Med näbbar och klor…

Att skriva om IVF nr 3 väcker gamla tankar och djupt begravda känslor. Det är en hel process att gå in i när jag väl sätter mig ner och minns. Nyttigt men jobbigt. Jag märker att minnena från IVFerna dyker upp ofta nu, efter att jag skrev det förra inlägget. Jag kommer att berätta om hela IVF nr 3 inom kort, jag känner bara att det måste få ta sin tid. Det är först i efterhand som man själv kan bedöma sina strider. IVF-striden kommer utan tvivel bli ett av mitt livs största fighter, och viktigaste. När man går igenom en IVF så har man ju inget annat val än att bara åka med på tåget, ta ett besked i taget och kämpa varje dag under en kort tid. Man går från ett orosmoment in i nästa och höjer ribban varje gång, tills man till sist står med ett graviditetstest i handen och är så rädd att benen knappt bär. Men nu när jag minns IVF nr 3, och får en chans att bearbeta den, så orkar jag inte annat än att ta det i ultrarapid.

Imorgon är det äntligen dags! Vi ska till Nordic IVF och göra ett tidigt ultraljud. Jag är givetvis orolig och spänd. Jag tänker det som alla tänker i min sits, tänk om det inte finns något där! Missed abortion, det man fruktar mest! Jag hoppas att allt är perfekt och längar efter att få se vår Jansson, ett hjärta som slår. Litet, tickande! Om allt är bra där inne så är det en fantastisk stund. Den första gången man ser att man är gravid på riktigt. Jag har bestämt mig för att om allt ser bra ut imorgon så ska jag släppa min missfallsoro.

Nu ska jag gå och lägga mig, jag är så oändligt trött hela tiden. Det är egentligen det enda gravidsymtomet jag har så jag ska inte klaga!

Det har inte kommit mer brunt. Allt är som vanligt igen, trött som fan och lagom illamående. Svullen om magen också, jag har haft ont i hela mellangärdet idag vilket förstås spätt på oron att något skulle vara fel. Det har bara varit en ängslig dag, med en gnutta ångest. Jag har varit tillbaka helt i ruvar-måendet, de dagarna när man oroar sig att mensen ska komma. Jag har fått inbillningsblödningar stup i kvarten och rusat på toa med stridsflygarpuls. För att sen pusta ut och lugna ner mig en stund, innan det varit dags igen. Inte klokt. Jag brukar vara en lugn människa, med sunt förnuft och självbevarelsedrift. Det är maktlösheten, kontrollförlusten och den stora längtan efter ett barn till, som gör det så svårt att behålla lugnet. Nio dagar kvar till ultraljudet på kliniken… Nio långa dagar!

Jag har varit förberedd på detta, ändå så kom panikkänslan i en hundradels sekund när jag såg färgnyansen på toapappret. Jag som bara skulle kissa lite snabbt innan tacomiddagen, det klassiska fredagsmyset, med maken, bonusen, extrabarn och min unge. Plötsligt var den mysiga stämningen bortblåst i mitt inre och världen blev sådär glasklar och iskall av adrenalin. Av oro. När jag väntade lille E fick jag också bruna flytningar i tidig graviditet, bara under ett par dagar. Men jag minns de dagarna med stort obehag. Jag minns att jag försökte vara som vanligt. Vi åkte till skogen med hundarna och bonusen och grillade korv. Jag trodde att jag var mig själv. Men maken tog några foton den dagen och när man ser mig på bilderna så lyser jag av oro och rädsla. Käkarna sammanpressade och ögonbrynen stramt hopdragna. Shit, vad jag var rädd.

Jag kämpar för att inte vara rädd nu. Det är NORMALT med små blödningar och bruna flytningar i tidig graviditet. Men faaaan vad jag hatar det ordet -normalt- i dessa sammanhang. Om bara någon kunde ge mig en garanti istället. Att Jansson kommer att stanna kvar i 7,5 månad till och sen komma ut som en pigg och normal unge. Då skulle jag kunna gilla det ordet.

Är det så? Är man först gravid och sen blir man gravidare och gravidare? I min snedvridna tankevärld är det nog så. När man ruvar tänker man att om jag bara blir gravid… Det är DET som räknas! Men när man blir gravid och läser om fosterutvecklingen så tänker jag att detta räknas knappt ens före vecka 13. Det är SÅ mycket som kan gå fel.

För ett par dagar sedan kom jag på mig själv med att inte titta ner i trosorna direkt efter att jag satt mig på toaletten. Jag tänkte på annat! En ”vanlig” människa förstår nog inte ens vad jag menar, men alla som ruvat och som längtat efter barn vet nog. Man är rädd att börja blöda. Jag säger inte att tidig graviditet är lika jobbig som ruvning, absolut inte!! Det går inte ens att jämföra. Men en del obehag, tvångstankar och beteenden sitter kvar. Det sitter djupt rotat. Idag när jag körde bil kom jag på mig själv med att tänka på Paradise Hotel. Jag satt och funderade på röstningen igår. Och först då förstod jag att det var länge sedan jag tänkt så vardagliga tankar. Det var till och med länge sedan jag tittat på TV utan att ha ipaden i knäet och läst bloggar och trådar på familjeliv om IVF-er och kamp för barn. Eller bloggat själv.

Oron för Jansson ligger ändå som en vag dimmridå över vardagen. Jag försöker att få den att lätta genom att stundtals vara överdrivet självsäker och positiv. Igår köpte jag en bebisfilt till Jansson, i ett mycket modigt sinnestillstånd. En timme senare satt jag i bilen och tänkte ”Vad har jag gjort? Tänk om detta betyder otur!”

I förrgår tog jag ett nytt digitaltest. Maken kom hem med ett och lade det finkänsligt i fönsterkarmen i badrummet. Jag hade sagt att jag skulle testa i helgen som passerat för att kolla att det blev 3+, men sen förträngde jag det helt på grund av feghet och oro. Testet låg och stirrade på mig ett helt dygn innan jag, kallsvettig, darrig och vansinnigt kissnödig eftersom jag bangat ur i två timmar, vågade testa. Sedan pratade jag ihärdigt och alldeles för snabbt om annat medan maken stod och stirrade på det tomma digitala fönstret tills det slog om.  Det tog ett par timmar innan jag lugnat mig därefter. All denna oro som byggs upp utan direkt anledning. Tankar om ”hur ska jag överleva ett missfall till?”. Jag är så glad över resultatet. Nu är jag lite gravidare trots allt.

Clearblue digitalt, 3+

Nu är Jansson 24 dagar där inne, och enligt alla information ska ett embryos hjärta börja slå vid 22-23 dagars ålder. Jag hoppas innerligt att det tickar på där inne nu! <3

Själv är jag fortfarande rysligt trött, tung i kroppen och lite yr. Jag mår som att jag är bakis konstant. Idag kollade jag mitt blodtryck hemma hos min svärmor. Jag vilade inte innan utan tog det sittandes när jag nyss varit uppe och gått, ändå var det bara 95/70. Inte konstigt att jag känner mig vinglig och matt.

Idag kom barnmorskan Gunilla på Capio tillbaka från semester. Jag hade henne under min graviditet med lille E. Hon har haft väldigt fullt och inte tagit emot fler patienter under en tid. Jag blev lättad nr hon sa att hon tar emot sin gamla patienter fortfarande. Skönt att ha samma kontakt, dessutom är Gunilla den raraste människa man kan tänka sig. Jag frågade henne om min låga blodtryck, som vid förra graviditeten också var lågt men först långt senare. Gunilla sa att det är vanligt att de symtom och problem man har i första gravidteten kommer mycket tidgare i andra.  Jag fick tipset att äta mycket salt, dricka mycket och använda stödstrumpor! Fram med de snygga strumporna igen alltså ”Tur” att sommaren är över.

Appropå tidiga bekymmer så känner jag också redan av foglossningen som var mitt största problem och som ledde till sjukskrivning på 50% de sista tre månaderna. Igår var vi skogen med hundarna. Jag och M sprang lite i terrängen och gömde oss (var figuranter) till en av våra hundar som är tränad i personsök. Inatt kände jag att det var svårt att sova på sidan, strålande värk från höfterna. Är det möjligt?? Med E kom det i vecka 16. Det blir alltså i så fall 10 veckor tidigare. Gunilla sa att det tyvärr är fullt möjligt att foglossning kommer så här tidigt när man haft det förut. Idag har jag känt samma strålningar till och från när jag väger mellan fötterna. I och för sig så försvann den värken först i våras, ett par månader efter jag slutat amma E. Jag tänker att jag måste förbereda mig mentalt på en tidig sjukskrivning denna gång och verkligen fokusera på vad som är viktigt!! Barnen förstås!

Tröttheten har slagit till. Efter kl 16 är jag mer en zombie än en människa, därav har jag inte klarat av att blogga de senaste kvällarna. Jag har deestom haft svårt för att sova om nätterna. Jag känner mig så varm i huden, som att det bränner. Men om jag tar av mig täcket börjar jag frysa direkt. Jag vet inte om det är ett graviditetssymtom eller bara ett tecken på oro. Vi har väldigt mycket runt omkring oss just nu, jag och maken. Om en månad börjar förhoppningvis vår stora renovering av huset. Vi är i färd med att upprätta kontrakt med en firma nu. Det är många stora beslut kvar att fatta då vi bland annat ska inreda en vind. Samtidigt är oron för min bonusdotter stor och vi försöker göra vad vi kan och väcka de instanser i samhället som ska hjälpa till när det finns risk att barn far illa. Det tar mycket energi att oroa sig! Men vi kommer aldrig att ge oss, inte förrän vi ser att M mår bra och att mamman börjar fungera som förälder. Jag väntar också besked från polisen angående hotet jag utsattes för i jobbet innan semestern, och besked från veterinären att vår fina Vildings knuta inte var farlig. Jag är också orolig över min syster som verkat fått samma obotliga sjukdom som min mamma. Mamma har varit sjuk i 10 år nu. Så det är kanske inte alls konstigt att jag inte sover så bra. Jag minns inte heller att min oro för missfall var lika stor i när jag väntade lille E. Kanske är den så stark på grund av att jag nu vet av egen erfarenhet att det kan hända. Igårkväll tog jag ett nytt test innan jag gick och lade mig. Nu var teststrecken lika starkt som kontrollstrecket, det var så skönt att se!! Idag är Jansson tre veckor gammal där inne och ett par millimeter stor. Så otroligt liten och ändå så betydelsefull!!

Gosig kise

Vår fina kise, som vi tog hand om för ett år sedan då hennes gamla matte dog i cancer, har en vana att sova ovanpå mig. Helst sover hon över min nacke, med nosen intill mitt öra. När jag nu har svårt för att sova så blir det ganska jobbigt. Men jag har inte hjärta att putta bort henne. Maken tog ett foto en morgon när hon ändå låg rätt så snällt sidan om mig. Hennes spinnande låter som en borrmaskin. Världens sötaste lilla katt. Det är tydligt att hon valt mig till sin nya människa, och det är en ära. Jag försöker att tänka på det när hennes morrhår kittlar mig i näsan, när jag får hår i munnen och blir helt svettig av hennes värmade effekt i nacken.