Med näbbar och klor…

Jag rekomenderar inte någon i största allmänhet att köra IVF, lunginflammation och kräksjuka parallellt. Det funkar dåligt. Senaste dygnet har varit extra kämpigt då jag själv började må gräsligt illa och ha väldigt ont i magen, samtidigt har jag rejäl hosta. Och nu börjar också nervositeten komma smygandes. Ruvardag 7 idag. Det är en vecka sedan vi fick smulan och nu går det inte längre att skjuta det från sig. Både jag och C vet att beskedet börjar närma sig oss. Timme för timme. Jag har sagt det innan och jag säger det igen; att göra äggplock, ta sputor och vänta på besked om ET (embryo transfer) är ingen barnlek, det är tufft, men att invänta gravtestet är det jävligaste. Det betyder allt eller inget. Våra drömmar och förhoppningar står intill förtvivlan och besvikelse, vi vet inte hur det blir.

Jag försöker känna efter och hitta tecken som kan ge en hint om vad vi har att vänta oss, och det är så enerverande att just nu ha ont i hela magen. För just nu vill jag känna efter och framförallt känna om jag har växtvärk i livmodern eller om äggstockarna ömmar. Det hade varit välkomna positiva tecken. I förrgår var jag väldigt öm i äggstockarna och började därför hoppas rejält. Om embryot har fäst så skickar det nämligen signaler till äggblåsorna som börjar tillverka understödjande hormoner. Vid en vanlig graviditet känns inte detta då man har en eller två aktiva äggblåsor, men vid IVF kan man ibland känna det. Just nu har jag ont i hela buken. Jävla kräksjuka. igår kände jag dessutom ingenting.

Jag brukar aldrig tjuvtesta, jag är ingen fan av graviditetstester generellt. Jag tycker mest dom har hånat mig och sårat mig när vi har setts. Men nu har jag erfarenhet av att de kan vara glädjande och snälla också. Jag tycker dessutom att IVFare och andra som kämpar för barn som vågar testa är modiga. Jag blir imponerad över hur de vågar ta tjuren vid hornen och se resultatet istället för att hålla för ögonen och blint vänta på ett utsatt datum från en läkare då testet ”får” genomföras. Så idag tog jag ett tjuvtest trots att jag visste att man inte får positivt på 7 dagen. Jag tänkte att det inte skulle göra något att få ett minus, men det gjorde det ändå. Det sågade ner några grenar av hopp på det här IVF-trädet. Vilket ju är märkligt egentligen. Men jag blev lite deppig. Samtidigt har jag bestämt mig för att fortsätta att tro på smulan. Jag har varit ovanligt hoppfull hela denna processen och jag vill fortsätta med det. Jag vill stå i hejarklacken snarare än att ta en gravöl för tidigt med skeptikerna. Man lär sig något av varje jobbig process i livet. Kanske kan jag lära mig nu att det aldrig är farligt att hoppas?

HEJA SMULAN!!!!

Av de nio äggen blev sex befruktade och delade sig! Härliga nyheter för oss. För första gången kunde vi hålla oss ganska lugna inför återförseln. Ja, alltså vi var ju nervösa och vi hade tvångstankar om att telefonen skulle ringa på morgonen och att planerna skulle ställas in. Men någonstans, längst inne i hjärtat tror jag att både jag och C kände oss trygga med våra sex embryo och att något av dem skulle ha överlevt.

Klockan 11 den 12 februari fick vi tillbaka vårt lilla vackra embryo. Jag bad att få ta en bild för att kunna visa C, som satt ute i uppvakningsrummet och underhöll lille E, och det var inga problem. Självklart, sa Pia. Skönt med en läkare som verkligen förstår!

Att få tillbaka sitt embryo är det finaste och härligaste med hela IVF-resan. Det känns inte, ingenting ändras i rummet, men allt förändras. Det finns plötsligt något annat, något viktigare än resten av en själv. Och för en stund, medan man ser det ljusa lilla molnet i livmodern på skärmen så vet man att man är gravid. Man är garanterad att det lever, i alla fall just då!

Och sen fick C och lille E sig varsin puss.  Vi klädde på oss och fick informationen vi redan kan om testdag och så. Lille E fick på sig sin vintermössa med öronlappar och syster Eva klappade om honom, ” Vilken fin smula du har!”, sa hon på sin stockholmska. Lille E log nöjt och oförstående tillbaka. Och jag tänkte att jag har också en fin smula, som jag äntligen ska få ta med mig hem.

Äggplocket gick bra! Jag är väldigt nöjd med Nordic IVF och vår läkare Pia! Jag var ju väldigt nervös innan. Äggplocken på RMC i Malmö gjorde ont som FAN. Då fick jag nog, förstår jag nu, mest lugnande. De stoppade ju i en stesolid och så, så att jag var helt groggy under tiden. Minns att jag vid ett av äggplocken skrek att jag inte klarade mer, och DÅ gav dom mig någon intravenösdos. Dock för sent. På Nordic IVF fick jag inget lugnande innan. Man gick in i salen spiknykter Dels var det bra, jag upplevde att jag hade mer koll och kunde se vad som hände inför äggplocket och dels var det läskigt av samma skäl. Utrustningen ser ju inte lockande ut! Men iaf… strax innan de skulle börja så gav narkossköterskan mig en dos i kanylen i armen och sen kände jag mig väldigt lugn. När Pia satte igång kändes det ingenting, trots att jag var så pass medveten att jag kunde följa allt på skärmen och till och med hörde embryologen räkna efterhand hon tog emot provrören från mina äggblåsor. Jag brukar alltid ha ont i ena äggstocken och bävade för detta, men inte den heller kändes. När jag hörde att embryologen kom till ”6″ så slappnade jag av och kände mig nöjd. Efter allt var klart så frågade jag Pia hur många blåsor hon punkterat och då svarade hon 10. Genast sa då embryologen ”Det blev full utdelning, du fick 10 ägg!”. Jag var helt stum! Så många har vi aldrig fått ut! Det visar verkligen att Pia valde rätt behandling som skruvade upp nivåerna på medicinerna till lägsta nivå. RMC hade ju gett mig alldeles för låga doser. Sen rusade jag (läs: lullade morfinpåverkad i för stora plasttofflor) ut till mitt uppvaksrum och ringde rara maken som blev lika glad som jag och nog också fällde nån tår. Han hade hand om Lille E och var på närmaste Hornbauch och kollade verktyg, allt för att få tiden att gå.

Av de 10 äggen var 9 mogna! Fint resultat! Bilden visar hönsen resultat i hönshuset dagen innan! Två gröna från våra isbar, bruna från maranerna, vita från möwen, beigha från orpingtons och ett turkost från cream legbar! Vackra!

Skräckblandad förtjusning!

Nu är snart veckan med sprutor över. Gonal-F känns knappt så den klagar jag inte på, men orgalutranen svider desto mer. Och den sträva nålen som man måste trycka in… Brrr. Den här omgången fick maken sätta orgalutransprutorna, jag fegade ur.

Idag var det dags för ultraljud för att kolla antalet äggblåsor. Minns hur nervös jag var under IVFerna när vi kämpade för lille E. Nu känns det ganska lugnt. Men precis när jag blev inkallad till läkaren fick jag ändå en nervositetsattack. Jag har inte varit lika öm i magen som vid de andra ivferna och blev plötsligt rädd att jag inte skulle ha tillräckligt många blåsor. Jag fick träffa Nordic IVF:s andra läkare, Sven, för första gången. Jag gillade honom direkt! Lugn, saklig, lätt att prata med och ett väldigt omtänksamt sätt. Jag kände mig trygg. Nu har vi hunnit träffa en hel del läkare inom IVF, och precis som inom andra områden så varierar deras inställning till sina patienter otroligt mycket. Jag kommer aldrig glömma en av läkarna på RMC i Malmö som tyckte att jag inte skulle lägga mig i hur många äggblåsor jag hade! Han vägrade att berätta för mig. Jag fick gå ut till sköterskorna efteråt och be dem titta i min journal. Absurt! Så var det iaf inte på Nordic. Sven berättade att jag minst har åtta blåsor som kommer vara redo för äggplock på måndag. Så nu är tiden bokad. På måndag gäller det! Det känns nervöst. Det är ju då IVFen börjar på riktigt. Sprutfasen är verkligen bara en honeymoon då man kan unna sig själv att hoppas och tro. Sen kommer paniken och oron. Men det tänker vi inte på nu (håller för öronen och nynnar ”we shall over come”. Ett litet steg i taget.

För en timme sen tog jag första sprutan, 175 ie Gonal-F. Nu har jag klivit på karusellen, bågen är fastspänd och det är bara att hänga med. Just nu känns det inte alls lustfyllt. Jag är mest orolig ovh bekymrad och funderar mycket på om vi gör ”rätt” som börjar syskonförsök redan. Lille E är ju bara 14 månader, bara en liten plutt. Jag har hört att det är vanligt att man är orolig inför att skaffa syskon och undrar över om det är bra för sitt barn, men jag var ändå inte förberedd på jag skulle känna mig såhär orolig. Vi har haft en väldigt långsiktig plan sedan vi fick besked om att spontan graviditet skulle bli svårt för oss. Då bestämde vi oss för att lägga ner alla regler om hur och när man skaffar barn och bara vara glada för om vi fick något. Tätt emellan var inget problem då, snacka om lyxproblem tänkte man då. men nu är allt annorlunda, jag är annorlunda! Jag är någons mamma, han är mitt ansvar. Och nu nojjar jag, precis som alla andra mammor jag känner till.

Jag gillar Nordic IVF i Malmö! Känner mig trygg med Pia och med sköterskan. Det är litet och avsappnat. Inte så fancy som CuraÖresund, men där kändes allt så otroligt påklistrat och ytligt. De var trevliga, absolut! Men efter ett tag känns dessa leenden så otroligt påklistrade. Och jag kunde inte låta bli att fundera över vad konsten på väggarna kostade och hur dyr bil läkaren körde. På Nordic är det medmänskligt och enkelt. Jag gillar det!