12 JunRuvardag 3. Borde jag känna mer?

Okej. Att skriva om tvångstankarna igår gav lite perspektiv. Det är nog trots allt inte farligt att bli varm, att stå upp eller (hör och häpna) att bajsa. Jag lägger ner det. Men… Vad händer då? Jo, då börjar jag istället nojja över att jag kanske borde känna mer. Magen är öm och äggstockarna är tunga, men det räcker inte. Borde jag liksom känna mig gravid?

Åh, suck. Ruvardag 3 och jag är redan trött på min hjärna…

Jag har varit så upptagen att blogga om IVFen att jag glömt berätta att hönan Kacka fått en kyckling. Hon låg på tio fina ägg, men bara en liten kyckling blev det! Det var Kackas första ruvning och troligtvis har hon inte varit så duktig på att vända äggen och se till att de var jämnvarma. Kacka är dock väldigt nöjd med sin lille unge. Hon kluckar nöjt och lägger all sin tid på att värma den lille och se till att den äter och dricker. I hönshuset ruvar ytterligare tre hönor nu. Vi tror att Annikas kommer att kläckas viken dag som helst och därefter Lottas och sist Doris. Jag kommer hålla er uppdaterade med kylling-bilder här.

Kacka

11 JunRuvardag 2. Klassiska tvångstankar gör sitt intåg

Hoppet

Här är vårt hopp! En underbart vacker blastocyst, som enligt embryologen är perfekt. Denna lilla varelse, hoppas den växt sig fast i min livmoder nu och förbereder sig för en lång vistelse. Jag vill kalla den ”henne”, vet inte varför.  Denna gång har vi inget arbetsnamn, ändå är vi långt mer hoppfulla än förra gången.

Nu börjar ruvarbiverkningarna komma smygandes. Den psykiska belastningen av en IVF leder alltid till helt knepiga funderingar. Om jag inte begränsar tankarna och stoppar dem har jag känslan av att jag innan testdagen skulle ha utvecklat ett helt stört beteende. Mina 3 i topp tvångstankar:

3- Tänk om det bästa vore att bara ligga ner till testdagen för att embryot inte ska trilla ner.

2- Jag kanske inte borde vara i solen för jag kanske blir så varm att embryot dör.

1- Bajsa, kan man låta bli det i en månad? Ännu en risk att det åker ut ju.

Jag har alltså redan förlorat all sans och vett! Helt tokigt. Samtidigt har molvärken som jag trodde var följderna av återföringen bara ökat, och det ser jag som ett bra tecken. Jag tror på vårt embryo!

Goda nyheter idag! Jag ringde Nordic IVF imorse och fick reda på att ytterligare en blastocyst gick att frysa, den frystes alltså ner på dag 6. Jag visste inte ens att det var möjligt! Nu har vi tre blastocyster i frysen. Det är mer än jag någonsin kunnat drömma om. Det känns som att vi vunnit på lotto!!

 

09 JunNu ruvar jag! Välkommen till mig du lilla blastocyst<3 Stanna gärna!

Återigen var det en nervös morgon! Men eftersom Nordic IVF inte ringde oss så kunde vi klockan 09 utropa ännu en delseger. (Jösses vad det är svårt att skriva detta. Kisen Molly försöker just nu att hångla upp både mig och mitt tangentbord.)

Jag begav mig i god tid till Malmö för återföringen. Maken fick stanna hemma och se till att Lille E fick sin middagslur. Ju närmre jag kom Malmö desto oroligare blev jag, dessutom var det vägarbete i stan, vid Ribban, så jag fick irra runt ett tag för att komma rätt. Jag var kissnödig redan innan, man ska ju vara det inför en återföring, och det blev inte bättre av att stressa. Exakt 11.30 var jag framme! Men sen fick jag vänta i 20 minuter innan det var min tur. Väldigt långa minuter. Det kändes taskigt att få vänta så när de vet att man inte fått lov att gå och kissa. Läkaren Sven mötte mig med ett leende och genast blev jag på bättre humör. Hjärtat bultade i bröstet när vi gick till uppvakningsrummet jag skulle byta om i. ”Det ser fantastiskt ut” sa Sven så fort vi kommit fram, med syfte på resultatet -inte rummet då:-) Åh, vilken lättnad och glädje jag kände!! Han berättade att vi skulle få tillbaka en perfekt blastocyst och att vi dessutom får två fina till frysen! TVÅ, helt otroligt!

Jag bytte om och gick till behandlingsrummet där embryologen mötte mig. Hon upprepade Svens bedömning, ”Det ser fantastiskt ut!”. ”Ja!” sa jag. ”Och tänk att vi får två till frysen dessutom!”. Embryologen höjde ögonbrynen ”Ja, och det kanske bli fler.” Jag förstod ingenting. ”Jo, vi ska ju odla två till en extra dag, till dag sex, om de ser fina ut imorgon fryser vi dem då!”. Det var helt tokigt härlig information. Jag var redan så nöjd, och så kanske blir det ännu bättre! Jag visste inte att man KAN odla blastocyster till dag 6! Det var nytt. Men hon sa att det går jättebra och att de gör så eftersom de är osäkra på om just dessa två har alla kvaliteter som de behöver för att frysas.

Jag frågade om de andra sju har dött och hon svarade att det har de inte, men de bedöms inte ha rätt utseende för att frysas. Jag försöker att inte tänka på det. Men om jag förstått saken rätt skulle några säkert ändå kunna bli barn. Lille E var ett sådant embryo, han var inte perfekt, det skulle inte gått att frysa. Om jag fått ett fint embryo den gången så hade han ratats och kastats bort. Man blir tokig om man tänker på sådant. Men det är svårt att låta bli…

Nu finns en väldigt värdefull liten smula i min mage igen. Jag har känt slitningar och stick i livmodern hela eftermiddagen och undrar om det är sviter efter återföringen eller om smulan har börjat stöka om där inne. Idag eller imorgon hoppas jag att hon/han borrar in sig och hittar sin boplats. Det har varit en fantastisk dag!!!

08 JunSnart kommer Den Stora Ovisshetens tid…

ugglor

Idag är min sista dag som ogravid på 8,5 månad, hoppas jag. Mina tankar är hos våra embryo. Hur många lever, hur många har dött? Hur mår de? Hur kommer de att må imorgon? Om kliniken inte ringer innan klockan 09 imorgon bitti så är det grönt ljus! Då ska ett embryo få komma hem till min livmoder klockan 11.30 imorgon. Jag längtar!

Livmodern är preppad med Crinone sedan i torsdags. Jag är just nu semigravid, eller kanske skendräktig. Idag har jag pysslat och fejjat som om jag vore i åttonde månaden. Vi flyttade in i vårt hus för mer än två år sedan, men idag har jag hängt tavlor, oj, oj oj! Jag har satt upp väggdekor på bonusdotterns rum och äntligen fixat till på Lille E:s rum med att sätta upp vägglampor och tavlor där med.

Igår var vi på Rusta ett snabbt ärende, men E han bli helt tokig i några prynadsugglor. Han har alltid gillat ugglor men detta var utöver det vanliga. Det blev ett köp, han behöver ändå pynt till sitt rum.  Nu står de fint i hans fönsterkarm! Och i IVFens tid så är det precis så jag känner mig -Vill inte säga för mycket, inte höra dåliga nyheter och inte se ett misslyckande. Jag vill lägga mig ner i kärleksfull dvala och ruva i ett par veckor. Men IVFruvning funkar inte så. Det vet vi alla. Efter en efterlängtad insättning börjar den riktiga oron. En sån där oro som gnager på ens ben, bygger bo i huvudet och håller ens hjärta i ett krampaktigt grepp. Det är den vägen vi måste gå, vi som inte kan älska oss till barn. Vi måste oroa oss till dem.

Ikväll har jag i alla fall tagit ett halvt glas vin och skålat över min sista kväll som ogravid. Om jag känner mig själv rätt så var det min sista kaxighet som gick åt där…

För övrigt fortsatte min socker- och-bröd-fria diet idag. Jag har fuskat lite dessa dagar då embryona är utanför kroppen, en glass, ett choklad och ett par frallor har slunkit ner. Men nu är jag tillbaka på banan.  Redo för mitt nästa barn.

08 JunLucka… dag 1 och 2 efter äggplocket

Jösses! När jag kollade min logg nu inser jag att jag inte skrev igår och förrgår. Jag var nästan säker på att jag gjort det! Men nej! Jag kan nog i och för sig med gott samvete skylla förvirringen och blogg-frånvaron på att jag haft rejält jävla ont efter äggplocket. Jag har bara legat ner och degat både dag 1 och 2 efter äggplocket. Dag 1 upplevde jag en stark, krampaktig smärta i nedre delen av buken, ”tjejmagen”. Som rejäl mensvärk. Läkaren Sorana hade redan förberett mig för detta, och jag minns ju hur det varit vid andra IVF. Nu sa dock Sorana att det troligtvis skulle vara värre eftersom det blivit 17 stick, vilket är mycket på en så liten yta i buken. Dessutom satt 13 av äggblåsorna  på höger äggstock. Hon förklarade att det rinner ut blod i buken som irriterar tarmarna, vilket gör att man upplever en stark känsla av kramp när tarmarna rör sig. De var skönt att veta vad smärtan berodde på. Dag 1 (i torsdags) fick vi ju dessuom besked om att av de 15 ägg som tagits ut (av 17 blåsor) var 13 mogna och i skick att befruktas, av dessa levde alla 13 men ett av dem såg ut att hamna på efterkälken. Det såg dock väldigt hoppfullt ut för 12. Jag fick fråga sköterskan Eva ett par gånger- ”Vad sa du? 12?” Hon svarade ”Ja, 12 ser jättefina ut!”. Jag tänkte spontant att det blivit något fel, att 12 kanske såg fina ut INNAN befruktningen. ”Alltså ser 12 fina ut nu idag? Alltså verkligen 12? oj…”. Eva svarade tålmodigt ”Ja! Det är toppenfint resultat. 12 embryo är fina.” Jag var i ett tillstånd av vakuum och glädje när vi lagt på. Det var svårt att förstå att det var sant och att det inte bara var en missuppfattning. Jag har varit med om en IVF med 1 fint embryo och en IVF med 2 halvdana embryo (varav ett blev min son). Det var och är fortfarande overkligt att jag och maken skulle lyckas få så många fina embryon. Jag kommer snart att skriva mer om min diet den senaste tiden, som jag tror har bidragit till detta fina resultat.

På dag 2 efter äggplock (igår, fredag) mådde jag sämre. Smärtan från buken hade stigit uppåt mot mellangärdet och jag upplevde ihållande håll på båda sidor. När jag var uppe och rörde mig fick jag gå framåtlutad för att stå ut. Annars låg jag ner hela dagen med en värmedyna på magen. Det gjorde ont när jag andades också och jag var en aning orolig.

Men idag på dag 3 har jag bara en dov ömhet kvar i buken. Jag har till och med kunnat handla mat och busa med lille E. Han har varit extremt mammig idag. Soffpotatismamman har en del att ta igen, och det gör jag med stor glädje.

07 JunStor glädje i huset, men sorg i hönshuset

Få dagar i livet är väl helt svarta eller vita?

Dagen inleddes med stor… enorm nervositet. Nordic IVF, embryologen Ingrid, skulle ringa oss på ”förmiddagen” och berätta hur våra embryo mådde. Ni som gjort IVFer vet att embryon är inget torftigt och tunt begrepp. Våra embryo är våra potentiella barn! Vårt hopp och vår framtida kärlek. Lille E vaknade vid 06 och därefter var jag klarvaken. I en timme resonerade jag över hur man definierar ”förmiddag”. När börjar den och när slutar den? När maken vaknade engagerade jag honom i funderingen och vi kom fram till att det är förmiddag 10-11.30. Det blev en lång väntan. Jag gick ut på morgonkvisten och skulle öppna till hönsen. Då hittade jag vår höna Berit, den enda vi hade kvar av våra allra första hönor, död. Hon hade verkligen trillat av pinn och låg död nedanför den pinne som hon somnade på inför natten. Vi blir ledsna varje gång en höna dör. Jag hade henne uppe famnen igår och kände igenom henne. Hon hade fint hull och krävan (liten påse på halsen där fåglar maler ner maten innan den åker ner i magen) var full med foder, hon såg fin ut i gumpen och var ren och snygg. Men idag var hon död! Fåglar är jobbiga på så sätt, de annonserar sällan sin förestående död.

Vi fick vänta vidare på besked, jag kände hur jag nästan klättrade på väggarna. När jag väl såg klinikens nummer på displayen på telefonen fick jag hjärtat i halsgropen. Ingrid var på gott humör och hon berättade att alla våra 12 embryo lever (läs: levde imorse) och ser bra ut! Det är helt otroligt!  12…?!? Har vi 12 fina embryo kvar på dag 3? Hur gick det här till? Jag och maken har gått på rosa moln idag, och jag har tillåtit mig att känna en typ av seger. En delseger. Men samtidigt vet jag också att antalet egentligen är oväsentligt. Det är ETT rätt embryo som krävs. Jag vet också att en IVF kan passera med väldigt bra resultat i varje enskilt steg, men ändå leda till en rysligt tom livmoder. På måndag (dag 5) blir det förhoppningvis en återföring av en blastocyst. Därefter följer en mental bergådalbana mellan hopp och förtvivlan i tre veckor. Jag unnar mig själv att just nu vara glad och för mitt inre om och om igen räkna våra 12 embryo. Jag drömmer om att aldrig mer behöva göra en IVF. Högsta drömmen är att det finns två små syskon till Lille E bland dessa 12. Det vore ett mirakel. Det är skönt att drömma….

04 JunÄggplocket är över, puhhh!

15 ägg

Det är lika nervöst varje gång det är dags för äggplock. Det känns som att det är den första gången varje gång. Och upplevelserna av äggplocken är också olika från gång till gång. Gör det ont att göra ett äglock?  Ja, ibland, ibland inte. Om det är många ägg är riskerna större att det gör ont. På Nordic IVF Malmö har jag ändå haft mina bästa och mest smärtfria äggplock. På RMC var det värst!

Vi gick upp i tidigt och var på Nordic IVF vid 8. Maken fick gå iväg direkt och lämna sitt prov medan jag och lille E fick hänga i vårt rum. Rummen på Nordic är små och enkla, men ljusa och med stora fönster. Förra gången var det inga problem att ha med E men dag var han sjövild! Han verkade minnas från sist att sköterskorna i de rosa tröjorna hade kommit och hämtat mig så varje gång personalen kom in i rummet så tjöt han och blev arg och skrek MAMMA för full hals. Det var lite kämpigt. Nålen i  handen sattes på första sticket och jag bytte om till de ”snygga” kläderna. Vi var ensamma där idag så E kunde springa upp och ner i korridoren och maken fick jaga honom som en tok. Jag gillar sköterskorna på Nordic IVF. Narkossköterskan Annika är min favorit. Hon är så himla snäll och får  mig att känna mig så trygg och väl omhändertagen. Idag fick jag träffa en ny läkare, hon hette Sorana och har varit på Cura Öresund tidigare. Hon var också jätte rar och otroligt lätt att prata med. Hon tog sig all tid i världen att svara på frågor och berätta allt igen. Egentligen är det märkligt att jag fortfarande har frågor trots att det var femte gången jag var med om äggplock.

När de gjorde ultraljudet innan plocket så blev jag förvånad! Det såg ut att vara hur många ägg som helst. Riktiga vindruvsklasar på båda sidor, trots att det bara fanns tre på vänster äggstock i fredags. Största äggblåsan var 24 mm och allt såg väldigt fint ut, sa Sorana. Livmoderslemhinnan var 12 mm tjcok, vilket också är bra. Jag fick morfin intravenöst och sen började plocket. Vi pratade på, jag, Annika och embryologen, och allt gick smärtfritt på vänster sida. På höger sida hade jag flest och efter ett antal stick började det göra ont. Annika gav mig mer morfin. När Sorana sa att det bara var tre blåsor kvar bad jag om ännu mer för nu gjorde det rejält ont. Jag fick en dos med något annat medel och sen stod jag ut. Det blev fem stick till. Lite blödig blev jag av medicinen så tårarna rann när det var klart. Embryologen meddelade att det blivit 15 ägg!! Hon hade tappat räkningen under plocket. 15!! Det är helt otroligt! Innan har jag fått 8, 1, 4 och 10 ägg i den ordningen. Sorana hade punkterat 17 blåsor.

Direkt efteråt hade jag rejält ont. På vägen hem köpte vi en värmedyna till magen och den har jag sovit med hela dagen. Jag är mer än nöjd med resultatet idag. Men av erfarenhet vet jag att antalet idag inte är det viktigaste. Imorgon får vi reda på hur många som befruktats och överlevt befruktningen och det är det som är viktigt. Vi siktar på en femdagars odling med återföring på måndag. Men för att det ska bli verklighet måste fem embryo leva på lördag. Nu håller jag tummarna för mina femton vackra ägg och skickar positiv energi med kärlek till dem i labbet på Nordic….

02 JunMina vänner delar mitt fokus på ägg!

Lotta

 

Somliga har börjat ruva, medan jag får vänta. Men vi delar fokus. Jag känner mig redan som en fokuserad ruvhöna. Jag önskar bara att jag kunde få lägga mig sådär, pladask liksom. Och stirra in i vägen med bestämdhet och förhoppning. Nu ska det bli bebisar! -typ.

I hönshuset ruvar nu fyra hönor! Det var inte riktigt planerat… I täten gick Kacka, hon la sig för flera veckor sedan. Vi bytte ut äggen (för att minska inaveln och få rasrena höns) för tre veckor sedan och imorgon är det kläckdags. En kull kycklingar kändes lagom eftersom vi haft några förluster under vintern. Men sen lade sig Annika, och dagen efter Lotta (på bilden) och igår hade även Doris parkerat sig i ett rede. Hmmm…. vi har nog inte kapacitet för fyra kullar.  Lotta ligger på tre av sina egna ägg, koppar maran och isbar. Hon får nog behålla dem. Vi får väl se om tuppen Carl-Gustav är fertil, i så fall blir det spännande att se hur kycklingarna ser ut!

02 JunSådärja! Där satt den! Äggplock om <36h

image

 

Tänk om jag skulle glömma att ta Ovitrellen!! Ja, men det skulle aldrig hända. Men tänk OM jag skulle GLÖMMA att ta Ovitrellen. Mmmm, men jag kan inte glömma det eftersom jag inte tänker på något annat. Men TÄNK om jag SKULLE glömma… Ja, fast… Så där har jag hållit på hela dagen, inuti mitt huvud! Jag satte klockan på ringning, jag påminde min man om att påminna mig, ganska många gånger om, och jag visualiserade hur jag skulle ta den där sprutan. Sen satt jag redo från och med 20.05 och stirrade på sprutan tills det var dags. 20.30 prick. Den sved inte alls så mycket som jag mindes det. Phuu. Nu är det gjort. Nu är sprutorna över för den här gången och det känns skönt!

(Ovitrelle är ägglossningssprutan som ska tas på exakt angiven tid, 36 timmar före planerat äggplock, för att äggen ska mogna och vara redo att plockas ut)

C kom hem sen med en McFlurry till mig som belöning. Vi bor 20 min utanför Lund så han hade tagit med sig frysklampar för att hålla den kall. Det är kärlek det. Jag har kört lite sockerfri diet under majmånad. Så denna glass var som en dröm.  Alla stick är bortglömda!

Heja, heja mig! Och heja mina ägg!!

01 JunBarnlöshetens effekt på du&Jag, vår relation och kärlek

Det är nog olika för alla par, men kanske med några gemensamma nämnare, hur barnlösheten påverkar relationen. Jag tror att det pratas för lite om det, det finns inget forum för reflektion eller samtal. Hos klinikerna är allt fysiskt, till viss del talar man ibland om hur jobbigt det är mentalt, men man talar aldrig hur jobbigt det är för ”oss”, du&jag.  Ingen som inte varit ofrivilligt barnlös kan föreställa sig det krig som man utkämpar på två personer, och vilket oändligt slagfält man rör sig över.

Jag och min make C är inte längre barnlösa. Vi vann kriget. För oss var det en två års lång kamp innan jag blev gravid. Det finns de som kämpar betydligt längre.  Jag minns den kampen som att jag ständigt gick runt med sorg i hjärtat och ett orosmoln över huvudet. Och trots att vi var två så var vi nog båda väldigt ensamma. Min make är den raraste och mest omtänksamma make man kan tänka sig. Han tog hand om mig, tröstade och peppade på alla möjliga vis. Men vi är alla ändå ensamma med våra rädslor. Jag var realistiskt pessimistisk, jag läste vetenskapliga artiklar, följde forum och räknade ut statistiska chanser. Jag la timme  efter timme på internet och grävde djupare varje månad. Jag är biolog och jag tror inte att min bakgrund var till min fördel i den perioden i livet. Min make höll det enkelt -han var positiv, rakt igenom, varje månad. En imponerande beslutsamhet och ett otroligt mod. Jag förstod inte hur han lyckades. Jag hade inte modet och orken att hoppas.

Det spelade ingen roll hur mycket vi pratade om barnlösheten och om varje faktor i vår kamp, vi hade ju en så grundläggande olik inställning till situationen. Och det tror jag ofta att man har i relationen. I de mesta kompletterade vi varandra, men någon gång blev det frontalkrock. Jag minns en gång när jag var som svagast och C sa till mig att ”Du kan ju inte tänka att det inte kommer att gå, du MÅSTE vara positiv!!”, vilket fick mig att totalt bryta ihop, slänga ut honom ur badrummet, låsa dörren och trilla ihop gråtandes i en hög på golvet. Vaddå ”kan ju inte”? Jag hade ingen möjlighet att styra tankarna. Barnlösheten ägde mig.

Nu har vi Lille E. Jag upplever inte syskonkampen som samma oändliga slagfält. Vår rare son är som en kärlekstråd som vi kan hålla i och följa efter genom mörkret. Eller som olja på vågorna. Jag förnekar inte att det är en kamp för att få ett syskon och för att ta oss igenom vår femte IVF. Det ÄR en kamp, och det är motigt. Men jag känner att vi har hittat ett sätt för att få du&jag att fungera. Vi pratar om att vi är olika, och vi pratar om de IVFer vi har bakom oss. Vi pratar om sorgerna och de mörkaste stunderna, och sen avslutar vi omedvetet alltid med att prata om tacksamheten över att vi fått vår son.

Jag känner att vår kamp för att få Lille E också har gjort oss starkare tillsammans. Jag vill inte ha det ogjort. Men jag skulle inte vilja göra om det. Syskonkampen är en annan, jag är inte längre barnlös.

Just nu lyssnar jag mycket på Coldplays låt ”Fix you”, och jag tänker på min man och på vår kamp. Älskling, när du läser detta vill jag att du ska veta att du är mitt ljus som leder mig hem varje gång allt är som mörkast. Du&Jag, Alltid!

”When the tears come streaming down your face, when you loose something you can’t replace. When you love someone but it goes to waste, could it be worse?

Lights will guide you home, and ignite your bones. And I will try to fix you.”

 


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu