Kyckling blandras isbar och maran
Jag kan inte låta bli att dra paralleller. Detta är resultatet av 11 ägg, varav 7 befruktade och 4 fint ruvade. Så fungerar även naturen. Tre av äggen dog strax innan kläckning. Men det blev en, helt perfekt, kyckling. Och mamma Doris är nöjd!
Ägglossning imorgon
Nja, ägglossningstestet är inte positivt än, dag 13 idag. Om allt är som det ”brukar” så blir det positivt imorgon. Men sen är ägglossningstester extremt nyckfulla. Man kan ju missa ett positivt resultat, där båda strecken är lika starka, om man inte testar väldigt ofta. Det var läääänge sedan jag använde ägglossningstest sist. Jag gissar att det var våren 2010, innan vi fick beskedet om att det var IVF som gällde om vi ville ha barn. Jag känner mig nervös inför vårt första FET redan. Har man gjort fem IVFer så tror man stundtals att man varit med om allt. Men detta kommer att bli en ny resa med nya orosmoment. Idag lyssnade jag på Dregens sommarprat i P1 och blev peppad av hans berättelse om hans IVF-resa. ”Går det inte så går det ändå” var hans motto. Jag ska ta mig tusan ta efter det. Det ska gå.
Förresten, hönan Doris fick världens sötaste lilla kyckling i söndags. Imorgon kommer en bild på den lille! Förbered er på söt-chock.
Jag insåg idag att jag helt glömt, eller inte orkat, skriva om mina egna försök att öka chanserna under vår senaste IVF (nr 5). Det hela började som ett försök att gå ner i vikt innan en möjlig graviditet för att kanske minska mina problem med foglossning denna gång. Jag är normalviktig, men jag gick upp rätt snabbt förra graviditeten och nu behövde jag dessutom bli av med ett par kilo för att komma ner i mina favoritjeans. Jag avskyr dieter och är faktiskt helt emot dem. När jag behöver gå ner några kilo så slutar jag med bröd, rent socker och så äter jag mindre pasta/ris och potatis på kvällen och ökar på med tillbehöret istället som ofta innehåller proteiner. Jag ser det inte ens som en diet, bara sunt tänk kring mat. Så jag körde min gamla taktik. Att ”gå av socker” är för jävligt. Socker är min enda lilla extra tröst i vardagen. Ja, pepp och belöning också. Jag dricker sällan, röker inte, gillar inte kaffe, spelar inte osv. Men choklad.. och coca cola. Ja tack! Den första månaden, månaden innan IVFen, var tråkig som tusan. Åh, vad jag saknade sockret. Samtidigt skrev min IVF-kompis (http://syskonjakt.wordpress.com) om att hon hittat en artikel om att mindre kolhydrater ger bättre förutsättningar för embruoutveckling och äggmognad. Det går inte att länka till artikeln, men om ni googlar ”IVF outcome low carb” så hitttar ni den på medscape. Jag blev taggad att fortsätta att hålla nere på sockret under IVF:en. Ni som följt mig här vet ju att min femte IVF har gått extremt bra, den går inte ens att jämföra med de andra! 15 ägg, varav 13 mogna, 12 befruktade och fina på dag 2, vidareodlade till dag 5 vilket gav oss fyra fina blastocyster, tre till frysen och ett till mig. Jag blev gravid men fick tidigt missfall.
Jag tog upp detta med min läkare på Nordic IVF, Pia Sandén, och hon tyckte att det var intressant. Hon tyckte att det var spännande att det forskas i detta och att resultatet av studien såg väldigt bra ut. De har pratat om artikeln på kliniken och sköterskorna har också pratat med mig om den. Om någon frågar mig nu så är jag övertygad om att kosten har betydelse för IVF-resultatet. Jag kommer aldrig göra en IVF utan att ge mig själv sockerförbud igen. Höga blodsockernivåer och pendlande blodsocker kan vara toxiskt för äggceller och embryon, jag tänker inte ta den risken framöver. Mina andra IVFer har jag nog omedvetet ätit mer socker än vanligt, som tröst och pepp liksom. En spruta och så ett choklad, typ. Ni som planerar IVFer nu -Dra ner på sockret än månad innan och håll er borta från socker och bröd under IV-perioden! Det kan vara värt det!!
Japp, jag är redan där. Att göra ett FET (frozen embryo transfer) nästa cykel känns självklart om vi hinner med det när kliniken öppnar efter semestern. Sedan vi började med IVFer , juni 2011, har jag inte kollat att jag haft egen ägglossning. Visserligen har jag känt av det och sett tecknen, som man lärt sig se. Men jag har inte testat mes stickor. På Nordic IVF sa vår läkare Pia att jag kommer behöva testa med ägglossningsstickor inför återföringen. Lika bra att börja testa nu då, annars kommer jag vara supernervös nästa månad och inbilla mig att jag inte kommer få någon egen ägglossning. Jag tog ett test idag för att värma upp. Jag tror att jag kommer att ha ägglossning på fredag, och visst ser jag redan tendenser till ett postitivt resultat. Men med ägglossningstickorna måste ju båda strecken var lika tjocka, om jag minns det rätt. Jag testar nästa gång på torsdag.
Just nu känner jag för att köra på med FET tre månader i rad. Vi har två betalda eftersom vi köpte ett tre-pack IVFer och kan byta vår sista IVf mot två FET. Det tredje hinner vi spara ihop till om det behövs. Alltså om vi kör i augusti, september och oktober. Orkar man det mentalt? Fysiskt blir det ju ingen ansträning. Men å andra sidan tycker jag det mentala är värst med färskförök också. Tre FET med blastocyster. Då borde vi väl lyckas? Käre Gode Gud. Jag vill så gärna få en bebis nästa sommar.
Och under tiden har jag nu målat klart vardagsrummet. Jag har knappt sovit och har ont i hela kroppen. Men det är skönt också. Inte en tanke hörs i huvudet. Till helgen kommer vårt lusthus hem (läs maken kommer att slita som ett djur för att få hit det), sedan börjar mitt riktiga sommarprojekt. Att renovera det och måla. Tänka, tänka, tänka postivit. När det är klart kan jag i alla fall dricka ett glas vin i det. Suck. Jag vore hellre gravid. Amen…
Jag tror att många undrar. Även jag själv. Ja, hur kommer man över ett negativt resultat, eller kanske även ett missfall? Nu har jag gått igenom fyra misslyckade IVFer. Många för mig, säkert få för många andra. Jag reagerar alltid på samma sätt. Först en vecka i totalt mentalt mörker där ingenting känns meningsfullt, där jag inte orkar tänka på framtiden, då planerna på fler försök känns som ett hot om ond bråd död. Efter min mörkervecka brukar jag på något sätt återuppstå, och då får jag alltid ett extremt behov att få fixa med något praktiskt. Jag drar igång projekt med huset varje gång! Denna misslyckandet har lett till att jag just nu, i skrivandes stund, målar om vardagsrummet vilket vi velat göra sedan vi flyttade hit 2011. Alla rummen är klara förutom just det. Jag har haft beslutsångest kring färgvalet och under tiden tvingats stå ut med ett fruktansvärt fult ljusgult rum. Idag körde jag till förgbutiken i panik och kom fram tio minuter innan de stängde. ”Jag måste måla om vårt vardagsrum ikväll!” fick jag ur mig. Det blev en mjuk dimmgrön som heter lagerblad. Förarbetet tog halva kvällen. Vårt vardagsrum är 30 kvm. Snobbkant (liten vit kant mot taket) ska det vara, och alltid måla nytt och fräscht med vitt runt fönstren, bakom elementen och i fönstersmygen. Pust. Jag hann bara måla 1/3 av väggarna.
När jag tänker efter tror jag husprojekten handlar om att få möjlighet att koppla ur hjärnan och bara slita med kroppen. En typ av mindfulness. Efter en IVF är jag extremt trött på mina egna tankar. En vecka efter en IVF så orkar jag knappt en lyssna på mina egna tankar när jag ska välja pålägg till smörgåsen. Det enda jag fixar är att rymma från mig själv.
Jag ag kommer att slita såhär i någon vecka. Sen vaknar jag plötsligt en dag och längtar till nästa försök med tanken och tillförsikten att NU kommer vi att lyckas. Men kommer över… det gör man inte. Man tar sig bara förbi.
Doris ligger kvar på sina ägg ute i hönshuset. Beräknat kläckdatum är imorgon. Det känns som testdag för en annan. Eftersom det gått åt skogen med för våra andra tre ruvhönor nu bad vi vår granne, och hönsexpert, att komma över och ”lysa äggen”. Söta Doris låg på 11 ägg. För att lysa dem var vi förstås tvungna att låna dem från henne en stund. Hon blinkade med sina bruna, snälla ögon mot oss och hackade varnande mot händerna. Grannen lyste det ena efter det andra ”Obefruktat, obefruktat, stannat i utvecklingen, obefruktat, avstannat… här har vi ett som lever!” och så fortsatte det. Doris resultat blev fyra levande ägg, resten fick åka i soporna. Utan tvekan blev det en besvikelse för henne att vi bara gav tillbaka 4 små ägg. Hönor älskar att ligga som stora vikingaskepp över så många ägg som de bara förmår. Fyra ägg, hm. Vilken empati jag känner för min söta höna! Vi har alla varit där, vi IVFare. Från äggplock till återföring, antalet ägg bara minskar. Nu hoppas jag så mycket att alla fyra kläcks imorgon så att Doris kan få ligga där och mysa nöjd med sina bebisar. Få saker är så bedårande att titta på som en höna med nya små kycklingar. Hönorna är så nöjda då. De kluckar och kallar, och har dunderkoll på sina små. Vi håller tummarna för Doris.
Vår granne passade på att slå en blick på den enda kycklingen i stallet nu. Kackas lille gråa kyckling som nu börjar bli rätt stor. Jag har trott att det var en tvärrandig maran, eftersom vi köpte den sortens ägg, tillsammans med creme legbar. Två väldigt tjusiga raser. Men grannen sa direkt att det inte är en maran utan en appenzeller, och dessutom en tupp! What? Hur gick det till då? Vi tittade förvånade på hönan Silvia, som är en väldigt tjusig appenzeller (ska lägga ut en bild en dag) med stor tofs på huvudet. Silvia har inte ens varit i samma grupp som Kacka. Vår granne var lika förvånad som vi. ”Men det är en appenzeller i alla fall.” sa hon bestämt. Och när vi tittade närmare så såg vi att hon hade rätt. På den rasen har tupparna inte kammar utan två små horn i pannan. Nej, jag skojar inte! Googla så får ni se. Och mycket riktigt hade vår lilla kyckling två pyttesmå horn. En tupp! Precis vad vi inte behöver. I hönshuset skäms man inte över att önska sig ett särskilt kön. Några timmar senare kom en tydlig minnesbild till maken över hur han stod i hönshuset, men Silvias nyvärpta ägg i handen och tänkte ”Det skulle vara roligt att ha en kyckling efter henne!”. Plupp, så hade ägget åkt in under Kacka som villigt tog emot det. Så nu vet vi hur det gick till. Nu ska han bara få ett namn, den lille tuppen. Vi får se vad det blir… Vi har haft lite rojalistiskt tema på tupparna hittills. Våra två herrar heter Filip och C-G (Carl Gustav). Vi sålde en tupp som hette prins Bertil förra sommaren. Fast jag är lite trött på det temat. Funderar på att bryta det helt och döpa honom till Bingo, eller nåt. Nu börjar jakten efter ett hem till honom, oavsett namn. Jag vill inte nacka friska djur.
Och vad det gäller mig så mår jag som vanligt. Men nu håller jag på att planera husrenoveringsprojekt. Det vår tradition efter misslyckade IVFer. Nu planerar jag att måla om vardagsrummet och köpa nytt soffbord och matta. Det har vi behövt länge. När det är fixat så väntar lusthuset, som vi får hem nästa helg, på helrenovering. ”Fokusera på annat”- det enda som tar bort känslan av misslyckande.
Jag börjar komma upp ovanför ytan. Idag har märkt att det är lättare att tänka framåt igen. Kämparglöden börjar sakta komma tillbaka och jag orkar tänka på fler försök. Jag orkar också erkänna att längtan efter en ny graviditet är större än jag trott. Längtan efter första barnet var för mig så otroligt känslomässig. Det var en längtan från hjärtat och själen, och ut i benmärgen. Det gjorde ont i kroppen också, men mer som en bieffekt av den tomhet som barnlösheten innebar. Att vara ofrivilligt barnlös är den absolut värsta och svåraste känsla jag upplevt i mitt liv. Jag tror att det var så hemsk till stor del på grund av att det inte fanns några garantier för att det någonsin skulle ta slut. Att få barn var mitt livs största dröm. Den enda drömmen jag haft som jag plötligt inte kunde förverkliga bara genom att kämpa tillräckligt mycket. Att sakna kontroll, det var extremt svårt. Tiden gick och rädslan växte varje månad. Det var också svårt att hantera avundsjukan mot vänner som blev gravida och fick barn. Vi isolerade oss mer och mer i de känslor som vi skämdes över. Det var svårt att ens gå in på facebook i perioder. Det kändes som att alla var gravida, utom jag.
Att längta efter ett andra barnet är för mig betydligt mer fysiskt. Nu vet jag hur en graviditet känns och det är som att min kropp saknar ett barn. Mina händer saknar en mage, min mage saknar sprattlade fötter på insidan, jag saknar förväntan och planerna. Jag längtar till och med efter att få föda igen. Jag är redan mamma, och det går inte en timme i livet som jag inte är tacksam över det. Det kan låta fånigt men sedan jag blev gravid med Lille E så har tacksamheten blivit en stor del av mig. Många beklagar sig över småbarnsåren, allt är så jobbigt. Jag har sällan haft det behovet, trots att E inte varit ett ”enkelt” barn. Jag har fortfarande bara sovit ett par hela nätter på ett och ett halvt år, och han är inte ett barn som legat stilla och jollrat i vagnen medan jag mamma-fikat med vänner, om man säger så. Jag är faktiskt till och med tacksam över att vi behövde gå igenom IVFerna. Jag tror att den kampen har gjort mig till en bättre mamma. Jag tror att belöningen är att jag kan se vad som är viktigt och känna mig lycklig över föräldraskapet även när det är som svårast. För mig har det svåraste varit när E är sjuk, och det har han tyvärr varit ofta och mycket.
Jag vet helt säkert att jag så småningom kommer att känna mig tacksam över denna process med, där detta missfall kommer att utgöra en del. Jag kommer att tänka att detta hade en mening. Meningen kommer att vara att när jag väl blir gravid så kommer det vara det enda barnet jag vill ha. Jag kommer att tänka, precis som med Lille E, vilken tur att jag inte blev gravid på något annat sätt och tidigare för då hade just denne fantastiske unge inte funnits. Jag och maken tröstar varandra med det att när vi sitter på BB med vår nästa bebis så ska vi säga det igen. ”Vilken tur att det blev just denna bebisen!”.
Nu planerar vi FET (frozen embryo transfer) med våra blastocyster. Jag orkar tänka på det. Men jag orkar inte tänka på att riskera att misslyckas igen.
Jag har jobbat kväll och fick därför några lediga timmar på dagen med Lille E. Vi tog en promenad med hundarna. E slapp vagnen och fick ”pinga”, vilket var som en högvinst på lotto för honom. Som han sprang. Hundarna, som brukar vara upptagna med sitt och dra åt olika håll, hade full koll på mig och verkade undra om det var lämpligt att låta valpen kuta före. Promenaden var dagens ljusaste stund. Annars har jag mått risigt och känt mig väldigt ledsen. Det känns verkligen som att mörka, tunga moln hänger över mitt huvud. Allt är färgat grått.
Det moler i livmodern på samma sätt som när jag hade växtvärk under graviditeten. Men jag vet att det är annat på gång. Jag väntar in missfallet men inget händer. Jag blöder inte alls längre. Jag har en kvarvarande känsla av att det här inte var meningen. De andra IVFerna har jag kunnat acceptera att något var fel på embryot och att det inte var livsdugligt, men denna gång är det så svårt att acceptera. Och det är även svårt att ens våga hoppas på att det någonsin ska kunna bli rätt igen. Just nu är jag nog som lägst nere på botten av det mörka. Det finns liksom inte så mycket tröst. Det som tröstade innan har tappat magin. Jag tänker på våra embryo i frysen men känner bara ”HUR ska jag orka försöka igen?” . Tanken på att stå där med ett nytt graviditetstest. Tanken på att vara rädd varje gång man går till toaletten. Jag är bara så trött och ledsen. Och jag önskar så att jag vore gravid nu.
Efter kvällsarbetandet stannade jag och köpte en hamburgare på Max i Lund. Jag parkerade bilen på samma plats som jag och maken stod när jag hade värkar och vi skulle äta något innan det var dags att åka in på förlossningen. Det var skönt att minnas den stunden. Visserligen kändes det som en annan livstid. Men ändå fantastiskt att jag varit där.
Och sötast är hon också! Svårt att ta en bra bild, jag ville inte störa henne.
Jag fick komma in till kliniken idag. Pia tog emot mig direkt. Jag visade bilder på mina fina positiva graviditetstest från i torsdags, fredags och lördags. Pia tyckte att de var starka och fina. Jag berättade om testet i söndags som nästan blivit negativt och om blödningarna. Hon gjorde ett vaginalt ultraljud. Vi kunde båda se på skärmen att min livmoder fortfarande var tjock och fin. Pia sa att man inte kunde se på den att jag blött och att den fortfarande såg ”gravid” ut. Det var för tidigt för att ens leta efter ett embryo. Hon förklarade, precis som jag själv förstått, att det sannolikt är ett missfall men att jag ännu inte blött ut det. Jag har ju hittills bara haft röda, smärtfria blödningar och det beror alltså på att min livmoder forfarande anser sig vara gravid. Jag älskar min livmoder. Så lojal. Jag har tidigare tvivlat på om den kunde sitt jobb. Alla dessa försök, och jag har tänkt tusentals gånger att ”tänk om ingenting kan fästa i min livmoder”, ”tänk om det är livmodern som det är fel på” och så vidare i en evighet. Men icke. Nu fanns det ett embryo som kunde fästa och nu vägrar min livmoder sluta ruva. Jag skulle också vilja vägra. Bara säga Nej. Jag Tänker Inte Släppa Taget. Ge Mig Mitt Embryo. Men det är dags att börja gråta nu. Jag fick lämna ett blodprov sen och efter lunch ringde jag tillbaka och fick resultatet av rara Eva. Jag är inte längre gravid. Det var reslutatet. Hcg-nivåerna är nu så låga att jag när som helst kommer att börja blöda ut vårt missfall. Nu är det bara att vänta.
Nu ska jag gå ut till hönsen en stund. Liksom våra dåliga ruvningsreslutat så går det dåligt för hönsen. Hönan Kacka myser med sin enda lilla kyckling och det gläder mig, men Annika fick bara en död kyckling och idag har Lotta klivit av sina ägg som har ruttnat (vilket lukten i hönshuset vittnar om. Jag ska nu gå ut och ta ut henne från sin mysiga ruvningsbur, där hon fått vara i fred från avundsjuka kompisar, och släppa in henne till gänget igen. Att städa ut de ruttna äggen blir mindre roligt. Något har gått sönder. Nu har vi söta lilla Doris kvar, som ruvar på alldeles för många ägg. De andra hönorna har tjuvvärpt i hennes rede. Jag vet inte om hon kommer att lyckas heller. Aldrig förr har vi haft sådan otur med ruvningen i hönshuset heller! Söta små höns. Jag ska ta en bild på Doris till er.
Det som tröstar mitt i all besvikelse är knuffar och pussar från mina fina hundar, söta katten som sover intill min kind om nätterna, lille E som kommer springandes med utsträckta armar och gurglande fnitter, en teckning från M där det står ”I LOVE YOU” och en lång varm kram från min make. Det onda kommer att gå över. Jag ville bara inte att detta skulle hända.
