi blev så glada! Med tiden när han växte tyckte vi att han såg lite udda ut för sin ras. Han skulle vara en maran, men han började få en tofs på huvudet och långa ben. En dag kom grannfrun över, som är väldigt kunnig på höns. ”Det där är ju en appenzeller!” sa hon. Va?? Vi fattade ingenting! Vi hade lagt in ett gäng mörkbruna maranägg, inget vitt appenzellerägg. Men efter lite betänktetid insåg vi att appenzellern Silvia (hon som ruvade inuti en stallvägg för en månad sedan) hade varit inne hos Lotta och tjuvvärpt ett litet ägg hos henne. Listigt! Då slapp hon jobbet själv. Och på så sätt blev Bingo till. Det lustiga, och sorgliga, är att Silivias egen ruvning gick helt åt skogen. Efter ett tag fick vi riva delar av väggen och plocka ut både henne och äggen eftersom inga kycklingar kom. När jag lyste äggen (det gör man med en starkt ficklampa) var alla, utom två, obefruktade. De två som var befruktade hade avstannat i utvecklingen och var döda. Så tuppen Bingo är verkligen bingo! One of a kind. Jag bara måste hitta ett hem till honom. Snygg är han också, eller vad tycker ni? Kolla frillan! :-)

 

19 OctEn ny rubrik på livet, FET nummer 2

Igår fick jag mens! Från ingenstans, på en sekund. Jag blev ruskigt glad. På ett ögonblick förvandlades en icke-dag till ”dag nummer 1″ i ett nytt försök att få ett barn. Att vara på dag 1 igår och 2 idag innebär att vi är på väg någonstans, att jag kämpar igen. Nu kan jag göra något, i morgon ska jag ringa kliniken! Om min kropp fortsätter att följa samma klocka så blir det ägglossning nästa fredag och återföring onsdagen därpå. Återföring. Ruvning. Jag längtar faktiskt, jag trodde inte att det skulle vara möjligt att göra det. När jag fick MA:et så trodde jag att det skulle vara omöjligt att känna glädje inför fler försök, men på något sätt vet jag ju ändå att det är vår enda chans. Varje gång vi försöker har vi en chans att lyckas.

Detta är vår sista omgång som vi betalt för med vårt trepack. Det blir tungt ekonomiskt att betala för fler försök nu om vi inte skulle ha turen på vår sida den här gången heller. Nu är vi mitt uppe i renoveringen och alla pengar vi lyckas skrapa ihop nu behöver vi egentligen putta in i huset. Men blir det ett minus denna gången så måste vi hitta ett sätt att lösa det. Jag vill verkligen bara fortsätta att försöka och i så fall göra ett försök till i november.

Att sätta en ny rubrik på livet, så som det är just nu, betyder mer för mig än all annan typ av återhämtning. När jag skrev rubriken ”FET nr 1″ i juli så minns jag att jag hoppades på att rubriken FET nr 2 skulle dröja flera år. Men det känns inte bittert nu att starta upp igen. Vi hade otur. Nu måste jag tro att detta ska lyckas och jag är på god väg att övertyga mig själv. Jag längtar efter ett nytt embryo från frysen och jag är så tacksam över att vi har våra fem att tillgå (två blastocyster och tre två-dagars).

Jag är också tacksam över att min kropp är pålitlig och samarbetsvillig. Jag förstår knappt hur det har gått till. Tänk att den inte påverkats av all min sorg, trötthet och olust! Det känns som ett mirakel att kroppen ändå tickat på och startat en ny cykel så snart efter aborten. Jag är så oändligt tacksam över det. Ju mer man läser och lär om barnlöshet och IVF så förstår man också hur mycket svårare det kan bli om kvinnans kropp inte är på banan. Sannolikt blir det så också ännu mer jobbigt mentalt. Svårt att tänka sig att det KAN bli jobbigare, men jag tror ändå att det är så. Tänk så många negativa tankar man har om sin kropp! Varje gång jag irriteras över mitt lösa hull på magen ska jag försöka att ersätta det med något kärleksfullt. Min kropp är fantastisk.

Ja. Nu hoppas jag igen. På riktigt. Nu börjar det…

blogg2

www.ekhemmanet.se

17 OctI väntan på startskott. Mens.

Nu är det två veckor sen jag tror att jag hade ägglossning. Den har definitivt inte kommit efter dess, så om det inte var då så är jag verkligen på ruta ett. Men inte ett endaste litet tecken på att mensen är på väg. Fan också. Jag skulle verkligen bara vilja komma igång igen och kunna börja räkna dagarna. Med hiskeligt mycket tur är första dagen på nästa mens ett datum jag ska bära med mig i nio månader och uppge på MVC. Hopp. En liten gnutta hopp börjar växa igen.

Jag SKA bli mamma igen. Jag ger aldrig upp.

16 OctAtt säga hejdå

Jag sitter här och ska skriva ett brev till mitt barn som inte fick lov att finnas. Psykologen har bett mig att göra det. Jag har tänt ett ljus och tagit fram den lilla bodyn och byxorna jag köpt, och den lilla bebismössan. Filten med lejonen och elefanterna. Jag hittar inga ord och känner igen sorg, bara tomhet och distans. Jag orkar inte känna mer, och ändå är jag ständigt ledsen. Den där mardrömmen om barnlösa människor som läcker vatten är jag. Tårar som lever sitt eget liv och börjar rinna utan förklaring, just när jag gör något annat. Men när jag försöker ta fram sorgen och släpa ut monstret i ljuset så finns ingenting där. Jag orkar bara inte. Det är inte tid än. Jag kan inte säga hejdå. Senast i natt drömde jag att Lilla Jansson låg där inne i magen och vinkade fint på ultraljudet åt mig. Vecka 14 i morgon, skulle jag ha varit i. Undrar hur länge jag kommer fortsätta att räkna?

Just nu är jag arg. Jag är arg därför att jag vågat visa mig svag men känner mig inte förstådd. För första gången i mitt liv så har jag varit riktigt schyst mot mig själv och bara accepterat att jag är helt utsliten av det som jag varit med om. Inte bara förlusten av graviditeten, men också aborten, och sen infektionen ovanpå det. Jag är trött på ett nytt sätt. Mina öron är fulla av ord, ingenting går in. Min kropp värker trots att musklerna inte har arbetat. Och hjärnan känns som en tung, mörk gröt. Jag behöver inte sova mer än vanligt, men jag känner att jag behöver vara ifred. Jag är arg eftersom läkaren tycker att jag ska vara bra nu, det är dags att börja jobba på måndag. Sjukskrivningen är över och nu handlar det om att anpassa arbetet efter min förmåga, säger han. Och att jag ska bli bättre på att sätta gränser. Psykologen tycker att det blir en bra möjlighet för mig att öva mig på att inte ha för högt tempo på jobbet. Mmmm…. suck. Jag skulle vilja ställa mig två centimeter ifrån deras nyllen och skrika ”HAAAAALLÅÅÅÅÅÅ!!!! VAKNA UPP för HELVETE!!!”. Vilken arbetsplats funkar så? Och vilket högpresterande kvinna med enormt höga krav på sig själv klarar av, att i min situation, plötsligt bli stark nog att sätta upp de gränser hon inte klarat av att sätta upp tidigare? Vilken rosaskimmrande värld de måste leva i. Jag tappade genast förtroendet för dem båda. Psykologen lade dessutom till ”Sorgen måste bli en del av vardagen nu.”. Snacka om att bli skriven på näsan. Sorgen ÄR en del av min vardag, jag firar ju inte helg och lyxar i sjukskrivningen. Jag ligger inte på soffan och äter praliner. Jag lämnar på dagis, städar och tvättar, går ut med hundarna, fixar hos hönsen, diskar, plockar undan leksaker, sorterar tvätt, hämtar på dagis och fixar mellis, planerar middagen, och bygger med lego, lagar välling, badar Lille E, tröstar, nattar, springer upp på nätterna och vyssar. Vardag och sorg. Jag är just nu i ett sådant läge att det tar mig en evighet bara att organisera att jag och Lille E kommer utanför dörren, med allt som behövs i skötväskan och med bilnycklarna i handen. Hur ska jag kunna sköta mitt jobb? Och framförallt, hur ska jag kunna ta hand om mig själv?

 

13 OctSömn och drömmar.

I fredags var jag på samtal hos psykologen igen, det andra samtalet sedan ”allt hände”. Det var skönt att gå igenom allt som hänt igen och bara få höra av henne att det inte alls är märkligt att jag är så ledsen. Ibland hopar sig livets bekymmer över en och man räcker inte till. Bara hennes bekräftelse av min sorg och ledsamhet fick mig att känna mig bättre till mods. Helgen har kört sitt eget race med kalas och andra bestyr. Jag har varit extra trött och haft mycket svårt att sova. Kortisonet har fått kroppen att krypa, som myror under huden. Igår var kuren äntligen slut och i natt har jag sovit så otroligt djupt, som i dvala. Idag känns det som att jag känner igen mig själv, att lite styrka är tillbaka. Jag har försökt att tänka ut saker att planera och se fram emot under hösten för att göra den nödvändiga IVF-resan lättare att härda ut. Det första jag vill ta tag i är att se till att jag och maken får fira bröllopsdag. Vår dag inträffade dagen efter beskedet om MA och det var givetvis inte ett alternativ att fira något då. Nu funderar jag på att boka en turridning på söderåsen till oss, med fika vid kopparhatten. Det skulle varit underbart.

Med djupsömn kommer drömmar och i natt drömde jag extremt obehagliga mardrömmar. En av drömmarna var så otroligt verklig och ändå som en skräckfilm. Jag drömde att vi haft en IVF-läkare med oss genom hela resan med lille E och att jag hade stort förtroende för honom. Jag drömde att han var en gammal, trevlig och trygg man, och att jag var glad att han skulle hjälpa oss att få ett syskon. Men så gick jag in i hans laboratorium och där såg jag väggar fyllda med foton på familjer och barn, och foton på mig och E som han inte borde ha. Jag började förstå att han var fixerad vid barn och att något var fel. Andra föräldrar sa till mig att akta mig, att han var en sadist som älskade att se föräldrar lida när de kämpade för barn. Att han utsatte en för så pass mycket lidande att man nästan knäcktes med flit. Han skadade även barnen i magen. Plötsligt var han där på labbet, och jag såg att han började ruttna i ansiktet. Han var egentligen död, en demon som på något sätt lagt en besvärjelse över Lille E. Han hade skapat E och nu när han skulle dö så skulle han ta E med sig. Samtidigt som jag var så himla rädd för honom så var jag också beroende av att låtsas som ingenting och fortsätta prata med honom. Han var den enda som kunde ge oss ett barn till i drömmen. Det var som att jag riskerade mer och mer i ett spel med jävulen. Till sist vaknade jag av att någon skrikit till mig ”Rädda Lille E!”. Jag vakande kallsvettig och var redan halvvägs inne hos honom. Jag fick stanna upp i hallen och verkligen sortera tankarna. När jag somnade om drömde jag vidare om  barnlösa par som läckte ut sorg och längtan som vatten. Det rann vatten efter dem när de gick, och jag kände sorgen i hela min kropp.

Jag har i helgen också lyssnat på en fantastisk podd som har gett mig så mycket svar på gamla funderingar. Jag kan varmt rekommendera alla att koka en kopp te och krypa upp i soffan, lyssna på podden. Äntligen vettig information med lite djupare diskussioner. Frågetecken efter frågetecken bara rätas ut!

10 OctVäntar in jävlaranamma.

Jag ger aldrig upp. Jag blir förbannad, hämtar nya krafter och reser mig igen. Kommer tillbaka med full styrka och hittar nya vägar när andra slutat i återvändsgränder. Jag  orkar och jag vågar. Jag ger aldrig upp. När kommer jag tillbaka?

Just nu hittar jag inte mig själv inuti min kropp. Kan jag bara vänta in att jag ska komma tillbaka igen? Är det som efter en långresa när indianerna säger att man ska sätta sig ner och vänta in sin själ? Jag behöver bara vänta och hinna ikapp, kanske?

Efter jag bloggat här igår satt jag uppe vid datorn och tittade på fotografier från flera år tillbaks i tiden. Det var skönt och klockan blev mycket. Jag fick perspektiv på situationen till viss del. Jag kunde se alla vanliga händelser, julaftnar, födelsedagar och semestrar, mig själv mitt i allt ihop. Finklädd och leendes, men bakom bilderna har jag också andra minnen. Sommaren 2010 när beskedet kommit att vi inte skulle kunna få barn på egen hand. En vacker midsommar då jag nyss börjat blöda efter vår första IVF. Jag kör min systersons vagn i vit och blåblommig kjol och binder blomkrans till M. Julen 2011 -två dagar efter en misslyckad IVF och jag står och lagar jullunch. Jag minns hur ont jag hade i hela kroppen och hur hoppet rann ifrån mig, men jag ler mot kameran. Vår första renovering av huset, innan vi ens flyttat in hösten 2011. Jag och maken målade furutak, furulister, dörrar och dörrfoder för glatta livet. Vi tapetserade och slipade golv. Vårt första hem tillsammans. Jag minns glädjen som helt enorm, men jag minns också att jag undrade om jag någonsin skulle få vara förälder här. Just du hade vi fått en IVF framskjuten på grund av en cysta och vi hade månader kvar att vänta. Jag kan se hur alla stunder de senaste åren varit en balans mellan glädje och oro. Även under graviditeten med Lille E funderade jag en hel del över om vi skulle lyckas med syskon eller om det skulle förbli en engångsupplevelse att vagga runt med min bebis därinne.

Ovissheten splittrar de ljuvliga minnena och lämnar efter sig ett litet sorgband, både inuti mig och på bilderna. Till sist hamnade jag i mappen med de nyaste bilderna från vår pågående renovering, kanske vårt livs största projekt med huset. Vi har planerat det sedan vi flyttade in. Jag har glatt mig och sett framemot det, och varit oerhört glad över att vi äntligen fått råd och lyckats spara så duktigt. Nu vet jag att alla minnena från den här tiden också kommer att vara splittrade. När jag i framtiden ser bilderna kommer jag att minnas känslan jag bär på idag. Oron och sorgen medan byggarna bankar dagarna i enda på taket. Vi förbereder bland annat för fler sovrum. Vi skulle ju ha två barn till. Jag pratar med snickaren om fönsterplacering och mellanväggar, samtidigt som jag tänker ”Vad fan håller jag på med? Vad ska jag ha rummen till?”.

Nu ska jag strax iväg till psykologen och det ska bli skönt. Sedan blir det inhandling av lite fredagsmys, tacos och chips, orginellt va? Och så hämtning av Lille E och en tur med hundarna. Livet fortsätter av sig själv även om jag är av banan. Jag är extra trött idag. Lille E fick för sig vid 02 i natt att någon tagit sönder hans strumpor, och trots mycket pussar och tröst och att jag till sist tog upp honom och satte på honom hans finaste strumpor så blev han inte helt nöjd. Det slutade med att jag fick sova ihopvikt på hans lilla soffa i hans rum, och en gång i kvarten försäkra honom om att ”Mamma lagar strumpan, det går bra.”, fram till klockan 05 då maken fick ta över. Klockan 07 vaknade E som vanligt pigg och glad, medan jag är ett vrak!

Hoppas ni alla får en fin helg! ge mig gärna tips om hur man kan bli sig själv igen. Kramar

Att landa och lyfta. Att sakna storken igen.

Att landa och lyfta. Att sakna storken igen.


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu