Med näbbar och klor…

Idag fick jag äntligen tala med Nordic IVF och med sköterskan Eva som jag har så stort förtroende för. Jag fick en tid till imorgon för att ta blodprov och göra ett ultraljud. Hade jag kunnat komma idag hade jag fått det. De är fantastiska. Det är så skönt att bli tagen på allvar och att de verkligen förstår hur viktigt detta är för oss. Eva var ändå inte helt negativ, även om hon också lutar åt att det är ett tidigt missfall. Ett missfall kan tydligen också ske utan smärta och med bara en mindre blödning, så som jag haft det. Jag har inte testat mer. Jag orkar faktiskt inte.

Efter jag talat med Eva var det som att det verkligen blev på riktigt. Att det är över. Att vi måste starta om… igen. Nya planer. Hur orkar man?

Att komma till kontoret var också jobbigt. Sitta på möte, försöka engagera mig, lyssna och tala om sådant som jag just nu skiter i. Trots att jag vet att det vanligtvis är det roligaste jobbet jag vet. Jag ville bara gråta hela dagen. Idag har jag bara varit ledsen på riktigt. Odelat ledsen. Det är inte likt mig, men det skiter jag i. Fina lilla embryo, jag saknar dig och önskar att du haft förmåga att bli vår efterlängtade unge.

Den här IVFen är  otroligt utdragen. Jag har trott att jag haft svaret varje kväll i fyra dygn nu, gravid/inte gravid. Samtidigt har hoppet under dagtid gått från 0 till 100%  och ner till 0 igen med en genomsnittstid på 120 minuter. Extremt påfrestande. Dessa jävla toalettbesök och graviditetstest. Idag kan jag konstatera följande: 1) jag blöder en mensliknande blödning. 2) Det är klarrött blod och mindre än en vanlig IVF-mens. 3) Jag har fortfarande inte haft ont det minsta. 4) Graviditetstestet ger exakt samma utslag som i förrgår.

HUR kan testet vara EXAKT lika starkt efter två dygn? Det borde bli svagare eller starkare, mest sannolikt svagare eftersom jag förutsätter att jag genomgår ett missfall här. Jag vet att man kan få falskt positivt graviditetstest ett bra tag efter ett missfall, men inte såhär tidigt väl? Och rimligtvis inte när jag började blöda redan på dagen för mens och nu har blött till och från i fyra dagar! Dessutom läser jag överallt att det gör ont att få ett missfall. Jag brukar ha ont vid en vanlig mens och rejält ont under en IVF-mens. Varför har jag då inte ont vid ett missfall? Jag läser också att det ska komma ut klumpar… Det har det inte heller gjort.

Det jag grubblar över nu är att jag har ett vanligt missfall som går ovanligt långsamt. Kanske kommer det slå till om ett par dagar med rejäl smärta och mer blödningar. Än så länge kanske embryot sitter kvar, trots att kroppen försöker stöta bort det för att det är något fel på det. Eller så kan det kanske vara ett utomkvedshavandeskap. Men i så fall kommer jag snart att få rejält ont. Dessutom känns ju utomkveds så osannlikt efter en IVF trots att man har fått höra att det förekommer.

Jag VILL inte och ORKAR inte hoppas mer. Men det är klart att jag i svaga, eller kanske starka (?) stunder, hoppas att blödningen jag har helt saknar betydelse, att jag trots allt är gravid och att de svaga testerna är helt normala.

Så typiskt att det är långhelg och allt. På måndagmorgon kommer jag att ringa Nordic IVF klockan 08.00. Jag längtar efter att höra Eva eller Annikas röst. Kanske kan jag få lämna ett blodprov och hjälp att bena ut detta. Skräcken är att få svaret ”vänta en vecka och se…” Urk. Jag orkar egentligen inte ens vänta en minut till. Jag kryper snart ur skinnet…

Mensen kom aldrig igår, men mensvärken höll i sig hela dagen. Det kom lite blod på eftermiddagen, men jag kände ändå att något var annorlunda. På kvällen smög jag ut på toa och gjorde ett ”tjuvtest”, med full uppbackning av en god vän, över whatsapp. Det såg negativt ut och precis då började lille E skrika. När jag kom tillbaka till graviditetstestet efter fem minuter så fanns där en tunn linje… Positivt!! (Testet nederst på bild). Både jag och maken blev chockade och paralyserade av glädje. Vi blev inte klara med några midsommarbestyr efter det trots att vi var uppe halva natten. Det var en härlig kväll! När jag vaknade imorse och reste mig för att springa ut och testa på nytt så började det komma blod igen. Vi blev ledsna som fan, men jag tog ett test till, det testet jag fick från Nordic IVF. Det var svagare än det igår. (Testet näst längst ner). Fan, missfall tänkte vi. Men då tog jag två stickor till från samma batch som det första och de visade lika starkt som igår. (De två översta med ritad prick på.) Dessa graviditetstest var dock för gamla, bäst föredatum var i mars i år. Jag började grubbla över om för gamla test kan ge falskt positivt resultat. När Apoteket öppnat åkte jag och köpte clearblues digitala tester, vid det laget hade jag slutat att blöda för länge sen. Resultatet av testet ser ni ovan! Det tog en evighet innan displayen visade testresultatet. Jag och maken höll varandras händer hårt och kände varandras skenande puls! Vi blev sååå glada när det var positivt!

Men. Nu blöder jag igen, lite mer än jag gjort innan… Jag är så trött på denna bergådalbana! Om 40 minuter kommer våra gäster och huset fylls av stoj och stim. Jag är så trött, orolig, fundersam, försiktigt glad och väldigt rädd. Hur ska detta sluta? Vi går på lina…

Det var en oerhört vacker morgon. Jag vaknade vid fem och var uppe på toa, i yrvaket tillstånd blev jag nöjd över att det inte fanns någon mens i sikte. Vid 6,45 ringde klockan. Samma oro som dagarna dessförinnan. Jag klarade bönemötet och hittade ett vitt trosskydd i trosorna. Sen kom test två, att ta crinonen. Det misslyckades, pipetten kom ut med blod. Just i det läget känns det som ett fysiskt slag. Man blir vimmelkantig, det gör ont i hela kroppen, men framförallt i hjärtat, man mår illa och vill gråta men kan inte. Chocken hänger i luften.  Jag klädde på mig inför arbetsdagen, satte upp håret och berättade för maken, som avbröt sin skönsång under frukostbestyren och tystnade. Han är fortfarande tyst. Lille E och bonusdottern M satt i vardagsrummet och tittade på barnprogram under en filt. Jag satte mig ner och grät vid köksbordet och skickade ett sms till kollegan att jag skulle bli en halvtimme sen. En halvtimme behöver jag att gråta och torka tårarna, tänkte jag. Efter fem minuter började barnen röra sig från TV.n och det var dags att sluta gråta. När de kom in i köket kom ett rådjur gåendes på fältet utanför vårt köksfönster, med två små söta kids intill sig. De betade lugnt i morgonljuset, så otroligt fridfullt. Vi såg på dem medan de rörde sig ner mot en damm och så försvann de bakom en sänka. En mamma med sina två barn. För mig blev det en tröst. Mitt i min mörkaste stund dök hon upp där, badandes i ljuset och allt det vackra. Så stora kontraster. Hon gav mig så mycket hopp. Det blir inte om nio månader, men någon gång snart ska jag också ha mina två ljuvliga ungar hos mig.

Dagen blev jobbig. istället för en timme i taget fick jag idag leva ett andetag i taget. Svårt att jobba när man helst vill ligga och gråta under en filt, nära en toalett så att man kan kolla trosorna en gång i kvarten. Det kom inget mer blod. Bara vit Crinone. Hoppet flammade upp igen lagom till lunch. Falskt alarm, säkert! Vid tvåtiden laddades bössan och ett sista välriktat skott brann av. Nu hoppas jag inte mer. Alwaysbindan som jag packat ner i fall ifall kom till användning och jag ville bara lägga mig ner på det ofräscha toalettgolvet inne på OKQ8 i Landskrona och gråta i en evighet. Det var bara att blinka tillbaka tårarna, gå ut till kollegan och fortsätta arbeta.

Nu är jag så innerligt trött, och förtvivlat ledsen. Vilken resa det varit. IVF nr 5 går till historien som den IVF med flest positiva besked. Men det är, så som jag skrev i ett tidigare inlägg, bara det sista beskedet som räknas. Positivt eller negativt. That’s it.

Mitt fina lilla embryo, så litet på jorden och ändå lyckades du rymma allt hopp i mitt bröst. Bara en 175 celler stor blastocyst och ändå känns det som att jag förlorat en väsentlig del av världen nu när du är borta. Tomheten är enorm.  Jag undrar när du försvann och när jag började hoppas förgäves. Jag undrar varför.

Dagen har gått oförskämt bra! Jag fick tvinga min kollega vid två tillfällen att köra in på mackar på grund av ”akut kissignödighet”, men egentligen hade jag panikångest och fått inbillnings-mens igen. Jag klarade mig dock utan mens idag också, vilket innebär att jag gått förbi tiden då jag började blöda den förra IVFen. Jag har inte riktigt vågat tänka så här långt in i processen. Hittills har jag mest förberett mig på att jag kommer att börja blöda. Efter att ha klarat mig igenom denna dag så har skräckfilmmusiken i huvudet bytts ut mot fjärilar i magen. Tänk om… tänk om…

Imorgon kommer den värsta prövningen, dag 14 efter äggplocket, dagen då jag i naturlig cykel hade fått mens. Värsta dagen. Men sen vet jag också att även OM jag skulle ta mig igenom den UTAN mens så kommer jag vara lika nervös inför i övermorgon. Så vad ska jag göra? Ta ett tjuvtest och riva av plåstret? Se sanningen i vitögat?  När jag blev gravid med Lille E så fick vi besked på blodprovet 14 dagar efter äggplocket. Samma kväll tog jag ett graviditetstest som var väldigt positivt. Då minns jag att jag tänkte att jag borde testat tidigare och besparat mig själv massa onödigt lidande. Men hur ska jag våga?

Istället för att hålla för ögonen på toaletten har jag idag bett en stilla bön innan jag tittat ner i trosorna. ”Käre gode Gud, låt mig vara gravid. Jag lovar att älska även detta barn oändligt mycket… snälla!”. Ja, typ så. Jag undrar hur många gånger Statoil i Höganäs och macken utanför Munka Ljungby haft informella bönemöten på toaletterna. Om det finns en Gud som hoppas jag att hon lyssnar mycket på IVF-tjejer från toaletter i världens alla hörn. Låt oss bli bönhörda! Vi längtar och lämpar så hårt för våra barn.

Imorse vågade jag knappt gå ur sängen. Så fort jag vaknat började hjärtat hamra. Om man går upp ur sängen måste man ju gå och kissa, om man går och kissar så måste man ju titta ner i trosorna och se efter om den där kladdiga känslan är förtvivlan eller hopp. Jag gick upp en halvtimme för sent och allt gick bra. Därefter var det dags att ta Crinonen med införingspipetten. Jag kunde höra den dramatiska filmmusiken i öronen… Men även det momentet gick bra.  Under förmiddagen började som vanligt Crinonen rinna ut. Kalla kårar längs med ryggraden, ångest i bröstet och skytteltrafik till toaletten. Varje gång jag drog ner trosorna blundade jag hårt och satte mig ner på toan, höll sedan för ögonen med båda händerna, räknade till tre, tog bort händerna och kisade ner. Stridsflygarpuls. Men varje gång gick det bra idag och varje gång överlevde jag. När eftermiddagen kom kände jag lite lättnad och oron började minska. Jag brukar få mens, eller spottings, på morgonen eller förmiddagen. Men sista gången jag känt kalla kårar var nu ikväll. Det går inte att tänka på något annat än detta. Bebisen jag vill ska bli till i min mage. Snälla, snälla, snälla… Låt detta gå bra! Jag har minst två dagar kvar av ständig skräckfilm. De två närmaste dagarna ska jag dessutom vara iväg från kontoret, träffa folk och vara mer skärpt än vanligt. IVF borde vara förenat med en månads sjukskrivning. Ingenting funkar när man är livrädd.

Men ett toalettbesök i taget och slutligen en resa till himmelriket eller en rejäl käftsmäll. Jag kommer att klara detta. Jag överlever en IVF till. Och det gör du med. Ett trosskydd i taget.

Okej, så här är det. Ni som ruvat vet om att vagiatorerna man stoppar in också kommer ut i olika konsistens och form. Jag har haft både Crinone, Lutinus och Progesteron. Progesteron var värst, som stearin i trosorna. Alla underkläder blev förstörda och det var extremt obekvämt. Lutinus var tabletter man tog (i slidan) tre gånger om dagen. Jag fick sveda av dem och trivdes inte alls. Crinone har fungerat bra. Det är min tredje IVF med Crinone, tog den bland annat när jag blev gravid med lille E.

Idag kom crinonen ut i ny färg. Ingen mysig information, jag vet! Men sannolikt händer det många. En liten ljusbrun klump i allt det vita. Väldigt liten. Men tillräckligt stor för att sänka allt mitt hopp på två sekunder. Platt som en pannkaka föll jag. Nu kommer mensen nu är det över. Min fina lilla Blasto… Sen sprang jag på toa en gång i timmen hela eftermiddagen. Men det kom inget mer, mer än vita vanliga rester. Efter lite googling har jag förstått att Crinone ändrar färg och kan komma ut i rosa och bruna nyanser. Otroligt obehagligt och ångestframkallande! Det känns skönt att veta och det fick mig att plocka upp hoppet som jag dumpat på badrumsgolvet sidan om toan. Jag är hoppfull igen. Men samtidigt vet jag att det kan vara det första tecknet på att mensen är på ingång. Jag är tre dygn före dagen för en ”icke mens”. I en vanlig cykel skulle mensen kommit punktligt på onsdag. När som helst kan små, små blödningar komma och för min del är det kört då. Jag VET att det sägs att man kan vara gravid ändå, men inte jag. De värsta dygnen i en IVF ligger framför mig och maken. Den sista väntan. Och för mig skräcken i att gå på toaletten.

Ruvardag 6 efter blastocyståterföring innebär att idag ska hcg-hormon börja produceras och komma ut i mitt blodomlopp, OM jag är gravid.  Det enda som talar för det är att jag idag varit extremt trött. Tröttare än vanligt. Men det kan också bero på att jag hoppas, jag hoppas så i Nordens mycket att jag är gravid. Jag tror att det där hoppet är tyngre att bära än vad man tror.

Inte för att det hjälper, men man kan ju alltid försöka distrahera sig själv. Igår var vi på Ikea och köpte lite presenter till min bonusdotter M:s födelsedag, hon fyller 8 år. När jag och maken träffades var hon bara en liten treåring. Otroligt! Hon har i alla fall önskat sig en discokula och en rosa ryamatta till sitt rum, nu är de inhandlade. Lite till blir det förstås. Lille E älskar Ikea! Han ser hela varuhuset som ett lekland. Vi hade riktigt roligt igår och tog all tid på oss i världen. Jag tänkte nog bara 85% av tiden på embryot. Alltid nåt!

Idag har vi blivit med lusthus! En vän har köpt hus och vill inte ha lusthuset som står på tomten. Vi får det gratis om vi bara hämtar det! Det är i fint skick men behöver lite ny färg och något nytt fönsterglas. Maken har grubblat över hur vi ska transportera lusthuset och jag planerar för hur jag ska måla och inreda det:-) Det kommer att bli så fint! Ikväll var vi ute i trädgården och bestämde var det ska stå. Vi kom överens om en plats i en hörna där vi har bäst utsikt, vi ser flera mil ner mot en sjö och ut över den skånska landsbygden. Det kommer att bli perfekt. Dessutom blir det nära köket så att man lätt kan bära ut fika. Jag ser framemot många mysiga fikastunder och middagar med familjen där. Jag har därför bara tänkt på embryot 80% av tiden idag. Mest tänker jag på embryot inför toalettbesök. Jag är livrädd för att förvarningar inför mensen (den som aldrig ska komma) ska visa sig. Småblödningar, så kallade spottings. Jag brukar få dem ett par dagar innan mens, och nu är jag på dag 24 i cykeln. Det är min mardröm. Jag är livrädd och har puls i 190 varje gång jag drar ner trosorna.

Men idag känns ingenting. Jag känner ingen svullnad, inga stick, ingen molvärk. Magen är sig själv, trots att jag var ute på 1,5 timme lång tur med hundarna igår kväll.

Problemet med IVF är att inget betyder inget, eller något. Och något betyder inget. Alltså symtom betyder inget, det är bara biverkningar från mediciner. Inga symtom betyder inget, det är för tidigt för att känna något. Man kan ha spottings också. Det betyder inget. Men för mig är en blödning alltid en dålig nyhet. Håll tummarna för mig att jag slipper gråta på toaletten imorgon också, och för alltid!