Med näbbar och klor…

Efter mitt första missfall i juni så skrev jag om min och min makes relation, om hur vi klarar pressen. Jag citerade en låt av Coldplay som gav mig tröst mitt i sorgen.

Idag vill jag tillägna samma låt till alla oss som kämpar. Till dig, fina läsare som stöttar mig och gör mig glad bara genom att du tittar in här då och då. Till er som lämnat tröstande kommentarer som lyser upp mitt mörker. Vi som utkämpar samma slag, sida vid sida, utan att känna varandra och utan ens känna till varandras namn. Det spelar ingen roll, vi vet hur det känns att lägga in alla resurser vi har i kampen för att få barn. Och vi vet hur det känns att misslyckas. När man inte får det man allra helst vill ha och man förlorar den man redan börjat älska. Det där embryot som inte kan ersättas. Den här låten är för oss. Vi lagar varandra. Och var och en av oss kommer att hitta vår egen väg till våra barn. Omvägar och fallgropar, vägbulor och oändliga raksträckor. Men vi följer ljusen, vi fortsätter kämpa och vi kommer dit.

Kramar till er alla <3

Jag låg kvar i sängen imorse och hade lust att strejka. Lille E var dock på sitt mest extrema mammiga humör. Jag gissar att det är dagis-krisen som har satt igång. Jag önskar att vi hade haft råd att vara föräldralediga tills han var tre år och mentalt redo för dagis. Men vem har råd med det? Hur som helst, Lille E klarade inte av att äta frukost och existera utan mig, trots att resten av familjen var uppe. Vi hade en lugn och skön morgon. Jag blödde inte särskilt mycket, som en vanlig mens. Jag trodde att det värsta var över.

När Lille E sov middag så satte vi igång med att röja ute. Jag fick starkare och starkare kramper, likt förlossningsvärkar men väldigt oregelbundna och mer ihållande. När E vaknade blev det en picknick i trädgården med storasyster M. Då hade jag ganska ont, det gjorde ont att sitta och jag hade börjat blöda rejält. Men sköterskan på sjukhuset hade sagt att jag skulle fortsätta leva som vanligt, att jag till och med kunde träna om jag ville. Jag hade bara lite kvar att fixa så jag bestämde mig för att göra klart det medan barnen lekte och maken hade koll på dem. Men ibland fick jag pausa för att det gjorde så jäkla ont. Då hade jag ändå redan tagit två diklofenak och två panodil. Plötsligt blev det outhärdligt, smärtan ändrade helt karaktär. Jag lyckades ta mig in i huset och byta binda, jag konstaterade att jag blödde rejält. Dubbelvikt tog jag mig ut till soffan och skrek efter maken tills han hörde mig. Han kom med morfinet som jag tjatat till mig av sköterskan ”för säkerhetsskull”, medan hon bestämt hävdade att smärtan vid denna typ av abort inte är värre än mensvärk. Hmmm…

Jag hade så ont att jag nästan fick panik. Efter en kvart hade morfinet börjat verka och jag kom tillbaka till verkligheten. Men när jag reste mig kom den skarpa smärtan tillbaka. Jag tog en tablett till och kände mig snart bättre. Bestämde mig för att laga middag eftersom det ändå var svårt att sitta och ligga ner, jag var rädd att blöda ner soffan trots att jag hade nattbinda på mig. När ätit middag reste jag mig lätt från stolen för att hjälpa Lille E, då kände jag att ”något” kom ut ur mig. Tänkte att det måste varit en ansamling blod bara och skyndade till toan för att byta binda. (Nu måste jag utfärda en VARNING. Känsliga läsare fortsätt INTE läsa.)  När jag drog ner trosorna kändes det som att jag tappade någonting ner i byxbenet, jag funderade lite men kunde inte komma på vad jag skulle ha tappat. Precis som jag förväntat mig hade jag blött jättemycket och bytte bindan. När jag skulle resa mig kände jag att det var kladdigt i byxbenet. Fan. Panik. Måste titta efter, men vill inte. Jag följde blicken ner i de mörkgrå mjukisbyxorna, blod överallt, och nere i mudden vid foten låg en klump stor som en clementin. Jag kan inte ens beskriva vad det var, men det var definitivt INTE levrat blod, vilket sköterskan sa att jag kunde förvänta mig. Det enda jag sett i mitt liv som påminde om detta är moderkaka.

VARFÖR?? Varför förberedde inte sköterskan mig på vad som kunde hända? Varför sa hon att det inte skulle göra så ont, och varför sa hon att det bara skulle komma ut blod? Hon sa att min hinnsäck var så liten (visade med fingrarna ett par millimeter) och att den inte skulle märkas, men jag såg själv på ultraljudsbilden i min remiss att den var större än 2 cm (måtten var utsatta). Jag visste att hon ljög men orkade inte protestera. Nu vet jag att den ”märktes”. Och vad var det andra? Hur kan det vara rutin att skicka hem kvinnor med magsårsmedicin för oralt bruk, som inte är ens är godkänd som abortmedel, uppstoppat i underliven i syfte att ta hand om sina aborter själva? Detta blir ju ett trauma utöver aborten! Skäms kvinnor så mycket att de behåller upplevelsen för sig själva så att sjukvården kommer undan? Ju mer jag googlar om Cytotec desto mer förstår jag. Jag har fyra vänner som behandlats med Cytotec, två för abort och två med MA. En av dessa har haft en ”bra” uppevelse. De andras påminner om min, men en av dem fick en akut blödning och fick hämtas av ambulans, blev inlagd och fick blodtransfusioner.  Jag visste inte detta innan jag tog Cytotec.

Idag är jag bara totalt tom och orkeslös. Har ingen lust att göra något. Inte ens att skriva här. Det är sällan, extremt sällan, som jag känner mig såhär. Jag ser ingen glädje i något. Måste ta mig upp ur det här fort så att jag inte hamnar i en depression.

Igår kom vi in på sjukhuset kl 9. Jag var väldigt uppriven och så pass nervös att jag mådde illa och fick kämpa mot att kräkas. Det var jobbigt att sitta i väntrummet. En sköterska ropade upp mitt namn, på väg mot vårt rum gick vi förbi en matsal där nyblivna föräldrar satt med sina nyfödda bebisar. Jag kände mig så otroligt trasig. Sköterskan var trevlig och förklarade allt i detalj, men det var tydligt att hon inte förstod hur stort det här var för oss, och hur otroligt obehagligt det var för mig. Maken bad om ångestdämpande till mig. Sköterskan såg frågande ut. ”Detta är ju en klinisk abort, inte en legal abort. Det är en stor skillnad. Du hjälper bara din kropp att stöta ut något som inte lever. Ett naturligt förlopp.” sade hon. När jag bröt ihop gick hon och hämtade en stesolid. Jag fick fyra Cytotec att föra upp i slidan, och så lite värktabletter. Maken kramade mig när jag gick in på toaletten och påminde om att detta inte var slutet på ett liv utan en fortsatt kamp för ett nytt. Det var en jobbig stund ändå där inne. Efteråt gick jag ut och kröp ner i sängen, drog filten över mig och höll stesoliden i handen en timme innan jag till sist bestämde mig för att vara snäll mot mig själv och svalde den. Vi kollade på TV. Min telefon plingade av snälla sms och mejl från vänner och familj. Vid 12 kom min pappa och leverade sushi. Vi åt. Inget hände. Halv ett fick jag två Cytotec till. Men inget hände. Sköterskan uppmanade oss att ta en promenad runt sjukhuset. Jag ville inte. Jag orkade inte se alla nyfödda en gång till. Men till sist tog vi oss i kragen och tog oss ut. Livet pågick som vanligt där ute. Vi lyckades förtränga vår verklighet en stund och skrattade ihop.

Tillbaka på rummet hände fortfarande ingenting. Jag fick lite magknip bara. Sköterskan förklarade för oss att Cytotec från början varit en magsårmedicin, men man upptäckte att gravida kvinnor aborterade när de fick medicinen. Jag rös. Fy så sorgligt. Idag har jag googlat medicinen och är glad att jag inte gjorde det innan. Nu ifrågasätter jag om det är okej att leka med mediciner på detta sätt? Vid 16 blev vi hemskickade med morfin. Inom 72 timmar skulle det sätta igång, förhoppningsvis. Jag tyckte det kändes olustigt eftersom de tidigare sagt att man inte fick ha längre än 30 minuter till sjukhuset och inte lämnas ensam hemma vid hemabort. Nu fanns det plötsligt inga regler. Jag kunde vara ensam och skulle leva som vanligt. I bilen på vägen hem började jag få rejäla kramper i magen. Hela magen gjorde ont. Vi stannade på ett Mc Donalds och jag kunde konstatera att jag i alla fall börjat blöda. Vi tog oss hem, och avlöste min mamma som passat lille E. Kvällen förflöt med ordentligt magknip. När jag vaknade imorse hade jag börjat blöda mer. Maken hade tagit ledigt idag och vi behöll lille E hemma från dagis, han har varit så mammig och orolig i veckan. Men vid 9.30 ringde skolan och sa att M var sjuk. Så maken fick köra iväg och hämta henne, det tar cirka 2 timmar, han tog med E. Jag tog en dusch och fick rejäla kramper, men de försvann igen. Jag tog tag i tvätten, fick en kramp till. Började förbereda att dammsuga, då gjorde det rejält ont. När jag reste mig upp kände jag hur något tryckte på och ville komma ut. Jag hann till toan. Till sist fick jag dock hjälpa till och ta ut det som hängde halvvägs ur mig. Jag tror att det var hinnsäcken, jag är rätt säker. Det som var inuti var upplöst men hängde ihop. Jag är ganska säkert att det var rester av ett litet foster. Det hela gick på en sekund. Men jag kommer aldrig att glömma. Jag spolade ner det i toaletten i panik, frös och skakade. Det rann blod ur mig. Tog mig ut i soffan och försökte få tag i maken. Sen har livet fortsatt som vanligt. Barnen kom hem, lunch, bus i trädgården, mellanmål, fredagsmys. Livet fortsätter och jag är ogravid. igen.

Nu är det snart över. Allt är bestämt. KK i Helsingborg hade av en tillfällighet en tid imorgon för kemisk abort. Jag gissar en avbokningstid. Jag är så otroligt tacksam över det. Så fort jag fick reda på att de kunde ta emot mig började jag gråta och sen har jag gråtit till och från hela dagen. Tårarna är tillbaka och jag inser hur otroligt spänd och samlad jag varit sedan beskedet för en vecka sedan.

Idag fick jag träffa en väldigt empatisk och varm läkare. Hon gav intryck av att verkligen förstå att jag befinner mig i en otroligt smärtsam situation. Hon undersökte mig noggrant, det tog lång tid. Hon mätte och tog bilder och bad sedan att få konsultera en överläkare innan hon kunde ge besked. Jag uppskattar att hon var borta i fem minuter. På den korta tiden hann jag tänka många hoppfulla tankar dessvärre. Men hon kom tillbaka och meddelade att de båda var överens om att det inte är en normal graviditet. Hennes beräkningar visade att graviditeten avstannat i vecka 7, på dag 6+5. Exakt för två veckor sedan. I bloggen har jag skrivit då att jag kände mig väldigt orolig och ängslig. Jag minns det. Jag undrar om det var en tillfällighet eller om det var intuition.  Jag vet att jag även googlade ”missed abortion”.

Nu har jag givetvis googlat ”kemisk abort” och försökt sätta mig in i vad som kommer att ske imorgon. Det som är jobbigast med den läsningen är det verkligen handlar om att göra abort. Plötsligt sitter jag och läser om kvinnor som väljer att avsluta livet på perfekta foster eller embryon. Så orättvist. Jag som så gärna vill att vårt skulle vara perfekt och vid liv. Jag dömmer inte de kvinnornas och flickornas val, det är inte så. Jag bara… kan inte förstå att livet är så orättvist. Imorgon kommer jag att sitta i ett väntum med gravida tjejer som har levande foster i sig som inte kommer att få leva. Medan jag måste ta bort ett dött foster vars liv var så välkommet.

Ikväll är jag rädd och känner mig liten. Jag trodde aldrig att jag skulle genomgå en abort. En del av chocken börjar nog släppa i takt med att insikten kommer. Jag mår illa och har huvudvärk. Jag mår väldigt konstigt, som att jag är påverkad av något. Världen är tvådimensionell. Jag försöker tänka att ingreppet imorgon är början på något nytt, ett nytt försök att få barn. Inte ett avslut. Jag avslutar inte ett liv imorgon. Jag fortsätter att kämpa för barn till.

Tänk på mig imorgon<3

Att köra in till Nordic IVF imorse var tungt. Gråten var nära varenda sekund. När jag körde längs med Ribban i Malmö så hittade jag dock en tröstande tanke. Jag kom närmare och nämare den plats där mitt kommande barn förhoppningsvis redan finns. Ett av de fem embryo som väntar i frysen borde bli vårt barn. På kliniken var de försenade, jag hade svårt för att hantera väntan. När Pia Saldeen, min favorit läkare, till sist kallade in mig så började jag gråta nästan direkt. Det var lika bra att bara hoppa upp i gynstolen och få det gjort. Denna gång var det inte lika chockartat. Det var en annan ultraljudsmaskin än förra gången och vi kunde vi se det lilla gryn som varit ett foster. Det var mest en vit klump i allt det svarta inne i hinnsäcken. Pia konstaterade, som förväntat, att det inte såg normalt ut för vecka 9 i en graviditet.

Jag fick en remiss för en abort till varfritt KK. Jag trodde nog att det skulle vara lite enklare att få komma dit. Men KK i Malmö hade först tid nästa måndag och KK i Lund ville inte ens boka tid, man får åka in akut och sitta och vänta tills de har tid. I deras väntrum har jag väntat otaliga gånger och i 100-tals timmar när jag hade en akut bröstböld när Lille E var nyfödd. Det är en lång historia, men jag blev operad tre gånger och felbehandlad, samt infekterad med e-coli i bröstet. Jag var inlagd under en period men hemskickad pga av platsbrist och därmed återförvisad till KKs väntrum med ett operationssår som vägrade läka och läckte 200 ml var och gegga per dygn. Jag fick ha stomipåse över bröstet efter som KK inte visste att det finns bröstdränage. Ja, de testade även att sätta in en urinkateter i mitt bröst men den trillade ut. Suck. Det tog 6 månader att bli helt bra igen, och då med hjälp av en läkare på bröstenheten (mammografin) som tog ansvar och gjorde vad han kunde för att rätta till KK:s alla misstag. Men i alla fall, jag mår illa bara jag tänker på att sitta i deras väntrum. Därför blir det som så att jag åker upp till Helsingborg imorgon. Dessvärre bara för ett samtal, därefter får jag besked om när och hur aborten ska utföras. Jag oroar mig att beskedet blir att jag antingen får göra en hemabort (med piller man får med sig hem) eller vänta på en tid längre fram.

Pia gav bra och lugnande besked om framtiden. Hon sa att mitt tidiga missfall (vecka 5) i juni inte ”räknas”, utan detta är mitt första riktiga misfall. Därmed är riskerna för fler inte förhöjda. Hon var väldigt noga med att poängtera att detta missfall bara handlar om otur och att embryot har utvecklat kromosomfel under delningen. Det är inte mitt fel. Jag kunde inte gjort något för att påverka det. Likaså är det inte heller orsakat av ett fel på mig. Nu har jag blivit gravid två av tre gånger i syskonförsöken, och sammanlagt blivit gravid tre gånger, vilket innebär att jag utan tvekan kommer att bli gravid igen. Och att jag kommer att få ett barn till, det är bara en fråga om tid och ork. Så fort jag fått mens igen så kan vi göra en ny återföring och vi fortsätter med blastocysterna en i taget. Jag får inte tillbaka två eftersom mina chanser till graviditet är väldigt goda och då blir ”risken” för tvillingar hög. Hennes ord lugnade mig lite. Hon lät väldigt positiv, om än besviken för vår skull.

Just nu är jag enormt trött. Det var en tung förmiddag. Gravidtröttheten är dessutom fortfarande förlamande tung.

Nu är den oändliga väntan ändå snart över. En vecka har gått. Ingen blödning och inga tecken på missfall. Graviditetssymtomen är lika starka och de senaste dagarna har dessutom brösten blivit spända och börjat växa. Det hela är absurt. Min kropp är verkligen av banan och tror att det finns ett levande barn i min mage. Jag önskar att det vore så. Imorgon ska jag till kliniken och göra ett nytt ultraljud bara för att bekräfta att det fortfarande inte finns något foster. Läkaren sa förra veckan att man brukar göra så, man ger det en chans till trots att det egentligen inte finns något hopp. Eller jo, hon sa att ”loppet är inte helt kört men jag ser inget foster och det är mindre ett par procents chans att det ser annorlunda ut om en vecka”. Jag bad henne inte ge mig några falska förhoppningar. Därefter förklarade hon för mig att jag kunde förvänta mig ett missfall under veckan och förklarade att jag annars ska få tabletter nu imorgon för att sätta igång missfallet.

Jag är rädd. Jag har läst en del om ”kemisk skrapning” och har förstått att det kan vara en väldigt obehaglig upplevelse. Jag trodde dock inte att jag skulle behöva gå igenom det själv. Det är ju trots allt en typ av abort. Jag skulle föredra vanlig skrapning men med tanke på hur illa vården fungerar idag så antar jag att det är långa köer och väntetid för det. Jag orkar inte vänta längre. Jag är mentalt helt slut nu. Jag vill bara att det ska vara över så att jag får en möjlighet att bli mig själv igen. Gravidtröttheten ovanpå sorgen är som en kall våt filt. Så länge den finns där och så länge jag fortsätter att känna mig gravid så har jag ju inga förutsättningar att gå framåt känslomässigt. Jag är fast i ett vakuum. Med ständig ångest. När jag tar ett djupt andetag darrar jag som att jag nyss slutat gråta. När jag vaknar på morgonen slår hjärtat så hårt att jag kan höra pulsen. 100 kilos brevpress över bröstet dygnet runt och tårar som bränner bakom ögonlocken men som sällan visar sig. Ren och skär ångest. Jag vill bara få lov att bli mig själv igen. Gråta, sörja och vila i mig själv. Drygt 12 timmat kvar av detta, sedan får jag en biljett till helvetet tur och retur. Det är åtminstone bättre än att vänta i avgångshallen i en vecka på att få komma iväg på den där resan man absolut inte vill ta, men aldrig kan komma undan.

Imorgon måste jag vara modig i sann bemärkelse. Att vara modig är att göra sådant man egentligen inte vågar. Jag är så rädd och kan inte riktigt förklara VAD jag är rädd för. Men bara att behöva göra ett ultraljud till känns så smärtsamt. Och även om jag kämpat emot med alla krafter i en vecka så kan jag inte förneka att jag någonstans långt inne hoppas på att vara den där promillen som läkaren pratade om. Och vi vet alla som kämpar hårt för våra barn att det gör ondast när det sista gnuttan hopp dör. Den smärtan är jag rädd för.

Igår grät jag hela dagen, tills ögonen värkte. Lille E skolas in på dagis nu och igår var han där för första gången utan mig, i hela fem timmar. Det var otroligt jobbigt att vara utan honom i detta läget, samtidigt så förstod jag att han hade det roligare på dagis än hemma och att jag behövde gråta ut. När vi hämtade honom på dagis så kändes det som när smärtstillande börjar värka, och ihållande smärta långsamt tynar bort. När han sprang fram och kramade mig så kände jag för första gången efter beskedet att jag kommer att bli bra igen. Efter dagis satte vi oss på gårdsplanen och blåste bubblor. Lille E klarade fint att blåsa hundratals bubblor som steg mot himlen. En del tumlade ner mot marken och husväggarna och brast. Lille E var exalterad ”Massa blubbor, mamma!”. Jag tänkte att bebisen i magen var en sådan bubbla. Inte ett hål, utan en vacker bubbla. Det kändes bättre att tänka så.

Jag fick en snabb tid till min husläkare igår, vår vårdcentral är fantastisk. Läkaren förstod verkligen min förtvivlan och chock och sjukskrev mig månaden ut. Det kändes både skönt och jobbigt. Skönt att kunna fokusera på sorgen men jobbigt att inse att det är på riktigt.

Idag har jag haft ångest. Jag har fokuserat på att ta det lugnt och inte försöka fly, då blir det bara värre. Inte heller kämpa emot, utan bara sitta ner och förlika sig med ångesten. Att andas och dricka vatten, tänka snälla tankar om mig och framtiden. Jag är glad över att jag kunnat äta idag, inte lika mycket som vanligt men ändå okej portioner. För mig är det ett bra tecken på att jag återhämtar mig och att chocken är på väg att släppa.

Jag har inte kunnat gråta idag, det känns som att gråten är slut. Kvar finns en tung sorg i hela kroppen.

Jag tänker mycket på att jag aldrig kunnat ana att fostret dött där inne om jag inte varit på ultraljud. Imorgon skulle jag gått in i vecka 9, med en tom hinnsäck, fortfarande full av graviditetssymtom. Trötthet, foglossningssmärtor i blygden och höfterna, och så ständig kissnödighet. Ikväll har jag dock fått en liten brun flytning och jag hoppas att missfallet kommer igång nu. Jag vill bara att tiden ska gå så att vi kan börja om att kämpa för en ny unge.

Tack alla ni som kommenterar och ger mig stöd. Ni kan inte ana hur mycket det hjälper!! Kramar till er!

I veckan sade jag till Lille E när han sparkade mig i magen på skötbordet att han inte får sparka mamma i magen eftersom det finns en liten bebis därinne. E tänkte efter en stund och sen gjorde vi annat. Igårmorse gick han fram och drog upp min tröja, stoppade in pekfringret i min navel och sa ”Bebishål!”. Sen kikade han in i naveln som om den vore ett nyckelhål.

Igår eftermiddags fick jag se ett riktigt bebishål. Ett hål i min mage där bebisen skulle ha funnits. Jag önskar så att allt varit annorlunda och att vi hade fått se ett litet pyre med pumpande hjärta. Bilden från monitorn har etsas sig fast. Det svarta tomma hålet i min mage.

Idag känner jag mig extremt tom och oändligt ledsen. Nu sitter jag med bebisfilten jag köpt i knäet och det lilla setet med bebiskläder. Jansson, som var solstrålen bakom molnen. Nu är solstrålen för evigt borta.

Hejdå min lille bebis. Älskar dig

Igår kväll kom regnet. Som en vän skrev till mig -himlen grät för oss. Imorse sken solen när vi vaknade, men världen är ändå så otroligt mörk och jag undrar hur jag ska kunna ta mig igenom och förbi det här. Jag har ringt kliniken och bett om en sjukskrivning. Jag kan omöjligt gå till jobbet och gå där och vänta på missfallet.  Min syster skickade en dikt till mig som säger allt.

Inget hjärta tickade där inne och mitt hjärta har gått i tusen bitar. Jag vill inte gå igenom det här. Jag vill inte acceptera att mitt barn inte finns längre. Det blir ingen bebis i april. Det blir fler barnförsök istället. Jag vill inte. Jag kan inte förstå. Mitt lilla embryo, min älskade kommande unge.  Ingenting av allt det ljusa finns kvar. Klockan 15 idag var världen så vacker, klockan 15.30 var allt förändrat. Bara mörkt.

Jag gråter och gråter, Lille E klappar mig på kinderna och säger ”Mamma lessen, plåster?”. Och även om jag ler av kärlek så kan jag inte sluta gråta, inte ens för hans skull. Jag är mitt i chocken nu, fryser, är törstig, gråter en stund för att vara helt förlamad och oförstående i nästa. Men jag vet, även i de stunder då overklighetskänslan tar över, att ett mörkt tungt moln är på väg in. Jag vill inte. Jag vill inte ta det här ovädret, igen. Inte gå igenom en förlust till. Jag vill inte vara ogravid, vill inte börja blöda.

Det fanns bara en hinnsäck och en gulkropp, fostret hade tillbakabildats. Missed abortion, MA. Det jag läst om och varit så rädd för har hänt. Min Jansson är borta och jag vill bara lägga mig ner och sluta kämpa.