Med näbbar och klor…

I veckan var det exakt två år sedan vi fick vårt efterlängtade plus levererat från RMC. Exakt två år sedan lille E gjorde sitt första avtryck i vårt liv. Den absolut vackraste dagen i mitt liv. Det var samma väder i år som den 13 mars 2012, strålande solsken och vårvindar. Jag lämnade blodprov på morgonen, med tårar i ögonen och ångest i bröstet. Hela natten hade jag haft mensvärk och jag trodde att jag visste att mensen skulle komma. Jag grät i makens armar tills jag somnade, men vaknade flera gånger och var uppe toaletten. Den där mensen drog verkligen ut på lidandet, tänkte jag. Det var så märkligt att den inte satte igång trots all värk, men jag tänkte att progesteronet från IVF-medicineringen sköt upp den. Vi skulle ringa in till RMC klockan 13 för att få resultatet. Maken kom hem från jobbet med lunch och vi åt under mycket spänd stämning. Jag hade fortfarande gråten i halsen och kände det som att jag stod och väntade på att ta en total knock out. C hoppades, han är mycket bättre på det än jag. När lunchen var uppäten hade vi fortfarande 30 minuter kvar. Vi tog ut hundarna på en promenad för att få tiden att gå. Jag minns att klockan blev ett när vi hade några hundra meter kvar hem, den där raksträckan med vidunderlig utsikt fram till huset. Men jag såg vårt hus längst bort i en mörk tunnel och jag visste inte om jag ville springa hem eller bort. Jag var livrädd och kände att jag inte skulle klara av ytterligare ett misslyckande och ännu längre väntan mot att hålla min unge i famnen. När vi kom in genom dörren kände jag plötsligt att nu måste vi bara få detta gjort innan jag bryter ihop. Jag ringde. Jag minns att jag stod i hallen, med ryggen mot fönstret. C stod till höger om mig, med sammanbiten käke och bleka kinder. I andra änden svarade en sköterska och jag presenterade mig med lungorna fyllda med luft. Hon svarade ”Hej!!” med en sådan glädje att jag kom av mig. Varför låter hon glad när hon ska berätta något så sorgligt? tänkte jag. ”då måste jag bara be dig säga ditt personnummer.” fortsatte hon. Jag svarade, fortfarande utan att andas. ”Ja, då kan jag bara säga grattis”, sa hon. Det blev tyst. C:s blick brände. Världen stannade. ”Vaddå grattis?”, svarade jag och jag såg hur C:s haka föll och hur han liksom kroknade. Jag förstod inte, jag hängde inte med alls. ”Är jag Gravid???”. C:s ögon fylldes med tårar och jag hann tänka att fan, nu står han här och tar ut segern i förskott. ”Ja, svarade hon. Du är gravid!”. C grät och jag grät, sjuksköterskan skrattade. Hon försäkrade flera gånger tålmodigt, när jag frågade om hon var säker. Jag fick en tid för ultraljud och återbesök i april och så lade vi på. Världen var plötsligt så vacker. Solen lyste så klart. Fåglarna sjöng oändligt vackert och alla våra bekymmer var bortblåsta. Det var overkligt, helt ofattbart. Vi kramades och pussades och grät medan vi fylldes av känslan att vilja berätta vår nyhet för hela världen. Vi satte in hundarna i bilen och körde till min syster. Hon förstod vad vi skulle säga innan vi ens hann knacka på dörren. Hon kom springandes ut ur huset och började gråta så fort hon såg våra leenden. Äntligen, äntligen ska jag få bli moster,sa hon om och om igen. Vi skyndande oss vidare till min mamma, som jag visse satt nervös med mobilen i handen sedan klockan ett och väntade på besked. När hon öppnade dörren höll hon den fortfarande i handen och stammade fram ”Men vad gör ni… Är det.. Är du? Vad sa dom?”. Jag trodde inte riktigt mig själv när jag för första gången sa de hett efterlängtade orden… Jag är gravid!!

Idag när maken kom hem kunde jag stolt delge honom en stor nyhet. Faktiskt en gigantisk världsnyhet. Innan det ens var släppt till pressen. Korsetten jag hade på vårt bröllop passar igen! Jag var själv helt tagen av omfånget på denna nyhet. Min man tittade något förvånad på mig och det var tydligt att han inte förstod tyngden i det jag delgav honom. Jaha? Jag förtydligade -Jamen, det betyder ju att jag inte är tjockare nu än när vi gifte oss! Jag har hämtat mig efter graviditeten… Och här nånstans förväntade jag mig att käraste maken skulle vara med på tåget och haja till lite. Men icke! -Nej, du är inte tjockare nu! Du är bara lite mer formbar. Svarade han. Sen blev det tyst i minst fem tryckande sekunder. Tillägget kom därefter desto rappare -Men du är super läcker!!

Mmm… Såatte. Det går ju inte riktigt att säga emot. Min mage skulle man kunna forma, likt en bulldeg, till ganska snitsiga bakverk. Fan, man borde sätta en stolthet i sina lösa f.d. gravid-mage-hud istället för att ge sin make onda ögat för att han säger (av misstag) sanningen. Det är så sjukt coolt att jag burit vår unge i min formbara mage. Och jag tillåter mig också att vara nöjd med att den dessutom passar i den gamla korsetten, kanske tack vare sin formbarhet?! Heja min mage, du är bäst!

Jag hittade löss på lille E:s höna Kacka i veckan. Attans också! Misstänkte att vi fick in lite ohyra när vi köpte nya höns i vintras och nu har de spritt sig. Kacka är en stor, lugn, guldig höna av rasen Orpington, som väger över tre kilo. Hon och kompisen Annika ser ut som två stora fartyg som flyter runt i hönsgården. Det var dags att behandla dem i förrgår. Maken tog de flesta på egenhand. De skulle sprayas kring kloaken och under vingarna, lite lurigt att hålla dem stilla och spraya samtidigt. Till sist var det fyra kvar som inte ville samarbeta. Tuppen Carl-Gustav, finhönan Silvia (appenzeller), Doris (isbar) och Anna-Karin (cream legbar). Pust, det var jobbigt! Silvia flyger som en duva och springer som en iller. Och C-G blev förbannad förstås! Rör inte mina töser kacklade han ilsket. Men till sist var det gjort. Jag eftersvettades hela förmiddagen… typ.

Imorse försov jag mig. E tog sig en välförtjänt sovmorgon och vaknade vid 8. Ett bekymmer för mig som brukar ha honom som pålitlig väckarklocka vid 06. Det blev att ta frukost och make up i parkeringshuset på jobbet. Jag lyckades norpa sista p-platsen. Jag har haft med mig en dröm från i natt hela dagen. Jag drömde att Nordic IVF ringde och sa att dom hade fått så många patienter nu att de hade lång kö. Vi skulle få göra vårt nästa försök i februari 2015. Jag blev helt förtvivlad. I drömmen åkte jag in till kliniken och skrek och grät, bad på mina knän ”Ni måste ju förstå att vi inte kan vänta så länge! Snälla snälla!”. Jag vet precis vad drömmen handlar om egentligen. Dessa små, undangömda tankar om vad som händer om tre försök inte räcker. Hur löser vi det ekonomiskt?  Nästa februari, när mellon sätter igång igen, då vill jag åtminstone vara gravid. Men det är en önskan. Inget kaxigt, dumdristigt krav. Drömmen återspeglar också ångesten som fanns med oss under våra försök på RMC i Malmö. När man inte lyckades med ett försök så fick man ställa sig i kö igen för nästa.  Och det kunde ta tid! Jag minns ångesten och frustrationen.

http://www.expressen.se/halsa/basta-och-samsta-klinikerna-for-ivf/

I veckan läste jag om kliniker på nätet och hittade en artikel om statistiken mellan dem. Blev ganska förfärad över att RMC låg så dåligt till. Dels var det ett kvitto på att min magkänsla var rätt och att mitt obehag var befogat och dels ökade det min tacksamhet att vi, trots den dåliga statistiken, och trots att lille E inte var ett perfekt embryo ändå lyckades få en perfekt och underbar härlig unge på RMC.

Fullt ös har det varit sen sist. vi har haft födelsedagsfirande i helgen, vilket innebar städning av hela huset kvällstid förra veckan. Nu är vi lite slitna. Kanske inte lite slitna, ganska mycket… Igårkväll lade vi oss på en madrass framför öppna spisen och slappade hela kvällen. Söte maken hade tagit fram choklad och lite skumpa, filtar och kuddar medan jag nattade E. Det var skönt att slippa ifrån bruset en hel kväll, ingen tv och inga mobiler. Vi sa nog inte så mycket, fnittrad, pussades och tramsade för första gången sen efter IVFen. Det var dags att slippa allvaret och ledsamheten.

Idag har det varit en lång dag på jobbet för mig. Och idag saknade jag lille E så mycket att det gjorde ont i hjärtat stundvis. Det är värst på måndagar när jag fått snusa på honom hela helgen och vant mig igen vid att ha honom nära. Ikväll när jag kom hem kom han springandes till mig och ropade Heeeiiiiiijjj! Sen skulle vi pussas och kramas länge. Det är långa pussar som gäller nu. E vill ha mun mot mun och många långa smackar. Vid middagen fick vi ta pusspauser och E lutade sig mot mig och blundade medan jag fick pussa hela hans lilla fejs. Det finns nog ingen annan som jag vill pussa på utan reservationer trots att han är totalt insmord i bearnaisesås.